Ja, vad hittar jag för trevlig sysselsättning när hälsporren hindrar mig från att ge mig ut och använda fötterna? Jo, jag tänker tillbaka på alla härliga och roliga resor jag har haft förmånen att få göra sedan jag fick min nya lever. Både korta och längre resor och både inom och utom landet. Först tänkte jag att jag kunde få plats med alla år fram till nu i ett inlägg men jag fick snabbt tänka om. Det kanske är bra så att jag har sysselsättning fler dagar. Egentligen har jag att göra ändå för dagarna fylls med fotträning, cykling på min motionscykel och den vanliga stärkande träningen. Däremellan ser jag på serier, läser lite (jippie, det funkar ännu bättre nu) och sysslar med alla de vardagliga sysslor som vi alltid har. Något vårdbesök blir det emellanåt också.

Men nu ska jag börja med minnena från 2018. Många av er känner igen det mesta så det är nog mest för min egen skull jag gör det här. Efter två år och två månaders väntan på ”listan” fick jag min nya lever den 16/1 2018 och jag mådde otroligt bra redan från uppvaknandet efter operationen. Allt är så klart relativt men jag var väldigt bra smärtlindrad. Slangar fanns det gott om från alla möjliga ställen på min kropp men de försvann en efter en och efter åtta dagar kunde jag lämna Sahlgrenska. Många och täta kontroller blev det efteråt så klart men alla värden gick åt rätt håll och förutom den där hemska kortisonbehandlingen, som gjorde mig deprimerad, så var allt frid och fröjd gällande måendet.

Den här bilden tog min syster den 21/5 och då hade vi gått en lång promenad tillsammans med våra hundar. Från nästan ingen promenadork alls när jag kom hem till att hamna här drygt 4 månader senare var en stor vinst. För de som kanske inte vet så kan jag berätta att efter att jag blev änka flyttade jag söderut och jag och min lillasyster köpte ett tvåfamiljshus ihop i Mjölby. Kasper, den svarta hunden, var min och Nalle, den vita, var min systers hund.

Någon vecka senare åkte vi till Skogssjön och våra två kompisar simmade omkring och hade det skönt. I mitten av juni orkade min Kasper inte stå på benen längre. Det gick så fort men efter att ha haft ett fint hundliv i 15,5 år gav hans kropp upp. Jag blir glad varje gång jag ser den här bilden där han bara några veckor innan orkade simma och enligt datum på bilden ovan orkade han hänga med på långpromenad knappt en månad tidigare. Det här var innan mina reseupplevelser började men allt var alltså inte bara roligt det här året.

Jag hade bokat ett airbnb i Tiveden, mellan Vättern och Vänern på gränsen mellan Västergötland och Närke, och tanken var att jag och Kasper skulle åka dit för att vandra i nationalparken. Jag skulle även få sällskap av min rumskompis från Sahlgrenska. Tyvärr fick rumskompisen förhinder och ni vet ju redan att Kasper inte fanns längre. Jag frågade min syster om hon ville hänga med några dagar eftersom det fanns gott om plats i den stuga jag hade bokat. Det ville hon gärna och även hennes son ville hänga med. Min syster hade även hand om Kaya, den hund hennes exmake tog hand om när de separerade, så vi blev tre personer och två hundar som gav oss av till den här fina naturen. Vi vandrade både i nationalparken och på andra stigar och det var sköna och fina dagar. De sista dagarna var bara jag kvar där och jag gick en annan runda i nationalparken och dessutom åkte jag till den närbelägna Fagertärn, en sjö känd för sitt bestånd av röda näckrosor. Det här är platser jag har besökt med min man i början av vår relation och då hette det att de röda näckrosorna bara fanns just i den här sjön. Men enligt google finns de nu på fler platser och jag har bl a sett dem på Harstena, en ö i Östergötland skärgård. De röda är ingen egen art, utan en genetiskt mutation av de vita.

I månadsskiftet juni/juli åkte jag, min syster och Nalle till Målsånna där vi hade bokat en stuga vid Anebysjön. Sommaren innan var vi här i tre dygn men vi trivdes och ville komma tillbaka, den här gången utan Kasper och för min del utan en stor och sjuk lever. Det var härliga dagar och fina kvällar med vackra solnedgångar.

En slända fattade tycke för det fårstängsel vi hade med för att Nalle skulle få vara lös.

6/8 for jag, min svägerska, min yngsta dotter och hennes man till Östersund. Min dotter och svärsonen bodde hos hans mamma medan jag och min svägerska bodde på hotell mitt i centrala Östersund. Ni kan nog ana att jag var otroligt glad för att få komma dit igen. Vi hann med mycket. Min svägerska stannade bara tre dagar men då uppfyllde vi det mål jag hade haft medan jag väntade på levern. Jag skulle upp på Västfjällets topp och dit kom vi. Dit hängde även min dotter med. Jag behöver nog inte säga att jag var den som kämpade mest. Vi for dessutom till mitt barndomsparadis i Optand, som senare blev mitt vuxenparadis, tillsammans med en granne därifrån. Jag hade med mig askan efter både Rex (min golden som somnade in strax innan vi flyttade till Mjölby) och Kasper och jag grävde en grop där de fick sin sista vila på den plats där de hade hört hemma så länge. Under besöket där ringde min syster och var jätteledsen för nu hade även Nalle blivit så sjuk att han måste få somna in. Vi som skulle ha kvar honom länge än. Så hade vi tänkt men på två månader förlorade vi båda våra hundar. Jag skulle ha velat vara där för min syster men tyvärr, det blev inte så och det var så sorgligt.

Jag och min svägerska promenerade en del i stan och på Frösön men därifrån har ni sett så många bilder så det behöver jag inte visa. Dagen då svägerskan skulle resa hem besökte vi minneslunden och sedan lunchade vi i Arctura, vattentornet vid skidanläggningen.

De dagar som återstod besökte jag vänner runt om i Jämtland. Jag for runt till Arvesund, Svenstavik och Optand och jag besökte även Anita, min bloggvän i Fisksjön, för första gången. Tyvärr rinner en del vänskapsband ut i sanden och numera har jag mest kontakt med min finaste vän här uppe och bara sporadisk kontakt med grannar i Optand. Det beror nog en hel del på att jag inte orkar engagera mig i att hålla kontakten men även på att vi var par som umgicks och det blir skillnad när ett par blir till bara en. Anita däremot brukar jag träffa en gång varje sommar och det är alltid lika trevligt. När jag kom hem var det väldigt tomt. Min syster var ledsen och jag saknade så klart också fina Nalle.

Min syster hade fyllt 50 år tidigare under året men då var jag inte i form och därför fick hon min present först i mitten av september. Hon älskar havet och sandstränder och hon har varit i Klitterhus vid ett tidigare tillfälle. Det blev ett lätt beslut att boka in oss några nätter på den här fina platsen utanför Ängelholm. Hotellet ser ni längre bort på stranden och vi fick varsitt rum med fantastisk havsutsikt. Vi promenerade, letade snäckor, åt gott och hade det så lugnt och skönt som vi båda ville.

För min del blev maten en stor bonus. Jag började min veganska bana på sjukhuset i början av året och visste inte att man kunde få så fantastiskt god mat. Jag hade alltid varit skeptisk till blomkål men efter de här dagarna har ugnsrostad blomkål blivit en favorit. Det är svårt att se hur mycket gott det finns på tallrikarna eftersom en del ligger under annat men båda dagarna var smakerna otroligt goda. Kocken fick massor av beröm redan första dagen och serveringspersonalen sa att han hade varit lite nervös för hur han skulle kunna leva upp till det dag två. Inga problem och han fick lika mycket beröm då. Här serverades inte den vanliga falafeln utan det blev improviserade måltider som inte fanns på menyn. Min syster blev också nöjd med sin mat.

Min son frågade redan på våren om jag hade lust att göra en roadtrip i Europa med honom och 12/10 gav vi oss iväg på ett tre veckors härligt äventyr. Jag frågade så klart min läkare om det var ok att göra den resan och om jag bara höll mig borta från bufféer så var det inga problem. Jag fick lova att lämna prover dagen efter hemkomsten och i övrigt önskade han mig en trevlig resa.

Vi tog oss ner till Trelleborg och tog nattfärjan till Travemünde (Tyskland). Vi sov gott i vår hytt och på morgonen tog vi bilen mot Lübeck där vi tänkte äta frukost. Den restaurang vi (min son) hade sett ut öppnade först kl 09.00 så vi började med en promenad på fastande magar. Holsten gate känner nog alla som varit i Lübeck igen.

Ni förstår nog att frukosten smakade väldigt bra. Det kommer att handla en del om mat och fika under den här reseberättelsen för det var en stor del av behållningen.

Vi gick ännu en runda innan vi lämnade Lübeck och naturligtvis letade vi upp en butik där de sålde marsipan. Först kom vi till en stor butik där allt innehöll ägg eller mjölkchoklad men sedan hittade vi en lite mindre butik med massor av godsaker vi kunde köpa. Ett glädjskutt för att fira att nu var vi på väg.

Jag nämner inte alla orter eller platser vi kom till utan jag håller mig till det som gjorde starkast intryck. Som ni förstår finns det hur många bilder som helst och massor att berätta men det här blir ett väldigt långt inlägg även fast jag försöker begränsa mig rejält.

Här har vi vaknat i Prag (Tjeckien) och vi gav oss ut på en tidig morgonpromenad. Vi ville både se stan och hitta god frukost någonstans. Min son var fantastisk på att hitta många mysiga serveringar med vegetariska och veganska rätter. Jag försökte inte ens för när jag hade öppnat appen hade han redan hittat flera förslag. Jag fick vara med och välja så klart.

Vi kom till Karlsbron och redan den här tiden på morgonen såg vi ett antal brudpar som fotograferades. Det var nog klokt för när vi kom tillbaka senare var det sådan trängsel att det hade varit omöjligt att få till bra foton.

Från Karlsbron fick vi en bra vy över Pragborgen, världens största slott. Vittuskatedralen, Prags domkyrka, är placerad på den innesta, tredje, borggården.

Vi hittade ett bra frukostställe där vi åt grillade toasts serverade med chips. Mätta och belåtna fortsatte vi upp för långa trappor upp till det här tornet som sägs likna Eiffeltornet på håll. Här döljs det delvis av en mur som faktiskt förskönar tornet.

Vi tog en annan vidare sväng på vår väg ner igen och så småningom kom vi fram till slottet och passerade beväpnade vakter vid säkerhetsspärren. Det lustiga var att på andra sidan slottet fanns det inga vakter eller kontroller så jag förstår inte riktigt tanken. Vi kom in till den tredje borggården och Vittuskatedralen. Inte lätt att fota på det här avståndet men från den här vinkeln kom i alla fall en stor del av domkyrkan med.

Min son var kaffesugen och jag passade på att skriva några vykort.

Nästa dag kom vi in i Österrike och på väg mot Innsbruck stannade vi till i Gmunden vid sjön Traunsee.

Ännu ett fikastopp. Termos med hett vatten, kaffepressare och riktigt kaffe. Förmodligen fick vi varsin marsipanbit också.

Vi fick ett tips från vår värdinna natten innan att besöka byn Hallstatt. Den har en speciell historia men jag drar inte hela den här utan den som är intresserad av kinesisk kopia av byn och dessutom benrester och dödskallar kan googla eller kolla in mitt originalinlägg här.

Innsbruck är en stad jag väldigt gärna skulle besöka igen. Vi hade inga direkta planer mer än att uppleva alper och annat fint. Under bilresan dagen innan konstaterade vi att vi förmodligen inte skulle ta oss upp på någon alptopp under den här resan men njuta av vyerna skulle vi i alla fall. Vädret var på vår sida, precis som varje dag hittills. Vi gick lite planlöst men drogs, som vanligt, mot vatten och här rinner floden Inn.

Plötsligt fick vi syn på ett rälsgående färdmedel och min son kollade genast upp vart den kunde ta oss. Den gick till en kabinbana, Nordkettenbahn, och naturligtvis ville vi åka med den upp till Hafelekarspitze, 2234 möh. Plötsligt fick vi chansen att faktiskt hamna på en alptopp och det var ingen tvekan hos någon av oss. Det var ren och skär lycka att få vara där uppe.

När vi kom ner i dalen igen var jag bara tvungen att köpa mig en tyrolerhatt. Är man i tyrolen så ska man ha en sådan. Efter en promenad genom delar av staden och lite lunch åkte vi vidare, den här gången in i Schweiz och till Zürich. Vi passerade Liechtenstein men där stannade vi inte. Däremot stannade vi till för en fika och vi tog med oss en filt och satte oss i gräset.

Zürich hade en del att erbjuda men inget lika fint som i Innsbruck. Men en sak stack ut och det var den restaurang, med en ofantligt stor vegetarisk och vegansk buffé, där vi intog dagens huvudmåltid. Man plockade på sig det man ville ha och gick till kassan där de vägde tallriken. Svindyrt men väldigt gott. Min tallrik är till höger. Vad var det nu läkaren sa om bufféer? Min son påminde mig men jag ville inte bry mig. Det gick ju bra.

Vi lämnade zürich och snirklade uppåt och neråt mellan alptopparna. Min lilla bil, ni kanske minns Lilla GulleKlossen (regnr LGK) skötte sig otroligt bra hela resan och jag klappade om den lite då och då för att ge den lite uppskattning.

Hela dagen såg vi den ena fantastiska vyn efter den andra men här har jag verkligen begränsat bilderna. Vi kom fram till den Sweiziska byn Sedrun, där vi övernattade innan vi fortsatte mot Italien. Vi gick en skön kvällspromenad i ett fint kvällssken.

Vi ville gå en morgonpromenad innan vi fortsatte och det som fastnade mest hos mig var min sons glädje över den pyttelilla järnvägsstationen, det gula lilla huset, och den smalspåriga järnvägen. Är man lokförare och tågintresserad så är det här så klart intressant. Jag tyckte också att det var kul att se det här.

Av en slump stannade vi vid Viamalaravinen,  Viamala schlucht. Vi letade efter en plats att fika på och såg en parkering. På en skylt stod det att bara besökare till ravinen fick stanna där så efter fikat köpte vi biljetter och tog trapporna ner. Grottor, märkliga färger på vatten och berget och mystiken gjorde att vi var glada över att vi hamnade där.

I närheten av Splügenpasset, hittade vi ännu ett fint fikaställe. Vi bredde ut filten på marken, fixade vårt kaffe och njöt.

I Varenna, vid Comosjön (Lago di Como) i Norra Italien stannade vi två nätter. Vi bodde ganska högt upp med fin utsikt och eftersom vi ville åka båt på Comosjön tog vi morgonpromenaden ner till färjeläget.

Jag fick lite användning av min italienska och det var kul. Men lite inblandning av engelska blev det också. Vi köpte biljetter som gav oss fritt tillträde till de olika båtarna under hela dagen.

Vi gick av den första båten i Tremezzo och vår vana trogen tog vi oss upp på högre höjder. Sedan vandrade vi bort mot byn Lenno där vi tog nästa båt till Como, i södra änden av sjön. Båten var försenad och vi hann inte mer än äta en pizza innan det var dags att ta sista färjan tillbaka. Ännu en skön dag. Vilken himla tur vi hade med vädret.

Nästa anhalt var Albenga och på väg mot den kuststaden åkte vi genom Milano. Kanske borde vi ha lagt in en övernattning där eftersom många säger att det är en fin stad. Nu åkte vi genom ett ytterområde och vi var båda besvikna över hur trist det såg ut efter alla fina alpupplevelser. Vi gick en kvällsrunda i Albenga och det var fint vid havet. Men jag gillar den här slitna platsen där vi trodde att vi skulle äta mat. Tyvärr var det stängt.

Vi fortsatte längs kusten och stannade i Ventimiglia för lunch och ett strandbesök.

Det finns många fina ställen att stanna på men vi struntade i Sanremo, Monaco och andra fina ställen och fortsatte till Nice, på franska rivieran.

Lite senare kom vi fram till dagens mål, Villeneuve Loubet. Ännu ett fint airbnb bjöd på härlig utsikt.

Vi tog en morgonpromenad, gick hem och åt lunch och bytte om. Det var 25 grader i slutet av oktober men jag var inte så varm att jag ville bada mer än fötterna. Haha, förutom bufféer skulle jag även undvika solen eller smörja in mig ordentligt. Det gjorde jag inte. Men vem kunde ana att det skulle bli så varmt så att solskyddsmedel skulle packas ner.

Min son däremot, badar så fort tillfälle erbjuds och här var det inte bara blött utan också väldigt skönt i vattnet.

Nästa mål var Marseille och där hade vi bokat två nätter för att hinna uppleva staden. Vi stannade när vi såg något fint och här klättrade vi ner till den lilla stranden. Min son badade så klart. Här fick jag också användning av den mening jag kan säga på bra franska, den om att jag inte pratar franska 😀 Den meningen kom till användning minst en gång till senare.

Ännu en mysig liten restaurang, i Saint Raphael, där fransmännen satt inomhus medan vi ville uppleva det som vi tyckte kändes franskt. Att sitta ute på trottoaren vid ett litet bord. Här såg vi folk med baguetter överallt och en av mina fördomar besannades. Men baskrar såg jag ingenstans.

Alla dessa mat- och fikastunder gav resan det lilla extra. Här har vi hittat kombinationen sittplats och bord, vid Rayol-Canadel-sur-Mer, och till kaffet blev det marsipan från Lübeck.

Marseille är en stor och vacker stad och här promenerade vi långt och såg mycket. Ganska snart såg vi en kyrka på håll och tog sikte på den. Det visade sig vara Notre Dame de la garde, en av alla de Notre Dames som tydligen finns.

Därifrån såg vi ut över stan åt alla håll. Men vi gick neråt mot småbåtshamnen som syns i den här vyn och fortsatte runt den och ut mot havet.

Ännu en liten restaurang på en bakgata och väldigt god mat.

Här har vi rundat båthamnen och tittar tillbaka mot Notre Dame de la Garde (till vänster i bilden).

Vi kom till ännu en Notre Dame, den här gången Notre Dame de la Major. En tjusig byggnad.

Det blev en jobbig promenad tillbaka eftersom min ländrygg nu var helt paj. Jag föreslog att vi skulle ta en glasspaus och min son letade snabbt fram var det fanns vegansk glass. Lite kul att få se de här kvarteren också och glassen var väldigt god. Den här dagen gick vi drygt 2 mil och det blev för mycket. Men jag ångrar absolut inte att vi gick så långt för det var en härlig dag och vi fick se mycket.

Från Marseille gick färden norrut mot byn Le Breul-sur-Couze med ett lunchstopp i Avignon. Jag förstod av kommentarerna att det inte bara var jag som började nynna på sången ”sur le pont d´Avignon…” när jag skrev att det här var just den bron. Fotat från bilen av en ren slump.

Resan gick vidare mot Nogent sur Seine. Vi åkte genom landsbygd där då och då små städer och byar dök upp.

Vi lämnade Frankrike och kom in i Belgien. Vi bodde vid den här kanalen i Veurne

Min son gick en kvällspromenad, i första hand för att kunna prata ifred med en tjej, och när han kom tillbaka skrattade vi åt en skylt han fotat. Klant betyder kund, klient. Ingen anklagas alltså för att vara klantig.

Bäste kund, För att underlätta din överföring till ditt slutna tåg vid Lichtervelde-stationen, vänligen ange de två första vagnarna. Tack för ditt samarbete. (En direktöversättning från google translate. Fritt fram för fri tolkning.)

Gent, en stad i Belgien, var en trevlig stad att gå omkring i. Men min rygg var inte nådig efter stadsvandringen i Marseille så vi såg inte så mycket som vi kanske hade önskat.

Château des comtes.

God mat hittade vi även i Gent.

I Amsterdam var det kallt och rått och i de delar vi först hamnade i kom pustar av hasch mot oss med jämna mellanrum. Det gjorde oss inte så positivt inställda.

Men när vi hittade en restaurang som hade bakade potatisar med diverse fyllningar som specialitet kändes det bättre. Det här var väldigt gott.

Där vi gick efter maten var luften bättre och det var t o m lite trevligt att gå en runda.

Vi bodde i Broek in Waterland och när vi for vidare såg vägarna ut så här.

Det behövdes inga staket för att hålla kor eller får i hagarna. De vattenfyllda dikena räckte tydligen. Bra för deras vätskeintag dessutom.

Nerkortad text från Wikipedia:

Afsluitdijk är en 32 km lång och ca 90 meter bred dammbyggnad/vall (färdigställd 1932) i norra Nederländerna som skiljer Nordsjön från IJsselmeer. IJsselmeer är den insjö som uppstod när havsviken Zuiderzee separerades från Nordsjön. Med jämna mellanrum måste man tappa ur vatten från IJselmeer i havet för att kompensera för vattentillflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda insjön. På grund av att havsytan stiger och att tillförseln av vatten ur floderna ökar, ska dammen höjas och ett tredje komplex med slussar och dammluckor byggas.

Ganska häftigt att stå här och se havet till vänster och Ijsselmeer till höger.

Resten av vägen var mest transportsträcka, med en övernattning, innan vi kom tillbaka till Lübeck igen. Det fanns gott om tid för ännu ett besök i marsipanbutiken innan vi åkte till färjan.

Hemma i Mjölby igen och här är de saker som nog kan kallas mina souvenirer från vår roadtrip. Tulpanerna är så klart från Amsterdam.

Jag hann bara vara hemma en dryg vecka innan jag åkte iväg igen. Men innan dess gjorde jag som min läkare hade sagt och lämnade prover och fick en tid hos min kontaktsköterska. Proverna svajade lite men det fixade sig ganska lätt. Sköterskan var lite bekymrad över att jag hade gått ner 4 kg men hon nöjde sig med min förklaring att jag hade gått både uppför och nerför massor. Så mycket hade jag inte rört på mig på flera år. Så trots att jag åt som en häst förlorade jag några kg. Inte alls underligt enligt mig.

Jag visste att jag så småningom skulle flytta tillbaka till Östersund men jag trodde att det skulle dröja lite till. Men bara för att det var kul kollade jag hemnet och där såg jag min lägenhet. Men jag slog bort tanken på den eftersom det inte var dags än. Jag gick ner en trappa till min syster och där satt hon och kolllade in hus på hemnet. Då sa jag att jag precis hade sett min drömlägenhet och genast sa hon att ”åk dit och köp den”. Så lätt var det ju inte men jag ringde och frågade om jag kunde få en visning trots att visningen redan var gjord. Det gick bra och jag tog nattåget, med egen sovkupé, upp till min födelsestad. Första dagen gick jag bara omkring och mådde bra av att vara där.

Jag bodde en natt på ett airbnb och därifrån promenerade jag bort till det område där lägenheten fanns.

Det här är vyn från gångvägen nedanför lägenheten.

Dagen därpå var jag på visning och jag höjde budet direkt. Sedan åkte jag hem igen och väntade nervöst på att budgivningen skulle bli klar. Jag hade satt en gräns och precis på den gränsen vann jag. Allt gick så fort. Mäklaren i Mjölby behövde inte ens annonsera ut vårt hus. Köparna var ett par med flera tonårsbarn var så de behövde ett stort hus. Min syster hittade ett hus och när allt var klart med bankerna var hela pusslet klart. Resten vet ni. 20:e mars 2019 gick mitt flyttlass från Mjölby till Frösön och jag fick körhjälp av min son. Tänk att det kan gå så smidigt och bra när flera saker måste klaffa samtidigt.

Det här var mina resor och lite annat 2018. Jag kommer att ta ett år i taget och minnas och det är, som jag skrev i början, mest för min egen skull. Vill ni läsa eller kanske bara titta på bilderna så är ni hjärtligt välkomna att göra det. Alltid kul att få hänga med er.