Precis som väntat så har det här varit en härlig helg med många ingredienser. Jag lämnade Frösön på fredagen och kom fram till min son i Uppsala strax efter tio på kvällen. Då var vi båda trötta så ganska snart fixade jag min säng och en stund senare somnade jag gott. En lite märklig sak hände under natten. Jag vaknade till och var lite frusen så jag tog på mig en extra filt (den låg ihopvikt vid fotändan). När jag sedan vaknade på morgonen låg filten fortfarande ihopvikt på samma plats som förut. Om jag hade drömt eller om jag faktiskt hade vaknat till men somnat om efter att ha tänkt att jag skulle ta på mig filten vet jag inte. Men jag var väldigt förvånad över att den inte låg ovanpå täcket när jag vaknade.

Ca halvnio på lördagsmorgonen klev vi ombord på bussen mot Enköping där vi skulle byta till tåg mot Örebro. Vi hade 35 minuter på oss i Enköping och vi hade ingen lust att bara gå in i väntsalen och sätta oss. Vi gick en liten runda och när jag skulle fota hösfärger så hamnade även min balanstränande son i bilden. Han får gärna vara med i alla bilder om han vill det.

Vi tog en promenad från Örebro Centralstation mot yngsta dottern och hennes mans adress. På Järntorget finns ett lite annorlunda konstverk och jag gillar det verkligen. Second rubberduck är tillverkad helt och hållet av begagnade bildäck och som ni ser har den formen av en badanka. Tyvärr tror många att det är fritt fram att klättra på den här ankan så nu har skyltar satts upp som uppmanar till att inte göra så. Inte bara för att ankan ska få vara intakt utan även för att skruvar som lossnar när ankan används som klätterställning kan skada de som klättrar, förmodligen oftast barn.

Örebro slott. Här mötte min äldsta dotter upp oss och blev vår vägvisare. Ingen av oss hittar särskilt bra genom stan och till vårt mål. Jag är van vid att ha bil och GPS så det var skönt att vi fick lite hjälp.

Många av bilderna i det här inlägget är tagna med mobilen. Vissa blev ok men inte alla och det tror jag att ni har överseende med. Katterna hos yngsta dottern blev inte alls bra men ni kan ändå se att jag fick mysa med minst en av kattbröderna. Jag vet aldrig vem av dem jag klappar eftersom de är så lika.

Kanske är det samma kisse som i förra bilden. Här i en varm kram med både matte och mattes storasyster. AI har hjälpt mig att anonymisera mina döttrar, vilket de båda har som önskemål. En bild som passar bra i anknytning till Halloween, några dagar i efterskott.

Efter lunch och fika följde vi med min äldsta dotter hem och fick träffa de tre katter hon just nu är jourhem åt. Kiara tog sin tillflykt upp på en garderob. Alla tre katter är trygga med min dotter och ligger gärna på eller bredvid henne men jag och min son var tydligen farliga.

Roya kom fram några gånger från sitt gömställe under sängen men den skyggaste kissen, Cleo, tittade bara försiktigt fram när hon fick ett fat med mat precis framför sängen. Alla de här tre katterna är klara för adoption. I alla fall två av dem och den tredje har troligtvis också ett nytt hem att snart komma till.

Vi hade funderat lite på om vi skulle följa med äldsta dottern till kyrkogården, dit hon skulle gå och tända ett ljus. Det kändes som en fin och stämningsfull aktivitet så vi bestämde oss för att ta ett senare tåg än planerat och hänga med till minneslunden. Vi satt en stund på en bänk innanför cirkeln med alla ljus. Det var en hel del besökare där men inte någon trängsel. Men förutom att det är fint så känner jag ingen närhet till varken mina föräldrar eller min man här. De finns ju på andra kyrkogårdar.

Vi hängde med hem till min dotter igen och efter ca en halvtimme var det dags att gå till tåget. Vi missbedömde hur lång tid det skulle ta att gå dit och trodde att vi hade gott om tid. Jag stannade till en kort stund för att fota skallarna i Slottsparken. Enligt AI-sammafattningen är de ”lysande skallarna” sju gigantiska färgstarka dödskallar inspirerade av den mexikanska högtiden Día de los muertos (de dödas dag) Dessa installationer brukar finnas i Slottsparken under höstlovet som en del av evenemanget Spökstaden. De är sex meter höga och lyser upp parken med vackra mönster, ofta från skymningen. 

Som sagt, det blev lite bråttom på slutet men vi hann sätta oss på tåget med två minuter till godo. Ännu en ganska sen ankomst till Uppsala men strax före 22.00 var vi hemma hos min son. En kopp té och en god smörgås smakade bra och sedan blev det ännu en natts god sömn. Den här gången tog jag på mig en extra filt innan jag somnade. Den behövdes nog inte egentligen för det är inte kallt i lägenheten. Men det kändes ändå skönt med den extra tyngden och värmen.

I dag ville vi komma ut i skogen. Vi hade pratat lite om att det kanske fanns svampar att plocka men ingen av oss trodde att vi skulle hitta så mycket av den varan. Därför hade vi inte tagit med något att lägga eventuella svampar i. Vi tog bussen till ett fint skogsområde och vi konstaterade ganska snabbt att det kändes så skönt med lugnet, tystnaden och fridfullheten i skogen. Det fanns en hel del lingon kvar men förmodligen är de ganska smaklösa nu.

Plötsligt fick jag syn på några trattisar precis bredvid stigen.

Jag bestämde mig genast för att ta den 3-liters plastpåse jag hade till min macka och använda den till de trattisar vi kunde hitta. Mackan hamnade i en nylonpåse som alltid är med mig och vi var ganska säkra på att den lilla plastpåsen skulle räcka gott och väl till svampen.

Vi hittade allt fler trattisar där vi långsamt gick vidare och snart var påsen halvfull.

Efter ett tag, då vi kom till ett område med ganska många kluster med trattisar så fick även nylonkassen bli en svampkasse. Mackan hamnade i ett fack i min ryggsäck och där fick den vara tills det var dags att äta. Vi hittade även några fina taggsvampar och de hamnade också i våra svamppåsar. Vi hittade inte så mycket att vi behövde båda påsarna så efter vår lunchpaus, då vi naturligtvis också såg några fina trattisar precis framför oss, hällde vi över allt i nylonpåsen och min son fick plats med den i sin ryggsäck. Där och då bestämde vi oss för att avaktivera svampögonen och bara koncentrera oss på att hinna med en buss ca en halvtimme senare. Vi hade ju inte räknat med att komma tillbaka med en svampskörd så vi var väldigt nöjda med resultatet. Vi har hittat ännu mer vid något tidigare tillfälle men det här var ett bra resultat. Ca en tredjedel av svampen hamnade i en gryta som just nu doftar alldeles underbart och som vi snart ska få äta. Det var inte den middag min son hade planerat men det är klart att man vill äta svamp när man har gjort fina fynd.

Min son ville gärna vara med på ett step up-pass så medan han gick iväg dit passade jag på att sätta mig och försöka få ihop det här blogginlägget. Kanske hinner jag inte titta in hos er, mina fina bloggvänner, innan jag kommer hem i morgon men då ska jag läsa ikapp.

Jag skriver ofta att jag måste passa på när vädret bjuder på förutsättningar för härliga promenader. Så var det i dag. Jag tittade på termometern i morse och konstaterade att möjligheten att få se frost var ganska stor. Det var inget jag kunde se själv eftersom det var mörkt och dessutom hade rutorna mot norr immat igen. Ganska märkligt att helt nya fönster gör så när de gamla inte hade samma benägenhet att hindra mig från att se ut. Jag kunde dock titta ut mot söder men halvsex på morgonen är det svårt att se så mycket när solen går upp två timmar senare.

När det ljusnade såg jag en blå himmel och en sol som gjorde världen lite skimrande. Jag gjorde mig i ordning och gick iväg. När jag vände mig om kunde jag se hur det splitternya taket hade fått sin första frostbeläggning. Solen var precis på väg upp över taknocken längst till vänster i bilden.

Nu kanske alla de blommor som har kämpat länge får se sig besegrade. Men man vet aldrig. Tittar jag framåt i väderappen så verkar det inte bli mer frost. Blommorna kanske kommer igen. Jag får fömodligen ingen mer så här fin dag innan jag tar tåget söderut på fredag kväll. Eller kanske eftermiddag. Jag och min yngsta dotter pratade tidigare i dag om när eftermiddag respektive kväll börjar. Vi hade en del förslag men helt säkra var vi inte. Vad tycker ni? Börjar eftermiddagen efter 13.00 och går den över till kväll ca 18.00? Mitt tåg går 17.20 så det hamnar någonstans i gränsen om det är de tiderna som gäller. Men å andra sidan så sitter jag ju på tåget ända till nästan 22.00 och då är det definitivt kväll. Eller? När börjar natten? Enligt mig blir det natt efter 23.00 men alla de här tiderna är nog flytande och varierar från person till person. Nåja, det här var en avstickare från ämnet som skulle handla om en fantastiskt härlig morgonpromenad.

Jag valde att följa vägen ovanför mitt bostadsområde ner mot sjön. Lite snö på fjälltopparna hade det kommit men det är inte säkert att den ligger kvar särskilt länge.

Längs gångvägen nere vid sjön fanns det många frostbitna blommor, t ex renfana.

Jag kunde inte låta bli att zooma in på fjällen.

Ett gäng äldre herrar gick förbi mig när jag tog en fotopaus. Jag fick frågan om jag ville att de skulle ställa upp sig för fotografering och jag skrattade och sa att ja, vill ni det så. Men de bara skrattade och gick vidare. Men de fick ändå vara med i en bild. Här finns det också en fråga om gränser. När är man äldre och börjar jag närma mig? Eller är jag kanske redan där som 63-åring? De yngre generationerna skulle kanske svara ja på den sista frågeställningen. Jag vet i alla fall att jag är en boomer och så här säger AI om det:

Man är boomer om man är född mellan 1946 och 1964. Denna demografiska grupp kallas ofta ”babyboomers” eftersom de föddes under en babyboom som följde efter andra världskriget. Man är alltså mellan 60 och 79 år gammal (2025).

Jag har dock fått för mig att ordet har en något mer negativ klang för t ex generation Z. Vi ses nog som lite förlegade och kanske töntiga. Det gör mig inget. Jag trivs med den jag är och bjuder gärna på att jag inte hänger med i alla nymodigheter.

När det inte bara var snötäckta toppar i vyn utan dessutom en lättande dimma nedanför så vände jag kameran mot det motivet igen.

Jag gillar lättande dimma och när jag tittade mot Vallsundsbron så var det en rejäl dimbank där och in mot stan.

Åh, vad jag längtar efter helgen och att få träffa och krama alla mina ungdomar i Uppsala och Örebro. Eller ungdomar kanske är lite fel benämning när alla är över 30 år. Hur länge är man egentligen ungdom? Jag själv blev kallad ungdom när jag närmade mig 50 år så det är nog en bedömning som var och en gör utifrån sin egen åsikt och förmodligen ålder. Alla som är yngre än jag kan alltså vara ungdomar.

Jag gillar hösten men jag gillar inte regn när jag måste gå ut. Förr, när jag hade hundar, brydde jag mig inte så mycket. Det var bara att klä sig efter vädret och sedan låta hundarna få komma ut. Kanske kortade jag ner rundorna lite om vädret var trist men ut kom vi i ur och skur. Jag hade inte behövt promenera i regnet i dag heller men jag valde att inte ta bussen till frissan eftersom det inte regnade just när jag skulle gå. Jag stoppade ner ett litet paraply i väskan och travade iväg. Eller travade var nog lite mycket sagt men det var inte heller en långsam lunk.

Det tog lite drygt en halvtimme att gå dit och det kom faktiskt inte en enda droppe regn under den tiden. Jag gick förbi en i mitt tycke fin liten koja. Ni minns kanske den jättefina trädkojan som jag visade för ett litet tag sedan. Den här kojan är i en helt annan klass men jag tror att här har barnen kunnat vara med och ha roligt, kanske tillsammans med någon vuxen. Undrar om de har bygglov eller om det inte behövs. Jag hoppas att kommunen ser mellan fingrarna om det är så att man egentligen inte får bygga något precis där. Jag tycker att det ser ut som om en del pallar från det som nyligen var en byggarbetsplats har använts och jag hoppas även att det är ok. Kanske har de frågat om lov innan de tog dem.

Det har regnat i flera dagar och regnet har lämnat rester efter sig.

När jag var klar hos frissan hade det börjat regna och jag gjorde en snabb bedömning om ifall jag skulle gå vidare in mot stan, som jag hade tänkt, eller om jag skulle sätta mig i busskuren och vänta på bussen hem. Det var inte ett kraftigt regn och jag bestämde mig för att vandra iväg över bron och in på gågatan. Jag tog inte ens fram paraplyet utan drog upp luvan över huvudet och det räckte. Jag hade mössa också men om jag använder luva så skyddar den mot regndroppar på glasögonen. Det syntes i sjön och i vattenpölarna att det regnade mer än vad det kändes som men paraplyet fick ändå stanna kvar i väskan.

En del löv sitter fortfarande kvar på träden men de flesta har fallit ner på marken.

Jag fixade snabbt de ärenden jag hade och kom till busstorget precis när jag såg min buss köra fram till hållplatsen. Ibland har man tur. Det var en väldigt skön promenad även när det regnade men det var ändå väldigt skönt att kunna ta bussen hem.

Vad är det då för samarbete jag syftar på? Jo, min hjärna har valt att återuppta samarbetet med mig och nu är vi tillbaka på normalstadiet. Dvs att jag aldrig är helt fri från hjärndimma men nu är det på en nivå som jag har vant mig vid och kan hantera på ett bra sätt. Så bra som det kan bli med andra ord. Jätteskönt!

En hjärna som däremot är väldigt bra på att samarbeta tillhör min yngsta dotter. Hon har en officiell funktion inom Mensa international och idag är hon i Düsseldorf där hon har haft en presentation inför styrelsen och alla representanter för de länder som är med i Mensa. Min hjärna har väldigt svårt att förstå hur en annan hjärna kan fungera så otroligt bra men så är det och jag är väldigt stolt. Hon kommer att ha packningen överfull med alla presenter hon har överösts med från olika länder. Inte dyra och särskilt märkvärdiga gåvor men känslomässigt betydelsefulla. Presentationen gick väldigt bra och hon fick nog kanske en liten extra boost till självförtroendet.

Men jag är som sagt väldigt glad för att min hjärnkapacitet nu åtminstone låter mig fungera tillräckligt bra för att jag ska kunna må helt ok.

Det har varit gråväder de senaste dagarna och i helgen ska det bli ännu sämre. Men nu har jag haft två inlägg med bilder och väldigt lite text så den här gången gör jag tvärtom. Jag blev en aning irriterad igår när jag satt här och väntade på en hemleverans från Matsmart. Det kom ett meddelande om att ett försök att leverera hade gjorts men att det inte lyckades för att leveransplatsen var otillgänglig. Jag tittade genast ut och såg inga som helst hinder. Kanske var det en bil som var i vägen en kort stund men att skriva Force majeure i PostNord-appen tycker jag var att ta i lite väl mycket. Det var varken naturkatastrof, krig eller något lika hemskt.

Nästan tre timmar senare fick jag den här aviseringen från appen 112. Jag kan inte tänka mig att det brann redan tre timmar tidigare och om det hade varit så så finns det andra vägar. Lägg märke till texten i den färgade rutan längst ner. Jag fick meddelandet precis innan jag ställde mig i duschen och när jag var klar hade jag tydligen förflyttat mig 50 m bort från platsen. Först stod det 700 m.

Jag hade betalat 49 kr för att få paketet levererat till dörren men jag orkade inte bry mig mer om det utan när jag fick en ny avisering om att paketet fanns att hämta på Ica så gick jag dit. Jag var förutseende nog att ta med mig både en ryggsäck och en rejäl kasse, för att bära hem ett paket på drygt 9 kg kändes inte lockande. Det funkade bra att öppna paketet vid ett bord i den lilla serveringen och att fördela innehållet i mina medhavda väskor. Jag vek ihop den stora kartongen och lämnade den i återvinningscontainern alldeles i närheten. Inga problem alls att bära hem alla varor och allt slutade bra.

Inga nytagna bilder men en som inte kom med från en tidigare promenad. En del av er ser genast att det är från Ändsjön.

Nu ska jag fira min hjärnas återgång till samarbete och göra några språkövningar på Duolingo. Italienska så klart.

…och sedan hem igen. Jag är fortfarande dimmig i hjärnan, trött och med lite huvudvärk. Men jag mår bra av att vara ute i naturen. Förmodligen känner hjärnan att de tankar och känslor som kommer då inte behöver motverkas. Är jag ute i naturen så blir det bilder och dem kan jag ju visa. Jag pratade med läkaren i dag om luftvägar och hosta och det finns ingenting som de kan se som påverkar mig. Nästa steg är att få komma till en logoped. De ger i alla fall inte upp helt även om jag känner att jag har gjort det. Men jag kämpar för att acceptera och gå vidare. Det är jag ju ganska bra på.