Vår diamantcirkel följer inte riktigt rutten och kartan visar inte heller rätt. Men den visar i alla fall i vilket område vi rörde oss. Vi började vid den bruna, runda markeringen längst söderut på kartan, vårt boende i två nätter, och körde motsols tills vi kom tillbaka till ursprungspunkten. Första delen av rutten går på en väg en bra bit öster om google maps cirkel.

Den första platsen vi stannade till på ingick inte i dagsplanen men var tillräckligt lockande för att få oss intresserade. Skútustaðagígar, ett område med massor av pseudokratrar (Liknar äkta vulkankratrar men har inte någon öppning som det strömmat lava från. Pseudokratrar uppstår vid explosioner av ånga som uppstår när varm lava flyter ut över ett vått underlag. Den intresserade kan lätt googla fram en mer omfattande beskrivning.). För att spara på krafter och även lite tid gick vi bara den korta rundan till vänster på bilden.

En söt liten skylt som uppmanar oss att inte jaga fåren. Jag tror inte att jag behöver försäkra er om att vi efterlevde den uppmaningen.

Dagen var ganska kylig men så här långt hade vi inget regn.

Långt bort såg vi en flock islandshästar på en liten strand.

Vi hade inte tänkt stanna på den här platsen heller men det är skönt att sträcka på benen lite då och då. Eftersom det verkade vara en plats där turister stannar så gjorde vi likadant.

Den väg vi svängde av på för att komma till första planlagda målet, Dettifoss ( Islands kraftigaste vattenfall, räknat i mängden vatten, höjd och bredd) var väldigt bred och fin med asfaltsbeläggning. Dettifoss är ett välbesökt turistmål så det var inte förvånande. Nu hade regnet kommit igång och iklädda regnjackor vandrade vi iväg en liten bit från parkeringen till fallet.

Med fem lager kläder och en kamera i skydd under jackan ser man ganska rund ut. Men jag var varm och torr, i alla fall upptill. Kameran fick göra snabba små besök ut från den skyddande placeringen och efter varje gång blev den ordentligt avtorkad med en mirakeltrasa.

En kort promenad från Dettifoss ligger Selfoss vattenfall (det finns en ort med samma namn). När man ändå är i närheten så är det klart att man vill se det fallet också.

Vi fortsatte mot nästa sevärdhet, Vesturdalur (en ravin med spännande natur). När vi lämnade parkeringen vid Dettifoss blev det ganska snart grusväg och när vi svängde ner till Vesturdalur kom vi in på en knappt farbar väg med bitvis brant lutning och bitvis full med potthål. Men vi bangade inte för det och när vi såg att t o m en turistbuss hade tagit sig ner i dalen, kändes det tryggare. Kunde de komma upp igen så måste vi också klara det. Regnet var envist men vi var glada ändå. Som alltid, när jag är tillsammans med min son, är det han som är fotograf när jag är med på bild.   

De två stenformationerna på den närmaste sidan av vattendraget är Karl och Kerling. De sägs vara två förstenade troll. Mitt emot dem ligger deras grotta, Tröllahellir. Vi lät fantasin skena iväg ännu mer och tyckte att vi såg deras hund längst till höger och deras beskyddande drake (syns bättre på nästa bild) till vänster.

Vi lämnade trollen och deras husdjur och gav oss iväg på den undermåliga vägen.

Bilen lyckades ta oss därifrån men väl uppe kom vi snart in i ett vägarbetsområde och där var det inte heller roligt. Men är man på Island så förväntar man sig äventyr av olika slag. Nästa stopp gjorde vi i Ásbyrgi, en hästskoformad canyon. Den skapades av vågor av två översvämningar från glaciären vatnajökull med ca 5000 – 7000 års mellanrum. Men enligt den nordiska mytologin var det Odens åttafotade häst, Sleipner, som gjorde ett hovavtryck där. Men det är svårt att visa med bilder hur det ser ut när man står mitt inne i kanjonen. Vi började med att konstatera att det faktiskt finns lite skog på Island. Ett vanligt skämt bland Islänningar (fick vi veta av en av de värdar vi hyrde bostad av) är ”hur gör man när man har hamnat vilse i skogen på Island? Jo, man ställer sig upp”. Det tyckte vår värd var jättekul och vi skrattade med lite artigt. Men här ser ni att det inte alltid räcker att ställa sig upp. Vi såg ännu tätare och högre skog också men det var inte vanligt. Som ni kanske lägger märke till, hade det slutat regna när vi kom hit.

En fin fågel låg och vilade sig på gräset men jag vågar inte gissa vad det är för slags fågel.

I Húsavik åt vi mat och handlade lite smått och gott för kommande behov. Av någon anledning blev det inga fler foton mer än på kyrkan.

Det var väldigt skönt att slippa tänka på middag och matlagning när vi kom tillbaka till vårt boende. Priserna för att äta på restaurang var höga men några gånger unnade vi oss det.

Allt det som nämns i rubriken och lite till hann vi med den här dagen (8:e sep, den dag jag skulle ha firat 35-årig bröllopsdag med min man). Google maps levde sitt eget liv även denna dag men det mesta stämmer, utom den raka linjen från Laugar till Akureyri.

Vi lämnade det mysiga huset vid floden på morgonen och gav oss iväg på äventyr.

På en väg, högt uppe i bergen,  skymtade vi ett vattenfall. Men det gick inte att stanna i närheten på den väg vi befann oss på. Det var jag som körde just då och jag lyckades reagera i tid för att hinna svänga in på något som mest liknade en kostig med en liten bro, som jag tvekade lite innan jag vågade köra på. Denna lilla väg tog oss över vattendraget till en väg på andra sidan.  Jag hade en liten aning om var fallet skulle vara och vi lämnade bilen för att promenera i den riktningen. Vi kom precis till rätt plats och där hade jag nog nöjt mig med den vyn om inte min son hade haft andra idéer. Naturligtvis var vi tvungna att klättra ner i ravinen för att se fallet ordentligt.

Vi gick ner på varsin sida om den lilla bäcken. Jag vet inte om min sida var mer lättframkomlig eller om min son helt enkelt tog det lugnt på vägen ner.  Men jag blev ganska förvånad när jag vände mig om och fick möjlighet att fota honom på väg ner.

När vi väl var nere höll jag med om att det var en bättre upplevelse att se det fallande vattnet därifrån.

Ibland måste man utföra vissa behov och medan jag sysslade med det tog sig min son snabbt och smidigt upp för en brant. När man ser hur liten han ser ut kan man nog förstå att hans lite mindre smidiga mamma fick kämpa ganska rejält. Men upp kom jag.

Det syns inte på den här bilden hur högt upp jag står och inte att det är en klippa med stup på båda sidorna. Men jag kan se att jag egentligen är livrädd.  Ändå trotsade jag min höjdrädsla och lyckades ta en selfie.

Det var ett fint spontanstopp men nu var det hög tid att vi tog oss vidare mot ett  av våra planlagda äventyr. I ett område vid Myvatn finns det massor att se. Vi stannade vid ett geotermiskt område, Hverir, där det kokade och bubblade i lera och vatten. Det kom även upp riktigt svavelosande ånga ur marken och när man kom in i en sådan pust av ånga, kom kväljningarna. Ruttna ägg och döda råttor i en inte särskilt trevlig kombination, så luktade det. Men vi var båda två helt fascinerade av all aktivitet som pågick under marken och som visade sig i bubblor och ånga. Ett nordiskt land men oj, vad mycket som är annorlunda mot hur det är hemma.

Alldeles i närheten, på andra sidan ett bergspass, ligger den här heta sjön. Det är förbjudet att bada eftersom heta källor gör den farligt het på vissa ställen. Vi kunde inte motstå att känna lite försiktigt med en hand i kanten och det var varmt, men inte så att vi brände oss  under den korta stunden.

 

En bit längre bort ville vi titta in i en grotta, Grjótagjá. Inuti grottan finns ett lockande, varmt och klart vatten. Förr var det populärt att ta ett bad där men efter att magma från vulkanen Krafla gjorde vattnet alltför hett blev det förbjudet. Nu är det drygt 45 grader men turister får inte bada där och delvis är det pga risk för fallande stenar.

På grottans tak finns stora sprickor och därifrån syns vårt nästa besöksmål, vulkanen Hverfjall.

Det fanns ingen tvekan hos oss. Kan man gå upp till toppen på en vulkan så gör man det. Vi var absolut inte ensamma och vi var många som pustade och tog små raster på vår väg upp. Men inte min son. När jag väl kom upp hade han redan varit där ett tag. Han var ändå snäll och berömde mig för att jag hade tagit mig upp så snabbt. Men envishet har jag och jag kan inte gå med på att bli passerad hur många gånger som helst.

Det var väl värt mödan och vi var överens om att vi måste vandra runt hela kratern, en dryg timmes promenad. Men det blev många fotopauser och långa stunder med beundran av utsikten. För att förstå att vi är en bit upp kan ni titta på bilarna nere på vägen.

 

Innan vi kom fram till vårt hem för natten stannade vi vid det mäktiga vattenfallet  Goðafoss.

Ibland känner jag att mammarollen tar över och när min son envisas med att vilja stå på lite läskiga platser, då blir jag lite nojig och får skräckvisioner. Men när jag kom närmare såg jag att det inte var lika läskigt som jag trodde, men samtidigt kände jag att jag själv aldrig skulle utsätta mig för något liknande. Jag måste i alla fall erkänna att det ser bra ut på bild.

På väg mot bilen såg vi de här fina fåglarna som jag nästan säkert kan säga är ripor.

Kartan ljuger lite och google hängde inte riktigt med i alla svängar. Vi följde kusten runt fjordar och uddar från Djúpivogur till Reyðarfjörður och åkte sedan väg 1 (ringvägen eller hringvegur) till Egilsstaðir där vi svängde in på grusvägen mot vårt boende. Den här dagen hade vi inget annat mål än själva resan och det räckte mer än väl.

Men dagen började i Djúpivogur. Kvällspromenaden dagen innan gav mersmak och på morgonen gick vi åt motsatt håll. Kameran var kvar i stugan men mobilen fick chansen att visa vad den kan i stället. Vi tog oss upp på kullar med utsikt åt flera håll och konstaterade att det här var en trevlig by med fina omgivningar.

Den gröna växtmattan till höger i bilden är vindpinade lupiner. Vi såg stora fält av dessa ganska låga och kraftiga lupiner längs vägen men det var först när jag kom närmare som jag såg vad det var. På vissa utsatta platser ser man dem som marktäckande växter med väldigt små men karakteristiska blad.

Vi gjorde som vi brukar och stannade till när vi hittade fina platser där det fanns möjlighet att köra av vägen en bit.

Vi skulle gärna ha gått ut till fyren men det var ganska tydligt att vi inte var välkomna dit.

Lite längre fram fick vi samsas med en fårflock om vägen.

Vägen förändrades och vi förstod snart varför så få valde att åka här. Men vi tog det lugnt och tyckte att vi hade valt rätt.

Lagom för att laga middag kom vi fram till vår stuga vid floden. Ett väldigt charmigt gammalt hus med alla bekvämligheter. På kvällen höll vi oss inne och nöjde oss med att titta ut på regnet.

Det är väldigt intensiva och roliga dagar och jag hinner inte riktigt med att få ut blogginlägg i samma takt som allt vi upplever. Det jag berättar om här är från sex dagar sedan men det spelar ju egentligen ingen roll

Det enda mål vi hade för dagen var Islands största och djupaste glaciärsjö,  Jökulsárlón, men vi gjorde otaliga andra stopp längs den vackra kuststräckan mellan Kirkjubæjarklaustur och Djúpivogur.

Det blir många glada skratt.

Vädret varierar ofta och mycket. Ena stunden är det tjock dimma och regn och plötsligt spricker det upp en stund för att sedan återgå till helmulet eller dimma. Det gör hela äventyret mer spännande och vi ser skönheten i de flesta vädertyper, utom möjligtvis regn i kombination med hård blåst.

Vid Jökulsárlón stannade vi länge. Som med allt annat jag visar er, går det inte att återge hur det är i verkligheten. Vi fascinerades av kombinationen av blå is, sälar och fåglar. All is var föresten inte blå. Det fanns en del i grått och svart också. Där flöt de sakta omkring eller låg ihopklumpade och stilla och mellan de små isbergen simmade sälar omkring medan olika fåglar slog sig till ro på isen.

Vi köpte varsin vegansk korv med bröd i en foodtruck och det smakade väldigt bra. Sedan fortsatte vi att gå omkring och insupa allt det fina.

Isen fortsätter ut till havs där den så småningom smälter.

Plötsligt försvann en del låga moln och höga bergstoppar visade sig bortanför sjön.

Till slut slet vi oss från den, för oss, märkliga sjön och fortsatte vår färd. Vi träffade några sällskapliga islandshästar. Det var i alla fall vad vi först trodde men det visade sig att de bara var intresserade av det färska gräs vi plockade till dem utanför staketet. När vi slutade mata dem buffade de på oss och om vi inte genast plockade mer gräs vände de ryggen till och vandrade iväg.

Under resten av den här dagen var vädret snällt mot oss. Bra sikt och många vackra berg vid havet resulterade i många stopp och mängder av bilder. Här kommer ett litet urval. En stol och några får poserar också fint för kameran.

Vi kom fram till nattens boende och den lilla stugan vid kajen i Djúpivogur hade allt vi behövde. Efter en god middag blev det en liten kvällspromenad i den vackert belägna byn.

Jag hade hittat ett tips på nätet om att det finns en pool, uppvärmd av varma källor, gömd på en avskild plats mellan bergen. Poolen, Seljavallalaug, är den äldsta poolen på Island. Den byggdes 1923 och tanken var att lokalbefolkningen skulle utnyttja den för att lära sig simma. Nu hittar även en del turister dit och det är en lite speciell känsla att ligga i det varma vattnet och titta ut mot bergen och den iskalla bäcken, som finns alldeles bredvid. Bilen lämnas ca 15-20 minuters promenad från poolen och sedan är det bara att vandra. Stövlar rekommenderas eftersom det är blött bitvis och man måste ta sig över en liten bäck. Det är en väldigt enkel anläggning och både omklädningsrum och pool skulle behövas lite mer rengöring. Men det är en gratis upplevelse och sköts om av frivilliga så man får inte vara för kritisk.

Efter ett skönt bad i regn fortsatte vi på ringvägen och vi passerade glaciären Eyjafjallajökull på lite håll.

Landskapet och naturen på Island är både märkligt och fantastiskt. Vi åkte genom ett helt slätt landskap och rätt som det var, dök ett berg upp. Sedan kunde det vara som en stor slätt igen för att lite senare vara höga berg på ena sidan och slätt på den andra.

Nästa mål var Seljalandsfoss,  ett vattenfall i älven Seljalandsá som är 65 m högt.  Vattnet kommer från Eyjafjallajökull. Det speciella med det här fallet är att man kan gå bakom det. Det är som att gå i ett regn och egentligen skulle jag inte ha tagit med mig kameran. Jag hade en putstrasa med mig och den använde jag flitigt samtidigt som jag försökte skydda min kamera så gott det gick.

Några hundra meter bort finns ett annat vattenfall, delvis dolt inne i berget. Jag ville inte balansera på hala små stenar för att ta mig in och se hela fallet men min son ville absolut ta sig dit. Enligt honom var det värt besväret

På parkeringen satt en stor Lunnefågel, förmodligen den enda vi får se.

Vi fortsatte till Black beach, en svart lavastrand med märkliga klippformationer.

Här varnas besökare för vågor som kan bli väldigt stora och dra med sig ouppmärksamma personer som kanske vänder ryggen till.

När vi åkte vidare förändrades landskapet igen och vi for igenom ett lavalandskap täckt med mossa, eller kanske lavar. Lavar på lavan vore ju passande 😉

Den här natten bodde vi på ett värdshus i Kirkjubaejarklaustur och fick den här utsikten från vårt rum.

Där såg vi även den här fina lilla kyrkan, eller kanske det är ett kapell.