Det är inte varje gång jag skriver om mina besök hos Gunnar. Nu är det ett tag sedan jag skrev mer än att jag har varit hos honom och det beror mycket på att det har varit ganska jobbigt, privat och inte något jag har velat dela med mig av. Precis så ska det vara. Men eftersom jag får så fin respons när jag berättar lite mer, utan att gå in på detaljer, så känner jag att det är dags att inkludera er lite igen. Det är ju inget skamfyllt med att gå i psykoterapi utan det är bara när det är för privat som jag håller det för mig själv. För min egen del är det terapeutiskt att skriva och samtidigt bearbeta, även om jag inte går in på detaljer.

Som jag trodde började Gunnar med att fråga hur Ingrid (han pratar oftast om både mig och sig själv i tredje person och det finns det säkert någon mening med) egentligen hade känt och reagerat när Gunnar hade gjort en så stor miss och dubbelbokat förra veckan. Jag var förberedd och kunde ärligt säga att jag varken blev arg eller irriterad utan bara ville trösta honom när han var så uppenbart ledsen och full av skuldkänslor. Enligt Gunnar var det absolut läge att känna ilska, irritation eller frustration vid det tillfället men när han inte lyckades få mig att identifiera några sådana känslor gick vi vidare.

Jag sa att jag kände mig som ett hopplöst fall som inte kan komma åt de negativa känslorna och bearbeta dem. Inte så att jag vill ge upp men det känns svårt att hindra min hjärna från att blockera allt den tycker att jag behöver skyddas från. Gunnar log och sa att nej, ett hopplöst fall är jag inte men en svår nöt att knäcka. Jag försöker verkligen och han sa att det ser han, både i mitt kroppsspråk och i min mimik. Även i ord är jag övertygande om vad jag vill men så fort jag närmar mig någon av de ”farliga” känslorna snurrar det till i huvudet när dissociationen ökar och de små aningarna jag känner bleknar och försvinner. När det händer är det inte mycket mening att försöka pressa fram något för då blir jag bara ännu dimmigare i huvudet. Då lämnar vi ämnet för ett tag och går in på något mer neutralt.

Den här bilden får jag nästan be om ursäkt för eftersom den är så urusel. Men jag tycker ändå att den är lite kul. Jag ser de dreglande käftarna på en märklig orm.

Vi fortsatte att prata om min man och kom bl a återigen in på varför jag inte kände någon ilska när han helt uppenbart hade betett sig lite klantigt och varit på fel plats när olyckan hände. Gunnar försökte få fram en reaktion hos mig genom att påpeka att min man hade berövat mig en fortsättning på vårt gemensamma liv genom att bete sig oaktsamt. Kanske var det en liten aning av ilska som lyckades tränga igenom just då men den försvann nästan genast. Lite sorg kom fram när jag sa att han hade dött ensam, och de tankarna kom från mina funderingar om den lilla gråsparven som förmodligen skulle dö helt ensam. Den gråsparv jag skrev om i mitt förra inlägg. Men jag lyckades inte bli ledsen heller. Ja, ni märker ju att jag verkligen är ett svårt fall att komma till rätta med. Ändå vet jag att jag har känt mig ledsen vid olika tillfällen sedan det hände. Men tårar kommer det aldrig.

Lågt vatten i Storsjön och Thomée väntar på issmältning och påfyllnad av vatten så att den kommer upp i rätt nivå vid kajen.

Vi hann beröra andra situationer också och bl a de lite mindre svåra ämnena om hur det var mellan mina båda leveroperationer och hur snabbt allt blev sämre igen efter första operationen. Som vanligt gick tiden väldigt snabbt men om en vecka gör vi ett nytt försök.

På väg till Gunnar. Östersund ligger i en sluttning ner mot Storsjön och det syns från många platser.

Nu är det inte mycket kvar av snöborgen i Vinterparken och om ni tittar noga så ser ni att öppet vatten närmar sig gångvägen över sjön. Men jag såg flera personer som tog den vägen och markeringarna finns kvar.

För några veckor sedan hörde jag ringduvan och idag sjöng bofinken för mig. Fina vårtecken, även om vi nu är inne i en kyligare period igen. Men snöovädret håller sig längre söderut…än så länge.

Det skulle bli en fantastiskt fin påskafton med strålande sol och blå himmel och jag väntade med promenaden till eftermiddagen bara för att få sol på mig då. Men så här såg det ut. Dimmoln som vägrade lätta. Nåja, det blev en skön runda ändå. Första promenaden på väldigt länge utan dubbskor och det var ett bra val. I stället för att leta efter snö och is att gå på kryssade jag nu fram på den barmark som fanns och när det inte fungerade var isen så lös och slaskig att det aldrig var någon risk att halka omkull.

En ensam och ganska tilltufsad gråsparvshona hoppade omkring bland stenblocken vid stranden. Hon verkade inte bry sig ett dugg om mig men jag kunde ändå inte komma nära eftersom det var så brant just där. Jag tänkte för mig själv att hon nog inte klarar sig så länge till. Livet kan vara grymt och småfåglar är väldigt utsatta. Många klarar inte vintern. Jag minns inga siffror men jag har för länge sedan hört en hisnande uppgift om hur många talgoxar som dör varje vinter.

Nu var jag så klart tvungen att googla fram den här uppgiften från 2012:

Enligt ornitologen Ola Bondesson dör över 50 procent av småfåglarna under sitt första levnadsår och många av dem dör just i februari. – Det är inte kylan i sig som är problemet, utan det är att få tag på föda, så att de kan hålla kroppsvärmen under hela natten./ SVT nyheter 30 okt. 2012

Nu är det ju snart april och den lilla gråsparven lever fortfarande. Kanske är det ålder eller sjukdom som gör henne så trött och tilltufsad. Jag önskar att hon slapp vara ensam och för en väldigt kort stund kom tanken att jag skulle lyfta upp henne och ta med henne hem. Ingen ska behöva dö ensam. Men nästan genast kom jag till sans och blev mer saklig. Det är bara att konstatera att livet är grymt och så här är det för småfåglar. Inget jag kan påverka. Jag får inte ens mata dem enligt bostadrättsföreningens regler.

Nu har jag varit vegan i ca sex år. Jag började med den kosten på sjukhuset efter transplantationen. Ett bra tillfälle tyckte jag eftersom jag på Sahlgrenska kunde välja vilken kost jag ville bli serverad. Men jag kallade mig inte för vegan förrän jag hade tömt kyl, frys och skafferi på allt animaliskt hemma och det tog ett tag. Jag köpte dock inga fler animaliska produkter. Innan dess gillade jag inte kikärtor. Eller jag trodde inte att jag gjorde det. Jag tyckte inte ens om hummus, som jag verkligen gärna vill äta nu. Numera är kikärtor en av mina favoriter i grytor och att göra en kikärtsgryta är jättebra när man behöver använda livsmedel som har legat ett tag i väntan på att tillagas. Man tager vad man haver, som är ett känt citat, och det blir oftast gott. Curry ska det självklart vara i mina kikärtsgrytor och sedan blir det kryddning efter vad jag känner för just då. Den här gången blev jag sugen på det här när jag funderade på vad jag skulle göra av de morötter jag hade. Förutom den här grytan, som blev väldigt god, kunde jag sedan använda både kikärtsspad och morötter till…

…en morotskaka. Det var en stor burk kikärtor med mycket spad så det blev även mandelkakor, bakade med mandelmjöl. Lite aquafaba, som är ett namn på spadet, blev det över och kanske gör jag några pannkakor i morgon. Det är ju gott även om det kanske räknas mest som barnmat. Så långt blev det tre flugor i en smäll och kanske fyra om det nu blir pannkakor. Det tror jag att det blir.

Ingen påskmat för mig alltså, i alla fall ingen traditionell. Curry är ju gult så kanske kikärtsgryta får bli min påsktradition. I ärlighetens namn saknar jag inte något som brukar finnas på påskbordet. Jag har upptäckt så mycket annat gott. Kanske morotskaka också ska bli en tradition hos mig i stället för påsktårta. Lagom söt, saftig och smaskig.

Man kan antingen tycka att det är grått och trist eller så kan man känna hur skönt det är med något som kan tolkas som vårvindar som hjälper några få vårtecken att komma fram. I ärlighetens namn är glaset i det här fallet både halvfullt och halvtomt. Jag kryssar mellan vattenpölar, hala och moddiga stigar och asfalt med massor av grus på mina promenader. Eftersom dubbskorna behövs på vissa partier försöker jag hitta snö eller moddig is även där jag egentligen skulle ha klarat mig med vanliga vinterkängor. Jag inbillar mig att dubbarna slits mer om jag går mestadels på asfalt. Det har snöat några dagar och i skuggiga partier blev det vinter igen.

Lite udda figurer har jag sett de här dagarna. Den lilla trägubben var placerad i en snödriva vid en gångväg och påskkärringen satt och vilade i Vinterparken. Det såg ut som om hon var nöjd med att sitta där så kanske kommer hon inte till Blåkulla den här påsken.

Vissa vägar ser ut så här. Djupa och blöta spår i snöblasket.

Myrorna börjar få vårkänslor. Förr sa man att det var myrornas krig när tv-bilden såg ut som något som faktiskt påminner om det här och det började brusa i högtalaren.

Medvinden har plogats men jag såg bara en enda person som vågade sig ut. Nu har jag återigen bestämt mig för att ispromenaderna är slut för den här säsongen.

Mjällebäcken rinner ut i Storsjön och snart fyller förmodligen snösmältning och vårflod på vattendragen rejält.

Jag skulle ha träffat Gunnar igår men han mötte mig i dörren med ett förtvivlat ansiktsuttryck. Han hade lyckats få till en dubbelbokning, något som han verkade må ganska dåligt av. Jag klarar inte riktigt av att andra ser på mig med ånger och ett ledset uttryck. Ett tydligt exempel, som ni nog inte minns men som jag har skrivit om när det var aktuellt, var när jag fick mitt första samtal från Sahlgrenska om att nu hade de en lever till mig. Jag fick sjukresa med taxi dit och det blev hela proceduren med provtagning, EKG, hjärt- och lungröntgen, dusch med specialtvål och utprovning av stödstrumpor innan två läkare, flera timmar senare, kom in till mig med medlidande och beklagande i blickarna. Det var inte de som sa något utan jag såg direkt att något var fel och frågade om det inte blev något den här gången. De bekräftade att så var fallet och då tog jag på mig en glad min och sa att det var inget problem. Jag ville ju inte ha en lever som inte var i bra skick. De såg faktiskt lättade ut när de beklagade och sa att jag stod kvar i toppen av listan och snart skulle det bli min tur. Och det blev det knappt två månader senare.

När Gunnar nu såg så skuldmedveten ut var jag ju tvungen att få honom att må bättre så jag sa att det var bara mänskligt och att jag i alla fall hade behövt åka in och handla och att jag hade passat på att ta en promenad också. Han fattade genast mitt skämt om att jag blir ju inte arg utan kan bara känna glädje och med ett skratt och en önskan om glad påsk skiljdes vi åt. Jag fick en ny tid via mail senare. Känner ni igen er i det här med att ni vill underlätta för personer som känner sig obekväma, skuldmedvetna eller till och med ledsna för er skull?

Det tog precis en vecka att måla mitt sovrum och det kanske inte är underligt om jag känner mig lite sliten nu. Dels har jag skuffat, dragit och lyft möbler och dels är målning inte alls optimalt för någon med värk. Men oj, vad kul det är att göra något där man ser ett tydligt resultat och det var helt klart värt konsekvenserna. Spacklingen var inte alls jobbig och inte heller slipningen efteråt. Att få maskeringstejpen på plats var det tråkigaste men när den togs bort efter målningen så glömde jag det. Jag hittade en gammal bild, tagen när jag nyss hade flyttat in för fem år sedan, och den får vara jämförelsebild nu. Jag tänkte nämligen inte på att ta ett foto innan jag satte igång med förvandlingen.

Det är svårt att fota mot ett fönster och få färgerna att stämma med verkligheten men det här blev ändå väldigt nära.

När jag bara hade lite målning kvar och dessutom hade köpt färg för att måla den dörr, som av någon anledning var av trä och inte alls målad tidigare, kom jag i alla fall mig för att ta en bild för att jämföra.

Dörren fick fyra strykningar och jag är inte helt säker på att det räcker. Kanske måste den få en omgång till. Efter tre strykningar såg den vit och fin ut men när den hade torkat blev den lite gulaktig. Jag är glad för att jag tänkte på att köpa färg även till dörren för jag tycker att resultatet blev en klar förbättring. Ja, blå är min favoritfärg och det syns i min lägenhet. I natt flyttar jag in i mitt sovrum igen. Jag har sovit väldigt gott i gästrummet, som skymtar längst bort i bilden, men jag trivs bäst i det rum jag har valt som mitt sovrum. Det har den absolut bästa utsikten.

Några bilder från promenader blir det inte den här gången eftersom jag inte har sett något nytt eller något värt att visa. Ni har sett allt så många gånger redan. Men jag fick önskemål en gång för ett tag sedan om att visa hur det rosa pusslet blev när det var färdiglagt. Jag tog en bild med mobilen och packade sedan ihop allt i kartongen igen. Nu har min svärsons mamma fått det och så småningom får jag ett pussel som hon lägger.

Det pusslet var en felaktig leverans, som jag fick behålla när jag påpekade det och någon vecka senare fick jag även det pussel jag hade beställt (bilden nedan). Men det är klart att jag ville lägga det rosa pusslet också trots att det inte var i min smak alls. Ni vet ju att jag gillar blått. Det här pusslet är nu nerplockat i sin kartong för vidarebefordran vid tillfälle till svärsonens mamma och ska sedan vidare till äldsta dottern. Även detta är en mobilbild med lite blänk som lite störande extra bonus.

När jag nu är igång och visar pussel så får även ”skridskoåkaren”, som motivet heter, vara med. Ingen har bett om att få det så det hamnar i någon låda tills jag samlar ihop ett lass till någon second handverksamhet. Ni kanske känner igen vyn mot Östersund. Ett ganska vanligt pusselmotiv här i kommunen.

Just nu vräker snön ner ute men eftersom termometern visar på plus så blir det bara blött. Men kanske fortsätter det när det blir minusgrader i natt och då kanske jag vaknar till en vit värld där t o m träden är vita igen. Det är ju fint och kanske ökar det fotoinspirationen.

Det har varit fina dagar med sol och ömsom minus- och plusgrader. Vårvinter som den är här i Jämtland.

När jag promenerar på sjön ser jag många soldyrkare och solen värmer en hel del, även om vinden gör att man gärna har vinterkläderna på fortfarande.

Det går bra att åka skridskor eller spark överallt nu, inte bara på Medvinden. För oss som promenerar är det ett måste med dubbar under fötterna. De biter faktiskt väldigt bra även om isen ser både blank och hård ut.

Jag träffade en kvinna med en fin dobermannkille och eftersom matten just då fotade den lilla stuga jag flera gånger har konstaterat att jag vill bo i, frågade jag henne om hon visste något om den. Jodå, hon bodde alldeles i närheten och visste att det var några syskon som hade ärvt den och att de så småningom tänker sälja den. Många har tydligen hört av sig till syskonen och visat intresse så jag är inte ensam om att drömma lite. Kvinnan sa att hennes sambo befann sig lite längre bort och att han visste mer. Jag är egentligen inte intresserad på allvar eftersom den här tomten säkert blir väldigt dyr.

Men när jag kom en bit bort, där sambon och dottern hade tänt en lite brasa, ropade den lilla tjejen till mig: är du hundra? Det kan ju betyda flera saker men jag förstod att hon menade år och svarade skrattande att nej, det är några år kvar till dess. Jag hade inte tänkt ta kontakt men eftersom det blev naturligt att fortsätta prata lite så frågade jag om stugan. Den har varken el eller vatten indraget och mannen, som jobbar i byggbranchen, tror att tomten kommer att gå på 5-6 miljoner. Förmodligen rivs stugan och något nytt byggs. Så synd. Men jag kan absolut inte lägga mig i en budgivning med den sortens priser och det är nog lika bra det. Min dröm är att kunna renovera stugan till permanentboendestandard men jag är ju egentligen nöjd med hur jag bor nu.

En annan promenad visar hur mycket solen har tärt på snön på vissa platser. Här kan jag snart börja titta efter blåsippor.

I morse var det dags för ett besök hos Gunnar igen och för att få till en skön promenad ställde jag bilen på Frösösidan och gick över sjön in till stan. En ganska knögglig is men det ska ju vara bra för ländryggen sägs det.

Ända sedan jag flyttade hit för fem år sedan (ja, i morgon är det fem år) har jag tänkt att jag vill måla om mitt sovrum. Det som var mest akut då var att måla om köket och det andra sovrummet så mitt sovrum fick vänta. Alla gamla skruvhål har jag försökt dölja på olika sätt men de har stört mig ganska mycket ändå. Igår fick jag en plötslig impuls och tänkte att nu är det dags. Efter morgonpromenaden tog jag bilen in till stan och köpte färg, roller, spackel och en liten pensel att använda där rollern inte kan användas. Jag hade redan några smårollers och ett helt gäng penslar plus maskeringstejp.

Jag hann bara komma hem så ringde grannen och frågade om det passade att hon kom över så att vi kunde fylla i våra ansökningar om att bygga balkongtak. Trevligt att träffas men tyvärr orkade jag inte riktigt med den sociala interaktionen just då. Hon vet sedan tidigare lite om mina problem och vad skönt det var att kunna säga att jag började se henne suddigt och att jag inte kunde hänga med i samtalet längre. Reaktionen från henne var precis sådan som gör att det känns väldigt bra. Hon konstaterade bara att vi hade hunnit göra det vi skulle och uppmanade mig att vila ordentligt. Det finns säkert de som skulle ta illa upp och tro att det bara var ett svepskäl.

På kvällen flyttade jag undan de möbler som stod mot den vägg jag ville måla först, spacklade igen alla skruvhål och kände mig nöjd med det. Efter besöket hos Gunnar i morse var jag återigen väldigt dimmig i huvudet och tänkte att målningen får nog vänta. Men efter ett tag kunde jag inte låta bli att börja. Jag märkte att det blev lite bättre och det är nog bra att distrahera sig lite. I stället för väldigt mörkt grått, nästan svart, ska mitt sovrum nu bit för bit bli duvblått. Lite drygt en vägg är nu helt klar och jag klappade mig själv på axeln och sa att det var bra gjort. Fem års startsträcka för att komma igång men nu äntligen händer det. Det kommer nog att kännas i morgon men vad gör det? Det går ju över.