Lagom till det inbokade besöket hos Gunnar kändes min ländrygg tillräckligt bra för att jag skulle ta en liten promenad före mötet. Jag gick varken fort eller långt och när jag kom fram till mottagningen kändes det inte sämre än innan promenaden. Otroligt skönt att äntligen komma ut och röra på mig igen. Däremot var själva samtalet något jag inte alls såg fram emot den här gången. Jag kände hur stressen i magen ökade samtidigt som obehagskänslan kombinerat med skuld och ånger gnagde i mig. Allt detta bara för att vi hade pratat om min man vid förra tillfället. Jag hade inte sagt något jag behövde ångra men det kändes ändå som om jag hade lämnat ut min man utan hans tillåtelse. Obehaget har jag känt i stort sett sedan vi träffades för två veckor sedan.

Naturligtvis berättade jag om det här och jag var beredd på att det skulle bli ännu värre. Men, som jag sa till Gunnar, min obefogade ånger och mina lika obefogade skuldkänslor var säkert tecken på att just det här behövde vi prata mer om. Han höll med om det och då drog jag av plåstret på en gång. För självklart finns det händelser och perioder i ett långt förhållande som inte är de roligaste minnena. Det var jobbigt och självklart ökade dissociationen och dimman i huvudet men när jag gick därifrån kändes det betydligt bättre. Nu behöver inte den delen gnaga inom mig mer. Men de känslor jag borde ha känt gömde sig så klart. Trots att jag verkligen försökte framkalla dem. Nu hoppas jag att skuld och ånger inte återigen ska dyka upp. Reaktionen kom när jag kom hem och jag blev så trött och dimmig så att jag faktiskt slumrade till en stund. Det brukar jag inte göra i vanliga fall under dagstid. Men än så länge inget obehag.

Innan jag gick till bilen tog jag en liten extra runda i det härliga vintervädret. Inte långt den här gången heller och farten var betydligt sävligare än vanligt. Men oj, vad jag njöt. Ni som längtar efter vår och kanske redan har hittat tydliga tecken på att den har kommit, ni kan bläddra snabbt förbi de bilder som visar det jag än så länge älskar att få uppleva.

Jag har verkligen längtat ut under den vecka jag nu har hållit mig hemma och i stillhet. Äntligen känner jag att nu kan jag börja ta mina dagliga promenader igen.

Det gäller att se möjligheter i stället för bara hinder och vad passar då bättre än att under en stillasittande period planera för mer aktiva upplevelser längre fram? Det har jag sysslat med nu. Det har så klart inte bara blivit planering för så många kul saker har jag inte råd med, lust med eller ork till. Jag gillar ju att vara hemma men för att verkligen uppskatta att vara hemma behövs en del bortavaro. Då får jag uppleva den där härliga hemkomsten som alltid känns så skön.

Jag har, som ni förstår, stannat inne och tagit hand om min ländrygg den här veckan. Den var tydligen inte alls nöjd med min tidigare behandling. Så nu hämnas den lite och blir inte bättre utan den har i stället intensifierat smärtan en aning till. Men jag tänker att nu kulminerar det när som helst och då vänder det. Det har av förklarliga skäl inte blivit några promenader och därför inga bilder tagna från sådana. Men i morse såg jag hur solen färgade himlen i öster samtidigt som dimman la sina slöjor över Annersia. Jag passade på och i brist på andra motiv blir det nu flera bilder med samma vy men med olika mycket zoom.

Min första lilla resa har jag ett tag planerat tillsammans med min lillasyster och nu var det läge att bestämma och boka. Jag hade frågat om hon hade lust att hänga med mig på en resa även i år och utan tvekan svarade hon ja. Det blev en kort diskussion om vart vi skulle bege oss den här gången och vi landade snabbt i att efter en resa till Nordkap förra sommaren skulle vi hålla oss lite längre söderut nu. Valet föll på Gotland. Vi har båda varit där tidigare. Jag med min man, mina två äldsta barn och vår fina golden Elton. Husvagnen var med och det var en helt spontan resa. Vi hade helt enkelt ingen lust att åka hem efter några veckors semester och vi hade turen att få plats på en båt. Det blev en härlig sommarvecka som gav många fina minnen. Det har även blivit några korta dagsstopp när vi har hängt med på några dagars kryssningar men då har vi bara sett Visby. Men åter till nutid och nu har jag, med samtycke från min syster, bokat en stuga där vi ska bo i en vecka. Rocky ska så klart också med. Det som återstår är bara att boka platser på färjan.

Redan förra sommaren kollade jag upp boende och vandringsmöjligheter i Fulufjällets nationalpark (utanför Särna i Dalarna, nära norska gränsen). Men som ni nog minns var min fot inte helt bra och jag var klok nog att inte boka in någon mer vandringsresa efter resan norrut. Men tanken på att åka dit fanns kvar och den här veckan har jag kollat upp området och boendet lite mer. Då kom jag ihåg att jag hade pratat med min son om just min önskan om att åka dit. Däremot kom jag inte ihåg om han hade uttryckt en vilja att hänga med. Det fanns dock en liten känsla av att intresse hade funnits och jag ringde till honom för att fråga om det. Det var ingen tvekan där heller, bara lite osäkerhet om när han får semester och hur det påverkar. Ledig är han just då i alla fall enligt schemat men om semestern hamnar där så har han andra planer. Det är inga svårigheter med att avboka om det inte går vägen så nu har jag bokat en stuga åt oss två i september. Några sevärdheter som ni kanske känner till i Fulufjällets nationalpark är Old Tjikko, världens äldsta träd, och Njupeskärs vattenfall, ett av Sveriges högsta vattenfall. 

Några fler längre utflykter finns för närvarande inte inbokade i min almanacka men det är högst troligt att jag förlänger min resa före eller efter Gotlandsvistelsen. Dels för att träffa släkt och eventuellt någon vän och dels för att det känns kul. Kanske nöjer jag mig inte heller med bara tre nätters boende i Dalarna och då kan det bli en utökning även där. Det är också väldigt lång tid tills allt det här händer och om jag nöjer mig med att bara hålla mig hemma till dess vet jag inte nu. Men tiden går fort och mitt förnuft säger mig att det kanske får räcka med det jag redan har bokat. Jag har ju två jättekul upplevelser med väldigt trevligt sällskap att se fram emot.

I övrigt har jag den här veckan haft flera kontakter med min kontaktsköterska efter att provtagning visade alldeles för låg immunnedsättning för att det skulle vara bra för min lever. Medicindosen sänktes samtidigt som jag bytte sort, med samma verksamma substans, och det var kanske lite för stora förändringar vid samma tillfälle. Men återigen är jag tacksam för hur väl omhändertagen jag är. Jag känner absolut ingenting av det här och inte heller behöver jag ta något eget ansvar. Alla förändingar i doser innebär provtagning strax efter och då är de snabba att rätta till det som inte är så bra. Skönt att inte jag behöver fundera utan bara följer instruktioner från mina väldigt kompetenta vårdgivare. Jag berättar det här bara för att visa hur bra vården fungerar ibland, när man väl är inne i den svängen.

Svaret beror nog på vem man frågar och på hur mycket man låter sig påverkas av smärta. Jag kan inte säga att det är bra att om och om igen utmana en värkande ländrygg men eftersom jag kan så har jag gjort det. För som jag skrev i rubriken i förra inlägget: vem kan stanna inne en så härlig dag? De dagarna har nu varit flera och jag har tutat och kört…bara för att jag vill och kan. Men nu väntar några dagar med mulet väder så nu ska min ländrygg få lugn och ro, luta sig mot värmedynan men även få den träning som är bra för den. Det har den fått hela tiden men nu ska den även få vila. Det är mitt eget fel och mina egna beslut att det är som det är men eftersom jag tycker att det är värt vissa problem så är jag väldigt nöjd med hur jag har hanterat allt.

Igår var det ca -21 grader när jag gick ut på förmiddagen. Jag valde att gå på Medvinden i riktning mot fjällen. I början var jag helt ensam på den här delen av sjön, inte en människa så långt jag kunde se, men ganska snart kom den lilla snöröjningstraktorn körande från stan. Vad för snö den röjde vet jag inte men kanske ingår det i arbetsuppgifterna att köra fram och tillbaka de två milen några gånger varje dag. Jag har sett den från fönstret och konstaterat att den ofta passerar utanför. Kanske ska föraren även ha lite koll på isen så att inga farligheter uppstår. Det känns ju betryggande i så fall.

Efter en liten stund kom en kvinna och hennes hund gående från Annersia och de hamnade mitt i motivet. Ett väldigt beskuret foto.

Jag kom lite närmare och ropade en fråga om ifall det var ok att fota. Hon vinkade och ropade tillbaka att det var helt ok. Det är alltid kul om det händer något i de vyer man fotar. Men även det här fotot är ganska mycket beskuret.

Jag vände upp mot land och gick vägen tillbaka hem. Sista biten var ganska jobbig men ryggen fick lite omsorg när vi (jag och ryggen) kom hem.

I morse kände jag att jag kanske inte borde men fortfarande ville jag och då kan jag. Jag bestämde mig för att varken känna efter eller fundera så jag gjorde mig i ordning och gick ut. Jag har ju alltid min tens på bröstryggen när jag är ute och går och där försvinner smärtan helt magiskt när den är igång. Jag har så klart testat att sätta fästplattorna även på ländryggen men där händer inte mycket. Det är inte hela världen eftersom det brukar vara ett tillfälligt problem medan bröstryggen alltid bråkar (om jag inte sitter och lutar den för då känns nästan inget).

Det var fortfarande lite skumt ute när jag gick iväg och för att ens se att det fanns ett rådjur mellan träden använde jag blixten. Resultatet blev ett zombierådjur.

När jag kom ut på Medvinden valde jag att gå en liten bit mot stan för att kanske få se en soluppgång. Så blev det inte utan den molnbank som låg där solen skulle komma upp hindrade alla fina färger att visa sig.

Men när jag vände tillbaka fanns de rosa tonerna i stället där borta. Något jag har sett många gånger. Solen går upp i öster men färgerna finns i väster.

Jag gick inte särskilt långt och snart var jag tillbaka vid stranden och den lilla skogen nedanför mitt bostadsområde. Nu hade ljuset trängt in mellan träden och i stället för ett zombierådjur fick jag nu se fyra helt vanliga rådjur. Bara tre skymtar i bilden men den fjärde fanns där. Jag tyckte lite synd om dem och när en av dem lyfte på sin ena klöv, precis som hundar som fryser om tassarna, då önskade jag att jag hade kunnat ge dem lite värme. Men nu verkar det som om temperaturen ska bli lite högre framöver.

Nu har jag gjort vad jag kan men som jag kanske inte borde den här veckan och nu, när dagarna inte ser ut att bli lika härliga, ska jag försöka att inte utmana min ländrygg på ett tag. Den förtjänar ju att få må bra. Jag gissar att många av er känner igen er i det här, att strunta i olika sorters värk bara för att ni vill och kan göra något.

Jag kunde i alla fall inte det. Det var ca -12 grader, solen sken och jag såg inte minsta rörelse i grenarna på träd och buskar. Ryggen kändes lite bättre och jag kände att jag måste ut. För att peppa mig lite extra tänkte jag att det paket som kom dagen innan behövde hämtas. När jag dessutom fick ett sms om att min närmaste mack sänkte priset just igår, fick jag anledning att ta bilen och då var det ju lämpligt att fortsätta en liten bit till. Jag tänkte att jag skulle gå från Frösön via vintergångvägen över isen och ta tid för att veta hur lång tid det tog. Detta eftersom jag hade en tid med Gunnar dagen efter och funderade på att ta en morgonpromenad till honom. Här står jag precis där leden börjar på Frösösidan.

Det var vardag och förmiddag så det var inte många i farten här. Lite senare var det säkert mycket mer trängsel.

En liten tjej åkte skridskor och gav sig in i den lilla labyrinten just som jag gick förbi. De blå figurerna (sälar) kan man både sitta på och hålla sig i om man behöver stöd.

När vårvintersolen börjar värma lite mer kommer bänken efter muren vara full av soldyrkare och solstolarna kommer att ta upp mycker mer plats längre ner. Det är bara att ta en och slå sig ner.

Det brukar vara kö till den lilla karusellen, som drivs med mänsklig kraft, men den här gången var det bara att ta plats och sätta sin pappa i arbete medan mammorna stod vid grillen. Lite rök från grillen skymmer till viss del. Jag bestämde mig för att gå på Medvinden tillbaka för att få lite variation. Den passerar strax utanför parkeringen där min bil stod.

Trampbilarna stod och väntade på hugade små personer…och kanske någon lite större också vill prova på. Här hördes en komposition av den forne Frösökompositören Wilhelm Peterson-Berger på repeat. Jag kände så väl igen melodin men nu är jag lite osäker på om det var Rentrée, som jag genast trodde. Jag hade melodin i huvudet men eftersom jag har spelat och känner igen flera av hans verk så är jag inte helt säker. Fin melodi var det i alla fall.

Jag gav mig iväg ut på Medvinden där det nu började dyka upp lite mer folk. Kul att det är så populärt att vistas på den ca två mil långa skridskobanan. Det är långt ifrån bara skridskoåkare som använder den. Allt som kan föra en framåt kan synas där.

Ryggen var inte glad när jag nådde bilen och jag konstaterade snabbt att någon liknande promenad skulle det inte bli när jag skulle till mitt samtal med Gunnar. I stället parkerade jag på min vanliga parkering vid Badhusparken i morse och gick direkt till hans mottagning, ca 10 minuters promenad. Rejält påpälsad, med tre lager på benen och halsduken uppdragen över munnen, kom jag dit. -20 men ändå väldigt skönt den korta stund jag var ute.

Jag började med att påpeka att han hade fakturerat ett tillfälle för lite för januari och det är alltid lika kul att se honom bli lite ställd. Det har hänt några gånger när jag har överraskat honom och han har fått tänka till lite. När det var avhandlat frågade han om vi kunde prata om min man. Ja, det går bra sa jag men jag vill inte prata illa om honom. Jag behövde inte vara orolig. Vi gick igenom vårt liv tillsammans från när vi träffades (några skratt blev det) och till våra sista år tillsammans. Gunnar konstaterade att vi hade fått kämpa med olika svårigheter i perioder men att kärleken lyste igenom. Helt sant. Under hela samtalet var jag saklig och försökte få med det som behövde komma med. När vi var klara sa Gunnar att jag inte hade blivit dimmig i huvudet (mer än vanligt) en enda gång och då insåg jag att det stämde. Men han har fått mer att arbeta med konstaterade han. Jag vet inte vad det kan vara för det var ju först efter min mans död som jag började dissociera.

När jag kom hem däremot satte huvudet igång att försöka bekämpa mina känslor. Helt meningslöst eftersom de ändå inte var framme. När jag senare på eftermiddagen blev lite mindre borta kände jag faktiskt en stor sorg. Något satte alltså igång. Jag gjorde mitt bästa för att plocka fram ledsenheten och jag var på god väg. Men några tårar kan jag omöjligt få fram. Då kom jag på att jag skulle ägna mig åt lite självplågeri och göra något jag inte har gjort på 8-9 år. Jag har kvar de foton från min mans olycka som en av hans arbetskamrater tog. Jag tror inte att han riktigt tänkte efter när han var först på plats efter olyckan men förmodligen var han i chocktillstånd och efter att ha konstaterat att det inte fanns något att göra kom mobilen med automatik fram. Senare frågade han om jag ville se dem men jag sa nej. Men när mina döttrar ville få klarhet i olyckan och ville se dem tittad jag med dem. Man ser bara överkroppen och han ser fin ut, som om han sover. Jag har sparat bilderna men har inte velat titta på dem något mer. Nu klickade jag fram dem, bara för att kanske kunna gråta.

Jag vet inte riktigt vad som hände men jag kände hur det knöt sig i magen av stress samtidigt som det blev som ett tryck över bröstet (det här är bra att skriva ner så att jag kommer ihåg hur det kändes när Gunnar frågar) men gråta kunde jag inte. Ändå tittade jag länge och bläddrade bland bilderna. Kanske behöver jag hjälp att plocka fram gråten samtidigt som jag ser min man där under den stora maskinen för på egen hand lyckas jag inte.

I morgon väntar återigen en kall men vacker vinterdag och jag måste nog ut på isen en stund igen. För vem kan hålla sig inne under de förutsättningarna 😀

Vi kom inte till invigningen av Vinterparken eftersom min rygg var som den var. Men vad gör det när jag kan komma dit många gånger innan det blir vår. Förmodligen var snötrollen med på invigningsdagen så dem missade jag men de har varit med ett tidigare år här i bloggen. Trängseln har jag dock inget emot att vara utan. Det var kanske bättre att jag kom dit tidigt i morse då jag fick vara helt ensam om utrymmet. Det var nämligen dags för min svägerska att åka hem och tåget gick några minuter efter klockan sex på morgonen. Någon promenad var inte aktuell denna dag heller men här kunde jag parkera alldeles intill och behövde inte gå många steg,

Upplogat och klart för olika typer av skridskoåkning och med Frösön som bakgrund. Den lilla labyrinten i hörnet av ena området kanske är en rolig detalj för alla barn.

Årets snöborg ser lite annorlunda ut. Lite lägre men allt behöver ju inte vara likadant jämt.

De flaggor som fladdrade lätt i vinden var prydda med den här välkända figuren, Birger.

Jag förstår inte riktigt syftet med de här dekorationerna. I mitten ser jag att det är ett par som pussas och det är ju alltid trevligt. Men vad är det för läskiga figurer på sidorna om det ömsinta paret och även i bilden som kommer efter den här?

Jag hittade lite mindra skrämmande figurer så de får vara med som avslutning.

Det känns att både kropp och hjärna behöver lite återhämtning nu men hela veckan har varit supertrevlig och då gör det inte så mycket att det blir en del följder. Det blir så klart tomt när någon/några man trivs med åker hem men hjärnan kändes väldigt bortkopplad från verkligheten hela förmiddagen. Ända tills jag fick en rolig förfrågan men den får jag nog vänta med att berätta om för det är inte mig det handlar om. Men den tog mig tillbaka till verkligheten och sedan fick ett långt samtal med en av mina döttrar mig att stanna kvar här.

Det har varit en helt fantastiskt härlig dag idag men jag har stannat inne och tittat ut på det härliga vintervädret. Som tur är verkar det som om det blir många fina dagar framöver och jag räknar med att om några dagar vara fit for fight igen 😀 Kanske blir det då en promenad förbi Vinterparken igen när jag ändå ska in till stan. Men den gången blir det i dagsljus och med lite mer liv och rörelse.