Innan jag gav mig iväg till den här dagens olika mål fick jag en rejäl mysstund med de jättefina hundarna som avslutade förra inlägget. Ligger de bundna precis bredvid min bil och dessutom ser förväntansfulla ut så kan jag bara inte motstå dem. Deras husse skakade precis ett lakan i fönstret och det var nog bra att jag kunde fråga innan jag gick fram till hans hundar. En bra start på dagen.

Solen var helt försvunnen och molnen gömde det mesta av fjällen men vattenfall kan man titta på i alla fall. Fjället, som också var i närheten, fick alltså vänta. Fiskonfallet har jag inte sett förut så jag visste inte vad som väntade.

Stigen gick en bit ifrån fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.

De låga molnen såg ut som dimmoln som brukar lätta när solen påverkar dem. Men när jag närmade mig Satsfjället såg det fortfarande ut så här. Inte så lovande om man vill se långt ut över fjällvärlden.

Tsiegle berättar om de samer som levt och verkat i området. Glaset i konstverket har formen av en samisk kåta med dörröppningen mot syd-sydöst. Tittar man genom ingången så möts man av de personer som levt här. Konstverket har byggts upp med hjälp av hållfasta stenar och glas som fästs samman med hjälp av fogmassa. Tomas Colbengtson,ville göra ett konstverk som både var en traditionell rösad vägvisare och visade upp de folk som vandrat längs lederna i en annan tid.

Närbilden tog jag innan jag började min vandring men hela skulpturen hamnade på bild när jag kom tillbaka. Som ni ser har jag nu spoilat att vädret förändrades.

Jag tänkte inte gå särskilt långt utan bara följa leden så länge det kändes bra. Välpreppad med alvedon började jag den, till en början, lätta vandringen.

Efter bara några hundra meter pekade en skylt ut en stig till en utsikt om 1,5 km. Det tyckte jag verkade vara en lagom lång väg. Det började som en trevlig och lättgången stig.

Jag var hungrig redan när jag lämnade bilen och ganska snart kom jag till en bra plats att äta min lunch på.

När jag fortsatte lutade det kraftigare uppåt och så var det under större delen av den fortsatta vandringen. Leden varierade mellan att vara stenig, full av rötter eller med stora nivåskillnader mellan stegen. När jag någon kort stund kom till en slät del kändes det väldigt vilsamt för hela rörelseapparaten. Men jag såg att molnen började lätta lite och jag visste att utsikten längre upp skulle vara enastående och värd ansträngningen att ta mig dit.

Så rätt jag hade 😀

Mobilen ger en lite annan kvalitet på bilder men jag kände att jag ville vara med på åtminstone en bild från den här trippen. Här uppe, med vad som ibland kändes som stormvindar, kände jag verkligen att jag saknade min superkorta frisyr. Det är sju månader sedan jag klippte mig och nu är det en väldigt tråkig längd. Jag hade jackans luva uppdragen över huvudet pga vindarna men tog av den för bildens skull.

Långt där nere, nästan exakt i mitten av bilden, bodde jag natten som var.

Jag hade en bit kvar till toppen och nu var jag rejält sliten på alla möjliga vis. Men att gå här uppe, helt ensam med alla dessa vyer, gav mig lite extra energi. Jag hade redan vid tre tillfällen trott att nästa krön var toppen. Men efter varje liten kulle kom det ett nytt krön och mer brant uppförsbacke. Här var jag glad att min svindel inte är på så hög nivå som för en del andra. Jag vågade inte gå för nära kanten och att dessutom känna att de starka vindarna kunde påverka balansen gjorde mig lite extra försiktig. Kullen ni ser där framme är den utsikt som utlovades efter 1,5 km. Men där svek mig min envishet. Den ser mindre ut här än den var när jag kom fram och jag kände att jag orkade inte med den sista ansträngningen. Jag skyllde på värk, trötthet, dålig kondition och la till svindelkänslor och starka vindar. Nu efteråt kan jag ångra att jag gav upp men jag vet att jag inte hade fått se något mer spektakulärt där uppe. På andra sidan låg dimma och moln fortfarande tjocka över fjällen och jag kände mig extremt nöjd med vad jag fick se ändå. Alla som vandrat i fjällen kan intyga att 1,5 km här inte är som att gå 1.5 km i ett plattare landskap. Det tog mig nästan två timmar att komma hit upp.

Långt där nere syns parkeringen och nu skulle jag ta mig ner till den. Alla mina muskelgrupper i benen har fått jobba hårt under den här resan och de ska ha en stor eloge för att de har klarat den uppgiften.

Äntligen nere vid starten igen. En helt underbar upplevelse som jag inte ångrar det allra minsta att jag gav mig själv. Jag trivs som bäst när jag får stå på en höjd och se ut över världen. Men det här var min sista fjällvandring den här resan och kanske på lång tid framöver. Här syntes toppen och det var bara den allra sista kullen jag inte klarade. Lite irriterande nu i efterskott men när jag stod där och såg upp mot den branta stigen var det ett helt självklart val.

Jag fortsatte mot Trappstegsforsen och ni förstår nog varför den heter så. På parkeringen stod redan fyra stora husbilar och flera stativ med imponerande kamerautrustningar var uppställda med kameraägarna fullt fokuserade på forsen. Jag kände mig som lite udda när jag ställde min lilla bil bredvid de stora ekipagen och gick fram till forsen med min i sammanhanget enkla kamera. Men jag blev glatt bemött och vi pratade om tidigare besök här, hur det kan se ut ibland och om våra resrutter. Trevliga semesterfirare som mår bra är ofta välkomnande och delar gärna med sig av sina erfarenheter. Jag blev ändå glad när en annan bilist dök upp och tog fram sin mobil för att fota forsen.

Forsen fortsätter på andra sidan bron.

Jag trodde att jag hade sett allt jag skulle vid det här laget och ställde in GPS:en mot Saiva camping, där jag hade en stuga bokad. Men lite senare stannade jag till vid Litsjöforsen för att titta på ännu mer strömmande och forsande vatten. När man åker i de här trakterna är en vanlig sjö, som Storsjön, ganska intetsägande. Lite dramatik i landskapet och hur vattnet får olika skepnader och former gör stor skillnad. Jag har åkt förbi många små sjöar där varken berg, fjäll eller rörelser i vattnet ger något extra. Jag har nog blivit lite kräsen under den här resan för jag har inte känt någon dragning till att stanna då.

Min campingstuga blev en glad överraskning. Allt känns fräscht och välvårdat och det finns t o m en bekväm soffa. Jag tänker tillbaka på den campingstuga jag och Kasper (min senaste hund, info för de som inte vet) hyrde när jag väntade på min lever. Jag var i trängande behov av utsikt över vatten och vi bodde tre nätter i en stuga på Vadstena camping. Vatten och vackra solnedgångar fick vi men den väldigt slitna och ganska tråkiga stugan kostade 250 kr mer per natt än den här.

• 

• 

• 

Nu återstår bara hemresan. Jag har inga planerade stopp längs vägen och vädret verkar bli ett bilåkarväder. 23 mil hem och det ska bli skönt att komma hem och bara ta det lugnt ett tag. Det har varit en underbar resa med massor av fantastiska upplevelser och jag är sååå glad att jag inte lät mitt ben hindra mig. Jag skulle gärna göra om den och kanske upptäcka fler fina platser.