Vår diamantcirkel följer inte riktigt rutten och kartan visar inte heller rätt. Men den visar i alla fall i vilket område vi rörde oss. Vi började vid den bruna, runda markeringen längst söderut på kartan, vårt boende i två nätter, och körde motsols tills vi kom tillbaka till ursprungspunkten. Första delen av rutten går på en väg en bra bit öster om google maps cirkel.

Den första platsen vi stannade till på ingick inte i dagsplanen men var tillräckligt lockande för att få oss intresserade. Skútustaðagígar, ett område med massor av pseudokratrar (Liknar äkta vulkankratrar men har inte någon öppning som det strömmat lava från. Pseudokratrar uppstår vid explosioner av ånga som uppstår när varm lava flyter ut över ett vått underlag. Den intresserade kan lätt googla fram en mer omfattande beskrivning.). För att spara på krafter och även lite tid gick vi bara den korta rundan till vänster på bilden.

En söt liten skylt som uppmanar oss att inte jaga fåren. Jag tror inte att jag behöver försäkra er om att vi efterlevde den uppmaningen.

Dagen var ganska kylig men så här långt hade vi inget regn.

Långt bort såg vi en flock islandshästar på en liten strand.

Vi hade inte tänkt stanna på den här platsen heller men det är skönt att sträcka på benen lite då och då. Eftersom det verkade vara en plats där turister stannar så gjorde vi likadant.

Den väg vi svängde av på för att komma till första planlagda målet, Dettifoss ( Islands kraftigaste vattenfall, räknat i mängden vatten, höjd och bredd) var väldigt bred och fin med asfaltsbeläggning. Dettifoss är ett välbesökt turistmål så det var inte förvånande. Nu hade regnet kommit igång och iklädda regnjackor vandrade vi iväg en liten bit från parkeringen till fallet.

Med fem lager kläder och en kamera i skydd under jackan ser man ganska rund ut. Men jag var varm och torr, i alla fall upptill. Kameran fick göra snabba små besök ut från den skyddande placeringen och efter varje gång blev den ordentligt avtorkad med en mirakeltrasa.

En kort promenad från Dettifoss ligger Selfoss vattenfall (det finns en ort med samma namn). När man ändå är i närheten så är det klart att man vill se det fallet också.

Vi fortsatte mot nästa sevärdhet, Vesturdalur (en ravin med spännande natur). När vi lämnade parkeringen vid Dettifoss blev det ganska snart grusväg och när vi svängde ner till Vesturdalur kom vi in på en knappt farbar väg med bitvis brant lutning och bitvis full med potthål. Men vi bangade inte för det och när vi såg att t o m en turistbuss hade tagit sig ner i dalen, kändes det tryggare. Kunde de komma upp igen så måste vi också klara det. Regnet var envist men vi var glada ändå. Som alltid, när jag är tillsammans med min son, är det han som är fotograf när jag är med på bild.   

De två stenformationerna på den närmaste sidan av vattendraget är Karl och Kerling. De sägs vara två förstenade troll. Mitt emot dem ligger deras grotta, Tröllahellir. Vi lät fantasin skena iväg ännu mer och tyckte att vi såg deras hund längst till höger och deras beskyddande drake (syns bättre på nästa bild) till vänster.

Vi lämnade trollen och deras husdjur och gav oss iväg på den undermåliga vägen.

Bilen lyckades ta oss därifrån men väl uppe kom vi snart in i ett vägarbetsområde och där var det inte heller roligt. Men är man på Island så förväntar man sig äventyr av olika slag. Nästa stopp gjorde vi i Ásbyrgi, en hästskoformad canyon. Den skapades av vågor av två översvämningar från glaciären vatnajökull med ca 5000 – 7000 års mellanrum. Men enligt den nordiska mytologin var det Odens åttafotade häst, Sleipner, som gjorde ett hovavtryck där. Men det är svårt att visa med bilder hur det ser ut när man står mitt inne i kanjonen. Vi började med att konstatera att det faktiskt finns lite skog på Island. Ett vanligt skämt bland Islänningar (fick vi veta av en av de värdar vi hyrde bostad av) är ”hur gör man när man har hamnat vilse i skogen på Island? Jo, man ställer sig upp”. Det tyckte vår värd var jättekul och vi skrattade med lite artigt. Men här ser ni att det inte alltid räcker att ställa sig upp. Vi såg ännu tätare och högre skog också men det var inte vanligt. Som ni kanske lägger märke till, hade det slutat regna när vi kom hit.

En fin fågel låg och vilade sig på gräset men jag vågar inte gissa vad det är för slags fågel.

I Húsavik åt vi mat och handlade lite smått och gott för kommande behov. Av någon anledning blev det inga fler foton mer än på kyrkan.

Det var väldigt skönt att slippa tänka på middag och matlagning när vi kom tillbaka till vårt boende. Priserna för att äta på restaurang var höga men några gånger unnade vi oss det.