Vattnet tar över inlägget så småningom men först lämnar vi saxnäs för att passera bl a Stekenjokk. En sista blick kastade vi mot Satsfjället som vi besegrade igår.

Det kändes bra att komma iväg igen och nu var vi på väg mot vår sista stuga, där vi skulle stanna två nätter. Vi såg fram emot dagen och att stanna till i Klimpfjäll för att se oss omkring lite där. Men plötsligt såg jag att det var väldigt lite bensin kvar i tanken och jag bad min son kolla upp var närmaste mack fans. Jag blev lite irriterad på mig själv eftersom jag hade konstaterat dagen innan att vi behövde tanka i Saxnäs. Det glömde vi helt bort när vi gav oss av. Färddatorn sa att vi skulle kunna åka ca 6 mil och då var det nästan tre mil kvar till Klimpfjäll. Vi hade kunnat vända också men det är aldrig kul att åka tillbaka och min son hittade snabbt att det fanns en kombinerad butik och mack i Klimpfjäll. Den skulle vara öppen men själva butiken öppnade först flera timmar senare (det var i söndags). Jag litar aldrig på att uppgifter om öppethållande stämmer när jag är i riktig glesbygd och vi kunde inte heller vara säkra på att kortbetalning skulle fungera. Men vi hade ändå tänkt stanna där ett tag så om inte kort fungerade kunde vi vänta tills butiken öppnade. I värsta fall har jag alltid möjlighet att ringa assistansservicen som ingår i försäkringen men det vore pinsamt att be dem komma med en dunk till en förvirrad kvinna. När vi kom fram gick det hur bra som helst att tanka och betala med kort och det kändes väldigt bra.

Min son var på skolresa till Klimpfjäll efter nian och han ville gärna se om han kände igen sig. Han hade hittat en led som kallas Norgefararleden och den tänkte vi följa en liten bit och sedan gå tillbaka. Leden går ända till Norge och fortsätter där men vi hade bara tänkt ta en kort promenad. Det duggade lite när vi började gå men ganska snabbt upphörde det och ingen av oss kände någon större lust att vända och gå tillbaka.

Här, i en skidbacke i Klimpfjäll, började vi vandringen.

Rätt som det var flög ett gäng ripor upp men en av dem stannade kvar på marken. Den försökte förmodligen dra uppmärksamheten till sig så att ungarna hann undan. Jag lyckades nästan få en skaplig bild men den sprang lite för fort för att jag skulle hinna med.

Efter en stund kom vi fram till en informationsskylt med en karta över olika leder. Det fanns fler alternativ än vi visste om. Vi hade följt Norgefararleden till rastplatsen, där kartan fanns, och vi bestämde oss genast för att fortsätta på Kullaleden och 7forsar för att avsluta med Trollstigen på väg tillbaka till bilen. Det där med 7 forsar lät trevligt och vi ville gärna få koll på om forsarna verkligen var sju till antalet. Forsarna finns i Dorronbäcken som rinner ut i Kultsjön.

Vädret blev betydligt bättre och vi var tacksamma för att vi slapp regn.

Vi befann oss fortfarande i fjällvärlden så någon fjällbild måste vara med.

Vi började fundera kring definitionen av fors. När blir en fors ett fall och när är det bara ett porlande vatten? Här ser det ut som om jag fotar fjäll men jag är helt fokuserad på att dokumentera forsar. Eftersom jag inte visste vad som räknades som fors ville jag inte missa någon och här kunde man kanske säga att det forsade lite grann.

Det var det här jag fotade. Om det räknas som fors så var det här nummer ett. Men lite tveksam var jag.

Vi kom in i en liten skog igen och när man ser en skylt som denna så måste man se efter vad som finns där borta.

Vi har nog blivit lite kräsna för vi tyckte inte att utsikten var särskilt märkvärdig. Vi har sett alldeles för många storslagna vyer under resan. Men när jag insåg att jag kunde se min bil blev jag lite mer imponerad 😀

• 

• 

Här är den lilla tjärn som får representera det stilla vattnet. Om ni undrar varför min son dansar balett framför kameran så har han med sig i generna att göra konstiga miner eller poser när han fotas. Hans far var precis likadan, men jag lyckas ändå få ganska många ”normala” bilder. Jag gillar att han inte alltid vill vara helt ”normal” och just det begreppet är också väldigt intressant att diskutera. Men det får bli en annan gång. Men jag tror att många av er har haft funderingar kring vad som är normalt och vad som definierar ett normalt beteende.

Är det här en fors? I så fall är det nummer två.

Ännu en pose och kanske fors nummer tre.

Nummer fyra, men vi började tro att de första forsarna bara var porlande vatten i bäcken.

Men är det här verkligen en fors? Jag skulle vilja kalla det ett litet vattenfall. Hur som helst är det nummer fem.

Nummer sex.

Nummer sju. Det blir helt klart fler än sju forsar i den här bäcken. Men det är så klart helt beroende på vad som räknas som fors. Förmodligen är det bara ett namn som betyder att det finns många forsar och det verkliga antalet spelar i så fall ingen roll.

Nummer åtta.

Nummer nio. Balansövning eller balett…det får var och en ha sin egen uppfattning om 😀 Han hoppade väldigt graciöst mellan stenarna innan han intog den här posen. Kan ni förstå att jag tycker att resor med min son är väldigt roliga? Det kanske är tur att han inte lyckas inspirera mig till att göra likadant. Det skulle varken gå bra eller vara tjusigt.

Nummer tio. Jag nöjer mig med att stå på båda fötterna och hålla tungan rätt i mun när jag ska ta mig fram nära stup och slänter.

Nummer elva.

Nummer tolv.

Det här är i alla fall Kullafallet och det är helt klart ett vattenfall.

När vi satte oss i bilen började det regna och vi intog våra lunchmackor sittandes i den torra miljön i min bil.

Vi for vidare upp mot Stekenjokk, den nu nerlagda och vattenfyllda gruvan mellan fjälltopparna. Det regnade och blåste stormvindar så vi stannade bara till helt kort, tog några bilder och sedan var vi väldigt nöjda och ville bara fortsätta. Vilken skillnad mot när jag var där i höstas. Då njöt jag verkligen av ett fantastiskt väder.

Vi var inte klara med vatten riktigt än utan stannade till vid Gaustafallet. Här är det inte heller någon tvekan om att det är just ett fall.

En scen ur filmen Ronja Rövardotter spelades in här och kanske är det en av orsakerna till att turister hittar hit. Men man ska ha tur om man får plats på den alldeles för lilla p-platsen vid vägkanten.

Vi kom fram till stugan vid Stora Blåsjön ganska tidigt på eftermiddagen. Det var otroligt skönt att bara konstatera att vi inte ville göra något mer än att bara ta det lugnt. Energi och ork var lite på upphällningen för oss båda. Vi konstaterade att det var en väldigt fin stuga med bra utrustning. Som på beställning hade just den här stugan både skotork och torkskåp och våra skor hamnade genast i torken. Nu hade vi två nätter framför oss, en lite längre utflykt på måndagen och sedan bara hemresa med korta aktiviteter på tisdagen.

Definitioner av fors och vattenfall enligt Wikipedia.

En fors är ett avsnitt av ett vattendrag där bädden har en relativt brant lutning som orsakar en ökning av vattenhastighet och turbulens. En fors kännetecknas av att floden blir grundare och har vissa bergarter synliga över flödets yta. Då strömmande vatten skvätter över och runt stenarna blandas luftbubblor med det och delar av ytan och får en vit färg och bildar vad som kallas ”skummande vatten”. Forsar uppstår där bäckfåran är mycket motståndskraftig mot den eroderande kraften i vattendraget jämfört med bäckfåran nedströms. Forsar kategoriseras i sex klasser där den lägsta klassen är lätta att klara av och den högsta klassern utgör livsfara med liten eller ingen chans till räddning.

Ett vattenfall är en plats där ett vattendrag faller rakt ned. Vattenfall bildas där rinnande vatten ej kunnat erodera ner marken lika mycket överallt, varför ett slags stup bildas på botten. Uppströms och nedströms från detta stup rinner vattnet som vanligt, men över stupet störtar vattnet brant ner.