Jag vaknade alldeles för tidigt, även med mina mått mätt, men när jag öppnade dörren och såg det här kände jag mig ändå ganska nöjd.

Den här dagen blev den bästa av alla dagar under vår roadtrip och det var vi helt eniga om. Vårt utflyktsmål fanns inte med på listan när vi bokade allt men strax innan vi skulle ge oss iväg ringde min son till mig och berättade att han hade hittat Handa Island, en ö som är ett naturreservat med mycket att se. Bara naturen är värd ett besök och för min del hade jag stora förväntningar om att få en barndomsönskan uppfylld. Vad den rör sig om kan ni nog gissa av min sons fejkade målbild för dagen. Om vi lyckades efterlikna den här bilden får ni snart veta. Lunnefåglar, eller puffins på engelska. Jag gillar att kalla dem för puffins för det låter mycket gulligare.

Handa Island är en liten ö strax utanför Skottlands nordvästra kust och dit tar man sig med en en liten båt som inte tar fler passagerare än 15 st. Vädret kunde inte ha varit bättre. Lugnt och skönt med lagom temperatur. På vissa platser blåste det lite mer men mestadels var det bara en väldigt skön promenad längs stigen på ön. Här väntar vi på att dagens första båttur ska ta med oss ut till ön och strax innan 09.30 kom far och son, som driver företaget. Pappan sålde biljetter och sonen körde båten.

Jag och min son gillar inte bara naturupplevelser och resor utan vi har båda ingen motståndskraft när det gäller hundar. Får vi chansen till lite gos så tar vi den. Den här vovvens matte stannade gärna en stund och pratade medan vi hälsade på hennes hund. Han fick inte åka till ön eftersom han skäller på fåglar.

Vi hade tagit ut kontanter i förväg och betalade färjeavgiften för våra ToR biljetter. Färja är ett lite överdrivet ord för den båt som tog oss med. Men vill de kalla den för det så ska jag inte säga emot.

Sonen rodde ut för att hämta vårt färdmedel.

Alla fick låna flytvästar och efter en kort och skön båttur kom vi fram till den strand där två personer väntade på att få ta emot oss.

De drog fram en liten ramp som vi kunde ta oss iland på.

Vi fick inte gå iväg som vi ville utan först skulle vi gå tillsammans till ett litet hus där de ville ha en genomgång med oss innan vi gav oss ut runt ön.

Det blev en del information om fågelliv och att vi måste följa leden för att inte störa fågellivet eller slita på naturen. Tjejen som informerade oss berättade att det finns ett fåtal lunnefåglar men tusentals tordmular (jag kollade upp pluralböjningen för inte kan man kalla fåglar för tordmulor). Jag och min son tyckte att det var lite falsk marknadsföring om ön, som framhöll att här finns det lunnefåglar. Men så länge det finns några så stämmer det ju faktiskt. Efter informationsmötet gick alla vi besökare iväg och alla följde snällt stigen, i alla fall nästan för vi måste ju lämna den några meter ibland för att kunna se det vi helst ville se. Vi hade också blivit varnade för att gå för nära kanterna när vi kom till branta stup för det fanns inga staket. Vi gav oss av på vår lilla vandring och vi njöt och tog det lugnt. Det fanns ju ingen som helst brådska.

Man börjar med att gå tvärs över ön för att sedan följa kusten tillbaka. Det här blir ett omfattande inlägg med ännu fler bilder än jag vanligtvis har med. Jag vill nämligen själv ha möjlighet att titta tillbaka i bloggen och få så många minnesbilder som möjligt från en härlig dag.

Jag går ofta promenader på egen hand så när någon gärna ställer upp på att vara med i bilderna så passar jag på.

Vi kom fram till andra sidan och där började det klippiga och branta kustlandskapet med massor av fåglar. När jag gick i lågstadiet skulle vi rita och måla varsin fågel och jag hittade en bild på en lunnefågel. Jag tyckte att näbben var så fin och att ögonen såg lite ledsna ut så jag föll genast för den. Sedan dess har jag alltid velat få chansen att se en sådan på riktigt och kanske skulle jag få min önskan uppfylld den här dagen. När vi var på Island var vi för sent ute på hösten och alla lunnefåglar hade redan flyttat ut till havs. Förra sommaren, när det blev en resa till Nordkap, fanns det inte riktigt utrymme för att följa med en båt och skåda efter de fina fåglarna så nu kände jag att jag äntligen kanske skulle få chansen. Jag tror att jag har smittat min son med min entusiasm för redan när han föreslog den här utflykten var det mycket på grund av att det skulle finnas lunnefåglar och den här dagen var han lika ivrig som jag att få se dem.

Det var inte lätt att se vilka fåglar som satt i skrevorna och vi borde nog ha haft bra kikare med oss.

Men som ni ser var jag glad ändå och det var faktiskt bara lycka rakt igenom den här dagen. Jag kände att jag skulle vara nöjd med upplevelsen även utan några puffins. Men det är klart att jag hoppades och att det skulle vara den ultimata lyckoupplevelsen.

Det fanns så klart annat att titta på också och de disiga bergen runt omkring oss gav lite mystik åt naturen.

Som vi hade fått veta, tordmular i massor och det är inte lätt att se någon enstaka lunnefågel bland dem.

Vi tog oss långsamt fram mellan de olika tänkbara plaserna för puffinshäckning men upptäckte inte någon. På den här skylten står det Puffin viewing area men inga puffins här heller.

Tordmular och några måsar delade på klipporna och verkade trivas i sitt eget bajs.

Jag hade hittills bara använt standardobjektivet men insåg att jag måste ta fram teleobjektivet. Om inte annat så skulle jag genom det kunna spana bättre efter de eftersökta små puffinsarna (jag vet, så kan man inte säga men ni förstår ändå). Jag och min son la oss ner på mage när vi skulle fota över kanterna vid de branta stupen. Då gick det bra och utan yrsel.

Här byts det till ett bättre objektiv.

Det är inte bara fördelar med ett teleobjektiv. Man måste gå långt från motivet om man ska få med mer än bara en liten del.

Jag gav upp och bytte tillbaka. Det var ju lite synd att inte kunna fota det vi faktiskt såg.

Måsar är ju också fina.

Jag gillade verkligen den omväxlande naturen här. Inga skogar men mycket annat. Dessutom fick vi återigen uppleva hur trevliga och vänliga folk kan vara när man träffas ute i naturen. Här talade ett par om för oss att där ute, på en liten del av klippan, fanns det två lunnefåglar och de lät min son titta i kikaren. Tydligen en väldigt bra kikare för han sa med glädje att han såg fåglarna tydligt. Jag satte på teleobjektivet igen men det nådde inte riktigt lika långt.

Det blev ett dystert resultat men man kan i alla fall ana att det är just lunnefåglar. Jag såg dem knappt och det var bara tur att de alls hamnade i bilderna. Jag trodde dessutom att det bara var en kvar när jag fotade så att de var två såg jag först idag, när jag gick igenom mina foton.

Jaha, var det här den lunnefågelsupplevelse vi skulle få? Nu hade jag i alla fall nästan sett dem och kanske hade någon av dem fastnat på bild. Vi tackade så klart paret för att de hade visat oss att fåglarna fanns där och så småningom vandrade vi vidare. Tordmular fanns det fortfarande gott om men dem var jag inte så intresserad av.

När vi hade gått en bit stod det vänliga paret en bit bort och vinkade ivrigt till oss att vi skulle komma. Ännu en gång hade de upptäckt några puffins och eftersom de visste hur gärna vi ville se dem ville de visa oss var de satt. Nu kom vi lite närmare och kunde t o m se dem med blotta ögat. Jag vågade inte byta till teleobjektivet innan jag hade tagit några bilder för tänk om de plötsligt skulle flyga iväg eller gå längre in i klippan och gömma sig.

Ser ni att de är tre stycken? Den närmaste ser man bara magen på.

När jag bytte objektiv blev det lite bättre. Klicka gärna på bilderna för att kunna se de här festliga fåglarna lite bättre. Absolut ingen toppenkvalitet men lite bättre blev det. Jag tänker på hur det skulle ha blivit om någon av mina bloggvänner med bättre fotokunskaper skulle ha varit där. Då skulle vi ha blivit bjudna på riktigt skarpa och fina bilder. Men nu får de här duga och för min del så är jag otroligt glad för att jag fick chansen att se dem. Paret som visade oss var de fanns hade glömt sin kamera i bilen så de kunde inte få några bra bilder. Det kom även ett ungt par och beklagade att de inte hade någon kamera. När den unga tjejen lite halvt på skämt frågade mig om jag kunde maila några bilder när jag kom hem så svarade jag att självklart kunde jag det. Men jag var noga med att säga att det förmodligen bara skulle bli halvskarpa bilder. De ville ändå ha dem och när jag fick mailadressen frågade även mannen i det första paret om de också kunde få några bilder. Så nu är mina halvskarpa bilder spridda till både Tyskland och Nederländerna. Bättre än inget kan man i alla fall tycka.

Det blev inget som liknade dagens målbild men vi var båda väldigt nöjda med resultatet ändå. Äntligen hade jag, och även min son, fått se puffins. Ursäkta att jag använder det ordet ibland men jag gillar det mycket mer än det svenska namnet på fåglarna.

Vi fortsatte vår promenad och än fanns det mycket fint att titta på. Dessutom satte vi oss i det gröna och åt vår matsäck medan vi tittade ut över havet.

Beronde på väderstreck så blir färgerna väldigt varierande.

Den här dagen hade jag inga som helst problem med att orka gå. Tänk, det är bara några veckor sedan.

Långa sträckor hade de här fina trägångarna anlagts. Vilket jobb de har lagt ner. Jag har för mig att en del av färjeavgiften går till skötseln här och då känns det helt ok att den korta båtturen kostade ca 300 kr.

Vi närmade oss den plats vi kom i land på och vi tittade lite extra efter sälar och delfiner. De kan nämligen synas här ibland men vi såg inte till några. Men vad gör det? Vi hade sett puffins och sälar har jag sett både i Sverige och på Island. Vilda delfiner har jag också sett även om det var många år sedan.

Jag tror inte att min son tillbad högre makter utan det var nog mer en yttring av njutning.

Bakom sanddynerna väntade stranden där vi skulle bli hämtade av båten. Vi hade prickats av när vi passerade den lilla stugan så de visste att vi var på väg att lämna ön. De måste så klart ha koll på det så att ingen blir kvarlämnad. min son tittar på en person som var på väg ner för ett bad och kanske var det det som inspirerade honom.

För strax hade han bytt om och gick målmedvetet ut i det kalla vattnet. Inte alls underligt, som många av er vet. Det ser skönt ut men jag vet att det var väldigt kallt.

Vi lämnade ön och satte oss i bilen för att åka tillbaka till vårt tillfälliga hem. Det var väldigt skönt att vi hade bokat två nätter så att vi slapp åka vidare till nästa boende. Det var ganska fint längs den lilla väg vi åkte på också och jag stannade och fotade lite med nervevad ruta.

Vi bodde på en hästgård och där pågick en ridlektion.

Våra närmaste grannar.

Som jag skrev, den bästa dagen på hela resan. Men det betyder inte att resten av dagarna blev trista eller dåliga. De kan bara inte riktigt mäta sig med hur bra det blev den här dagen.