Upp till bevis

Jag fick verkligen visa vad jag går för idag. Det blev intensivt, med mina mått mätt, men jag gick aldrig över gränsen och det kändes väldigt bra att jag orkade.

Tre hundpromenader var inplanerade efter att jag hade övertygad min syster om att jag skulle klara det. Hon hade inte så mycket val utan var tvungen att lita på mig och sedan ge sig iväg. Morgonpromenaden var fantastiskt skön. Jag tog med mig kameran för första gången på länge och det var inte så dumt. Jag gick samma runda som jag oftast gick innan operationen och tack vare en del fotopauser och ett lugnt promenadtempo så gick det galant. Stigarna var bra upptrampade och jag gick där och njöt av att känna att krafterna är på gång att återvända. Jag höll mig precis under gränsen för vad min mage tyckte räckte i tempo och om sprängkänslan försökte komma fram så stannade jag och bara andades en stund (och fotade). Skogen bjöd på lugn, lagom kyla, snö och en skön stämning och det var bara för mig att ta emot det som erbjöds.

135136134

Här går stigen under en stor gran.

138127

Vid några tillfällen försökte jag få Kasper och Nalle att posera. Lite motvilligt ställde de upp men hade nog hellre fortsatt att trycka ner nosarna i snön och dra i sig alla härliga dofter som gömmer sig där.

132128130129133137131

Hemma igen drack jag mitt kaffe och sorterade mina foton. Jag kände mig nöjd och glad men naturligtvis också ganska trött. Det blev några timmar i lugn och ro innan lunch och sedan sov jag en stund. Jag vaknade av ett sms från apoteket. Nu hade mina beställda mediciner kommit och det var en himla tur eftersom en sort tar slut idag. Nu blev det plötsligt en aktivitet till att orka med men jag kände mig inte särskilt stressad. Jag klädde på mig och gick ut på lunchpromenad med mina fina kompisar. Inte lika lång och utan kamera. Det blev ändå en bild med mobilen för att föreviga det fina vädret.

DSC_0369

Jag tänkte först att jag skulle ge mig iväg till apoteket direkt efter promenaden men magen var lite bråkig, full av luft, och jag behövde en stund för att åtgärda det. Det kanske inte låter så trevligt att jag satt en lång stund och rapade men det var det som behövdes. Att luft kan göra väldigt ont kanske ni också har varit med om och för mig blev det en väldig skillnad efter en halvtimme då jag satt med uppknäppta byxor och rapade så mycket jag kunde. Kan ni föreställa er den bilden 😉 Inte så kvinnligt men väldigt skönt och välbehövligt. Jag drack en kopp ingefärsté också och sedan var jag redo för nästa aktivitet.

Jag var rejält trött när jag kom till apoteket. Som tur var fick jag en sittplats och där satt jag och hoppades att ingen skulle komma och nysa på mig. Jag ska ju helst undvika folksamlingar men vad gör man när medicin tar slut och det dröjer till fredag eftermiddag innan apoteket får hem den? Då måste man ta sig dit och trängas med alla andra. En annan tanke som smög sig på mig var hur jag skulle göra om sittplatserna tog slut och det kom en äldre person med svårigheter att gå och stå. Jag ser relativt pigg och fräsch ut och det skulle nog verka konstigt om jag inte reste mig upp då. Men jag kände att jag skulle inte orka stå upp så jag skulle nog ha fått stå ut med att bli tittad snett på. Nu blev det inte så och jag slapp känna mig som en dålig medmänniska. Men jag tänkte att man ska inte vara så snabb med att döma folk som inte reser sig upp för äldre. Det kan faktiskt finnas anledning till varför även yngre personer kan behöva sitta.

Hem igen och nu fick jag en timmes vila innan det var dags att ge hundarna mat och sedan gå ut igen. Det blev ingen lång runda men båda hann i alla fall göra det de behövde och det var ju det viktigaste. Jag måste erkänna att det kändes väldigt skönt att dagens aktiviteter nu var avklarade. Jag fick lite middag, tittade lite på OS-sändningarna och repris av invigningen. När Sverige hade marscherat in orkade jag inte kämpa emot längre utan somnade gott i soffan en stund.

Nu är det kväll, syrran är hemma igen och i morgon blir det troligtvis en mycket lugnare dag. Men tro inte att jag är missnöjd med att jag fick anstränga mig lite. Det var säkert väldigt nyttigt och en bra utmaning. Jag tog inte i för mycket och tröttheten var en skön känsla av att ha gjort något.

 

 

 


  1. Vad bra att du orkade med alla rundor och ett apoteksbesök ovanpå det! Imponerande. Måste kännas jätteskönt. Fina foton också.
    Kram

    Gilla

  2. Skönt för dig att veta att du kan tänja gränserna lite – men, jag har skrivit det förut och jag skriver det igen 😉 – lagom är bäst!
    Härliga foton även om det är en del lite surmulna miner på vissa (jag tror dig när du säger att de hellre gjort annat än posera – ha ha)

    Gilla

    • Så länge jag inte anstränger bukmusklerna så att det gör ont så kan jag utmana mig mer och mer 🙂 Jag är en ”lagom-människa” till stor del och försöker hålla mig inom de gränser som jag tror är bra för mig 🙂
      Vovvarna är snälla och lyder men de tycker nog att jag var ganska besvärlig just då 😉

      Liked by 1 person

  3. Bra jobbat! Skönt att promenaderna har kunnat utökas efter hand, men bra att du inte överanstränger dig utan tar en paus när kroppen säger till.
    Haha … jag har sett gladare bilder både på både Kasper och Nalle … de visar med stor tydlighet att du är besvärlig!

    Angående att man ska tänka efter innan man dömer någon, så kom jag ihåg en sak som hände när Lasse var ganska ”nyskadad” med sin whiplash- skada, som gjorde att han fick problem att gå … och innan han efter mycket övertalning började använda käpp. Vi var i Göteborg och strosade runt lite – tittade på folk och i affärer … ja, sådär som man gör. När vi passerar ett äldre par i ett gathörn så hör vi en hånfull kommentar: ”Det har visst blivit lite mycket där … och klockan är inte ens 12!” Hade jag haft mer skinn på näsan hade jag nog talat om hur det egentligen stod till, men jag fegade ur och det kan jag ångra än idag.
    Hur som helst – nu önskar jag dig en fin lördag!
    Kram

    Gilla

    • Det är en balansgång men jag tror jag klarar av den ganska bra. Jag mår ju bra 😀
      Ja, de skulle helt klart hellre syssla med något annat men snälla som de är så ställde de upp 😉
      Jag blir så arg när jag hör sådana berättelser men troligtvis hade jag också blivit lite ställd och inte kommit mig för att protestera. Inte när jag var lite yngre i alla fall. Nu hoppas jag att jag skulle få ur mig någon på ytan vänlig kommentar med en undermening som skulle ge det äldre paret dåligt samvete. Men det är inte lätt att hitta de rätta orden just när man är i situationen och sedan går man och ältar vad man skulle ha sagt. Förmodligen hade det räckt att säga som det var men det hade de ju inget att göra med. Det måste ha känts väldigt jobbigt för både dig och Lasse.
      Jag önskar dig detsamma 🙂
      Kram

      Liked by 1 person

  4. Vilka fina hundar, hur var det nu, är det syrrans eller dina? Det är så himla positivt o trevligt att läsa dina inlägg när liksom livet har vänt till det bättre och det handlar om att hela tiden kunna ta små steg framåt. Och jag känner verkligen den positiva andan som du har, kämpaglöden som hjälpt dig under hela den långa jobbiga perioden, och hoppet som nu är väckt att äntligen få känna sig som en normal människa. Just det du beskriver att du ser pigg och rask ut och att andra kan döma dig för det, så himla typiskt, men så är ju vi människor funtade. Jag har alltid sagt att Döm ingen om du inte gått i hennes skor, tror det är ett asiatiskt ordspråk som är så bra. Nu ska jag läsa vidare

    Gilla

    • Vi har varsin fin hund 🙂 Kasper, den svarta, är min och Nalle, den vita, är syrrans. Vi delar på ansvaret för dem men de vet ändå vilken människa som är deras och vem som ”bara” är en del av flocken 😉 På natten stänger vi dörren mellan oss och alla går hem till sitt.
      Tack för dina snälla ord. Jag blir glad om det jag skriver ger det intrycket. Det är säkert till stor del mina geners förtjänst men jag minns även mycket väl tillfället när jag insåg att varken jag eller min omgivning skulle tycka om mig om jag inte slutade tycka synd om mig. Då hade nyss min fibromyalgi brutit ut och jag bestämde mig för att inte falla ner i bitter- och gnällträsket. Det var det bästa beslut jag någonsin tagit men säkert hade jag även hjälp av att jag faktiskt är positivt lagd 🙂
      Jag var glad när jag en period gick med krycka p g a ett knäproblem. Plötsligt såg folk att jag hade problem och tog hänsyn utan att jag behövde säga något. Så himla skönt. Men det var lika skönt när jag kunde lägga bort kryckan och återgå till att se frisk ut. Det är ju inte för mina problem jag vill bli sedd och jag blir illa berörd om någon tycker synd om mig. Konstigt att man aldrig blir helt nöjd 😉 Men vi med värk av olika slag, och även andra delvis osynliga sjukdomar, lär oss att inte vara så snabba med att döma andra. Att någon är pigg och glad betyder inte att allt är bra.
      Ett väldigt bra ordspråk som jag ska försöka komma ihåg 🙂

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s