Ett minne

Nu vill jag berätta om ett minne som dök upp i förrgår när jag passerade en särskild och för mig viktig plats. Sommaren 2011 fick jag kortisontabletter för första gången och de skulle lindra en del ryggvärk var det tänkt. Medan jag åt dessa piller började jag må allt sämre och det blev så illa att jag började längta efter att dö och jag hade varken ork eller lust med någonting. Jag satte inte alls denna depression i samband med kortisonet för jag hade fått höra att de flesta blir piggare av en sådan kur. Men när jag gick till en annan läkare än den reumatolog som skrev ut kortisonet fick jag veta att just kortison kan framkalla depression hos en del personer. Det var skönt att få en förklaring och jag ringde genast till reumatologiska mottagningen för att säga att jag ville börja trappa ner. Det tog fyra veckor innan jag kunde sluta helt men jag mådde fortfarande väldigt dåligt. Då sa min man att ”nu måste vi hitta på något roligt” och han började förbereda för en husvagnsresa, samma rutt som den jag nyss har gjort, men motsols. Jag åkte medsols under min roadtrip. Jag var inte särskilt pigg på att följa med men gjorde det ändå för min mans skull.

På våra husvagnssemestrar har vi alltid försökt fricampa så mycket som möjligt. Det var lättare sedan det blev vanligt med dusch i vagnarna. Campingar stod vi bara på när vi var i trakter där det var svårt att hitta lediga fina platser i naturen och när vi behövde ladda husvagnsbatteriet. Självklart ville vi helst ha sjöutsikt och ett stående skämt var att de bakre stödbenen helst skulle stå i vattnet. Det medförde att min man, som aldrig tyckte att något var besvärligt, åkte ut på alla möjliga svårtillgänglia ställen för att komma så nära vatten som möjligt. När vi på den här trippen skulle hitta vårt första övernattningsställe hojtade min man till när vi från en bro såg en väg som gick rakt ut i en sjö. Det var i stort sett bara en väg, ca 500 meter lång, där en liten vändplats fanns innan vägen tog slut vid ett hinder. Det var inte en särskilt svårtillgänglig övernattningsplats jämfört med andra tokiga platser vi stannade på men för att vända ekipaget kopplade vi loss bilen från husvagnen och vände vagnen manuellt. Jag protesterade aldrig när min man valde att vi skulle åka in någonstans. Jag hade inställningen att går det tokigt så får han lösa det…och det gjorde han alltid. Den här bilden tog jag när jag i förrgår promenerade in till vår campingplats.

Det som gör den här platsen så minnesvärd är att just här kände jag att jag var glad igen. Jag blev nästan överdrivet lycklig bara av att känna glädje och det blev ännu bättre av att det var ca 20 grader ute och solsken. Så jag kommer alltid att minnas den första september 2011 som den dag då jag blev lycklig igen. Jag, min man och våra fina hundar Kasper och Rex på en fin plats där jag började vara glad igen. Ni förstår nog varför den här platsen betyder mycket för mig.

Jag har många gånger skrivit om att Kasper valde husse som sin favoritmänniska och tragiskt nog fick han nöja sig med den näst bästa tre år senare. Men när vi var ute och reste ville han gärna ligga i bakluckan. Kanske var han rädd för att bli lämnad eller så gillade han verkligen att ligga där.

Men om Kasper valde sin husse så var jag den allra bästa för Rex. De här bilderna är tagna med den tidens mobilkameror men ni kan ändå se hur fint han tittar på mig. Det är en blick som jag förknippar väldigt mycket med min Rex. När han låg i sin hundbädd vände han huvudet mot mig lite då och då och gav mig just den blicken. Det var ungefär som om han behövde bekräfta att ”ja, hon är kvar där. Då kan jag vara lugn”. Det var ju tur att vi blev valda av varsin hund så att det blev lite jämställt.

Jag vill även berätta om hur jag upptäckte att man inte ska lita på att bilder visar verkligheten. Det visste jag i och för sig innan också men för någon dag sedan blev det extra tydligt eftersom jag kan bevisa (om nu min bild visar sanningen 😉 ) att en bild har redigerats väldigt kraftigt. Jag tror att det var i går morse jag såg en tittarbild på SVT:s ”morgonstudion” och jag hajade till för det var nästan exakt en likadan bild, samma motiv ur samma vinkel men med en liten skillnad i avstånd, som jag hade tagit strax innan jag kom till Stekenjokk. Tittarbilden visade en vy med höstfärger. Inte ett enda grönt blad syntes och allt var jättegult. På tv pratade de t o m om att landet är avlångt och här är det höst. Ja, visst finns det höstfärger i fjällen men just här såg det ut som på min bild nedan dagen innan tittarbilden visades upp.


  1. För fanns det ett talesätt som sa ”att en bild ljuger aldrig”, så var det kanske förr, men idag kan man manipulera en bild hur enkelt som helst, så det talesättet gäller inte längre. Man kunde i och för sig manipulera bilder även förr, men det var inte så enkelt som idag.

    Gilla

    • Jag förstår inte riktigt lusten att förvandla en bild till något som så lätt kan avslöjas som helt fel. Jag redigerar även mina bilder men inte så mycket att de förvränger sanningen. Snarare vill jag ta bort den lilla förvrängning som kameran själv gör. Men det är så klart fritt fram för alla att göra precis som de vill. Lite lustigt ändå att jag fick ett så tydligt bevis på att allt inte stämde 🙂

      Gilla

      • Bilder har blivit manipulerade sedan fotografin uppfanns, men idag är det mycket enklare. Att kompensera för det kameran inte lyckades fånga jämfört med mänskliga ögat är okej, men att lägga till objekt och manipulation utöver korrigering är inte okej om man inte tydligt anger det.

        Gillad av 1 person

  2. Vilken fint minne du berättar för oss. Ömsint och vackert på så många sätt.
    Lite ledsamt är det om folk skickar in bilder som inte visar verkligheten, särskilt om den ska visa visa hur den delen av Sverige ser ut just idag. Det borde framgå när bilden är tagen, eller om den är förändrad på något sätt.

    Gilla

    • Tack Anna-Lena! Jag har många fina minnen från vår tid tillsammans och ibland ploppar det upp speciella stunder 😀
      Jag tycker att man luras med alltför förändrade bilder. Många redigerar sina bilder och det gör jag också men jag försöker få bilderna att överensstämma med verkligheten. Kameran ger mig ofta bilder som behöver justeras lite ljusmässigt och färgmässigt men jag vill att de ska se ut så som jag ser motiven. I alla fall så nära som möjligt. Men det finns olika åsikter och alla ska naturligtvis göra som de vill. Men ska man visa hur det faktiskt ser ut så borde det vara mer med sanningen överensstämmande.

      Gilla

    • Ja, den betyder mycket och jag kommer så väl ihåg att jag där konstaterade att jag mådde bra och kände mig glad igen 😀 Det kom säkert inte så plötsligt men det var där jag insåg att det var så. Kanske hjälpte min mans idé om att göra något roligt. Andra gången jag var tvungen att äta en kortisonkur, efter transplantationen, visste jag vad som väntade och då var det lättare att härda ut.

      Gillad av 1 person

  3. Det nyper till i mitt hjärta av de fina fotona du visar från er campingtur! Förstår att du har så många fina minnen av maken och av hundarna. Och jag ler åt att ni alltid ställde er med tassarna i vatten! Vi hade exakt samma filosofi, fricamping var ordet och helst vid en egen vattenpöl eller tjärn eller vattendrag. Då kunde hundarna vara lösa och människorna (vi) slapp passa på dem och kunde bara njuta och koppla av! Kram

    Gilla

    • Det nyper faktiskt till i mitt hjärta också när jag tänker tillbaka. Tack för den formuleringen. Den stämmer väldigt bra med hur det känns 🙂 Det är klart att jag har många fina minnen men en del är extra speciella, som den här platsen där jag plötsligt insåg att jag var lycklig 😀 Vi har stått på många tokiga platser men då har vi också haft fin utsikt från husvagnen. Kasper kunde vi ofta ha lös men Rex var en smitare. Det var lite synd om honom som alltid var tvungen att gå i koppel men rätt som det var stack han bara om han var lös och ju mer man ropade på honom desto snabbare sprang han. Men vi njöt alla fyra av våra resor och hundarna älskade att tränga ihop sig på det begränsade utrymmet i vagnen.
      Kram

      Gilla

  4. En underbar berättelse om platsen där du blev lycklig igen … eller kände att du var lycklig och kom bort från kortisonets biverkningar.
    Härliga bilder – och jag förstår att du har många såna här fina minnen, men att just den här platsen har en egen plats i ditt hjärta. Vi gillar också mest att fricampa, men det blir allt svårare, då konkurrensen om de bästa platserna blivit mycket hårdare mot hur det var för tio år sedan.
    Nej, idag kan man inte alls lita en bild – många filter och hård redigering kan helt förändra en bild helt.
    Ha nu en fin söndag!
    Kram

    Gilla

    • Tack Anki! Vissa stunder och platser stannar kvar och betyder extra mycket när minnena kommer tillbaka. Det här är inte den finast plats vi har stått på men kombinationen av att komma ur en medicinframkallad depression och känna glädje och att få göra något man verkligen njuter av tillsammans med någon man älskar, det minnet är speciellt 😀 Det var mycket lättare då att hitta fina fricampingplatser norrut. När vi reste söderut var det svårare och särskilt om det var under semestertider. Nu är det säkert ännu svårare, precis som du skriver. Men ni brukar hitta jättefina små campingar eller ställplatser. Husvagnar är oftast inte välkomna till dessa ställplatser så vi var hänvisade till campingar.
      Lite lagom redigering för att förbättra ljus eller färg brukar jag också göra men när man skickar in en sk tittarbild så förväntar sig nog de flesta att den ska visa sanningen.
      Tack Anki och detsamma till dig!
      Kram

      Gillad av 1 person

  5. Vilka fina bilder på dig, din man och hundarna. Rörande minne och jag slogs av hur härligt det måste ha varit att ha en man som helt sonika tyckte det var dags att göra dig glad. Jag förstår att du saknar honom. Jag har svårt att minnas bra stunder med min x-man, när man skiljs som ovänner så är det bara dom jobbiga sakerna man minns.
    Kram

    Gilla

    • Tack! Ett av många fina minnen men det här blev speciellt just tack vare att jag slapp ifrån kortisondepressionen 😀 Det var härligt att vara två och vi gjorde mycket kul tillsammans. Det är klart att saknaden är stor men nu tar glädjen över minnena mestadels över. Jag vill absolut inte glömma och jag tänker ofta på oss två tillsammans 😀 Ur det perspektivet har jag nog det lättare än du med tankar på hur det var.
      Kram

      Gilla

  6. Vilket fint minne och ni ser så nöjda ut båda två så jag förstår att platsen är betydelsefull.
    Numera är det väldigt ovanligt att bilder inte är redigerade men själv föredrar jag att se det som verkligheten är. Så skönt att du kunde sluta med kortisonet för det finns en gräns för vilka biverkningar man står ut med.

    Kram och god söndag!

    Gilla

    • Ja, det är ett fint minne att ha och jag tror att min man blev lika glad som jag när han fick tillbaka sin vanligtvis glada fru 😀
      Jag vill också att bilderna ska visa verkligheten men jag märker ibland att jag får blekare bilder än hur det ser ut i verkligheten. Då gör jag en del små justeringar.
      För mig fanns det inget alternativ till att sluta med kortisonet. Jag hade hellre ont. När jag senare fick kortison efter transplantationen var det ju nödvändigt men då underlättade det att jag visste vad det rörde sig om och att det skulle gå över.
      Kram och detsamma!

      Gilla

  7. Vilket fint minne, ni ser ut att må gott där med era hundar. Så bra att du gav med dig även att du kände dig ohågad till denna tripp. Förstår att det blivit några utflykter där ni letat guldkorsställen. Har man speciella önskemål så har man 🙂 Hur som så har du inte åldrats iallafall, du ser exakt lika dan ut nu som du gjorde då trotts allt du varit med om. Det har säkert med dit glada humör att göra.

    Kramar

    Gilla

    • Det var, i mitt tycke, den perfekta dagen 😀 I ett förhållande måste man ge och ta och jag följde mest med för min mans skull. Men sedan blev det bra på alla sätt och väldigt lyckat. Vi har stått på många fina platser genom åren och ibland har vi haft svårt att ta oss därifrån av olika orsaker. Men det har alltid löst sig och vi har fått många fina minnen.
      Hahaha, jag har helt klart åldrats på dessa 9 år men kanske inte så att det syns på de här bilderna 😉
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s