Jag har för mig att det tidigare år har varit en invigning och för några år sedan kom både Birger och två snötroll dit för alla barns skull. Birger hade fullt upp med att krama alla barn medan snötrollen både skrämde och lekte. Det stora snötrollet gick på styltor och det lilla lekte i snöborgen med alla som ville vara med och som var i samma storlek som trollet. Men de två senaste åren har det bara hetat att vinterparken öppnar och om Birger och snötroll har visat sig så har jag missat dem. Jag hade nog gärna kramats lite med Birger jag också men jag ska ju vara vuxen så jag höll mig på behörigt avstånd.

Det var inte lika skönt ute som dagarna innan. Trots halvering av minusgrader så blåste det lite och allt det vackra, glittrande vita i träden hade blåst bort. Jag frös inte men luvan åkte upp för att hålla den bitande vinden borta. Det hjälpte bra. Jag gick ut på isen och började gå i det breda spår som är till både för skidåkare och gående. Det funkade bra ett tag och som ni ser i bilden så gjordes försök att hela tiden hålla spåret välpreparerat.

Men innan jag kom till Vallsundsbron så gick jag över till själva Medvinden. Tack vare dubbade skor var det inga problem att gå där.

Vinden gjorde att snöröjarna måste åka fram och tillbaka för att ploga undan den snö som hela tiden drev in över isspåret. Precis som i bilden så syns ofta skridskoåkande personer som skjuter barnvagnar framför sig. Inte de vanliga med fyra hjul utan de med tre hjul. De fungerar förmodligen bättre i det här fallet för jag har bara sett sådana och de är ganska många.

Ju närmare stan och Vinterparken jag kom desto fler ovana skridskoåkare mötte jag. Den här gruppen tog sig i alla fall framåt på ett stappligt men ändå hyfsat säkert sätt. Men det var många som nog gav upp ganska snabbt. Jag såg en man som verkligen kämpade. Han såg länge ut att vara på väg att ramla men i en framåtlutad stil och med flaxande armar lyckades han få stopp på sig själv precis framför mig. Han stod framåtlutad med händerna på knäna och pustade ut och sedan tittade han upp på mig och gav mig ett blixtrande leende. Ja, han skrattade faktiskt till högt också. Jag skrattade så klart också, gav honom tummen upp och kände att jag var mycket tryggare i min framfart. De som åker lite längre är oftast personer som är vana vid långfärdsskridskor

Det fylldes på med folk på isen, både nära Vinterparken och längre ut. Förmodligen tar folk det lite lugnt på helger och kommer inte ut förrän efter lunch.

Det finns all möjlig utrustning att hyra och sparkar och skridskor fanns det gott om.

Ett måste på evenemang här i Jämtland är ofta kolbullar och här stektes de över öppen eld och i gjutjärnspannor.

Den här bilden blev väldigt oskarp men det är den enda jag har som visar att det finns grillplatser tillgängliga. Ni som bor lite längre söderut kanske kan svara på om folk är lika tåliga och gör bistra vinterdagar till utflyktsdagar med fika eller grillning. Jag är inte lika härdad så jag vill helst röra på mig för att inte frysa. Däremot skulle jag kunna sitta på ett sittunderlag och fika om det var runt -20 grader, vindstilla och sol.

Gustavsbergsbacken är också öppen och ett fåtal skidåkare valde att åka där. De kanske blev fler senare.

Det finns ännu fler möjligheter att roa sig och bl a i vinterbadet finns det vedeldade badtunnor, bastu och ibland även isvak att doppa sig i. Inget för mig. Men jag tog en sväng till Vintergalleriet där foton hade gjorts till stora planscher. Där blev jag fast en stund och beundrade de i mitt tycke fantastiska bilderna.

Fotografen Marléne Lavenlay är också modell i bilderna och efter att vi hade pratat en liten stund ställde hon snällt upp vid en av sina bilder. Jag tänkte ganska direkt att jag hoppades att hennes päls var en fukspäls men självklart sa jag inget om det. Hon berättade om hur hon hade frusit i flera av bilderna men ändå ställt upp stativet med kameran och lyckats få så här bra resultat.

Bilden i mitten har Marlénes sambo fotat och alla känner nog igen motivet. Jag tänkte i alla fal direkt på John Bauer och Prinsessan Tuvstarr. Namnet kom jag inte ihåg men google finns ju alltid till hjälp.

Ni minns kanske att jag flera gånger har skrivit om att min yngsta dotter och hennes man skulle flytta hit till Östersund. Det är nog minst fem år sedan de berättade att de planerade den flytten men att det var en långtidsplan och att det inte var läge än på ett tag. De var ganska säkra på sin sak och när jag senare fick veta att flytten skulle ske inom ett år så blev jag så klart väldigt glad. Precis som svärsonens mamma. Min dotter ringde för knappt två veckor sedan och efter lite annat prat sa hon att nu hade hon och hennes man pratat och insett att de ville vara kvar i Örebro. De har blivit så rotade och har så många sammanhang där. Min dotter har sitt företag med en kompanjon och nu har min svärson även han nyss startat ett företag tillsammans med en kompanjon. Inte på heltid dock och han är även involverad i min dotters företag. De kan arbeta på distans men känner att de hellre har sina kontor, vänner och andra delar av livet precis där de är nu. De hade dessutom hittat ett hus som de fallit för och visningen var bokad.

Min dotter undrade om jag blev ledsen men även om jag så klart kände att det var tråkigt att inte få ha dem här så kan jag ju inte vara ledsen när mitt barn och hennes man har förstått var de hör hemma och trivs bäst. Jag vet ju hur viktigt det är. Jag kan ju dessutom absolut inte begära att de ska flytta hit för min skull. När dottern sa att du får ju gärna flytta närmare så sa jag att nej, jag vill bor här. Som sagt, jag vet hur det är att vara hemma. Några dagar senare gick de på visning och nu har de skrivit kontrakt. Jag känner bara glädje över deras lycka och jag längtar efter att få komma dit och hälsa på i deras nya hem. Ett jättefint hus med många rum och med ett naturreservat som granne. Det måste bli en liten resa söderut i vår eller sommar och då vill jag hälsa på både hos de nya husägarna och sedan även min lillasyster som också har flyttat till ett nytt hus. Nu har hon bott där i snart ett halvår så helt nytt är det inte men ganska. Jag hoppas kunna stanna till hos sonen också. Äldsta dottern bor ju i Örebro så henne får jag säkert träffa där.

När barnen mår bra och är glada så är jag också glad och mår bra 😀