Så länge jag kan gå är jag glad

De orden har hängt med mig i många år. När värk ställer till det lite här och där och inte riktigt kan bestämma sig för var den ska sätta in sina stötar, då försöker någon del av mig hitta vad som är viktigt för att jag ska må bra. Eftersom naturen och promenaderna är så avgörande för mig har det varit just att jag kan gå som har varit min drivkraft. Naturligtvis finns det annat som är viktigt, faktiskt ännu viktigare, och allra mest är det så klart mina barn som ger mig glädje och mening. Men om jag bara ska se till mig själv och vad jag har i mitt vardagsliv så är det utflykterna och promenaderna som jag är mest beroende av att ha.

Extra härligt är det med tidiga morgonpromenader kombinerade med vacker natur. Nu, när jag inte har en hund längre, har jag blivit lite lat på morgnarna och det är inte alltid jag kommer ut lika tidigt. Men igår morse fick jag en impuls och bestämde mig för att komma iväg innan värmen kom. Jag tog en stående frukost medan jag packade ihop det jag skulle ha med mig och sedan tog jag bilen till Andersön, det naturreservat ni har hängt med till flera gånger tidigare.

Vilken bra morgon det blev. Sol, klarblå himmel och på den västra sidan av ön låg sjön spegelblank. Termometern i bilen visade på 13 grader. Enligt mig de allra bästa förutsättningarna för en skön morgonpromenad. Jag stannade till en stund och satte mig på en sten för att bara njuta av att vara helt ensam i allt det vackra. Vad det än är för slags lyckohormoner som frigörs när man känner sig som jag gjorde så gör de ett bra jobb. Jag blev helt lugn, tillfreds och faktiskt lycklig.

Lite längre ut mot öppnare vyer låg den svagt rosaskimrande morgondimman kvar.

Men jag var inte framme vid mitt mål så jag satte mig i bilen och fortsatte en bit till. Jag parkerade på västra sidan och började med att gå stigen mot den östra, långa, mest välbesökta stranden. Inne i skogen hittade jag en spännande, hårig svamp. Det ser ut som hundhår så kanske är det en hundsvamp 😉

På vissa platser växer denna blomma nästan som en marktäckare och den har blommat en lång period nu. Ännu en växt som är mycket mer spännande när man ser den i närbild. Ängskovallen ser ganska oansenlig ut och många lägger nog inte märke till den.

Ännu ett snäpp mer fascinerande tycker jag att skogskovallen är. Kanske tycker jag så eftersom den var mitt första fynd när jag hade köpt min kamera. Jag anade en liten gul blomma i gräset och testade kameran på den. När jag kom hem och såg detaljerna insåg jag hur mycket man missar när man bara använder ögonen. Den här och några få exemplar till växte bland mattan av ängskovall. Två små figurer med pälskantade mössor tittar tillbaka från bilden

Jag kom fram till stranden där campare ofta slår upp sina tält på sommaren. Jag blev förvånad när jag fick ha stranden helt för mig själv och jag såg faktiskt inte ett enda tält någonstans under min promenad.

Ljungen har börjat blomma.

När jag hade kommit runt nästa krök och tittade mot nordväst såg jag hur dimman fortfarande låg kvar men att den började släppa fram konturer av land. Familjen Storskrake är ute på fiskjakt. Jag tog den här bilden och direkt efteråt hade hela familjen dykt.

Vita midsommarblomster ser man ibland här uppe och jag gissar att vita blåklockor också har med den relativt fjällnära naturen att göra.

En båt kom fram ur dimman. Här halkade jag till på en blöt rot i en liten backe och förmodligen sträckte jag något i mitt redan värkande högerben. Det gjorde blixtrande ont men smärtan mildrades snabbt. Jag förstod att det skulle komma surt efteråt men just då kunde jag lite försiktigt ta mig vidare. Där kom orden i rubriken uppdykande som så många gånger förr när min förmåga att gå har påverkats. Så länge jag kan gå är jag glad. Vad som skulle hända om jag plötsligt inte skulle kunna gå längre vet jag inte. Förmodligen skulle jag hitta något annat viktigt att hålla fast vid. Men varje gång jag får problem med att gå blir jag lika tacksam när problemen minskar igen.

Jag kom runt ännu en krök och där kom Västfjället fram ur dimman. Ni kanske minns att ett av mina mål, som jag planerade för när jag väntade på levern, var att ta mig upp på Västfjällets topp. Jag, min yngsta dotter och min svägerska stod där uppe på toppen sju månader efter min transplantation. En krävande vandring men glädjen över att ha klarat den var stor.

Så småningom dök även Drommen upp.

Det blev fler små stopp än jag hade tänkt men jag valde att vara lite snäll mot mitt ben. Här, på slutet av rundan, mötte jag den enda människa jag såg på min promenad. Jag kan tänka mig att det inte är lika folktomt i dag, en lördag, som igår morse. Jag har inget emot att möta folk på mina promenader men att få vara helt ensam och ostörd i naturen är något alldeles speciellt. Jag mår bra helt enkelt.

Som jag trodde blev mitt ben värre senare och jag försöker undvika att belasta det. Men det är ett tillfälligt hinder och jag får njuta av sol och sommar från min balkong i stället. Det blir ändå för varmt de närmaste dagarna för att promenaderna ska vara riktigt njutbara. Snart kan jag gå igen och då kommer jag att vara extra tacksam och glad.


  1. Vilka ljuvliga bilder! Det är fantastisk natur du har inpå dig och jag förstår verkligen din längtan upp. Gläds med dig att du får bo i detta vackra landskap som betyder så mycket för dig.
    Kram

    Gilla

  2. Här sitter jag och njuter – vilka rogivande bilder.

    Rubriken kunde varit skriven av mig, känner en stor tacksamhet över att kunna gå så bra numera.
    Det här skulle också kunnat vara skrivet av mig:
    ”Jag har inget emot att möta folk på mina promenader men att få vara helt ensam och ostörd i naturen är något alldeles speciellt. Jag mår bra helt enkelt.”

    Vi ”ses”!
    Barbro

    Gilla

    • Tack Barbro! Vad glad jag blir för att du gillar bilderna och känner igen dig i tankarna. Extra glad är jag för att vi båda har övervunnit de trösklar vi har stött på 😀 Det är en förmån att kunna njuta av något så enkelt som en stund på egen hand i naturen.

      Gilla

  3. Förmågan att kunna gå och röra sig är en självklarhet för många men en stor frihet att värdesätta. Jag minns när min mamma fick gångproblem på grund av tre olika ryggdiagnoser och hur begränsad det gjorde henne. Min kusin, kirurgen, betonar ofta vikten av att promenera mycket och det blir viktigare ju äldre vi blir men ibland sätter hälsan käppar i hjulet.

    Vilka underbara bilder du delar med dig av!

    Kram

    Gilla

    • Jag har också sett det som självklart att jag ska kunna ge mig ut på både korta och långa promenader men jag får små påminnelser ibland om att det inte alltid är så självklart. Jag ser mig inte som rörelsehindrad och än så länge har jag den frihet som rörelseförmågan ger. Promenader ger mycket mer än glädje att få vara i naturen. Så länge man inte har problem som förvärras av aktivitet tror jag att de flesta mår bättre både fysiskt och mentalt av att man rör på sig.
      Tack! Jag njöt verkligen av hela upplevelsen i förrgår 😀
      Kram

      Gilla

  4. Så mysigt att få följa med din morgonpromenad, speciellt som jag sällan eller aldrig är vaken då dags. Attans att du gjorde illa benet, hoppas det ger sig snabbt. Jag har plötsligt ett ont knä som på insidan samlat en del vätska så det är svullet, det märkliga är att jag inte har gjort mig illa utan det har liksom bara dykt upp..
    Lyckliga är i alla fall vi som ha möjlighet och vilja att uppleva naturen. Ön skar så att flera skulle märka hur mycket bättre man kan må av att bara andas in frisk luft o lite natur. Har ju själv bott många år i storstan där jag gått miste om mycket, inte bara för att naturen saknats utan för att jag inte begripit att söka upp den.
    Kramen

    Gilla

    • Roligt att du tycker så 😀 Jag är alltid vaken tidigt men jag har fått lite andra rutiner nu när jag inte ”måste” gå ut med min hund. Men ibland kommer jag iväg tidigt och då tänker jag alltid att jag borde göra så oftare.
      Benet värkte rejält hela dagen igår men idag behöver jag inte ens ta smärtstillande. I morgon kanska jag kommer ut på promenad igen 😀
      Vätska i ett knä låter inget kul och kanske är det något du måste få hjälp med. Det kanske måste dräneras på något sätt och du ska nog inte försöka dig på det på egen hand. Men jag har ingen aning om ifall det kan gå över av sig själv, utan åtgärd.
      Visst har vi det bra på det sättet…att vi får njuta av naturen alldeles utanför våra hem. Jag skulle också vilja att alla fick den möjligheten men jag vet att alla inte njuter på samma sätt som vi. Min äldsta dotter har ingen längtan alls att komma ut utanför stan och om hon följer med på en skogspromenad ser hon inte detaljerna och njuter inte av lugnet. Hon promenerar i stan och tycker att det är det bästa. Ändå är hon uppvuxen på landet.
      Kram

      Gillad av 1 person

  5. Underbart! Tack så mycket för att du delar med dig av din härliga mogonpromenad. Man kan ju helt enkelt inte bli annat än lycklig. Det andra fotot är grymt vackert. Tänk så många söta små blommor det finns. Jag älskar också naturen och dess förmåga att bjuda på allt. Helt ärligt och med handen på hjärtat så hade jag nog inte kommit ut lika mycket som jag gör om jag inte haft Eddie. Så jag tycker att du är väldigt duktig trotts att du inte har någon fyrfoting.
    I skrivande stund så blev det plötsligt den 9 augusti. Kära nån! Redan!
    Kram

    Gilla

    • Tack Lotta! Det är jag som ska tacka för att du och andra vill ta del av mina upplevelser 😀 Det har blivit ett litet behov hos mig att visa upp det fina här för mina bloggvänner. Inte för att skryta utan för att jag är en stolt jämtlänning 😀
      Det finns massor av miniblommor och annat smått i naturen och ofta kan man bli väldigt glatt överraskad.
      Jag kommer absolut inte ut lika mycket nu som när jag hade hundar. Men å andra sidan hade jag haft problem med att klara att gå ut fyra gånger om dagen med en hund så det är nog bäst som det är. Jag träffar ofta trevliga vovvar ute på promenaderna och så har jag ju katterna på katthemmet. Det får räcka så.
      Ja, tiden rusar mot hösten och oj, vad mycket fint vi ska få se då 😀
      Kram

      Gilla

  6. Verkligen njutbara bilder från din morgonpromenad! Sanna ord … för så länge man kan gå och ta sig ut i naturen så är känns det bra … naturens kraft att få oss må bra är ju numer vedertagen, så det är inte bara vi som inbillar oss 🙂
    Den ”ludna” svampen är en svamp som är angripen av en annan svamp. av någon slags mögel … vanligast ser man detta på små hättor … ibland fascinerande, men ibland lite läskigt 🙂 Här en länk med bilder: https://www.google.com/search?q=h%C3%A4ttm%C3%B6gel&tbm=isch&hl=sv&hl=sv&tbs=rimg%3ACWWOCJ4iuH3zYWMoi-oMbm-j&sa=X&ved=0CBsQuIIBahcKEwjw6Onhro3rAhUAAAAAHQAAAAAQDw&biw=1519&bih=722
    Önskar dig god bättring med det skadade benet och att du får en fin söndag!
    Kram

    Gilla

    • Tack Anki! Jag tror att alla vi naturälskare känner på liknande sätt. Vi skulle ju bli ifråntagna vårt stora intresse om vi inte kunde komma ut och gå i naturen. Kanske är det inte alla som har formulerat tanken inom sig men jag har haft episoder då jag verkligen har insett hur tomt det skulle vara utan att komma ut. Vilken himla tur att jag bara har tillfälliga besvär och att jag kan se fram mot många år med naturupplevelser. Så försöker jag i alla fall tänka 😉
      Tack för länken. Jag förstod att svampen var angripen av något men inte av vad. Det ser rätt kul ut med den tjocka pälsen 😀
      Tack! Igår var det vila och högläge som gällde men idag kan jag skippa värktabletterna och i morgon kan jag säkert ge mig ut på promenad igen 😀
      Kram

      Gillad av 1 person

  7. Det kan jag förstå att en promenaden var alldeles underbar. Förutom det lilla snedsteget… Hoppas att det onda har gått över nu och att du kan promenera igen. Vita blåklockor har jag sett tidigare, faktiskt vid Västerbottenskusten, så jag tror inte att färgen har bågot med fjällen att göra. De är nog lite ovanliga, man ser dem ju inte varje dag.

    Gilla

    • Ja, du vet ju hur fint det är där 😀 Snedsteget ställer fortfarande till det lite men mer än två dagar orkade jag inte vara stillasittande. Det blir lite bättre för var dag och lite kortare promenader går fint 🙂
      Kul att få veta att det finns vita blåklockar längre från fjällen också. Jag har nog fått idén om att de växer nära fjällen eftersom jag har sett massor av vita midsommarblomster i t ex Lofsdalen. Men då finns det alltså andra förklaringar.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s