Färjan från Calais till Dover gick 08.05 och vi behövde vara på plats minst en timme innan avgång. Självklart var vi i hamnen i god tid innan den incheckningstiden. Vi fick visa våra pass flera gånger och svara på ett antal frågor men i tullen viftades vi förbi.

Sedan var det bara att vänta men i god tid före avgång kunde vi köra ombord.

Någon vecka innan vi gav oss av visade väderappen regn, regn och ännu mera regn men allt det försvann vartefter vi reste. Vi fick en rejäl regnskur över oss i något av de tre länder vi passerade på väg till Calais men då spelade det ingen roll eftersom vi mest bara satt i bilen. Som ni ser var det en fantastisk morgon för en båtfärd. Att vi valde färjan i stället för tunneln var i första hand en kostnadsfråga. Men vi konstaterade att det var ett klart mycket bättre alternativ att få se och uppleva den sköna och fina överfarten med båt.

Kanske känner ni igen tornen från förra inlägget.

I tunneln hade vi inte fått se Dovers vita klippor.

Även här hade min son i förväg gjort en målbild för dagen. En gammal bild av oss två som monterades in i en bild från båten. Den högra bilden skulle bli så lik som möjligt men kanske lyckades experimentet bättre i förra inlägget.

Det var jag som körde av färjan när vi kom fram och jag upprepade, som ett mantra i mitt huvud, vänstertrafik, vänstertrafik, vänstertrafik. Det gick förvånansvärt lätt att komma in i att köra så. Visst blev det några krockar i huvudet ibland i rondeller, högersvängar och på de tre- till fyrfiliga motorvägarna där det var mycket att hålla koll på och lite bökigt att se bilarna i omkörningsfilerna till höger om oss när vi ville byta fil. Men som tur var stannade krockarna i huvudet och vi lärde oss snabbt. Vi har turats om att köra och stöttat varandra.

Vi hittade ett område med vandringsleder och stannade till för att få röra på oss lite. Det blev inte en lång vandring men en skön promenad vid rapsfält…

…och genom en bokskog med bluebells (det engelska namnet på blomman).

Det fanns även andra blommor men bara den här fastnade på bild.

Under tidigare resa runt i Europa åkte vi ibland på vägar som gick fram som i en trädtunnel. Jag har aldrig sett träd som går ihop med varandra över vägar i Sverige men kanske finns de där jag inte har varit.

Vi hann med ännu ett besök och kom till Sydöstra Englands näst högsta topp 😀 ,Leith Hill (296 möh).Mulet väder men ändå en trevlig liten vandring.

När vi kom ner från kullen så hamnade vi i en rhododendronskog. Vackert!

Vi bodde i ett väldigt fint airbnb-boende och den här dagen blev precis som planerad. Dagen därpå blev lite mer problematisk och det ska jag berätta mer om när tid och möjlighet kommer nästa gång. Ni förstår säkert att jag ligger efter rejält med inläggen och att det jag nu skriver om hände för ett antal dagar sedan. Så småningom kommer jag ikapp och även om vi utsattes för en del prövningar så har de senaste dagarna kompenserat mer än väl för det.

Från hamnen i Travemünde åkte vi mot dagens etappmål Calais, en resa på ca 80 mil. Märkligt nog har jag inte en enda bild från den resan och inte min son heller. Vi stannade så klart ett antal gånger för att tanka, äta och sträcka på benen men jag tror att vi var för fokuserade på målet för att tänka på att fota och dessutom åkte vi nästan bara på motorvägar. Vi var nog helt enkelt inte inspirerade utan ville bara komma fram. Och fram kom vi ca 19.00. Så fort vi hade packat in våra väskor i lägenheten gick vi ut för att upptäcka i alla fall en del av Calais. Det vi i första hand ville se var stadshuset och dess torn. Alla som har varit i Calais känner säkert igen sig här.

En skön kväll och vädret kunde vi absolut inte klaga på.

Min son fick för sig att han skulle ta tidigare bilder på oss två och klippa in i motiv från platser vi senare skulle besöka. Sedan skulle vi försöka återskapa bilderna på riktigt och det första försöket blev så här. Om ni inte direkt ser vad som är äkta och inte äkta så kan jag avslöja att den första bilden inte är från vårt besök här. Det är svårt att få placeringar och miner exakta men det behöver ju inte alltid vara perfekt.

Vi promenerade lite planlöst men med en tanke om att ta oss ner till hamnen.

Min son ville göra de två statyerna sällskap och plötsligt blev han ganska liten.

Jag gillar palmer, kanske för att de är väldigt sällsynta i mina hemtrakter. Faktiskt så gott som obefintliga utomhus.

Den lågt stående kvällssolen förändrade färgskalan en del. Det är inte den svenska flaggan som vajar högst upp utan en blå och vit flagga, Calais flagga.

En fyr, en bit upp på land men kanske syns den ändå från havet.

På väg tillbaka till lägenheten passerade vi de här bistra männen igen. Jag krokade arm med en av dem men han såg inte gladare ut ändå. Inte mer bister heller.

Ni förstår nog att vi var väldigt trötta när vi kom tillbaka och efter en kopp te och några mackor var det snart dags för sängen. Dagen därpå var det dags att ta färjan över till Dover.

Dag 2

Den här dagen började i Ljusdal och slutade i Uppsala hos min son. När jag åker den här vägen stannar jag oftast i Tönnebro för att få röra på mig lite och för ett toabesök. Det finns en liten naturstig, alldeles lagom lång för att bara få igång rörelseapparaten och mota bort stelheten.

När jag kom till Uppsala sken solen fortfarande och jag fick njuta en stund av en vacker körsbärsblomning.

Min son bjöd på en supergod gryta, som även räckte till att fylla mattermosen dagen därpå. Efter middagen ville vi båda ta en promenad och då hade molnen börjat tätna. Vi har gått många promenader i Uppsala och det finns massor av fint att se men den här gången blev den nya bron över Fyrisån det huvudsakliga målet.

Det finns en hel del skogs- och naturområden centralt och vi båda tyckte att tystnaden här var väldigt skön. Helt tyst var det så klart inte. Fåglarna sjöng så fint för oss men det gjorde de under hela stadspromenaden också.

Dag 3

Vi kom iväg ca kl åtta på morgonen och dagens mål var att nå färjehamnen i Trelleborg. En lång dagsetapp alltså, drygt 70 mil. Färjan gick 22.00 så vi hade god tid på oss och vi hade även planerat in ett besök i Glotternskogens naturreservat, lite utanför Norrköping. En skön dag med en värmande sol och en fin stig. I alla fall i början. Det här är en urskog och då får oftast de träd som fallit ligga orörda. Den stig som fanns närmast sjön var röjd och med bra framkomlighet. Lite senare blev det värre.

En livrädd kopparödla som inte vågade röra sig när vi kom för nära.

Ja, ni har ju lärt känna min son via bloggen och vet att han gärna hoppar, klättrar eller gör balansövningar när han känner för det och när ett bra tillfälle dyker upp.

Men ibland står han också helt stilla och bara tar in det han ser.

Harsyra.

Mattermosen kom fram och grytan smakade om möjligt ännu bättre.

Stigen svängde bort från sjön och till att börja med var det bra framkomlighet. Ibland dök det upp något enstaka fallet träd men det kändes helt ok. Tills vi hade klivit över eller tagit oss under så många träd att vi plötsligt stod mitt i ett område där inget håll såg genomträngligt ut. De här bilderna visar inte de värsta platserna. Vi kröp, klättrade över och trängde oss igenom snåriga och trånga områden och efter ett tag började vi titta på klockan med en liten aning oroskänsla. Klockan tickade snabbt iväg och vi var ju tvungna att ta oss framåt.

Efter ett tag skrattade jag till och sa att snart ser vi nog ut att ha varit i slagsmål med vilda katter och just då tittade jag till på min arm och såg att flera rivsår blödde ganska bra. Fram med en pappersnäsduk för att hejda blodflödet (som inte var jättestort) och sedan var det bara att fortsätta med forcerandet av moder natur. Till sist kom vi fram till sjön igen och gissa om det var skönt att kunna gå som vanligt på en fin stig.

Jag kan inte avgöra om det här är en padda eller en groda men den är ganska söt i all sin fulhet. Den satt mitt på vägen och jag hoppas att den inte blev överkörd. Förhoppningsvis skuttade den iväg när vi hade försvunnit. Kanske trodde den att vi inte skulle se den om den satt helt stilla.

Vi hade inte lika mycket tid på oss som vi hade räknat med när vi for vidare men vi hann i alla fall med ett fikastopp utanför Mjölby. Det kändes extra kul att stanna till där, vid en stad där jag bodde i fyra år och var sysbo med min lillasyster. Det är en fin rastplats men jag har ju aldrig haft anledning att stanna där förr.

19.30 var vi på plats i kön för att få åka ombord på Akka, den färja som skulle ta oss till Travemünde.

Det tog ett bra tag innan nästan alla långtradare hade kört ombord och då var det dags för oss med personbilar. Vi hamnade längst fram på det nedersta bildäcket och fick köra in i ett trångt utrymme. Vi förstod att vi skulle få vänta länge på vår tur att lämna färjan morgonen därpå och att få backa ut hela vägen. Men först skulle vi sova gott i vår hytt.

På morgonen satte vi oss i bilen och var beredda på en lång väntan. Men plötsligt öppnades taket och vi blev först, på det här bildäcket, att få köra iväg. Vilken väldigt trevlig överraskning.

Som förväntat hinner jag inte med bloggande eller bloggläsande i den vanliga takten men när jag får lite tid över kommer jag på besök eller skriver ett inlägg.

Dags för avfärd och ca 13.00 kom jag iväg från Frösön. Incheckning i mitt bokade airbnb var fr o m 17.00 och effektiv restid beräknades till tre timmar. Det fanns en uträkning med att åka med god marginal eftersom bensträckare behövdes. Eller kanske snarare ryggsträckare. Mellan Kårböle och Ljusdal finns det ett antal fina platser att stanna på och strax utanför Kårböle stannade jag en stund vid Kårböle skans, enligt skylt en medeltida rastplats men som först på 1400-talet nämndes i skriftliga källor. Hur som helst, en fin plats för en paus från bilkörandet.

Vägen både före och efter Kårböle är bitvis lite spöklik. De stora skogsbränderna lämnade kvar mängder av svarta träd och aska och nu har man huggit ner alla träd. Stora grå och bruna områden längs vägen där det förr var skog och överallt sticker det upp svarta små stubbar. Men på somliga håll börjar det faktiskt spira lite grönska igen.

På en skylt fanns det mycket att läsa om dessa kanoner men jag bryr mig inte om att berätta mer än att de anskaffades under 1880-talet men att de här kanonerna inte har försvarat just den här platsen. De placerades här för att hedra det regemente som rustade och bemannade Kårböle skans när Sverige var i krig med Danmark/Norge 1644-1645.

En gammal och en lite nyare skylt.

Det finns ett litet skogsområde vid rastplatsen och stigarna går kors och tvärs. Jag gick mot Ljusnan, som passerar här, och såg ett litet hus längre bort. Dit bestämde jag mig för att gå.

Där fick jag tänka om. Det var helt klart inte meningen att jag skulle ta mig dit.

Jag for vidare och nästa stopp blev vid Lassekrog. Tidigare en välbesökt rastplats och vi har stannat till här med husvagnen otaliga gånger. Nu är toaletterna stängda och det som finns kvar är en fin kojby som visar hur skogsarbetare levde förr. En soptunna finns också och det är ju bra.

Strax efter fem var jag framme i Ljusdal och fick ett fint välkomnande. Först hejade jag på min värdinna, som var ute och fixade i trädgården. Hon sa att jag hade kunnat komma mycket tidigare men står det att incheckning är en viss tid så förhåller jag mig till det. Sedan kom Traktorn gående och ville hälsa på i min stuga. Ja, det är en katt som heter så och jag har för mig att jag har hört det namnet på ett djur förut. Jag minns bara inte vem jag har hört det från. Värdinnan sa att han brukade gå och hälsa på alla i närheten och att han fick gå in i gäststugan. Gärna för mig och här kommer en mix av kamera- och mobilbilder. Mycket gos med den spinnande Traktorn blev det också.

Jag hade ätit en rejäl lunch så jag åt bara några mackor innan jag gav mig ut på en skön promenad runt Kyrksjön.

Motljus ger bilderna en lite annan färgskala.

Efter att ha rundat sjöns södra spets kom jag fram till mer centrala delar.

Jag hörde ett plaskande och tyvärr slutade svandansen innan jag hade fått syn på dem och lyft kameran. Även här ställer motljuset till det lite. Solen sken rakt mot både mig och svanarna.

Men när de simmade en bit åt sidan och jag förflyttade mig åt andra hållet så blev färgerna mer normala.

När jag kom tillbaka var det nästan dags för rapport och jag har en stor tv i stugan som jag tänkte få igång. Men utan fjärrkontroll fungerade det dåligt och jag gav upp och tittade på svtplay i min lilla resedator i stället. Efter en skön sömn är jag nu snart redo för nästa etapp, mot Uppsala och en natt hos min son innan det riktiga äventyret börjar.

I morse var det dags för däckbyte samtidigt som något annat skulle kollas och eventuellt programmeras om. Det där andra har jag inte mycket koll på men jag tror att det har att göra med att bilens system skickar iväg ett meddelande till SOS alarm om jag t ex krockar. Då ska tydligen en röst kunna kontakta mig genom högtalarna eller så kan jag själv trycka på en knapp uppe i taket och på så sätt få hjälp. Jag fick ett brev om den här åtgärden i början av året men fick veta att det inte var mer bråttom än att jag kunde vänta till däckbytet. Jag lämnade in bilen, fick veta att det skulle ta ca en timme och gick iväg på en skön promenad med solens värmande strålar på mig.

Jag gick från industriområdet och styrde stegen mot Lillsjön. På väg dit drogs mungiporna upp lite, som de brukar göra när jag passerar det här röda huset. Det är lite som Davids kamp mot Goliat och många övertalningsförsök har gjorts för att få ägarna att sälja huset. Det står nämligen granne med ett stort köpcenter och det är kanske inte så lämplig placering för en villa. Men ägarna vägrar sälja och hur de juridiska turerna har sett ut vet jag inte. Kommuner brukar väl ha rätt att köpa ut folk när de tycker att det behövs? Jag skulle inte vilja bo där med en trafiktät väg på ena sidan och ett köpcenter på den andra. I alla fall så hejar jag på husägarna.

Det blev ganska lagom att gå en runda runt Lillsjön, med en liten extra sväng, och efter drygt en timme var jag tillbaka vid Toyota.

Min bil var inte färdig än så jag satte mig ner för att vänta. Efter en liten stund kom en kvinna och satte sig på en annan stol och först reagerade jag inte. Men så kom en bilförsäljare och började prata med henne och då gick poletten ner. Hon följde med försäljaren för att titta på något men när hon kom tillbaka så sa jag ”men hej L”. Jag sa så klart inte bara L utan hela hennes namn men jag brukar inte skriva ut namn innan jag vet att det är ok. Hon tittade en stund på mig och jag såg att hon letade i minnet. Men när jag sa vad jag hette och att vi hade delat rum på sjukhuset för 10 år sedan var hon också med på noterna.

Det var i februari 2014 som ett försök gjordes på Östersunds sjukhus att kapa så många cystor som möjligt på min lever och på så sätt göra den mindre. Jag blev kvar i sex nätter och hann avverka två rumskompisar. L var nr 2 och jag kände genast igen henne när hon rullades in i en säng. Vi hade barn i samma skola i Myrviken och hon var skolsköterska i den lilla byskolan i Oviken där våra barn gick till sexan. Vi fann varandra och hade kul på vår sjuksal. Jag hade pga platsbrist hamnat på en canceravdelning och L hade en jobbig tid framför sig. Vi höll kontakten lite sporadiskt även efteråt.

Några månader senare dog min man och L hörde av sig för att stötta. Jag hälsade på henne både på sjukhuset och hemma hos henne. Hon föreslog att vi skulle resa till Turkiet tillsammans, bara för att få komma bort från allt jobbigt ett tag. Det kunde jag så klart inte. Jag hade ju en begravning att planera tillsammans med mina barn och mycket annat som måste fixas. Sedan flyttade jag till Östergötland och vi förlorade kontakten. Vi är fb-vänner men jag kollar aldrig flödet där.

Nu möttes vi på bilfirman och det var faktiskt bra att vi båda fick vänta längre än planerat på våra bilar. Vi hann sitta och prata i nästan en timme och tyvärr är hon mitt uppe i en liknande situation igen. Jag sa att hon gärna får höra av sig om hon behöver hjälp med något men att det inte kan bli förrän om tre veckor då jag kommer hem. Då kontrade hon med att ”du vet ju var jag bor så nästa gång du tar en promenad hitåt så kommer du och hälsar på”. Självklart ska jag det. Med L vet man att det inte bara är artigt prat och jag vet även att jag kan vara tydlig med mina egna begränsningar med henne. Tänk vad bra det kan bli när man sitter och väntar på sin bil.