Så luktade det i morse när jag släppte ut Kasper en stund vid femtiden på morgonen. Det slog emot mig och jag kände direkt att det påverkade min andning. Det var 16 grader ute och alldeles fuktigt i luften och på gräsmattan. När jag, några timmar senare, gick i väg på vår vanliga morgonpromenad kändes det precis  likadant. Det var som om något tryckte ner mig och gjorde det tyngre att andas. Jag försökte tänka efter om det verkligen har varit så här de två somrar som jag har bott här. Men som jag minns det har den här kvävande fukten bara varit här under några väldigt varma och vindstilla veckor mitt i sommaren. Jag kände mig riktigt nere och önskade mig bort till svalare och torrare luft (gissa vart).

När jag hade kommit hem och druckit det kaffe som min svägerska hade gjort i ordning, kändes det lite bättre. När min svägerska lite senare skulle åka hem och som avskedsord sa ”det är så kul att komma till dig för du är alltid så glad och positiv”, skämdes jag lite. Först blev jag glad för att hon sa så och jag var tvungen att tänka efter hur jag egentligen är. Och det stämmer nog att jag för det mesta är väldigt glad. Men den här morgonen var jag en bitter surkärring och det tillåter jag mig att vara i bland. Men inte för länge.

Det blev en väldigt varm dag men mycket av fukten försvann. Jag orkade faktiskt vara i solen några timmer. Ja, jag t o m somnade till en stund. Några av er har hängt med mig här länge och minns kanske hur jag längtade efter sol och värme när jag bodde i Optand i Jämtland. Jag satt där uppe och såg hur soligt det ofta var här nere och konstaterade att jag då bodde på den plats i Sverige som hade absolut sämst sommarväder. Vilken skillnad det är på mig nu jämfört med då. Från att ha varit den största soldyrkaren till att nu sucka tungt när det blir för varmt. Jaja, det har medicinska orsaker och logiska förklaringar men nu när jag bor här, väldigt långt söderut i landet, så kunde jag väl åtminstone få njuta av det jag förut längtade så mycket efter. Men nejdå. Jag tittar avundsjukt på väderkartan och konstaterar att där har de tolv grader och sol. Alldeles underbart.

Jag känner inte alls igen mig själv i den här klagolåten och jag gillar inte hur jag är. Skärpning!

Jag har ändå varit ute lite och jag kröp långt ner i gräsmattan och hittade små, små ogräsblommor och något konstigt kryp. Någon lite större blomma hade också slagit ut i dag.

Sedan jag flyttade från Jämtland till Östergötland för snart tre år sedan, har det blivit så att min svägerska har kommit och hälsat på mig en gång per år. Vi skulle gärna träffas oftare än så och även göra saker tillsammans men tills jag mår bättre får det räcka så här. Vi har båda värk lite överallt och är begränsade av det men det skulle inte hindra oss från att göra små utflykter eller resor inom landet tillsammans. Det är orkeslösheten och tröttheten som sätter stopp. Dessutom ska jag helst inte åka längre bort än två timmars resa från hemmet innan jag har fått min transplantation. Men sedan väntar, i första hand, en resa upp till Östersund. Vi längtar båda upp dit.

Nu är min svägerska i alla fall här hos mig några dagar och som vanligt är det jätteroligt att träffas. Vi babblar på tills jag säger ifrån att jag inte orkar längre. Då är vi tysta ett tag och jag vilar lite. Sedan är vi igång igen och så fortsätter det. Min syster får sällskap på några av sina hundpromenader och då passar jag på att sova en stund.

Vi har planerat att ta oss till någon restaurang och äta i dag. Problemet är att jag inte känner till restaurangerna här. Efter att ha bott här i två år har jag ätit på bara en restaurang, men där har jag i stället varit tre gånger. Nu är det dags att prova något annat och jag har kollat upp utbudet. Det är inte särskilt stort men vi har några alternativ. Det blir ingen lång sittning. Vi tar oss dit, äter vår middag och sedan åker vi hem igen. Men även om jag inte vill sitta på en vanlig stol en längre stund så är det kul att se något annat av min hemkommun än bara mataffärer, vårdcentral och apotek. Ja, jag har ju förstås varit mycket i skogen också så jag sitter inte bara hemma i min soffa.

En fin blomma fick jag av min svägerska.

Nu när jag är i början av min nya blogg kanske det är dags att fundera på om jag har ändrat inställning till vad den ska innehålla. Är det något särskilt jag vill säga och ska jag hålla mig inom förutbestämda ramar? I så fall, vilka ämnen brinner jag mest för?

Jag behövde inte fundera särskilt länge innan jag bestämde mig för att fortsätta som förut. Jag vill ha en vardagsblogg där det mesta får plats. Min positiva livssyn ska lysa igenom men jag ska även kunna skriva av mig om tunga bördor och djupa känslor. Inte helt utlämnande men personligt. Om jag reagerar starkt på någonting i omvärlden kanske jag måste avreagera mig lite men mest kommer handlingen att utspela sig i min geografiska eller känslomässiga närhet.

Ett ämne, som jag känner starkt för och som jag har skrivit en del om tidigare, är psykisk ohälsa hos våra ungdomar. Det var längesedan jag skrev något om det men jag förfäras fortfarande över hur ovanligt det är att ungdomar mår bra. Det borde vara tvärtom.

Annat, som ligger mig varmt om hjärtat, är hur stor skillnad det kan bli om man fokuserar på saker man kan göra i stället för att gräva ner sig i allt man inte kan klara, eller om man ser det man har i stället för det man inte har. Att se ljuspunkterna i livet helt enkelt. Det är inte alltid lätt och jag vet att det kan låta tjatigt och präktigt för någon som har det jobbigt. Jag klarar inte alltid av att leva så men det synsättet har hjälpt mig väldigt mycket genom svåra tider och hjälper mig fortfarande. Det…och att ha framtidshopp (att tro på att det blir bättre och planera för hur det ska bli då) är grundbultarna i mitt starka psyke och orsakerna till att jag trots allt mår bra.

I bland kommer jag att vara lite djup men oftast blir nog ämnena mer ytliga och lite puttinuttiga 🙂 I början av mitt bloggande tyckte mina barn att allt jag skrev var så mysigt och hemtrevligt. Det var inte meningen. Jag bara skrev om mitt liv tillsammans med min man och då blev det så. Jag tror att jag fortfarande skriver på ungefär samma sätt även om jag nu inte är lika aktiv och dessutom ensamstående (om man inte räknar med min syster som bor i våningen under min).

Vad är nu kontentan av allt detta? Jo, jag fortsätter som förut och min blogg blir en happening där jag skriver om det som faller mig in. Lite fler foton kanske det blir, eftersom fotografering är ett alldeles nytt intresse, men en renodlad fotoblogg vill jag inte ha. Jag gillar att följa bloggar där det finns både text och foton och så vill jag ha det hos mig. I bland blir det bara text men oftast smyger jag nog med någon bild också.

En runda i trädgården tidigare i dag gav upphov till några nya foton.

Det blir spännande att se hur många av mina bloggföljare som hittar hit till mitt nya hem i bloggvärlden. Alla ni som besöker mig, både gamla vänner och nya bekantskaper, är varmt välkomna och jag ser fram emot att fortsätta min berättelse tillsammans med er. Om ni vill skriva ett litet ”hej” i kommentarsfältet så tveka inte. Jag blir glad för alla tecken på att ni finns där.

I dag, dagen efter den stora musiktävlingen, är jag ännu tröttare än vanligt. Man skulle kunna tro att en ovanligt sen kväll resulterar i ett något senare uppvaknande än vanligt. Men inte när det gäller mig. Klockan 05.03 vaknade jag och alla försök att somna om misslyckades. Halvsex gick jag upp och efter ca fyra timmars sömn är jag en tröttis i dag.

En sådan dag är det ganska skönt att ha något att göra. I går var jag och syrran iväg och köpte några buskar. Vi vill förbättra insynsskyddet och vi hittade fyra buskar som alla blir ganska höga. Den som är allra minst nu, en fläder, ska bli ca fyra meter hög men det lär nog dröja lite. De andra tre är magnolia, någon slags röd spirea och något som jag inte kommer ihåg namnet på nu. Det viktiga är att den blir stor, inte vad den heter. Om den blir fin så är det en bonus. Arbetsfördelningen hos oss är följande: min syster gräver och gör det tunga jobbet medan jag vattnar och fyller på med jord runt nyplanteringarna. Ändå är det jag som tar slut fortast. Återigen inser jag att jag har tur som kan bo med min starka syster.

När någon sätter sig ner på huk så är det ett tecken till Nalle att nu är det pusskalas. Det gäller att hålla munnen stängd för det hjälper inte att vrida bort ansiktet. Han är som en igel och vill visa att han är med och att han kan hjälpa till på sitt sätt.

Nu är vi nöjda med vad vi har åstadkommit den här dagen och jag konstaterar att vi måste bo här i många fler år för att få se hur allt växer och gör vår tomt insynsskyddad.