Jag var nog inte ensam om att följa förmiddagens presskonferens där vi fick besked om vad utredningen om mordet på Olof Palme har gett för resultat. Det bästa beskedet var nog att förundersökningen nu äntligen läggs ner, efter 34 år. Om de kom fram till rätt resultat kommer det med all säkerhet att tvistas om i all evinnerlighet, precis som det har gjorts under alla dessa 34 år. Jag hoppas att åklagaren har rätt i sin slutsats men det kommer aldrig att kunna bevisas till hundra procent. Det lät i alla fall som om slutsatsen var väl underbyggd. I alla fall så väl som det går utan den önskade tekniska bevisningen.

Alla vi, som var tillräckligt gamla för att nu minnas, vet säkert exakt vad vi gjorde när beskedet om mordet på vår statsminister kom. Jag var 24 år och tillsammans med min man och min några månader gamla son gjorde jag mig i ordning för att resa från vår bostad i Strängnäs för att besöka mina föräldrar i Linköping. Vi var nog lite i chock och vi lyssnade på radion hela vägen. Ett snabbt beslut kom om att endast sorgemusik fick spelas i radion och jag minns hur jag påverkades av denna tunga musik.

Efter presskonferensen i morse kände jag att nu räcker det för min del. Jag vill inte höra mer om detta nu och om jag lyckas undvika alla analyser och allt eftersnack återstår att se.

Jag tog med mig kameran och gick en promenad i stället och det höjde humöret rejält. Jag hade inte tänkt gå runt Ändsjön men när jag kom till stigen som leder dit fick jag ändå en impuls att ta den rundan. Jag hade bara mitt vanliga objektiv med mig så jag förväntade mig inte att kunna fota några fåglar men det finns ju andra djur. Här produceras det fler fjärilar. Vilken sort kan jag inte redogöra för och tyvärr blev inte bilden helt skarp.

Det finns säkert ett stort antal vattenväxter men förutom kabbeleka och näckros kommer inga fler namn spontant upp i min hjärna. Den här känner jag inte igen alls. På nästa bild syns den lite bättre.

Den här blomman hittade jag också i våtmark.

Harsyran känner jag i alla fall igen. På långt håll kan man tro att det är stora ytor täckta av vitsippor men man ser snart att det är helt fel blad och blommorna skiljer sig också en hel del från vitsipporna.

De flesta som bor norrut känner nog igen en hjortronblomma men kanske det inte är en lika välkänd växt söderut. Jag tror ändå att man kan plocka hjortron ganska långt ner i landet.

Kossor går också bra att fota med ett vanligt objektiv.

Rödblära såg jag i Motala för drygt en vecka sedan och nu finns den här också.

Jag såg en del fåglar, mest gräsänder, som såg ut att ligga och ruva men jag ville inte gå för nära och skrämma dem. Det här paret kom jag ändå ganska nära. Honan har precis börjat resa sig upp och hon har helt klart koll på mig. Jag backade snällt och då la hon sig ner igen. Snart simmar det säkert en drös med kanadagässlingar i den här delen av Ändsjön.

Jag kom hem från min promenad, fixade lite kaffe och gick ut på balkongen. Snart hörde jag ett tut och jag förstod att Thomée var i faggorna. Snart hördes hög musik och nu har tydligen sommarens olika turer startat. Det såg ganska tomt ut på båten men musiken dånade i alla fall. Alla turer är inte musikturer. Vissa utflykter går till Verkön och Verkö slott och andra gånger blir det bara en liten rundtur på sjön. En välkänd och omtyckt syn. Förr var den en ångbåt men numera drivs Thomée av en dieselmotor.

Mitt inbokade läkarmöte per telefon gick bra, precis som vanligt. Det var en för mig okänd läkare men han berättade att han brukade ta hand om levertransplanterade patienter i Örebro. Jag märkte att han kunde sina saker så det kändes bra. Vi konstaterade att jag mår bra, både enligt hur jag känner och enligt proverna. Ännu en gång frågade jag hur det förhåller sig med min immunnedsättning och tillhörighet till riskgrupp. Det kommer ju nya rön hela tiden och beskedet jag fick var ganska positivt. Det finns inget som tyder på att levertransplanterade skulle vara en riskgrupp och det finns t o m tecken på att ett sänkt immunförsvar till viss del kan vara en fördel. Det är ju immunförsvaret som sätter igång en aggressiv attack mot viruset och med det följer ibland ett svårare sjukdomsförlopp. Ett krig mellan immunförsvar och virus som kanske inte blir lika hetsigt om man är immunnedsatt. Det finns säker andra aspekter som inte är lika fördelaktiga men det gäller att ta fasta på det som är bra. Enligt den här läkaren kan jag även minska lite på den försiktighet som jag blev tillsagd att iakttaga efter operationen. Jag har två immunnedsättande mediciner och dosen har halverats för den ena och minskat från 10 mg till 2 mg/dag för den andra. Försiktig ska jag vara men inte riktigt lika mycket. Jag har ärligt talat redan börjat smygminska lite. Det händer att jag t ex sitter ute i solen utan solskydd lite mer än jag kanske borde 😉

Det var sommarvärme här när jag var på resa söderut men värmen försvann när jag kom hem och efter någon dag kom regnet. Det gjorde ingenting. Det var rätt skönt att ha en anledning att ha en väldigt lugn dag utan att gå utanför dörren. Men dagen därpå längtade jag ut. Jag hade några morgontimmar på mig innan nästa regn kom. Efter regn blir naturen alldeles glittrig av droppar. De ligger i växter som små juveler och ger helt nya sinnesupplevelser. Just den här bilden blev jag lite snurrig av. Först tänkte jag ta bort den eftersom den såg suddig ut. Men sedan såg jag att själva bladet är skarpt och att det är vissa droppar som är lite mystiska. Daggkåpans blad fick alltså vara kvar som bild.

I morse drog jag upp rullgardinen och såg ut på blå himmel, sol och den stora blommande häggen. Förra veckan skrev jag om att jag skulle få uppleva häggens och syrenernas blomningar två gånger i år och så blir det. Häggen blommar för fullt men syrenerna har bara knoppar än så länge.

Det kändes som om det var länge sedan jag gick min favoritpromenad upp på höjderna med den fina utsikten. Det var dags för en promenad dit och det var fint med allt som har börjat blomma.

Fälten var gula av maskrosor och i en av dem jobbade årets första humla.

Det är verkligen precis som om jag får uppleva försommaren två gånger. Midsommarblomster fotade jag nere i Motala och nu har de börjat slå ut här också. En liten gäst gör det extra roligt att fota.

Likadant var det med liljekonvaljer. Jag såg dem men fotade inte när jag var söderut. Nu har jag sett några blommande exemplar här men det är mest väldigt små knoppar.

Smultronblommor är det gott om.

Gullvivorna tittar också fram lite här och där.

För några veckor sedan, eller om det t o m har gått en månad, upptäckte jag en buckla på min bil. Jag har ingen aning om när, var eller hur den har hamnat där men jag vet att det vita märket i ovankanten kom dit när jag väldigt försiktigt skulle backa ut från min plats i det väldigt trånga garaget under huset (det går faktiskt under flera hus). Jag har en liten bil men får ändå vara väldigt försiktig. Trots att jag ganska snart lärde mig hur jag bäst skulle manövrera in till eller ut från min parkeringsplats, vet jag att jag i nästan ingen fart alls stötte mot en pelare. Men jag borde väl ha sett om bucklan var där när jag såg märket och kan det verkligen bli en sådan buckla av att bara nudda en platt yta på en pelare. Förmodligen är det jag själv som har klantat mig men jag kan absolut inte komma på när det skulle ha hänt.

I dag kom jag mig äntligen för med att skriva en skadeanmälan på nätet till försäkringsbolaget. Det blir lite konstigt när man ska beskriva dag, plats, händelseförlopp och uppge om en polisanmälan gjorts. Jag var ju tvungen att skriva som det var, att jag inte har en aning. Jaja, det är som det är och nu kan jag bara vänta på svar om vad som gäller. Det är ingen panik eftersom den fungerar som den ska.

Jag är en morgonmänniska så jag hann ta det lugnt, äta frukost, titta lite på morgonstudion på tv och ta en kopp kaffe innan jag vid halvåtta gav mig iväg till sjukhuset för provtagning. Det blev en blodig historia. Själva provtagningen gick bra men när jag fick med mig en mugg och skulle lämna urinprov märkte jag, efter uträttat förvärv, att både golvet och min kofta var nerskvätta med blod. Först då såg jag att min lilla tuss av gasbinda med ett lager kirurgtejp över var helt blodig och att det rann längs armen och ner på golvet. Jag suckade lite, blötte lite papper och torkade av runt förbandet och tvättade resten av armen tillsammans med händerna. Sedan tog jag lite mer papper, blötte det och torkade golvet. Jag insåg att det inte var mycket att göra åt min blodiga kofta så jag tog av mig den (jag hade ett linne under) och först efter det gick jag ut och bad om ett nytt förband. Jag hade som tur var en jacka och den tog jag på mig och gick iväg.

Jag fortsatte till en bygghandel för att köpa fönsterhakar och ett lock till golvbrunnen i badrummet. Fönsterhakarna hittade jag men de hade inget golvbrunnslock i rätt storlek. Jag får väl söka på nätet i stället. Efter det parkerade jag bilen vid ett köpcentrum och vandrade iväg på jakt efter checkpoints. Det var en skön promenad även om jag föredrar skogsrundor. Här letade jag i ett bostads- och industriområde och jag hittade de 15 stolparna som finns utsatta där. Kameran var med men den enda bild jag tog var på det här konstiga trädet. Det såg nästan dött ut. Inga löv förutom i toppen av en del grenar där det såg ut som om nya blad skjuter ut ur en vissen blomma. Är det trädets sista dödssuck kanske.

Jag vet inte om ni minns att jag inte tycker att min födelsedag och de två dagarna innan är särskilt roliga numera. Jag har skrivit om det varje år sedan min man dog och nu är det sex år sedan. De två jobbiga årsdagarna, när han åkte iväg och jag såg honom för sista gången och dagen efter då poliserna och prästen knackade på. Min födelsedag, då jag hade gråtit mig igenom hela natten tills mina två döttrar kom på morgonen, är inte längre en dag jag bryr mig om att fira. Jag tar gärna emot gratulationer men det är inte en rolig dag.

I år blev det annorlunda eftersom jag hade fullt upp med annat under min resa söderut. Jag var medveten om vilka dagar det var men jag hann inte känna så mycket. Det var bra tyckte jag och kanske trodde jag, som varje år, att nu är de här dagarna lättare att ta sig igenom. Men jag sköt bara upp allt. Eftersom jag helst vill tända ett ljus vid minneslunden, och det måste vara rätt minneslund, på årsdagen av min mans död gjorde jag det näst bästa och avslutade alla förmiddagens bestyr med ett besök på kyrkogården.

Jag var helt ensam vid minneslunden och jag tände mitt ljus. Den här gången hade jag inte skrivit hans namn eller ritat ett hjärta på ljuset eftersom jag ville ägna det till viss del även åt mina farföräldrar och min svärfar, som alla finns i samma minneslund. Jag tänkte på min svärmor och på min svägerska och alla andra som saknar de jag tände ljuset för.

Sedan satte jag mig på en av bänkarna och lyssnade på det svaga ljudet från vattnet och jag bara översköljdes av sorg, ensamhet och livets meningslöshet. Jag tänkte att jag måste låta känslorna komma men när jag kände hur tårarna kom reste jag mig upp och gick. Livet är inte meningslöst och jag är en ganska lycklig person. Dippar kan man få men nu tyckte jag att det räckte.

Jag kunde inte låta bli att le när jag såg hur fint pyntad en grav var. Här har någon ansträngt sig och kanske var det terapeutiskt att pyssla ihop ett tomteland. Jag glömde helt bort att läsa på gravstenen och nu efteråt tänker jag att det kanske är ett barns grav. Vi är många som saknar och alla vi som gör det vet att det aldrig helt går över. Vi lever vidare och många av oss hittar nya vägar till lycka. Men vi glömmer aldrig och det är väl precis så det ska vara.

Hur gick det då med min blodiga kofta? Jag la den i blöt i kallt vatten för det har jag hört att man ska göra. Lite senare tvättade jag den i maskin tillsammans med andra kläder och den blev helt ren.

Det spelade ingen roll hur roligt det var att träffa familjen eller hur fint naturen visade upp sig söderut. Jag längtade ändå hem och när jag gav mig iväg från Örebro var det med både vemod, eftersom jag troligtvis inte får träffa varken mina barn eller min syster på länge, och glädje för att jag var på väg hem. Jag valde en delvis annorlunda väg och stannade för natten i Mora. Mora är en stad som man oftast bara passerar på väg till ett annat mål. Men vi har faktiskt stannat till där några gånger med husvagnen. Första gången var campingen översvämmad och där husvagnar och husbilar skulle stå simmade ett antal svanar. Vi fricampade i stället. Då besökte vi Tomteland i Gesunda med våra två äldsta ungar, varav den ena bara var några veckor gammal. Vi har gjort ännu ett besök där när familjen hade utökats med en liten tjej till. När barnen var utflugna stannade jag och min man i Mora bara för att vandra lite i Vasaloppets spår och när jag kom dit igår gick jag nästan samma promenad.

Jag hade bokat ett rum på Kristinebergs B&B och om ni någon gång behöver övernatta i Mora kan jag rekomendera det. Mest imponerad var jag av att frukostutbudet inkluderade både veganskt smörgåspålägg, havredryck till mitt té och havregurt med jordgubbssmak (med müsli i havregurten blev det väldigt gott). Det hade jag inte alls räknat med men kanske var det just den detaljen som fick mig att känna att det är nog där jag ska boka rum hädanefter när jag åker söderut. Jag hade bokat det enklaste rummet med en våningsäng. Men madrassen var skön och jag hade ett eget badrum. 476 kr var inte för mycket för allt som inkluderades och det var även handdukar, sängkläder och städning. Så bra är det inte överallt. Man har dessutom tillgång till ett stort kök och mina kylvaror fick plats i kylskåpet.

Jag lämnade mina väskor i mitt rum och gav mig ut på promenad. Utanför fanns rikligt blommande träd och jag såg likadana på flera platser.

Jag kom snart bort till Vasaloppets målportal och en staty av Gustav Vasa. Statyn är gjord av Anders Zorn och uppförd på den kulle där Gustav Vasa stod och talade till Morafolket 1520. Nu har statyn kompletterats med ett munskydd och i dessa dagar är det säkert ingen som misstolkar det. Men kanske skulle man för ett halvår sedan ha trott att någon ville tysta honom. Vasaloppsmålet komponerades av konstnären Gustaf Ankarcrona från Leksand till 1923 års Vasalopp. 1986 permanentades portalen och har alltså sedan dess stått kvar året om. Naturligtvis gick jag en bit längs gatan bortom målet och vände sedan för att gå i mål. Det är andra gången jag går i mål på samma sätt 🙂

Jag såg en del blixtar på håll och jag ville inte riskera att hamna i ösregn. Därför gick jag bara en kort bit vid Siljan innan jag vände tillbaka. Men på den korta promenaden hann jag se både båtar, ett lok, en dalahäst och vackra träd.

Efter en god natts sömn och den frukost jag redan har beskrivit satte jag mig i bilen prick klockan sju i morse och styrde kosan hemåt.

Det har blivit en vana att stanna i Sveg när jag passerar där. På OKQ8 finns det bra toaletter med en egen ingång och det brukar vara lagom att göra en toapaus där. Förmodligen sitter den vanan i sedan jag som barn alltid fick höra att ”nu ska vi åka genom Orsa Finnmark och det är 12 mil till nästa toalett”. Så är det inte längre. Det finns ett antal toamöjligheter längs vägen men vanan sitter i. Konstigt nog har jag inget minne från var vi stannade när vi kom söderifrån.

När jag stannade i Sveg passade jag på att fota den stora träbjörnen som ingen kan undgå att se. Nedanstående text har jag kopierat från Härjedalens kommuns sida men bilden är min.

”Världens största träbjörn

Björnen uppfördes 2003-2005 av Svegs Samverkansgrupp för att vara ett landmärke för Sveg och Härjedalen. Den är byggd av 60 cm långa plankbitar till ett självbärande skal som invändigt består av tre plan med ca 70 m² golvyta.

Den byggdes på plats upp till 9 meters höjd. Därefter byggdes den i sektioner som sedan lyftes på plats av en mobilkran. El finns indragen och den är förberedd för anslutning till vatten och avlopp. Den är 13 meter hög, väger 80 ton. Det har gått åt 210 m3  virke samt 570 000 spikar, som bara de väger 4 ton.”

Från Sveg kan man välja att åka en något kortare sträcka via Ytterhogdal eller så väljer man den lite längre men finare vägen förbi Vemdalen, över Vemdalsskalet och vidare förbi Klövsjö. Jag valde fjällen men det var inte riktigt rätt dag för det. Molnen hängde låga och det var inte alls de vyer man annars kan se. Här har jag stannat uppe vid Vemdalsskalet och där såg jag i alla fall de nedre delarna av backarna.

Klövsjö har en gång utsetts till Sveriges vackraste by men även här var det svårt att se det fina. När man kommer norrifrån en fin dag då kommer man från en hög höjd och ser ner över den vackra dalen med fjällen i bakgrunden. Men det kanske jag kan visa en annan gång.

När jag kom upp på de höjder jag skrev om såg det ut så här. Jag hade kameran på passagerarsätet och jag lyckades ta en bild utan att titta på kameran. Som tur var höll sig renarna borta från vägen. Jag såg två stycken lite tidigare men om det stod några längs kanterna här så såg jag dem inte.

Jag var hemma igen strax före 12.00 och vilken skillnad det var på grönskan jämfört med när jag åkte för åtta dagar sedan. Min vy från balkongen känner ni väl igen nu men den skiftar i färg en hel del.

I brevlådan låg ett brev från regionen och jag har fått en telefontid med en läkare (rutin gällande levern). Prover ska lämnas innan så i morgon tar jag en tur till sjukhuset. Det var ju tur att jag kom hem precis för att hinna. Men jag har egentligen inget behov av att prata med en läkare. En helt okänd läkare dessutom. Jag skulle egentligen ha gjort en ultraljudsundersökning men jag mår ju bra så för min del hade det räckt med provtagningen.

Jag hängde så klart med på morgonpromenad sista dagen hos min syster och den här gången gick vi till Motalas kanske mest kända strandområde, Varamon.

Vi stötte på en relativt nykläckt fågelunge som jag tror är en sädesärla.

Den långa stranden är välbesökt fina sommardagar men vi fick ha den nästan helt för oss själva. Några tidiga, hurtiga personer tog sig ett morgondopp från en lång brygga och en annan hundägare var där en kort stund men förutom dem var vi ensamma där.

En fin liten fågelfamilj såg vi när vi vände hemåt. De simmade omkring i en pytteliten sjö.

Förr var lupiner blommor som jag alltid blev glad av att se. Men de senaste åren har jag förstått att de är invasiva. Jag kan ändå inte låta bli att beundra dem.

Hemma hos min syster har Roddy sin egen plats i soffan men han har inget emot att dela med sig av utrymmet.

Efter lunch återvände jag till Örebro för att hjälpa till med det som krävde tillgång till bil. Jag fick fira min födelsedag med båda döttrarna och svärsonen och nu har jag fått en stor dos av umgänge med min fina familj. Min son var tyvärr inte med oss men man kan inte få allt.

Nu är det en ny dag och lite senare åker jag norrut igen. Jag mellanlandar i Mora den här gången och i morgon kommer jag hem. Hur trevligt man än har haft det är det alltid väldigt skönt att komma hem.