Jag har inte en enda bild från den här etappen innan vi kom in i Belgien. Men om ni kommer ihåg landskapet och byarna från den franska landsbygden så kan ni förstå att vi nästan genast såg en viss skillnad. Lite kändes det som om vi åkte från lite kaos till ett välordnat land. Därmed inte sagt att det blev finare eller bättre. Bara annorlunda. De tre första bilderna är tagna genom bilrutan men sedan är det vanlig fotografering.

Först, precis efter gränsen, var vägen så här fin och jämn. Men efter ett tag blev det en slags betongbeläggning (eller cement, vet  inte vad som används). Kanske kom vägbitarna i sektioner eller kanske gjordes sprickor med jämna mellanrum för att förhindra oplanerade sprickor. Jag vet inte hur det förhåller sig men jag vet att det var väldigt jobbigt för både hörsel och känsel att skumpa fram på den vägen. Det var så obekvämt så att vi t o m  konstaterade att om det fortsatte med sådan väg så skulle vi köra motorvägar senare.

Vi tyckte att det var en tydlig skillnad mellan den här byn och alla de franska motsvarigheterna. Från väldigt tätt stående och slitna gamla stenhus övergick det till mestadels tegelhus och inte lika trångt placerade.

Här står de visserligen vägg i vägg men det är ändå mycket luftigare. Kanske det beror lite på gatans bredd.

Som tur var slapp vi snart betongvägen och kom bekvämt fram till Veurne, i slutet av den rutt som översta kartan visar. För att datumen och dagangivelserna ska stämma blir det ibland så att inlägget börjar dagen innan och slutar med att vi lämnar orten i rubriken. Det måste bli så eftersom vi har haft lite olika upplägg på de olika platserna och för er del kanske  inte datum och dagar spelar så stor roll.

Precis vid en kanal, i lägenheten med den nedersta balkongen, fick vi bo. En jättefin lägenhet men gardiner och persienner drogs för så snart mörkret kom. Lite för mycket insyn från cykel- och gångvägen.

För min del, och speciellt för min ryggs skull, räckte det med bilresan. Min son gav sig ut på en kvällspromenad på egen hand (han passade på att ringa ett samtal som mamma inte behövde vara delaktig i) och när han kom tillbaka visade han mig en bild som fick mig att gråta av skratt.

Senare hittade vi fler användningar av ”klant” men den första skylten var den som fick oss att skratta många gånger.

Under två dagar hade jag varit så snäll jag kunde mot ländrygg/rumpa/höfter för jag ville gärna kunna gå en liten runda i Gent. Min lillasyster bodde en period i Nederländerna och hon rekommenderade varmt denna stad. Vi parkerade i ett garage mitt i centrum och gick iväg. Vi kom varken särskilt långt eller gick med någon vidare hastighet. Det var ju bra att det överallt fanns så många vackra byggnader för då räckte det med bara en liten runda. Det täckte vårt behov av att se fina stadskvarter.

Det fanns mer än fina gamla hus. Minst en kanon står uppställd i staden och naturligtvis fanns det kanaler.  Jag var glad att jag hade tänkt på att lägga in en vinterjacka i bilen. Den var väldigt skön att ha på den här dagen. Vilken snabb förändring. Fyra dagar tidigare gick vi sommarklädda i Marseille och nu var det inte många plusgrader ute.

Jag gillar souvernirbutiker. Massor av ofta värdelöst skräp men kul att titta på. Det är inte ofta jag köper något och jag hade lovat mig själv att inte komma hem med någon prydnadssak. Sådana finns det fullt av i mina skåp och jag behöver rensa ordentligt. Men här blev det en mugg. Det är ju en nyttosak 😉 Inte en särskilt fin mugg men den minst fula de hade och jag var ju turist. Då måste namnet på staden finnas med. Jag frågade snällt damen i butiken om jag fick fota min son där inne. Inga problem.

Château des comtes (enligt google ”tältets slott” men det tror jag att jag ignorerar). Min egen översättning blir greveslottet eller grevarnas slott.

Vi kom in på gården men hade varken ork eller lust att betala inträde och se mer. Vi gick ut genom porten igen…

…och tittade på slottet från andra sidan. Ganska fint! Några av er kanske vrider era händer och skräms av min brist på intresse för alla historiska byggnader. Men så är det. Jag tycker om att se vackra saker och miljöer, och det är väl också ett sätt att intressera sig på, men glömmer allt som har med historia att göra.

Ännu en gång hittade min son, med  hjälp av appen Happy cow, en bra restaurang med väldigt god mat. Min pasta bolognese (soyabaserad), toppad med bönor och örter, smakade väldigt bra. Min son var lika nöjd med sin mat.

Efter lunch åkte vi vidare. Om ni tittar på kartan så ser ni att vi valde en väg som vi trodde skulle bjuda på många vackra platser. Massor av vatten och öar. Vi saknade havet och ville se det igen. Men det var inte mycket att göra en omväg för. Vi visste att första passagen gick i en lång tunnel under vatten. Det var ju lite kul men tunlar har vi sett så det räcker under vår resa. Vi såg inte mycket när det var broar vi åkte på heller. Höga sidoräcken och inte mycket att titta på ändå – bara vatten och lite dimma. Vi blev lite besvikna på det tråkiga landskapet däremellan men några kul minnen fick vi med oss. I alla fall så här i efterhand är det kul att tänka på hur vi ännu en gång bröt mot trafikregler. Det är inte lätt att göra när man är svensk.

Nu vet ni att vi undviker motorvägar. För att det ska bli så visar GPS:en ibland ut oss på riktigt konstiga vägar. Här ville den att vi skulle åka några hundratals meter på en liten väg med en förbudsskylt. Nu kommer jag inte ihåg om det var genomfartsförbud eller förbud för alla utom en privat ägare. Men det var helt tydligt att vi inte fick köra där. Men vi var nog lite påverade av alla hastighetsöverträdelser (påtvingade för att inte bli ihjälkörda) och andra saker vi hade slarvat med. Vi tittade på varandra och sa att ”vi chansar”. Vi kom på den förbjudna vägen, den till höger i bild, och efter en kraftig U-sväng hamnade vi på en väg som det var fritt fram att åka på, den till vänster. Det gick bra och nu kan vi skratta åt det. Men här hemma har vi återgått till vårt vanliga körsätt och skulle aldrig våga köra som vi gjorde många gånger under den här resan. Jag har inte berättat om allt och ska nog inte göra det heller 😉

Ännu en lite rolig skylt hittade vi när vi stannade en stund lite senare.

 

Nästa boende hade min son varit lite tveksam till. Det var ungefär som en villavagn, en stor husvagn som brukar stå uppställda på campingar för att hyras ut. Men bilderna övertygade mig så jag fick honom att ändra sig. Vi har båda älskat husvagnsliv och lite av den känslan infann sig när vi kom fram. En väldigt lyxig husvagn måste jag tillägga. Inte alls som det vi var vana vid sedan tidigare men inte heller den cirkusvagn som min son sa att vi skulle bo i. Det enda som skilde den från en vanlig lägenhet var att ett sovrum var i ett skåp. Det la jag beslag på. Jättemysigt!

Hemma i nutid har Kaya nyss lämnat oss för att återförenas med sin husse. Innan min syster tog bilderna här nere, hade Kaya och jag lekt ”kasta benet” en liten stund. Hon väntade ivrigt på nästa kast när min syster sa till mig att sitta still så att hon hann ta en bild.

Stackars Kaya undrade varför vi inte lekte mer och gav mig en puss för att be mig sätta igång leken igen. Men när hon äntligen fick sitt ben hade hon tröttnat och gick och la sig i stället. Det är mycket man ska vara försiktig med som transplanterad och immunnedsatt. Typ hundpussar. Till mitt försvar ska sägas att jag var noga med det i början men vem kan motstå en vovve som gärna vill pussas lite?

Innan Kaya skulle bli hämtad gick jag ner till min systers våning för att säga hejdå. Då låg hon så här och med mobilen lyckades jag äntligen ta en bild framifrån. Ögat ser vitt ut men har en svag blå ton medan det andra är brunt med en vit fläck. Enligt min syster är Kaya mycket lugnare nu när Nalle inte finns att leka med. Men hon verkar inte ledsen. Undrar om hon ens minns att en kompis, faktiskt nästan brorsa eftersom de bodde länge tillsammans, och en som skulle sättas på plats, bodde här tidigare.