I Alvdal stod badankorna uppställda på badkarskanten. Jag lät dem stå där ifred och använde i stället duschen, som fanns i samma badrum.

Den här dagen korsade vi gränsen och hamnade till slut i Vemdalen. Nästan hemmatrakter för mig för trots avståndet (drygt 12 mil, nästan hemma med andra ord) så har jag många gånger passerat, stannat till och ibland stått med husvagn i närheten.

Det var nästan skönt att inte behöva ha koll på massor av höga fjäll när vi for vidare. Visst fanns det en del lite lägre fjäll men de blev färre och färre och det blev ganska lugnt på fotofronten. En kyrka kom dock med även den här gången. Det kommer föresten en till i slutet av inlägget och en i Røros.

Ingen av oss har varit i Røros tidigare. I mitt fall kan jag nog inte vara helt säker på att det stämmer eftersom jag åkte med mina föräldrar en del i Norge. Kanske har jag passerat Røros när jag var på husvagnssemester med man och barn men i så fall så gick vi i alla fall inte omkring här. Nu har jag och Karin med glädje tagit oss an att upptäcka en del av vad orten erbjuder. Och det är mycket.

Ortsnamnet Røros får mig att associera till forbönder som varje år, i mars, kommer med sina hästar och slädar till Östersund och Gregoriemarknaden (som numera heter Gregorieveckan). Det finns mycket att berätta om forbönder, både historiskt och hur deras resa från Klövsjö till Røros och sedan hela vägen till Östersund hålls vid liv idag. Men det här inlägget blir tillräckligt omfattande utan några stora mängder fakta om det.

Det verkade finnas bara en gågata med många trevliga och spännande butiker. Det fanns så klart lite försäljning på gårdar och vid sidan av den här gågatan också men det mesta såg ut att vara koncentrerat här. En utomjording har de här också. Titta lite till höger i bilden så får ni se. Hon/han/den/det syns bättre i nästa bild.

Tanken var nog att få folk att stanna till och titta in genom porten där många keramikhantverk var uppsatta. Kanske borde vi ha gått in där men det fanns så mycket att titta på så det blev inte mer än så här.

Vi fortsatte på gågatan och snart kom kyrktornet fram.

Nu är det jul igen. Nåja, det är fortfarande ganska långt dit men fyra månader går snabbt.

Vi gick in i en del butiker och Karin letade specifikt efter en fin stickad tröja till en liten tvååring. Men den skulle ha lite färg och mönster. Hon hittade en påse med garn och beskrivning till en jättefin tröja men beskrivningen var på norska så den vågade hon sig inte på. Även om vi förstår våra grannar i väst så finns det en hel del fackord som kan vara annorlunda. Även vardagliga ord kan förbrylla men då brukar jag förstå det mesta av sammanhanget. Det finns även vissa likheter med jamska.

Røros kyrka. Nu i efterhand undrar jag varför vi aldrig gick in i den. Det såg ut som om folk gick in genom porten men kanske var det något evenemang på gång där inne eller så måste man betala inträde. Jag tror på det sista men som sagt, jag minns inte riktigt. Det är ju en hel vecka sedan vi var där 🤪😉

Vi gick upp för backen vid kyrkan för att få en bättre överblick och kom upp till en större del av kyrkogården. På skylten till det här minnesmärket står det:

Till heder for de gamle bergmenn 1644 – 1946 Røros Kobberverk

Det fanns alltså ett kopparverk och vi började förstå vad det var för högar vi skymtade bakom husen. Slaggprodukterna samlades på hög och nu är även de en turistattraktion.

Det här är en stad jag borde ha besökt tidigare för om man gillar gamla stadsdelar med timrade hus, och de dessutom är välbevarade och i många fall såg bebodda ut, så är Røros en självklar plats att stanna till på om man är i närheten.

Klockstapeln står en bit från kyrkan och jag borde ha förstått att jag skulle gå en bit till och tittat på den från en annan vinkel. Då hade jag fått med det motiv som finns på massor av turistgrejer. Det motivet kan ni se lite längre ner på den kylskåpsmagnet jag köpte. Förutom två pussel den enda souvenir jag fick med mig hem.

Statyn som visar den ren, som i sin dödskamp (hemsk tanke) sparkade undan mossa från marken och därmed frilade kopparmalm där under, fick i alla fall hamna i samma bild som kyrkan. Så kan gruvverksamhet bli en del av området men jag gissar att kopparen hade upptäckts så småningom i alla fall.

Jag har själv svårt att fokusera på fakta men vill ändå ge er lite sådan (det finns mycket mer att läsa på nätet för den som är intresserad).

Røros kopparverk var ett historiskt svenskt-norskt bergverk i Norge som grundades år 1644 efter att kopparmalm hittats i området. Verksamheten var igång i 333 år, från 1644 fram till 1977 och den bestod av ett stort antal koppargruvor och smältverk i regionen kring Røros. Kopparverket gick slutligen i konkurs och driften upphörde vid årsskiftet 1977/1978. Staden och områdena runt the Circumference (verksringen) blev uppsatta Unescos på världarvlista år 1980 tack vare den unika gruvhistorien och den välbevarade trädstaden.

Jag tycker att det var fascinerande och även överraskande att vi hade tillträde, utan kostnad, till det här området. Som ni ser så går människor omkring bland och på slagghögarna.

En vacker vy men lite läskigt ser det ut med rasrisk, kanske vid en eventuell naturhändelse. De här husen har dock stått där ett tag så jag hoppas att de får vara kvar där länge.

På den stora byggnaden står det Rørosmuseet, Smelthytta, Verdensarvsenter. I området finns det fler besöksmål som har med gruvverksamheten att göra men vi nöjde oss med det här. Jag visste inte ens om att allt fanns eftersom jag inte kan fokusera på faktaskyltarnas texter. Som vanligt försöker jag få åtminstone en liten uppfattning i efterhand när jag kan ta det pö om pö.

Ni vet ju nu att jag har för vana att fota skyltar för att senare kunna läsa och försöka ta in en del av vad jag har sett. Därför blev det inte helt perfekt när jag fotade husen som beskrivs nedan. Jag berättar inte mer utan låter den som vill veta mer läsa texten nedan. Lite suddig men man kan välja info på norska eller engelska så de flesta av er förstår nog det här.

Här hade jag ingen tanke på vad som stod på skylten men jag hade turen att få med alla de tre första husen (tre små hus i rad hitom det större ljusbruna huset)

Det här är hus nummer fyra. Hus nummer fem hade byggnadsställningar omkring sig så det fotade jag aldrig.

Sleggveien fortsätter med andra hus som säkert också har en spännande historia. Men till vänster kom hus nummer tre med igen och här syns det något bättre.

Det här lilla huset ser ut att ha hamnat lite på sniskan.

Vi fortsatte ner mot bilen för våra magar började kurra. Hela tiden blandades gamla timmerstugor med lite nyare hus.

Vi satte oss på en bänk bredvid det här paret.

Det kändes inte rätt att slå oss ner på veteranbänken men bänken bredvid var nog precis lika bra.

Vi fick ny energi när vi åt vår matsäck så vi letade lite till bland butikerna som kunde tänkas ha stickade små tröjor. Men i stället för en sådan slutade det med att vi gick in på en outlet och där hittade vi båda en del grejer vi gillade. Jag köpte två fleecetröjor, relativt tunna sådana, och en sweatshirt och Karin hittade en fin jacka och en liten fleecetröja som fick duga i brist på stickade tröjor. Men den här tröjan var väldigt fin och säkert riktigt skön så det blir nog bra.

Innan vi korsade gränsen till Sverige fick vi äntligen se en ren. Kanske är det inte jättebra att de befinner sig på vägen men det hör liksom till att få se renar i fjällområden.

Gränsen markerades både med en skylt och med annan färg på vägens mittmarkering.

Här fanns det fler renar

Vi kom fram till vårt fräscha och fina boende i Vemdalen och efter middagen, bestående av veganska burgare med bröd, massor av margarinstekta kantareller (karin köpte dem i ett stånd i Røros), sallad, dressing, ketchup och senap (gott!), gick vi en liten runda och kom fram till Ica och Vemdalens kyrka. Statyn heter Nybyggarna, tillverkad av Lars Widenfalk 1990.

Så här borde jag ha fotat klockstapeln i Røros men det är mycket man borde som man inte vet om förrän det är för sent. Nu pryder den här magneten min frys så jag fick ändå med mig motivet hem.

Det kändes väldigt hemtamt och trevligt när två avbildningar av Storsjöodjuret stod i ett fönster. Den här varianten, som är den vanligaste, känner ni nog igen nu.

Det här var den sista övernattningen under vår resa och nästa inlägg kommer att visa hur vi går en liten fjällrunda i Storhogna.