Under gårdagens promenad såg jag något inne bland träden som såg ut som både blå- och vitsippor tillsammans och självklart kröp jag in under grenarna. Men det var inte vitsippor jag såg utan både vita och blå blåsippor. Tillsammans med de gröna bladen blev det Jämtlands färger och det är ju alltid fint. Lite senare dök ett gäng blåsippor med en helt annan färg upp. Jag skulle säga att det går åt det rosa hållet men kanske någon annan hävdar att de är mer ljuslila. Hur som helst så är det kul med variation. Det finns väldigt många olika blå nyanser också , från väldigt ljusblått till marinblått.

Har ni, som jag, svårt att bestämma er för om ni vill skriva blå eller blåa när det är plural. Jag brukar kolla upp tveksamheter men av någon anledning har jag inte gjort det i det här fallet tidigare. Men nu googlade jag och svaret är: Pluralformen av adjektivet blå är blå eller blåa. Båda formerna är korrekta, men ”blå” anses ofta ha en något högre stilnivå.

Jag väljer att använda den form som anses ha en något högre stilnivå 😀

Nu lämnar jag sipporna och kommer till fåglarna. Jag fick en impuls och svängde in till Ändsjön. Jag trodde inte att jag skulle få se något mer än is och kanske några skator och kråkor. Men när jag kom till det södra fågeltornet stod en kvinna där och riktade sin kamera (med ett rejält stort objektiv) mot en annan del av sjön. Jag tittade dit och där var det lite öppet vatten och där simmade en svan tillsammans med en hel del sothönor. Ännu ett ord med oklar pluralform. Jag kollade så klart även sothöna i plural och nu vet jag att det heter sothönor och inte sothöns. Jag såg att även sothöns fanns men SAOL och flera andra pålitliga källor visar att det heter sothönor. Se där. Nu blev det en liten språklektion också och kanske har någon mer än jag lärt sig något.

Svanen såg ensam ut och jag hoppas att en partner så småningom dyker upp. Under tiden får den nöja sig med sothönor och jag tror att det även var några brunänder inne i vassen. Men de där sothönorna kan nog vara ganska irriterande och rätt som det var fick svanen nog och sa ifrån.

Kvinnan i tornet sa att jag precis hade missat några tranor som lyfte och flög iväg. Det var ju synd men ibland har man tur och ibland inte. Jag gick vidare för att se om det var is- och snöfritt hela vägen runt sjön och det var det nästan. På några skuggiga delar av stigen fick jag gå ute i terrängen för att slippa halka. Det var dessutom väldigt lerigt bitvis och jag såg att stora delar av spången var bortplockad och att nya plankor låg och väntade på att komma på plats. Men trots lera och en del is så gick det bra att gå hela rundan. Några änder hade hittat en privat badplats. Lite längre bort simmade en knipa.

Jag kom till det norra fågeltornet och även där fanns det en svan. Den här svanen hade en partner och efter en promenad uppe på isen tog den sig ner till sin väntande partner.

Innan jag kom fram till tornet hörde jag hur tranor skrek en bit bort och jag hoppades att jag skulle hinna fram innan de försvann. De var kvar men med långt avstånd och solen i samma riktning som tranorna så blev resultatet mer som en skuggbild.

Jag fortsatte och när jag lite senare hade solen i ryggen och sikten var fri en liten sträcka så fick jag lite bättre bilder. Fortfarande är avståndet stort och jag hade inget att stötta armarna mot. Men där är de och det verkade som om två av dem höll ihop medan den tredje var lite utanför.

En väldigt skön vårpromenad med mer att titta på än jag hade förväntat mig.