Det har varit minusgrader på nätterna och plusgrader på dagarna och när snön på skogsstigarna ömsom smälter och fryser blir det lite förrädiskt. Jag förvandlas till en rädd tant som försiktigt tar mig fram på sidan av stigarna så fort det lutar lite neråt. Jag kan inte påstå att jag i vanliga fall stövlar fram i snabb takt med stora kliv, inte som det är nu. Men det är ändå en väldig skillnad på hur jag beter mig i nerförsbackarna de här dagarna.

Jag vet inte vad som kan hända om jag tappar greppet och gör en rejäl vurpa. Kanske är det ingen fara för operationsområdets skull men eftersom jag känner hur smärtan hugger till varje gång jag gör en häftig rörelse så är jag nog lite rädd för att det ska göra väldigt ont om jag vilt fladdrande halkar iväg och landar hårt. Förmodligen skulle rumpan ta mest stryk men jag vill inte testa hur jag klarar den smärta som skulle uppstå. Jag fortsätter att vara en försiktig och rädd tant. Jag är i alla fall inte ensam. Jag mötte en annan rädd tant och vi skrattade gott åt vår lite speciella stil. Tur i alla fall att jag har snälla hundar som inte drar.

Den här bilden har ingenting med texten att göra men den får vara med som utfyllnad.

Nu har de sista av mina blomsterbuketter vissnat men innan de gjorde det fick jag några överraskningar. Den fina bukett som gick i ljust gult förändrades plötsligt när från början gömda knoppar sprack upp och tillförde färgprakt.

I den andra av dessa två buketter öppnade sig de stora liljorna och även den buketten fick en annan karaktär. Kul när det händer saker och man får bli överraskad.

Nu känns det mycket närmare men ändå väldigt avlägset. Jag har suttit i soffan med datorn i knät och sökt information om resor. Det började med att jag sökte boende på väg till Östersund.

Jag har två självklara stopp på vägen. Ett hos min svärmor i Södermanland och ett hos min son i Uppsala. Om jag stannar några timmar hos min svärmor och övernattar hos min son i Uppsala så behöver jag bara ett övernattningsstopp till för att klara av att köra hela vägen själv. Har jag tur så får jag resesällskap men det räknar jag inte med. Alla har dessutom inte körkort så jag måste planera för att köra  hela sträckan själv. Jag konstaterade att det finns gott om boenden att boka men jag vågar inte bestämma ett datum ännu.

Jag fortsatte mitt sökande och planerande och hamnade på Island. Det finns bra paketresor att välja mellan. Några alternativ erbjuder boende en vecka på hotell i Reykjavik och gemensamma bussutflykter till diverse roliga, vackra och intressanta upplevelser. Andra alternativ innebär att man köper ett färdigt paket med hyrbil, inbokade boenden runt  ön och en karta med sevärdheter att besöka. Minst en vecka måste det bli. Ska jag kosta på mig att åka till Island så vill jag hinna se massor och då ska jag inte vara snål. Det finns bra alternativ för 10.000-11.000 kr och det anser jag överkomligt för ett resmål som jag trodde skulle vara väldigt dyrt att åka till. Då tillkommer alla måltider utom frukost plus kanske några valbara aktiviteter. Jag blev bra sugen på att klicka in en bokning men naturligtvis vågar jag inte heller det ännu.

Bilden hämtad från Vulkanresors hemsida.

När jag ändå var igång kollade jag in utbudet av långresor till Cypern och Solkusten i Spanien. Jag föll för en resa till Solkusten i fyra veckor i en fullt utrustad tvårumslägenhet. Enligt bilder och text en väldigt trevlig lägenhet med t ex tvättmaskin. Städning en gång i veckan och det låter perfekt. Jag vill inte att någon ska komma och städa varje dag.  Lägenheten finns på ett fint hotell med pool, utsikt och diverse bra saker. Från 6/3 till 3/4 2019 kostar den resan 10.990 kr exkl måltider men om jag reser ensam blir det en extra kostnad på 4000 kr. Då får jag ta emot gäster för 1000 kr per person och vecka så kanske vill någon besöka mig där. Det erbjuds kurser och aktiviteter om man vill och jag kan se inom mig hur jag njuter av lugnet, klimatet, havet och att göra precis så lite eller så mycket jag vill. Antingen går jag långa promenader längs havet och plockar snäckor eller så deltar jag i de aktiviteter som erbjuds. Vill jag vara social finns den möjligheten och om jag inte vill det så låter jag bli. Underbart! Men självklart är även detta ännu så länge bara en dröm som jag kanske vågar boka till hösten.

Bilden hämtad från allertravel.se

Jag vet inte när det här kan bli verklighet. Om allt fortsätter att gå så bra som det har gjort så åker jag till Östersund i sommar, senast i augusti, men utlandsresorna får vänta till året därpå. Kanske ska jag inte planera in båda till samma år utan spara den ena ännu ett år. Det är lätt att bli lite för ivrig. Jag vill ju göra små utflykter inom landet också. Jag har sagt till min son att jag planerar att komma till honom i Uppsala i maj. Tänk att jag inte har orkat ta mig dit ännu. Jag har inte sett hur min son bor. Därför är det mitt första mål. Kanske är jag inte riktigt fit for fight då och kan göra alla utflykter som jag vill med min son och då kanske det passar bra att vid det tillfället hämta upp min svärmor och bara åka till Uppsala över dagen tillsammans med henne. Det skulle nog både hon och min son gilla. Ett lite längre besök kan jag göra senare när krafterna är helt tillbaka.

Naturligtvis ska jag hälsa på mina döttrar i Örebro också. Men dit har jag faktiskt tagit  mig flera gånger de senaste åren. Resan dit är inte lika lång. Även det besöket får vänta tills de här första tre månaderna har gått, mitt immunsystem har stärkts lite och mina sjukhusbesök inte är lika många. Sedan kommer jag nog farandes lite då och då. Inte alltför ofta men så ofta som känns lagom för framför allt dem 😉

Det är drömmar och framtidsplaner som gör livet roligt. Visst älskar jag mina minnen av det som var men nu ska mitt nya liv börja och jag är ivrig att sätta igång.

Jag fick verkligen visa vad jag går för idag. Det blev intensivt, med mina mått mätt, men jag gick aldrig över gränsen och det kändes väldigt bra att jag orkade.

Tre hundpromenader var inplanerade efter att jag hade övertygad min syster om att jag skulle klara det. Hon hade inte så mycket val utan var tvungen att lita på mig och sedan ge sig iväg. Morgonpromenaden var fantastiskt skön. Jag tog med mig kameran för första gången på länge och det var inte så dumt. Jag gick samma runda som jag oftast gick innan operationen och tack vare en del fotopauser och ett lugnt promenadtempo så gick det galant. Stigarna var bra upptrampade och jag gick där och njöt av att känna att krafterna är på gång att återvända. Jag höll mig precis under gränsen för vad min mage tyckte räckte i tempo och om sprängkänslan försökte komma fram så stannade jag och bara andades en stund (och fotade). Skogen bjöd på lugn, lagom kyla, snö och en skön stämning och det var bara för mig att ta emot det som erbjöds.

Här går stigen under en stor gran.

Vid några tillfällen försökte jag få Kasper och Nalle att posera. Lite motvilligt ställde de upp men hade nog hellre fortsatt att trycka ner nosarna i snön och dra i sig alla härliga dofter som gömmer sig där.

Hemma igen drack jag mitt kaffe och sorterade mina foton. Jag kände mig nöjd och glad men naturligtvis också ganska trött. Det blev några timmar i lugn och ro innan lunch och sedan sov jag en stund. Jag vaknade av ett sms från apoteket. Nu hade mina beställda mediciner kommit och det var en himla tur eftersom en sort tar slut idag. Nu blev det plötsligt en aktivitet till att orka med men jag kände mig inte särskilt stressad. Jag klädde på mig och gick ut på lunchpromenad med mina fina kompisar. Inte lika lång och utan kamera. Det blev ändå en bild med mobilen för att föreviga det fina vädret.

Jag tänkte först att jag skulle ge mig iväg till apoteket direkt efter promenaden men magen var lite bråkig, full av luft, och jag behövde en stund för att åtgärda det. Det kanske inte låter så trevligt att jag satt en lång stund och rapade men det var det som behövdes. Att luft kan göra väldigt ont kanske ni också har varit med om och för mig blev det en väldig skillnad efter en halvtimme då jag satt med uppknäppta byxor och rapade så mycket jag kunde. Kan ni föreställa er den bilden 😉 Inte så kvinnligt men väldigt skönt och välbehövligt. Jag drack en kopp ingefärsté också och sedan var jag redo för nästa aktivitet.

Jag var rejält trött när jag kom till apoteket. Som tur var fick jag en sittplats och där satt jag och hoppades att ingen skulle komma och nysa på mig. Jag ska ju helst undvika folksamlingar men vad gör man när medicin tar slut och det dröjer till fredag eftermiddag innan apoteket får hem den? Då måste man ta sig dit och trängas med alla andra. En annan tanke som smög sig på mig var hur jag skulle göra om sittplatserna tog slut och det kom en äldre person med svårigheter att gå och stå. Jag ser relativt pigg och fräsch ut och det skulle nog verka konstigt om jag inte reste mig upp då. Men jag kände att jag skulle inte orka stå upp så jag skulle nog ha fått stå ut med att bli tittad snett på. Nu blev det inte så och jag slapp känna mig som en dålig medmänniska. Men jag tänkte att man ska inte vara så snabb med att döma folk som inte reser sig upp för äldre. Det kan faktiskt finnas anledning till varför även yngre personer kan behöva sitta.

Hem igen och nu fick jag en timmes vila innan det var dags att ge hundarna mat och sedan gå ut igen. Det blev ingen lång runda men båda hann i alla fall göra det de behövde och det var ju det viktigaste. Jag måste erkänna att det kändes väldigt skönt att dagens aktiviteter nu var avklarade. Jag fick lite middag, tittade lite på OS-sändningarna och repris av invigningen. När Sverige hade marscherat in orkade jag inte kämpa emot längre utan somnade gott i soffan en stund.

Nu är det kväll, syrran är hemma igen och i morgon blir det troligtvis en mycket lugnare dag. Men tro inte att jag är missnöjd med att jag fick anstränga mig lite. Det var säkert väldigt nyttigt och en bra utmaning. Jag tog inte i för mycket och tröttheten var en skön känsla av att ha gjort något.

Tisdagens besök på sjukhuset skedde som vanligt tidigt på morgonen för att provtagning skulle ske innan jag tog mina mediciner. Jag hade haft mina funderingar på om jag kanske skulle avboka sjukresan för att i stället köra själv. Jag kände mig så pigg så det borde inte vara något problem med det. Men när jag vaknade kände jag mig mer påverkad av morfinet än jag hade varit innan och jag var glad för att taxin hämtade mig. Jag sa, halvt skämtsamt, till sköterskan att kanske börjar smärtan bli så pass hanterbar så att min hjärna får ta hand om överskottet av morfinet nu. Samtidigt kände jag att det fortfarande gör ont även med smärtlindring så jag ville inte förändra något.

Efter provtagning och borttagning av de sista agrafferna stoppade jag i mig min medhavda medicin, även morfinet, och träffade sedan min läkare innan det var dags att åka hem. I taxin började jag känna den välbekanta känslan av morfinkoma. Jag har vid tidigare tillfällen provat både morfinplåster och morfinpiller för att motverka värk och det gav precis den här effekten. En väldigt obehaglig, rentav äcklig trötthet där det gungar och det känns som om mardrömmar är nära samtidigt som illamåendet kommer och aptiten försvinner helt. Naturligtvis inte alls som koma men det närmaste koma jag någonsin har varit. Halvt medvetslös men fortfarande kontaktbar och med förmåga att vakna till för korta stunder och utföra vissa sysslor. Men direkt efteråt helt borta igen. De som tidigare har bevittnat det här har sagt att det har varit otäckt och min äldsta dotter sa att jag blev personlighetsförändrad. Men det är ju inte så konstigt när man bara delvis är med i verkligheten. Effekten har tidigare suttit i några dagar efter att jag slutade med morfinet och då har jag kräkts och inte velat äta under den tiden.

Jag har varit förvånad för att jag inte har känt den här obehagliga och onaturliga tröttheten den här gången. Men kanske hade jag inte så fel i det jag skämtade om med sköterskan. Kanske var jag i så stort behov av stark smärtlindring så att morfinet helt ägnade sin styrka åt det och när sedan tiden gick och smärtan blev något mildare (jag kan faktiskt sova på sidan nu) så behövs inte lika stark medicin och då blir min hjärna påverkad i stället. Det låter inte riktigt klokt men jag kommer inte på en rimligare förklaring, men jag ska fråga nästa gång jag träffar läkaren.

Som tur var skulle min läkare ringa upp mig senare samma dag för att bekräfta något vi pratade om. Då hade jag redan bestämt mig för att ingen smärta motiverar ett så dåligt mående. Jag sa att jag inte vill ha mer morfin och frågade om jag kunde prova att återgå till citodon i stället. Mina vänner citodonpillerna, som har hjälpt mig i nästan fyra år och som visserligen har gjort mig lite snurrig emellanåt men som aldrig har fått mig att må så dåligt. Min stackars läkare hade samma morgon skrivit ut recept på mer morfin och tyvärr hämtade jag ut dem innan jag lämnade sjukhuset. Inte kunde jag tro att jag så plötsligt skulle få den här reaktionen igen. Nu fick han snällt skriva ut citodon också och jag hoppas att han inte råkar illa ut i någon granskning. Om det gick skulle jag gärna lämna tillbaka mina oöppnade morfinförpackningar men jag gissar att de då går till destruktion. Läkaren sa att jag skulle spara dem i någon låda men det känns lite olustigt så om jag inte kan donera dem till någon avdelning för utdelning till behövande patienter så blir det nog så att jag lämnar in dem på apoteket i alla fall.

På kvällen bytte jag alltså ut mitt morfinpiller mot två citodon och hoppades att jag inte skulle vakna med en väldigt smärta på natten. Jag får absolut inte ta mer än två tabletter fyra gånger per dygn så jag visste att jag kanske skulle vara tvungen att stå ut med mycket smärta mellan doserna. Men jag vaknade inte förrän det var dags för nästa omgång piller och smärtan var väldigt hanterbar. Lättad och glad, men fortfarande med en morfinpåverkad hjärna, tog jag några citodon till. Efter ett tag kände jag hur de hjälpte och jag somnade om igen. Det har fortsatt att fungera bra. Smärtan är något mer märkbar nu men lättnaden när morfinruset försvann uppväger det mer än väl.

Nu klarar jag mig med min vanliga smärtmedicinering och återigen får jag må bra och känna mig pigg. Jag utökar mina promenader lite varje dag och idag har jag t o m gått två rundor med hundarna. Min syster är borta några dagar så i morgon ska jag gå ut tre gånger och jag vet att det går bra. Jag slutade så snabbt med morfinet när jag kände hur det blev så det tog inte lika lång tid att bli av med problemen den här gången. Återigen är jag glad, förväntansfull och humörmässigt lite uppe bland molnen, vilket bilden från i morse får symbolisera.

Jag vet absolut ingenting om min donator. Jag kan bara utgå från att någon, kvinna eller man, befann sig på intensiven i dödsögonblicket så att organen kunde tas tillvara. Min donator, hädanefter kallad D, kan ha varit med om en olycka eller blivit livshotande sjuk. Kanske något ännu brutalare där våld var orsaken till dödsfallet. Vad som än hände har jag nu börjat fundera på vem som har lämnat en bit av sig själv till mig. D var antingen en generös person som hade lämnat besked om donation eller så är de närmaste i familjen övertygade om att de tog rätt beslut och i så fall är det de som är generösa och värda all min tacksamhet. Och tacksam är jag…otroligt tacksam för att D har gett mig möjlighet att leva igen.

Ni vet att jag inte menar det bokstavligt eftersom mitt liv inte var hotat. När jag skriver att jag kan börja leva igen menar jag naturligtvis att jag nu har stor chans att få ett meningsfullt liv, där jag orkar företa mig mycket av allt det jag inte förmått under de senaste åren. Det är en stor gåva jag har fått av D och D:s närstående. Det är också en märklig tanke att jag nu har en lever från en annan människa i min kropp. En lever som kämpar för att bli accepterad av mitt immunförsvar. Det immunförsvar som ska skydda mig från främmande, skadliga bakterier, parasiter etc vill nu även i missriktad välvilja stöta bort detta okända organ och det pågår en kamp inom mig. En kamp som min nya lever bara kan vinna om jag hjälper den genom att med medicin sänka mitt immunförsvar rejält.

Hittills har det gått bra. Dosen immunnedsättande medicin har höjts några gånger och det verkar som om det är rätt strategi. Så småningom hoppas jag att D:s lever ska känna sig välkommen hos mig och att mitt immunsystem ska förstå att vi alla behöver varandra. Men jag vet att de aldrig blir riktigt nära vänner och därför måste jag hjälpa min nya vän så länge vi lever. Det kan jag bara göra genom att resten av livet fortsätta med de immunnedsättande medicinerna men förhoppningsvis i mycket lägre doser.

Självklart ska jag vara extra snäll och inte skada D:s och min lever genom att göra saker som kan vara skadliga. Det är ett stort ansvar att ta emot ett organ. Det ansvaret känns mycket större än hur jag känner gentemot mina andra organ. Inte så underligt om man tänker på gåvans betydelse och under vilka omständigheter jag har fått den. Många väldigt sjuka personer väntar på organ och när man har hamnat överst på listan och till sist får ta emot något så fint, då gäller det att vårda det man har fått och göra sitt bästa för att hedra givaren av gåvan.

Jag önskar att jag visste vem D var. En del berättelser florerar om hur transplanterade personer kan känna att de har förändrats efter operationen. Jag tror inte att ett organ från en annan person kan ge personlighetsförändringar. Då är det nog snarare frågan om att hela upplevelsen är omvälvande och att man tänker igenom sitt liv. Existentiella frågor kan plötsligt få tankarna att snurra runt lite extra och kanske leder det till att man blir lite förändrad. Jag har inte märkt någon sådan förändring hos mig själv ännu men vem vet…jag har precis börjat fundera kring min donator och vad det innebär att jag nu ska ta hand om D:s lever. Kanske är det ändå en liten förändring på gång eftersom jag är så klar över det ansvar det medför. Men då är det jag som bestämmer mig för den förändringen och inget som kommer automatiskt med min nya, fina lever.

I morse följde jag solen när den gick upp. En vandring över en lite disig himmel som till sist sprack upp och lät solen stråla nästan helt ifred.