Min hjärna samarbetar inte och har inte gjort det ett tag nu. Ökad dissociation och därmed hjärntrötthet, hjärndimma och fokusproblem. Det är ingen fara. De här perioderna kommer och går. Jag hänger med i era bloggar men orkar inte riktigt få ihop så mycket text som jag brukar. Det kan ju iofs vara en fördel för er som då slipper ta er igenom långa textmassor.

I veckan som gick har det varit varierande väder och här kommer ett axplock från några av de finare dagarna.

Det här bygget har jag haft med tidigare men nu är trädkojan klar och jag hoppas att den är till glädje.

Just nu är två ungdomar, en tjej och en kille, här i min lägenhet för att montera persienner i alla fönster. Det skulle så klart egentligen ha gjorts när fönstren monterades men leveransen försenades. Ingen fara för min del för jag hade inte alls räknat med att få några persienner. Jag har rullgardiner där det behövs. Det är bara i vardagsrummet, där fönstren är i norrläge, som jag inte har haft något att dra ner eller sätta för. Där har jag visserligen ett gäng stora växter som insynsskydd i stället. Nu har jag både livrem och hängslen, som är ett uttryck för att man är överdrivet försiktig eller noga och jag tror att tidigare finansminister Gunnar sträng är den som mest förknippas med det uttrycket. Rullgardinen i gästrummet har jag dock förpassat till soporna eftersom den var ganska illa åtgången. Men i köket och i mitt sovrum finns nu både hängslen och livrem i form av både rullgardiner och persienner. Nu är ungdomarna precis klara så nu ska jag gå och återställa ordningen i mina fönster.

I torsdags, när jag gick hem från sjukhuset, såg det ut så här med solsken och masor av gula färger.

Jag gick inte hela vägen hem för benen var ganska slitna. Men ca en timmes promenad blev det i alla fall totalt med den lilla runda jag gick innan jag kom fram till sjukhuset.

I lördags gick jag en annan lagom lång promenad och jag tittade till min favoritrönn, den som alltid blir så fin den här årstiden. Jag hade kunnat vänta någon vecka till men den var på god väg att bli helt förändrad. När jag gick runt på baksidan såg den inte alls likadan ut, som ni ser i bilden under den här. Men ändå lika vacker på ett annorlunda sätt. Det är faktiskt samma rönn.

Jag tog inga fler foton förrän jag var hemma igen och då blev det den fina björken nedanför mitt hus som hamnade i sökaren. Solens strålar gjorde just då ett litet försök att träffa den här björken och de lyckades till viss del.

I dag är det regn och rusk men det blåser inte. Kanske får löven vara kvar på träden någon vecka till och kanske kan jag få njuta av ett antal fler höstpromenader med sprakande färger.

Ibland går det undan men jag har nog aldrig varit med om en förändring i samma takt som den jag upplevde i dag. Igår fick jag ett brev från öron/näsa/halsmottagningen där de bekräftade att de hade fått en remiss från lungmottagningen. Superbra, tänkte jag först men sedan läste jag vidare att de har 20 månaders väntetid. Det kändes inte alls kul och till den tiden kunde jag lägga det halvår som gick för att en av läkarna på lungmottagningen glömde skicka remissen som hon lovade göra. Tack vare en läkare på en annan mottagning blev hon påmind och igår kom äntligen bekräftelsen.

I brevet fanns även en text om vårdgarantin och att det är den behandlande mottagningen man ska vända sig till för råd om hur man kan söka vård i andra regioner. I förmiddags, strax efter 09.30 ringde jag ÖNH och efter en kvart i telefonkö fick jag prata med en jättetrevlig sköterska. Vi började prata om hur jag kunde få hjälp att söka mig vidare och hon berättade även att de har en lista där jag i stället kunde sättas upp och där de ringer upp ifall de får återbud. Sätt upp mig på den listan sa jag och tillade att jag för det mesta är tillgänglig och kan komma nästan genast. Hon bad mig vänta ett ögonblick och efter en kort stund kom hon tillbaka och sa att de just hade fått ett återbud nästa torsdag. Jag tackade självklart ja till att komma då och det var knappt att jag trodde på att det blev så bra. Sköterskan sa att jag kan ju inte behöva gå omkring med den hostan. Det var ju bra att jag precis innan samtalet hade pratat med en av mina systrar så att jag lät lite extra ansträngd i rösten och med många hostningar medan vi pratade.

En dryg timme senare ringde samma sköterska upp mig och frågade om jag kunde komma redan i dag kl 13.30. Det fixar jag svarade jag och det blev genast bråttom. Man vill ju vara nyduschad och något så när fräsch när man ska till vården. Tyvärr hade jag precis ätit en god krämig pastarätt med vitlök i men jag borstade tänderna en extra gång och knaprade i mig några halstabletter när jag lite senare gick iväg. Jag gillar att ha marginaler och eftersom jag precis hann ta en buss som jag visste skulle ge mig just de marginaler jag vill ha så gick jag en liten omväg från bussen. Det var ett härligt väder så det var bara skönt att få lite höstluft innan jag gick in på sjukhuset.

Läkaren hade en annan läkare under utbildning hos sig och efter en del prat och frågor om mina problem, vad jag påverkas av och om mitt smak- och doftsinne hade förändrats plockade han fram slangen med kameran. Han sprejade in någon slags bedövningsmedel i båda näsborrarna. Det smakade riktigt illa när det kom genom näsan och ner i svalget. Men det var ett bra medel för det var inte i närheten av att vara så jobbigt som jag trodde innan att få den där slangen nerkörd genom näsan och ner till stämbanden. Det var den läkare som utbildades som fick ta hand om den delen men hon var så försiktig och fick hela tiden bra instruktioner samtidigt som de tittade på en skärm där de såg var kameran befann sig. Hela tiden satt sköterskan och klappade mig lugnande på armen medan hon uppmanade mig att andas lugnt. Jag kände hur jag satt och spände mig och lyckades slappna av och släppa ner axlarna. De var alla tre väldigt generösa med att tala om hur duktig jag var och hur bra det gick. Kanske för att jag innan hade berättat att en sådan undersökning var något jag tyckte verkade väldigt jobbig.

Medan jag satt där med slangen på plats så skulle jag andas djupt (med hosta som följd) och sedan säga ett ihållande iiiiiiiiiiiiii. Sedan skulle jag hosta med flit och till sist säga ett lika ihållande mmmmmmm. När de hade titta ner genom ena näsborren gjordes samma procedur om i den andra och jag fick ännu mer beröm för att jag klarade allt så bra. Jag kände mig som en femåring som behöver bekräftelse och beröm när något är jobbigt 😀

Det blev som jag trodde, eller snarare befarade. Mina stämband är fina och beter sig precis så som friska stämband ska uppföra sig. Samtidigt är det så klart väldigt skönt att få veta hur frisk jag är och hur bra det fungerar. Det har jag nu fått bekräftat genom en rad undersökningar och tester. Hjärta, lungor, stämband och allt de kan tänkas testa i luftvägarna är helt utan skavanker. Jag är med andra ord väldigt frisk. Fint att få veta men det hjälper ju inte mig när det gäller de problem jag har med sprängkänsla i bröstet och trötthet när jag går (utan halstabletter) eller med hostan som sätter igång när jag pratar. Läkaren skulle konsultera en röstspecialist och sedan återkomma. Nu har jag fått en bokad telefontid med honom om några veckor men ärligt talat så förväntar jag mig inget annat än att få höra att jag är frisk och att inget mer finns att göra för att hitta vad som orsakar mina problem. Det är i alla fall otroligt skönt att jag fick komma in så snabbt för det hade varit väldigt onödigt att vänta i 20 månader för att sedan få samma besked. Kanske ska jag ha kvar ett litet hopp om att röstspecialisten har något att komma med men nu är jag inställd på att det här inte går att förklara.

Jag bjuder även den här gången på färger i både växtlighet och på himlen från i morse. En ganska gullig och kul skylt hamnade mitt i färgsprakandet.

En annan förändring, och den här gäller mitt eget beteende, blev det i förrgår. Efter att ha bott här i sex och ett halvt år bjöd jag in en av mina grannar på fika. Jag har träffat en av de andra grannarna både inne hos henne och hos mig tidigare men det var pga att vi hade ett gemensamt byggprojekt att hantera. Jag har även blivit bjuden ut till den grannens sommarstuga och den granne jag bjöd på fika i förrgår har jag både gjort en liten utflykt med och blivit bjuden på middag av en gång. Det var liksom dags att fråga om hon ville komma in till mig en stund och inte bara prata när vi träffas ute. Det blev en trevlig stund och jag behöver nog inte känna att jag bör hålla mina grannar på ett visst avstånd. Det funkar säkert bra att bara träffas någon gång ibland utan att krav på att träffas ofta ställs. Jag har ju trevliga grannar och det uppskattar jag. Kl 06.00 i morse plingade det till i mobilen och den här grannen skickade ett namnsdagsgrattis. Jag tänker inte så mycket på namnsdagar numera men även en annan god vän kom ihåg mig just i dag. Även om jag inte firar så är det ju alltid trevligt när någon hör av sig.

Hösten är så kort, i alla fall den period när träd och buskar är som vackrast i varierande färger. En del träd är fortfarande helt gröna medan andra har tappat nästan alla sina löv. Jag passar på att ta in så mycket jag kan av allt det härliga och eftersom jag behöver vara lite återhållsam med promenader så väljer jag noga ut vilka dagar jag ska gå ut. I helgen har det blåst och regnat. Inte som längre söderut men det var ett lätt val att stanna inne och låta motionscykeln ge mig lite pulshöjning i stället för att gå ut. Men förmiddagen i dag var helt fantastisk. Det enda jag möjligtvis skulle ha velat ändra på var att det rörde sig lite i vattnet. Inga speglingar av höstfärgade träd i sjön med andra ord. Men allt annat var helt perfekt så jag njöt och trivdes.

Det blir ännu ett inlägg med höstfärger men, precis som jag skrev ovan, det gäller att passa på den här korta perioden.

En stilig och väldigt fin äldre beagle visade att han ville hälsa på mig och jag börjar tänka att ingen promenad är perfekt utan lite hundgos. Även när det gäller det så passar jag på när tillfälle ges. Den 14-åriga vovven gick tvärs över gångbanan och tittade upp mot mig och då kan jag inte stå emot. Beaglens husse sa att det var helt ok att hälsa så då blev det en liten pratstund med både vovve och husse. Efter en stund kom även matte men till slut lämnade jag den trevliga trion och glad och nöjd fortsatte jag hem. Jag hejade på några grannar och bytte några ord med en av dem. Sedan var jag nöjd även med mängden social interaktion den här dagen.

Fri att röra mig i min lägenhet utan att någon helt plötsligt står och tittar in genom fönstren. Jag trodde inte att det skulle bli en så stor lättnad men det är otroligt skönt att nu kunna vara lite osynlig igen. Det mesta är gjort på det hus jag bor i. Det som återstår är att fönsterkillarna ska komma tillbaka och sätta upp persienner i alla fönster och att ytterdörrarna antingen ska målas eller bytas ut. Vilket av alternativen det blir vet jag inte men jag hoppas att det blir gjort snart för just nu ser min ingång ut som om huset mår illa och har alldeles röda ögon. En konstig liknelse men ni förstår nog att det är fult med de röda ytterdörrarna i det gröna huset. Här kommer före- och efterbilder.

Plåtslagaren är inte riktigt klar med lägenheterna på bottenplanet, eller så har han varit här i dag och gjort det sista. För att byggställningen skulle kunna monteras ner gjordes lägenheterna på övervåningen färdiga först. Jag var inne hos en av grannarna en kort stund i morse och då konstaterade vi att huset som nu renoveras får fel färg. Enligt bilder där husen visas med de färger de ska få så ska det huset bli mörkgult och nästa hus ska få den ljusgula färgen. Kanske har nya beslut tagits eller så har målarna gjort fel. Hur som helst så är jag och grannen väldigt nöjda med att vårt hus blev grönt. Grannen visste inte heller hur det ska bli med dörrarna så det får väl visa sig.

Färgen stämmer ganska bra på den första bilden. Ljuset och kameran gör att nyanserna kan skilja sig åt något. Jag lyckades undvika att själv hamna som en spegling i fönstren och det blev nog bättre med det som i stället speglar sig.

Före…

…och efter. Den här bilden tog jag precis när solen gick upp i morse och därför blev den som den blev. Den röda dörren skymtar i skuggan vid min ingång.

Nu kan jag titta ut från balkongen utan att ha flera järnstänger i vägen. Hösten är i full gång även utanför min lägenhet.

Jag gick en promenad i solsken och ganska rejäla vindbyar. Men det var inte kallt så jag njöt av att gå ut och uppleva ännu mer av hösten. Nu har jag slutat skanna marken efter svamp för att i stället höja blicken och njuta av allt lite högre upp.

Inte så mycket höststämning i den här bilden men jag går ofta förbi den här stugan och funderar på vems den är och hur och när den används. Jag har aldrig sett någon här.

Jag såg många midsommarblomster, fibblor och en hel del annat men den här gången fick en klöver visa att sommaren inte helt har gett upp än.

Jag insåg att jag nog verkade lite väl hemlighetsfull gällande en ny krämpa i förra inlägget men det var precis som jag skrev. Jag orkade inte berätta om en ny märklighet. För märkligt är det. Jag har nu lärt mig hur jag kan hantera min fot där en tidigare stukning och numera även hälsporre ställer till det. Hälsporren stör mig inte riktigt lika mycket längre så jag tror att den är på tillbakagång. Men i stället har något hänt med mina tår mellan stortån och lilltån på andra foten. Det syns inget och jag kan inte minnas att jag har gjort illa mig. Det är dessutom väldigt diffust och jag kan inte med säkerhet säga om det är en av tårna eller alla tre som bråkar. Jättekonstigt. Men så här är det. När jag sätter ner foten och tårna kommer emot underlaget så känns en brännande, intensiv smärta. Jag kan tänka mig att en nervsmärta känns så men jag har egentligen ingen aning. Jag borde kunna känna vilken eller vilka tår det gäller men det är en av de märkliga sakerna med det här. Jag kan inte det. När jag böjer och bänder eller trycker på tårna så känns det inte mycket. Någon liten svag smärta känner jag ibland men det kan lika gärna vara jag som provocerar fram den genom att hantera tårna. Ja, ni märker att det hela är konstigt. Men det gör väldigt ont när jag trampar ner och tårna kommer åt underlaget.

I de walkingskor jag har haft länge funkar det inte alls bra. Jag började felbelasta och gå på antingen in- eller utsidan av foten eller så spände jag in tårna så mycket jag kunde. Då kunde jag i alla fall gå. Som tur är har jag nyligen beställt nya trekkingskor och med dem funkar det bättre. De har en något tjockare sula, de är inte uttänjda ännu och därför hålls tårna ihop mer. Det måste vara därför jag kan gå utan att det känns särskilt mycket. Bara vid vissa tillfällen, om jag t ex trampar precis med tårna på en rot eller en sten, så blixtrar det till av smärta en kort stund igen.

Värre än så var det inte och inte är det särskilt hemligt heller. Bara något jag inte orkade förklara just då. Det är förhoppningsvis en tillfällig krämpa men visst är det märkligt att det ska dyka upp nya begränsningar hela tiden. Jag kan i alla fall gå ut och det är det jag nu fokuserar på. Men hörrni, var rädda om era fötter och träna dem gärna med exempelvis tåhävningar. De är så viktiga och det märker man först när de börja må lite dåligt.