När jag är hos min lillasyster, Gunnel, sover jag oftast i källarplanet och så gjorde jag även den här gången. Jag stängde dörren ovanför trappan men sköt bara igen min sovrumsdörr så att den nästan var stängd. Sedan stoppade jag i öronpropparna och somnade snabbt. Jag hörde ingenting av hur Rocky tydligt visade sin matte att han ville ner till mig och inte heller hur hon öppnade dörren eller hur han buffade upp min dörr och la sig bredvid min säng. På morgonen däremot vaknade jag av att han ruskade på sig och när jag öppnade ögonen stod han där och tittade bedjande på mig. Jag gav honom tillåtelse att hoppa upp i sängen men jag låg inte kvar utan satt en stund och gosade. Men så fort jag började göra mig i ordning för att gå upp en våning var han snabb att följa med.

Vi skulle ju ut i kantarellskogen, eller egentligen en helt vanlig skog där min syster har hittat en hel del kantareller. Jag vågade inte ha för stora förhoppningar. Jag har blivit besviken förr uppe i mina trakter. Förra hösten läste jag om hur massor av kantareller hade hittats i fjälltrakterna men jag hittade bara lingon. I vanliga skogar en bit bort från fjällen finns inga kantareller och inte heller trattkantareller. Om det är bara just runt Storsjön det är så vet jag inte men jag tror att kantarellbristen är ganska utbredd i Jämtland.

Gissa om jag blev glad när vi såg hur det lyste gult lite här och där och jag var nöjd med att bara få med mig en liten skörd.

Vi såg en annan konstig svamp. En svamp som förde tankarna till gullvivor. Jag lyckades inte bra med den här bilden men jag tycker att svampen är så märklig så den får vara med ändå.

En rättelse: Nu har jag fått veta vad det här är och det är Anki som har berättat att det här inte är en svamp utan en tallört, en växtart i familjen ljungväxter. Den är en parasit som saknar förmågan att bilda klorofyll och är därför blek och gulaktig.

Det var en skön skogspromenad där naturen varierade och bjöd på nya upplevelser då och då.

Skogspärlemorfjäril.

Jag hittar inte namnet på den här lite mindre fjärilen.

Naturligtvis tänkte jag en hel del på fästingar när vi gick här och på andra stigar där det fanns högt gräs. Jag är ju förskonad från att stöta på dessa blodsugare hemma, jag har i alla fall inte sett till någon fästing där. Men jag har bott längre söderut och har haft ett antal fästingar på mig förr.

Vi kom till Gunnels bästa kantarellställe och där lät hon generöst nog mig plocka så mycket jag orkade. Hon hjälpte även till med att fylla min svampväska. Det här är bara en liten fläck och vart vi än tittade såg vi likadana kluster med kantareller.

Eftersom jag inte har hittat några i mina trakter var jag i himlen där jag långsamt fyllde på med allt det gula.

Till slut gav vi oss och bestämde oss för att sätta på mentala skygglappar när vi gick tillbaka till bilen.

Bilden visar inte riktigt hur stor högen är. Jag kan berätta att jag inte var klar med rensningen förrän på kvällen. Visserligen tog jag några nödvändiga pauser men oj, vad det kändes i axlar och nacke när jag var klar. Men det var det absolut värt. Efter förvällning blev det fem helfyllda halvlitersburkar och nu väntar de i Gunnels frys tills jag ska åka hem efter vår Gotlandsvistelse. Gunnel bjöd på kantarellpasta till middag och det är nog bland det godaste man kan äta. Men hon tog av den svamp hon själv hade plockat tidigare så alla mina kantareller följer med hem till mig.

Vi tog en kvällspromenad vid Varamobadet. Hundar får inte vistas på själva badstranden, som just nu är väldigt liten pga högt vattenstånd, men där jag stod och tog den här bilden var det fritt fram för badsugna vovvar att ta sig ett dopp.

När det var sovdags blev det samma procedur som natten innan. Men den här gången kom Rocky ner innan jag hann somna och sedan låg han bredvid min säng hela natten. På morgonen vaknade jag några minuter innan han ruskade på sig så han väckte mig inte. Vi hade ställt våra larm eftersom vi hade bestämt att vi skulle komma iväg ca 06.30 för att hinna till Oskarshamn, ladda bilen och ha marginal till när vi skulle checka in till Gotlandsfärjan. Den resan har jag inga foton från och hela båtfärden regnade det. Vi hade en egen hytt där vi hade en lugn och skön överfart.

Vi kom fram till vår fina stuga, gick en liten promenad medan det var en kort stunds uppehåll i regnandet och resten av kvällen tog vi det väldigt lugnt.

Det finns ett sovrum på nedervåningen och ett sovloft ovanpå. Den branta trappan, som mest liknar en stege, leder upp dit och där finns det fyra sängar. Där uppe har jag installerat mig och dit kan tyvärr inte Rocky få följa med. Även om han skulle lyckas ta sig upp så är det alldeles för vanskligt att låta honom gå ner. Vi ställde stolar som barriär för att han skulle stanna nere. Han höll Gunnel vaken med sina försök att forcera hindret men när hon tog in honom i sitt sovrum och stängde dörren gav han upp och somnade. Han måste ha varit trött av alla intryck. Det var vi alla tre. Första fästingen har hittat till mig. Den kröp på min arm och genast spolades den ner i toan. Sedan kändes det som om det kliade av krypande fästingar överallt.

Idag, söndag, har vi gjort Fårö och vi konstaterade att naturen verkligen bjuder på variation.

Jag tycker själv att det är smidigt att i rubriken ange att det är en resa jag skriver om, vilken resa det är och vilken dag under resan det handlar om. Därför blir mina reseberättelser ganska lika i det avseendet. Brist på fantasi kanske men jag tycker att det är praktiskt. Innehållet blir dock annorlunda och den här resan började jag med en väldigt trevlig bloggvänsträff.

Paula har jag träffat några gånger förut. Både hos mig på Frösön och hos henne när hon bodde i Sundborn. Men nu besökte jag henne i hennes nya bostadsort Falun och det var precis lika kul som det brukar vara. Regnet öste ner så någon promenad till någon av alla hennes vackra promenadstråk blev det inte. Det gjorde inget, promenera kan vi göra en annan gång. I stället började vi med fika hos Paula och tog sedan bilen till en restaurang i närheten. Inte den vi först hade tänkt ta oss till eftersom den var stängd. Men det blev bra ändå och Paula ville bjuda mig på den falafeltallrik jag beställde. Hon lät så bestämd så jag tackade genast ja. Gott var det men efter allt trevligt prat och god mat så ville mina luftrör inte anstränga sig mer. Jag lämnade av Paula och fortsatte till det airbnb jag hade bokat.

Jag vaknade ca 05.30 efter att ha sovit gott i en skön säng. När jag kom från Paula kvällen innan träffade jag mina värdar på garageinfarten och det visade sig att de har bott på Frösön i åtta år då de bl a studerade. Kul att få höra att de gillade min plats på jorden.

Eftersom jag passerade Örebro ville jag självklart stanna till hos min äldsta dotter. Min andra dotter och hennes man, som också bor i Örebro, ska jag hämta upp på hemresan och då får jag träffa dem också. Det blir en bra lösning då jag får hjälp att köra och slipper boka något boende längs vägen. De får en gratis resa upp till Jämtland när de ändå skulle ta sig dit. Perfekt för alla parter alltså.

Min äldsta dotter har varit jourhem åt ett antal katter vid det här laget och just nu bor Chicko och Collin hos henne. Två skygga katter som bara tydde sig till varandra i början men som min dotter nu får gosa mycket med. Det har bara varit solskenshistorier med de katter som min dotter har tagit hand om. Hon utstrålar lugn och trygghet för rädda kissar och med stort tålamod kommer hon dem alla nära så sakteliga. Men när jag kom så gömde sig Collin genast under sängen och Chicko var noga med att jag inte fick komma för nära. Väldigt fina katter och naturligtvis respekterade jag deras gränser.

Det var en skön dag och vi gick ut på en promenad ner mot Svartån. Vi gick inte mot slottet utan valde att gå mot Rynningevikens naturreservat. En fin promenad längs ån och in i ett fint naturreservat.

Kanadagässens ungar börjar bli stora men vaktas fortfarande noga av sina föräldrar.

Det är något visst med att paddla kanot i ett lugnt vatten. Så rofyllt. Men kanske är det mer rofyllt att titta på. Jag har paddlat en del kanot och det var kul men kanske gav det mig inte ett stort lugn. Å andra sidan var det i min ungdom och då kanske jag kände andra känslor.

En bit in i naturreservatet kom vi fram till Naturens hus. Det ser ut som om man kan köpa kaffe där men vi ville promenera så det fortsatte vi att göra.

Cikorian börjar blomma och märkligt nog verkar de ha kommit lika långt i blomningen som hemma. Allt brukar vara tidigare här nere i sydligare delar.

Några fåglar simmade omkring bland massor av små gröna blad och min dotter, som inte har haft ett särskilt stort intresse för fåglar, utbrast att det är sothönor. Jag vågade inte bekräfta men tänkte att det är mycket möjligt att ganska stora ungar ser ut så och nu när jag har googlat lutar jag åt att hon har rätt. Om det bara var tur eller inte vet jag inte men någonting kanske har fastnat när det gäller fåglar för en stund tidigare, när vi såg en siluett av en fågel på en träskylt, kom jag inte på namnet utan stod och tvekade och då sa hon ”skäggdopping”. Mycket riktigt, det var en sådan. Rätt två gånger i följd. Det är bra gissat…eller om hon faktiskt visste.

Vi kom fram till en träbro och där fick vi syn på Hjälmaren.

Under bron rann ett litet brunt vattendrag.

Bland alla näckrosor, som nu mest såg skräpiga ut, simmade grågäss.

Det går en gångväg på en smal landremsa bort mot andra sidan sjön. Vi gick ut en liten bit på den men vände sedan tillbaka in mot stan igen. Jag skulle ju vidare mot Motala och promenaden var tillräckligt lång som den var.

Det här är jag ganska säker på är en kricka, en hona. Jag såg inte till någon hane men kanske fanns han inne i vassen någonstans.

Men kanske är det en hane som ligger mellan de två honorna här. Det är svårt att se men förmodligen håller nog krickorna ihop.

Jag är osäker på om det här är en måsunge men kanske…

Vi kom tillbaka till den bro vi gick över och skulle gå över även på hemvägen.

Där, på andra sidan Svartån finns Wadköping men vi gick inte genom hela köpingen utan valde en väg i utkanten och snart var vi hemma hos min dotter igen. Innan jag åkte vidare fikade vi och sedan var det dags för sista dagsetappen.

I Motala väntade min syster och hennes hund Rocky. Som ni vet varierar Rockys lust att visa att han gillar någon. Han är alltid snäll men ibland bryr han sig inte särskilt mycket. Den här gången fick jag genast en stor vovve i knät och mycket gos. Eftersom han förutom leonberger har mycket schäfer i sig så tar vallhunden över ganska ofta. Han har väldigt mycket koll på även var jag befinner mig. Jag passar så klart på att få mycket vovvegos. Vi tog en promenad till en fin udde där Rocky så klart badade. Inte så bra bilder men glädjen kanske framgår ändå.

Min syster har hittat en hel del kantareller och vi pratade om att vi skulle ge oss ut på svampjakt i skogen. Jag packade med mig svampväskan för säkerhets skull men vågade inte ha för höga förväntningar. Hur det gick med vårt svampletande får ni veta i nästa inlägg.

I morgon ger jag mig iväg på nästa resa och som ni vet är det Gotland som är målet. Jag, min lillasyster och hennes fina vovve Rocky ska tillbringa en vecka i en hyrd stuga där. Något jag har sett fram emot ända sedan vi bokade tidigt i våras. Men när jag pratade med min syster igår konstaterade jag att något kul sällskap blir jag inte. Faktiskt blir det ganska trist att umgås med mig. Men vi skrattade båda två gott åt min beskrivning om hur det kommer att bli. Jag kan inte prata utan att hostan sätter igång och om jag ändå försöker hålla igång samtalet så får jag ont i hela luftrörssystemet upp i halsen. Min syster är bra på att prata, hon är ju föreläsare, men jag konstaterade att jag orkar inte prata och om hon pratar för oss båda så orkar jag inte lyssna. Ja, ni vet ju att min hjärna inte klarar av att fokusera särskilt länge och särskilt inte om jag inte är delaktig i samtalet utan bara lyssnar. Men min syster sa skrattande att då får vi sitta tysta och titta på havet 😀 Det låter inte alls dumt men vi kanske även kan promenera och titta på havet. Nåja, vi får väl se. Jag lär nog prata ändå tills det tar helt stopp.

Ett första test blir det på min väg ner till syrran i Motala. Jag åker inte hela sträckan samma dag utan övernattar längs vägen och när jag såg att jag åker genom Falun bestämde jag med bloggvännen Paula att vi ska ses. Jag vill ju gärna prata med henne när vi träffas. Promenera kan jag ju i alla fall tack vare att jag kom på det här med halstabletterna.

Tänk vad mycket glädje man har av bloggvänner. Ni finns alltid där och peppar, ger bekräftelse i både roliga och lite mindre roliga sammanhang och hjälper till med kunskap eller tekniska lösningar om det behövs. Dessutom ger det mig stor glädje att få följa era liv genom bloggarna och att ibland få träffa några av er i verkliga livet. Nu har jag fått mer hjälp och fler tips än jag hade förväntat mig. Jag hade faktiskt inte förväntat mig några lösningar alls utan ville nog mest bara beklaga mig lite över bildkvaliteten här i min blogg.

Tipsen har mest handlat om att minska storleken på bilderna eftersom WP skalar ner dem till en förutbestämd storlek och då försvinner en del av skärpan i stora bilder. Ungefär så förstod jag att de menade och nu har jag testat att minska till ett antal olika bildstorlekar men inget har blivit bättre av det. Jag har också fått tips om att välja verklig eller full storlek (jag gissar att det benämns olika beroende på var man har sin blogg) och att göra bilderna klickbara. Innan WP gjorde om hanteringen och införde block (något som kanske bara vi som använder WP förstår) så vet jag att jag hade de valmöjligheterna men nu kan jag absolut inte hitta de inställningarna. Men jag har blivit lovad hjälp senare idag och kanske är det lösningen.

Under tiden, när inte bildförminskningar hjälper, har jag hittat var jag kan ändra maxstorleken på bilder i bloggen och ändrat till ett större antal pixlar. Det har faktiskt gjort skillnad. Det kanske tar mer utrymme men jag betalar för att få mycket utrymme och jag tror att det inte blir några problem. Här ser ni krolliljan som jag var så missnöjd med i förra inlägget. Jag tror fortfarande att den kan bli ännu lite bättre men det är ändå helt acceptabelt nu. Jag låter det vara så här och kanske det allra sista, med att välja full storlek, ska visa bilderna som de är i verkligheten. Vi får väl se.

Tack till Barbro, Anna och Anita för att ni så snällt kom till min hjälp ❤

De bilder som följer har jag inte ändrat storlek på alls utan det är bara förändringen av maxstorlek som har förändrats. De är inte mycket bättre eller sämre än originalen och jag är ganska nöjd med den här förändringen. Men det är klart att det är bra om det kan bli ännu bättre. Här lyckades jag få med en liten fågelunge. Den och ett syskon flaxade omkring och var inte stilla många sekunder men jag är glad för att det syns att det är en fågel. Ungar kan se annorlunda ut än de vuxna så jag vågar mig inte på en gissning men min första tanke var gulsparv. Det är inte alls säkert att det är en sådan. Det kanske bara är önsketänkande för att jag hör dem så sällan numera.

Här tillverkas det fler av någon slags kryp.

Kanske en fluga av något slag. Det här är verkligen inte mitt område men jag vet att andra kan mer.

Det blev en del blombilder och då är det smidigt med ett galleri. Nu är det inte för att förbättra bildkvaliteten utan för att jag ville ha ett galleri.

Jag avslutar dock med några bilder som får visas en och en.

I morgon har jag tänkt ge mig iväg 09.00 och jag hoppas att det inte blir störtregn när jag kommer till Falun. Men det finns ju regnkläder och jag har packat både sådana och paraply.

Varje morgon kollar jag i väderappen när det ser ut att kunna vara uppehåll tillräckligt länge för en promenad på 1-2 timmar. Morgnarna brukar vara bra för det ändamålet men även eftermiddagarna. Jag gillar morgnar bäst så det blir oftast då jag går ut. Det gör mig inte ett dugg om det är lite kyligt utan jag föredrar nästan det. Andningen känns en aning lättare och jag slipper bli svettig. När jag sedan kommer hem gör det inget om det kommer en skur.

Men jag tycker lite synd om alla ungdomar och deras föräldrar och ledare som är här för att delta i Storsjöcupen den här veckan. Idag är cupen över och jag gissar att många har blivit både blöta och kalla. 508 lag från både Sverige och en del andra länder har varit här och spelat. Mest norska lag enligt nyhetsrapporteringarna och de norska lagen är tydligen väldigt duktiga. Det står husvagnar och husbilar på många tillfälliga campingar och en hel del tält också. Elkablar är dragna över gångbanor (med något slags skydd över) och säkert på andra ställen också. Bajamajor står uppställda och det är en stor organisation för att ordna något sådant. Kul för alla som gillar fotboll och kul att Östersund hamnar i fokus ibland men jag bryr mig inte särskilt mycket.

Jag går mina promenader, fotar någon blomma eller någon vy ibland och njuter av att kunna vara ute och röra på mig. Krolliljor gillar jag. Lökväxter som förmodligen inte ursprungligen är vilda men som jag ser lite här och där.

Det är en sak jag inte förstår med min blogg och det är varför foton, som jag tycker är ganska bra och skarpa, blir sämre och suddigare när de hamnar i bloggen. Inte alla men en hel del. Titta på bilderna nedan. Den vita krolliljan är inte särskilt skarp men den röda blev ganska bra. Om jag infogar den i ett galleri, som de första två bilderna, så är den betydligt bättre när man klickar upp den i större storlek än om jag lägger bilden för sig själv, som jag har gjort under de här två bilderna.

Kanske är det bara jag som ser den skillnaden men eftersom jag ser den störs jag av att det blir så. Likadant är det med bilden med alla rödfibblor nedan. Den är inte alls perfekt men är ändå lite tydligare när den ligger i ett galleri och kan klickas upp i större storlek. Även här är bilden med som solitär under galleriet för jämförelse.

Jag såg skillnad även på de här regnbågsbilderna och kanske blir det så att jag använder galleri mer hädanefter. Det är ju inte kul om bilderna blir sämre än de är i verkligheten. Tyvärr fick jag inte med hela regnbågen i samma bild. Det var häftigt att stå på balkongen och se hur det först bara var en liten ljuspunkt som växte sig högre och högre och som började svänga och till slut bilda en hel regnbåge.

Jag är nöjd med både kameran och mina objektiv. Mest använder jag det större objektivet men jag borde nog byta till det mindre vid närbilder. Men så här bra har jag aldrig kunnat fota Vallsundsbron från min balkong förut och då hade ändå det gamla objektivet en lika lång brännvidd som det nya. Bilden är beskuren från en av de regnbågsbilder jag valde bort.

En sak jag har glömt att ta med i tidigare inlägg är att när jag kom in på akuten och all provtagning var klar så frågade sköterskan mig om jag någonsin hade blivit misshandlad i en nära relation. Jag kunde ärligt svara nej på den frågan men jag la till att jag var glad för att hon frågade. Enligt sköterskan är det något de försöker göra så ofta som möjligt. De tänker att kanske får de inte alltid ärliga svar första gången men nästa gång kan en sådan fråga ha satt igång något och kanske kan någon fångas upp innan det blir för sent. Hur kunde jag glömma att berätta om något som jag tycker är så bra och viktigt?

Ja, det verkar inte bättre. Det är inte första gången i så fall men när det gäller en värkande bröstrygg, som ingen har kunnat komma underfund om vad som orsakar smärtan, spelar det egentligen ingen roll. Det finns ändå ingenting som hjälper förutom en tens och en sådan sätter jag alltid på mig när jag går mina promenader. Då känns det som ett större problem att mina luftrörssvårigheter inte kan förklaras. Nu har det konstaterats att det inte är pollenallergi, inte något fel på hjärta och lungor eller lungfunktionen, dvs astma. När lungfunktionsundersökningen var klar visade kurvorna att alla sätt jag andades på i de olika apparaterna var helt normala. Återigen kan jag konstatera att ännu en del av mig är helt frisk.

Hur kan det då komma sig att jag inte klarar av ansträngning och varför får jag den där sprängkänslan om jag tar i för mycket? Och varför kan jag inte ens samtala utan att hostningarna sätter igång? Jag gav upp lite och kände mig ganska låg. Jag ville inte blogga och jag ville inte prata med någon eftersom jag ville smälta beskedet. Det är inte likt mig att ägna mig åt tankar om att det alltid kommer att vara så här hädanefter. Jag tänkte att jag är dömd till ett liv med ständigt halstablettsugande, som tack och lov lindrar ganska mycket för stunden, och att inte kunna föra vanliga samtal. Att känna mig rosslig ända ner i de nedre luftrören och som om det är halsont på gång även när jag håller mig stilla. Kanske lite jämförbart med hur begränsad jag var när jag under några år väntade på en ny lever men då såg jag lösningen på problemet framför mig och det var till stor hjälp.

I söndags kväll var det något som brann på Annersia. Det var ingen stor brand och jag såg inga lågor men minst en brandbil var där. Jag hoppas att inga djur eller människor kom till skada. Eftersom jag inte har läst eller hört något om det så var det nog ingen fara.

Jag tog en promenad efter besöket på sjukhuset och blev passerad av ett fint ekipage. Jamtlis hästar var ute på en liten promenad.

Igår åkte jag iväg för att handla lite. Nu har jag upptäckt att Ica Kvantum har sänkt priset på den soygurt som jag äter varje morgon. Fem kronor billigare per liter än hos Willys och därför åkte jag dit. Men först gick jag en promenad runt Lillsjön och fortsatte en bit för att leta upp några stolpar.

Det visade sig att det enda Ica var billigare än Willys på var just soygurten. Då köpte jag den och en tésort som är icas egen och sedan for jag vidare till Willys och handlade resten. Kanske är det så man ska göra. På Coop har de godast veganvariant av ost så dit åker jag också ibland.

I den lilla pölen vid parkeringen var det nästan tomt på fåglar. Några änder bara och totalt två ungar.

I morse kände jag för att utmana mig lite extra och jag åkte till Östberget/Frösöberget för att leta upp stolparna där. Det börjar med lätt nedåtlutande terräng för att sedan bli brantare lutning. Det är inga som helst problem för mig så länge jag har en halstablett i munnen.

Skogen öppnade sig vid ett tillfälle och ett mer öppet landskap visade sig.

Tillbaka in i skogen igen. Här har någon tyckt att en stol bör stå och kanske sätter sig en och annan skogsvandrare en stund. Jag hade fullt fokus på stolpen där nere i sänkan. Den syns inte så bra men jag har gjort en liten, svag blå pil för att hjälpa er att se stolpen. Jag provsatt aldrig stolen men slog mig några gånger ner på bra sittstenar.

Där nere vid stenen finns det en stolpe och det var bara att försiktigt ta mig ner. Det är brantare än det ser ut att vara. Sedan skulle jag upp igen men då hittade jag ett bättre vägval.

När jag hade kommit nästan så långt ner man kan komma innan man når vägen var det bara att vända upp igen. Inte samma stig men lika mycket backe…uppför nu. Men jag tog det lugnt och stannade ofta. Det gick bra men det säger kanske lite att det kändes som om jag hade bestigit ett fjäll när jag kom upp. Kanske inte riktigt men ett inte jättehögt berg i alla fall och det var ju precis det jag hade gjort.

Jag hoppas att klättrarna slipper få stenar kastade på sig.

Likadana skyltar satt på flera platser längs stigen.

Ett vindskydd som ser välbyggt ut och fint placerat. Där har säkert några suttit och haft en fin utsikt. Kanske övernattat. Men nu är det bara stommen kvar och lite torrt granris.

Jag kom fram till en av utsiktsplatserna och tittade ut över min stad.

Det är Brunfloviken som syns göra sina svängar bort från Östersund. Längst där borta var jag i mitt förra inlägg.

Som jag skrev så hade jag ingen lust att prata eller berätta om min besvikelse över att inte få några svar och eventuell hjälp med mina besvär. Men mina barn frågade i familjechatten igår och först var jag nog ganska kortfattad för att sedan, när jag väl började skriva, redogöra bättre för vad undersökningen gav. Jag var fortfarande ganska låg och det erkände jag (Gunnar skulle ha varit stolt) men mina fantastiska ungar gav mig bekräftelse och det hjälpte. Visst är det underbart att ha vuxna barn som man kan prata om nästan allt med! Min syster frågade också via messenger och i dag, efter promenaden på Östberget, ringde hon. Allt som allt fick det mig att komma ur mina lite mörka tankar och komma tillbaka till den jag är. En person som inte ger upp så lätt utan hittar nya glädjeämnen och möjligheter. Så nu ville jag blogga och då blev det som vanligt ett lite för långt inlägg.

Svaret på vad mina luftrörsproblem kan bero på fortsätter min läkare på hälsocentralen att försöka klura ut. Jag gjorde lungfunktionsundersökningen i måndags och redan idag, onsdag, ringde han upp mig. När jag berättade om hur mycket halstabletter hjälper mig blev han lite fundersam. På min fråga om den informationen hjälpte eller gjorde det svårare för honom svarade han att det tyvärr inte hjälpte utan snarare gjorde problemet mer svårt att förstå. Nu ska jag först prova att ta en omeprazol om dagen. Den hjälper mot reflux, sura uppstötningar, som kan vara frätande och irriterande för luftrören. När han och jag är tillbaka från våra respektive resor ska vi utvärdera. Är det likadant då ska ”elimination/provokation” genomföras med Candesartan, medicin mot högt blodtryck som jag har tagit i ett och ett halvt år. Den kan ge hosta som i sin tur kan irritera luftrören. Om inte heller det gör någon skillnad ska den här läkaren ta kontakt med min leverläkare för att rådgöra om de immunsuppresserande mediciner jag tar. Ja, vad ska man tro? Jag vet inte om jag tror på något av det här men hoppas kan jag ju.