Jag hade en inbokad läkartid i dag på förmiddagen. Ett, enligt mig, helt onödigt möte men jag har redan lyckats få dem att gå med på att tumma på rutinerna och klara av de flesta mötena per telefon. Min kontaktsköterska tyckte att jag borde träffa läkaren innan sommaren och eftersom det var ett halvår sedan sist så sa jag ok. Lite tillmötesgående måste man ju vara.

Kanske var det ändå ganska bra att träffas för jag fick receptbelagd medicin mot min halsbränna. Läkaren tyckte inte att jag skulle behöva hålla på med receptfria tuggtabletter och i hans röst hördes lite förakt för dessa tabletter. I stället fick jag mer långtidsverkande och förebyggande kapslar. Jag tyckte att tuggtabletterna funkade men måste hålla med om att de inte hjälpte så lång stund. Sköterskan såg mig i väntrummet och passade på att ta mitt blodtryck. Det var högre än jag har haft förut, 158/90, men det kan vara en enstaka hög mätning. Inget jag oroar mig för.

Eftersom jag var i Linköping passade jag på att åka till ”plantagen” för att köpa några sommarblommor till diverse krukor. Förutom dessa fick jag även med två ampelblandningar. De hänger nu på min balkong men resten får vänta tills regnet har slutat falla.

Det går så snabbt. Alldeles nyss var det bara några små blad på väldigt korta stjälkar och nu är rabarbern stor och måste skördas. I går plockade jag in drygt tre kilo rabarberstjälkar och började tillverka ät- och drickbara godsaker. Jag har ett recept på rabarbersaft, som jag fick av min mamma för många år sedan. Den saften blir väldigt god och jag har gjort den många gånger. Nu ville jag prova något annat så jag följde ett annat recept och den här gången blev det lemonad. Jag vet faktiskt inte vad skillnaden är men kanske är det så att lemonad är drickfärdig medan saft ska blandas ut med vatten. I så fall har jag gjort lemonadsaft för jag lät den bli ganska stark så att jag sedan kan späda den efter hur jag känner vid just det tillfälle jag, eller någon annan, ska dricka den. En varm dag då mycket vätska behövs vill jag nog ha den väldigt mycket utspädd t ex.

Min skörd räckte även till en stor långpanna med rabarberkakor och tre rabarberpajer. Tyvärr glömde jag att jag hade pajerna i ugnen så det var först när jag kände lukten av dem som jag kom på att de nog var färdiga för länge sedan. Det var ingen större fara. Visst var de lite väl mycket gräddade men fullt ätbara.

Jag har sett ut några andra oprövade recept som jag ska använda nästa gång energin kommer till mig. Bl a vill jag göra rabarbermarmelad och sherbet (sorbet med mjölk) eller rabarberglass. Det finns så många rabarberrecept och ändå har jag nästan alltid hållit mig till just de tre varianter jag nu har gjort. Nu ska det bli lite nytänk i produktionen.

En liten del av lemonad och kakproduktionen.

Även den här morgonen gick jag och Kasper lite tidigare än vanligt. Strax efter klockan sex i morse lufsade vi iväg till skogen. Stadspromenaden i förrgår var mysig och annorlunda men skogen ger en helt annan känsla av lugn och frid. Kameran följde med. Det är underligt hur mycket mer man ser när man letar efter motiv. Små, små ogräs visar sig ha otroligt vackra blommor som man aldrig lägger märke till om man inte kryper långt ner i växtligheten. Tänk så mycket vackert det finns men som vi missar. Mitt nyvaknade fotointresse visar mig en helt ny dimension 🙂

Ett litet kollage över sådant som inte hör hemma i naturen men som ofta finns där i alla fall.

Vita blommor finns det ett överflöd av.

De här gula skönheterna var så små att jag nästan missade dem. Jag är helt fascinerad av vad jag hittade.

De här ogräsen var inte riktigt lika små men jag kunde inte se att de är så detaljrika utan kameran.

När vi kom hem satte jag mig ner på huk för att fota en av alla tusenskönor i gräsmattan. Genast kom Kasper och la sig mitt framför kameran och tittade på mig med en blick som tydligt sa att han är ett mycket finare motiv. Naturligtvis höll jag med honom så det blev en bild på min vackraste Kasperblomma i stället.

Det finns olika slags kryp. De som fredligt sitter i blommor och…ja, vaddå. Vad gör de egentligen där? Det finns även äckliga kryp som, enligt min mening, helt saknar existensberättigande. Ett sådant är fästingen. Äckligare djur finns inte och det kan dessutom vara dödligt. Vår råtta, som bodde i källaren, var en riktig sötnos i jämförelse med fästingar. Om ni tycker som jag så är det på plats med en varning. Äckelfästing på bild längre ner. En blodfylld liten rackare som hade kalasat färdigt på min hund och var på väg att krypa ut ur honom när jag hittade den. Efter fotografering spolade jag ner den i toan samtidigt som jag skrattade elakt (åtminstone inombords). Det är det enda djur jag skadeglatt kan döda.

Kasper har blivit behandlad mot fästingar. Jag har droppat antifästingmedel i nacken på honom och det hjälper faktiskt ganska bra. Men inte helt. Jag kan inte låta bli att ännu en gång uttrycka min kärlek till min förra hemvist. Visst har jag sett någon enstaka fästing där något år men totalt sett plockade jag bort fyra fästingar på Rex (min golden som tyvärr inte finns längre) och jag kan inte minnas att jag har sett en enda fästing på Kasper när vi bodde där. Jag började utveckla min fästingfobi när jag flyttade från Strängnäs till Jämtland. Vetskapen om att där var det lugnt och fästingfritt fick mig att sjåpigt undvika allt högt gräs och bara gå på breda stigar när jag besökte sydligare breddgrader. Nu är jag inte  lika larvig längre men äckelkänslorna försvinner inte.

Ett tredje slags kryp är de tvåbenta vandaler som fylls av förstörelselusta och inte kan hålla fingrarna i styr. Det klottras överallt och i det fall jag har sett nu har även en skylt stulits någonstans ifrån och, troligtvis bara för att det kändes kul, ställts vid en liten byggnad en bit från vattentornet. Jag vet inte om det är något slags pumphus eller vad det kan vara men någon uppgift fyller detta hus. Det var förmodligen hejdlöst roligt att ställa dit denna skylt. Min åsikt om detta har troligtvis redan lyst igenom i texten så jag behöver inte skriva något mer om det.

Min syster har åkt till Oslo den här långhelgen för att hälsa på sin dotter. Med sig har hon naturligtvis sin bästa kompis Nalle, som innan resan har genomgått nödvändig avmaskning under uppsikt av veterinär. Pass har han sedan tidigare så det var bara veterinärbesöket som behövde göras.

När jag bara har min egen hund, Kasper, att gå ut med tänkte jag i morse att det var ett bra tillfälle att gå ner mot centrum och se om det fanns något att fota. Det fanns det. Jag skulle gärna gå den rundan lite oftare men den är lite för lång för mig i nuläget. Kasper flämtade också rejält och både han och jag behövde några vilopauser. Vi satte oss i skuggan några gånger och klarade på så sätt av den lite längre promenaden. För Kaspers skull gick vi redan kvart över sex i morse för att undvika värmen men trots att vi höll oss mycket i skuggan hängde tungan långt utanför munnen på honom. Men det fanns massor av nya lukter att upptäcka så jag tror att han var ganska nöjd ändå. Fåglar bryr han sig inte om, inte minsta jaktinstinkt där.

Jag och min syster är väldigt överens om att den här staden inte är ”hemma” för någon av oss. Vi har inga känslor för den men jag kan ändå tycka att den har sina pärlor. Att vi hamnade här beror enbart på att vi hittade ett tvåfamiljshus som uppfyllde de krav vi hade. Vi trivs, både med vårt hus och med att bo tillsammans, men någon gång i framtiden kommer vi förmodligen att följa vår längtan, eller rättare sagt våra längtor, och då hamnar troligtvis min syster på västkusten och jag flyttar hem till Jämtland. Tiden får väl utvisa hur det blir men så går funderingarna nu. Men det ligger en bra bit in i framtiden.

Som den språknörd jag är har jag naturligtvis kollat upp ”längtan” i plural 😉

Den rubriken förstår nog alla för så pass mycket av latinska språk känner de flesta igen. Jag kunde inte låta bli att fortsätta lite på italienska efter att nyss ha klarat av dagens utmaningar på ”Duolingo”. Alla kanske inte vet vad duolingo är för något så jag ska raskt förklara att det är en gratis nätsida där man kan lära sig diverse språk. Ni har nog redan förstått att jag lär mig italienska. Eller rättare sagt, jag försöker hålla de kunskaper jag tidigare skaffat mig vid liv. Jag har även besökt ”Babbel” i samma ärende men där kostar det pengar så nu är det duolingo som gäller.

Nackdelen med den sidan, eller kanske det är en fördel, är att jag lär mig italienska från engelska. Jag är fortfarande mer hemma i det engelska språket än i italienskan men de gånger jag skriver fel i uppgifterna så är det lika ofta engelskan som är fel. Ännu oftare är det slarvfel. Fingrarna är lite för snabba och av bara farten trycker lillfingret på ”enter” innan jag har hunnit färdigt. Lite irriterande eftersom det har resulterat i att jag har fått sänkt kunskapsnivå (från 58% flytande italienska till 50%). Jag försöker ta det lite lugnare men ändå är jag där och gör samma dumma misstag om och om igen.

Varför vill jag kunna italienska kanske någon undrar. Jo, det började när min äldsta dotter var 16 år och åkte som utbytesstudent till Sicilien. Hennes italienska föräldrar kunde bara prata italienska och jag ville gärna kunna kommunicera lite med dem. Jag började på en kvällskurs och hade tur. Alla deltagare var där för att lära sig språket och inte bara för det sociala. Vi var väldigt ambitiösa och kämpade på, bad om läxor och lite tävlade vi nog mot varandra också. Jag hade redan innan kursen tjuvstartat lite med att titta i min dotters kurslitteratur och redan efter några kurstillfällen lyckades jag tota ihop ett brev på italienska till familjen i Italien. Då var min dotter redan där.

Brevet var naturligtvis helt uppåt väggarna språkligt sett men mamman förstod, kanske med hjälp av min dotter, och jag fick ett väldigt rart brev tillbaka. Jag bad min lärare på kvällskursen om hjälp med några fraser som jag skulle kunna använda när jag ville ringa min dotter och gissa om jag var stolt när jag lyckades både fråga hur mamman (som svarade) mådde och be att få tala med min dotter.

I maj, året därpå, åkte jag, min man och yngsta dottern till Sicilien för att träffa hela familjen där nere och vi blev så väl mottagna. Vi hade artigt tacka nej till att bo hos dem och bodde på ett hotell några mil bort. Jag lyckades kommunicera hjälpligt men min man fick nöja sig med gester och minspel. Det gick bra det också.

Efter den upplevelsen ville jag inte låta allt falla i glömska så jag fortsatte med kvällskurser tillsammans med några ur det gamla gänget. Jag blev god vän med en italienare som jag hjälpte på olika sätt och när han flyttade tillbaka till Italien fortsatte vi hålla kontakten. Hans syster, som bor i London, skrev till mig för att tacka för den hjälp jag gav hennes bror och vi har också fortfarande kontakt. Vi har träffats en gång i London och det var en av den resans höjdpunkter.

Naturligtvis skriver mina italienska vänner och jag på italienska men jag skäms lite för att erkänna att vi pratar engelska när vi träffas. Ska man ha en lite djupare konversation utan massor av pauser så är det tvunget. Men när min kompis hade sin fästmö med sig var jag ändå tvungen att kämpa på med italienska eftersom hon inte kunde någon engelska. Det var både nyttigt och kul. Roligast var det nog de gånger hon tittade frågande på mig och vände sig till sin fästman för hjälp. Det hindrade inte mig. Friskt vågat…tänkte jag och pratade på igen. Nu har vi inte träffats på nästan två år. Min kompis kommer till Sverige för att träffa sina barn men jag har inte orkat med dem så vi avvaktar.

Under lång tid brydde jag mig inte om att hålla igång kunskaperna men rätt som det var kom lusten tillbaka igen. Nu repeterar jag en liten stund varje dag och det har blivit nästan en tvångshandling. En sådan där sak som jag får lite dåligt samvete om jag slarvar med. Jag har nu gjort mina uppgifter där 141 dagar i rad och jag vill inte förlora de poäng jag får när jag fortsätter den trenden. Kanske har jag en liten släng av OCD (tvångssyndrom), vem vet. Det känns i alla fall bra att jag inte bara slänger bort det jag har lärt mig. Någon gång kommer jag nog till Italien igen och då är det kul att kunna en del. En bloggvän, som inte syns så mycket här längre men som uppgraderats till ”riktig” vän när vi hamnade i grannkommuner, säger att vi ska åka till Italien tillsammans när jag är återhämtad och jag hoppas att det blir så.