Vi spred glädje den här dagen och det bjöd vi så gärna på. Man kan inte vara proffs på allt men vi klarade oss bra tycker jag. Vi tre tanter var jag, Anki och Paula. Men innan vi fick folk att skratta åt oss ägnade vi oss åt en del annat.

Anki och jag är båda morgonpigga och vid femtiden på fredagsmorgonen var vi båda uppe och pigga. Vi tog det lugnt men jag behövde köpa potatis och sallad så jag frågade Anki om hon ville hänga med på en liten promenad till affären, som öppnade 07.00. Det ville hon gärna och medan Paula fortsatte att sova sött gick vi först ner till sjön och sedan en liten runda så att vi kom till affären på tillbakavägen. Det har hänt en hel del vad gäller blommor sedan jag gav mig av på min resa och nu finns det mycket att fota. Jag nöjde mig med en humla i en bergklint och en annan blomma i en trädgård. Anki sa vad den heter men tyvärr har jag glömt det nu.

När vi kom hem till mig igen hade Paula vaknat och vi finputsade våra planer för dagen. Vi hade dagen innan bestämt oss för att åka till Åre och ta antingen kabinbanan (ja, den går faktiskt fortfarande fast den skulle ha monterats ner för några år sedan) eller de två sittliftar som kan ta folk upp till kabinbanans slutstation. Innan jag somnade hade jag kollat upp om de liftarna var öppna och tyvärr fick vi ändra planerna, men bara lite. Det var bara två andra liftar öppna och tillsammans skulle de ta oss en bit upp men inte lika högt upp som jag ville att mina vänner skulle få komma. De verkade inte bli särskilt besvikna så det gjorde inte så mycket. På vägen till Åre stannade vi till vid det fantastiska guckuskostället på Rödön. Mina vänner hade aldrig sett dessa vackra och speciella blommor ute i naturen förr så det var kul att kunna erbjuda dem massor av exemplar. Men jag blev lite orolig när vi hade gått en bit och bara hittat en knopp.

Jag började fundera på om vi var lite tidigt ute men snart dök fler exemplar upp och de flesta hade slagit ut helt.

Vi gick över en bäck och ganska blöt mark och då är spångar väldigt bra.

Det här fotot har Paula tagit. Det är inte helt ovanligt att jag håller i en kamera när jag hamnar i en bild.

Jag bad mina bloggvänner att posera bredvid ett bestånd av guckuskor och snällt och villigt gick de dit. Och visst ser de ut som om de helt naturligt har ställt sig där. De var ju faktiskt väldigt intresserade av de fina blommorna.

En orkidé som vi inte vet namnet på men som är en av alla sorters nycklar.

Det fanns otroligt många guckuskor och jag tror inte vi såg en bråkdel av dem. Men vi såg oss mätta och traskade tillbaka till bilen. Det var ju Åre som var vårt huvudmål. När vi närmade oss stannade vi till för att fösöka få till bra bilder på Åreskutan.

Längst till vänster i bilden kan man se kabinbanans toppstation och om man har någorlunda bra syn kan man även se toppstugan på högsta punkten, ganska långt till höger. Här ser det ut som om den sista biten till toppen är en lätt vandring men jag kan lova att den känns i benen och påverkar flåset. Men den här dagen kom vi inte dit upp.

Vi köpte våra digitala liftbiljetter för enkel biljett upp via de två öppna liftarna. Ner får man åka gratis. Det är nog inte många som tar liften ner men de här tre tanterna gjorde det, i alla fall delvis. Här börjar färden upp med VM6:an. Vårt lite vimsiga och förvirrade närmande till liftstolarna var nog till viss glädje för liftskötaren. Men vi lyckades till sist koordinera oss så att vi samtidigt hamnade i position för att ta plats i sätena. Som tur är har jag åkt lift förut och visste att man måste sträcka sig upp och föra ner det skydd som både ska hindra att man faller ur liften och har pinnar för placering av fötterna. Jag undrar om liftskötaren hade stannat liften om vi inte relativt snabbt hade fått ner det skyddet och lyckats låta bli att få det i huvudet.

Här kan man köpa korv & bread. Undrar om det är en känd kombination för utländska turister.

Att vi hade kul kan man inte tvivla på och jag lovar att Anki också skrattade massor även om ni inte ser bildbevis på det. Bilden på mig har Paula tagit.

Här tar första linbanefärden slut och vi fortsatte att glädja liftskötarna med vår lite stela och fumliga avstigning och flykt från den jagande stolen vi nyss suttit i.

Efter oss kom ett gäng cyklister som skulle kasta sig ner för branterna till nästa lift, dit vi också tog oss så småningom men på ett betydligt lugnare sätt.

Fjället är fullt av serpentinvägar för cyklister.

Det var mestadels cyklister som tog linbanorna upp så det var inte underligt att liftskötarna drog lite på smilbanden när något annorlunda, i form av tantgänget, dök upp.

Fr o m nu har jag lånat bilder av mina vänner eftersom jag har slarvat bort resten av mina foton. Jag såg att överföringen från kameran till datorn var gjord och formaterade då kamerans minneskort. Men tydligen hade inte alla bilder förts över och det är av misstagen man lär sig. Synd, för jag hade många fina foton. Vilken tur då att vi var tre som fotade. Här har vi lyckats ta oss upp i nästa lift medan liftskötaren log glatt och stort mot oss. Jag märkte att han var på väg att hjälpa oss men han backade undan när han såg att vi fick ner skyddet. Däremot blev jag lite irriterad på tjejen som satt inne i hytten och skötte liften när vi kom upp. Hon såg att vi hade problem att hinna undan och att Paula, som då satt i mitten, nästan inte klarade sig från att få stolen i ryggen. Hon kunde ha stannat liften men hon satt där och skrattade och gjorde ingen ansats att göra det lättare för oss. Bilden är tagen av Anki.

Ankis bild. Kabinbanan provkörs inför öppningen den 23:e.

Paulas bild.

Den här bilden är min egen och den finns kvar eftersom jag använde mobilen. Ett glatt gäng tanter.

Paulas bild.

Ankis bild. Restaurangen var stängd så vi satte oss vid bordet längst ut till höger för att äta vår matsäck. Vi kom upp en bra bit även om det inte blev som jag hade tänkt.

Den här bilden är fakiskt också min egen och tagen med mobilen. Jag skulle ta hjälp av appen PlantNet för att identifiera den lilla blomman och bilden blev så bra att en liten lus också syns ganska tydligt. Den söta blomman heter purpurbräcka.

Det var inte bara vi och massor av cyklister på fjället. Ett gäng med stora väskor hoppade av liften och snart insåg vi att det var skärmflygare som skulle hoppa ut och flyga alldeles framför oss. Det ville vi stanna och titta på. Precis som vid tandemhopp i fallskärmshopp så fick folk följa med och flyga tillsammans med duktiga flygare med stor vana. Jag vet inte om det kallas tandemflygning men jag kallar det så. Resten av bilderna är Ankis.

Vi valde att ta liften ner i stället men det gav också ett visst pirr i magen. Lite oflyt vid starten blev det även den här gången men det blev rätt till sist och ner kom vi. Men vi skrattade gott åt all glädje vi gav och åt att vi gav en del omväxling i det lite enahanda jobb som liftskötarna har. När vi närmade oss avstigningsplatsen såg vi att det inte var ett stadigt underlag utan bara upptravade lastpallar vi skulle hoppa av på. Då blev vi lite nervösa och fnissiga och jag var lite orolig för att Paula än en gång skulle vara nära att bli knockad. Jag föreslog att vi skulle slänga oss platt ner på magarna och låta liftstolen gå ovanför oss men vi skrattade åt den bilden och konstaterade att det skulle vi aldrig hinna med våra lite stela kroppar. Vi lyfte upp skyddet i god tid och när vi skyndade oss att komma av ropade jag ”spring Paula, spring”. Helt meningslöst men det kom spontant. Oj, vad vi skrattade och sedan vinkade vi till liftskötaren som också vinkade och skrattade med oss. Allt gick ju bra.

För att komma till den lift som gick ner till parkeringen hade vi varit tvungna att gå en bra bit upp i brant terräng och vi beslöt oss för att det ville vi inte. Det blir ett stort minus för bristen på uppmärkning av hur gående ska ta sig ner. Nästan överallt var det svårt att hitta alternativ till att gå där det var cykelnedfarter. Vi tog oss i alla fall ner men ganska långt från den plats vi ville till. Vi kom till fjällgården och fick följa vägarna ner förbi Tott och sedan vidare mot pakeringen. Det är välkända promenadstråk för mig så jag hittade men det blev ändå lite väl långt och det var ganska trötta ben som till sist fick komma in i bilen. Men helhetsintrycket var att dagen var helt fantastisk och jätterolig.