Favoritrundan

Vid det här laget vet ni att min favoritrunda går upp på höjderna ovanför mig, förbi Frösövallens café och Sommarhagen för att där följa stigen hemåt. Den här tiden händer det mycket i naturen och det finns alltid mycket att fotografera. Jag försöker undvika de växter som redan har blivit väl dokumenterade och letar efter det som har tillkommit.

Nordisk stormhatt. Det finns två arter av stormhatt i Sverige. Dels den här, som förekommer mest i fjällnära natur, och äkta stormhatt som mest finns i Skåne och Dalarna. Den äkta kan förekomma tillfälligt lite var som helst eftersom den ursprungligen var en odlad art. Det här vet jag inte om jag litar helt på eftersom jag bara har sett den väldigt blå, äkta stormhatten här uppe tidigare. Det är först i år, här på Frösön, färgen har varit annorlunda. I världen finns över trehundra arter av stormhatt.

Här fick jag lära mig ännu mer. Jag har klumpat ihop den här med alla olika fibblor men det rätta namnet är gullris. Jag googlade fibblor eftersom jag ville veta vad just den här heter. Den fanns med bland bilderna på fibblor men nu vet jag att den hör till gullrissläktet och familjen korgblommiga växter. Namnet är alltså gullris. Lite förvånad blev jag eftersom jag förknippar en annan växt med det namnet. Men jag drar slutsatsen att det finns olika sorters gullris, precis som det finns många olika fibblor. Slut på lektionen.

Tistel och humla. Jag försökte ta reda på vilken sorts tistel det här är men gav upp.

Någon slags loka med gott om plats för besökare. Tre stycken vid det här tillfället.

Nötväcka

Jag vandrade vidare från Sommarhagen, förbi campingen och hemåt.

Sist jag gick här nådde gräs och blommor ovanför knähöjd men nu är gräset slaget och stigen väl synlig.

Gulmåra

Skogsgräsfjäril

En skön dag närmar sig sitt slut och för mig har den inneburit träning, promenad och välbehövlig vila. Jag tänker ofta att jag har det bra som slipper stressa upp mig om jag får lite extra ont. Jag har inga måsten utan kan vila eller träna mig bättre. Eller som idag, både träning och vila. Jag kan välja precis det som känns rätt och behöver inte pressa mig till det som för många är det vardagliga. Jag fick frågan, från min volontärkollega, om jag saknar arbetslivet och det är klart att jag gör. Men efter mer än tjugo år som sjukskriven har jag sedan länge accepterat situationen och lärt mig att hantera den. Jag gav ett djupare svar än så på hans fråga och fick både förståelse och hans egna insikter tillbaka. Ett av många givande samtalsämnen vi berörde.

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Förstår att det är en favoritrunda! Såå mycket trevligt att titta på utefter vandringsvägen – vacker´natur med vackra blommor och så fåglar, humlor och fjärilar! Jättefina bilder! Ingen aning vilken tistel – jag kan nog bara åkertistel och vägtistel rätt upp och ner, sen måste jag kolla floran 🙂
    Skönt att du kan ta dagen som den kommer och som du känner passar dig – skönt att inte behöva stressa, speciellt när man lider av olika smärtproblem …
    Önskar dig allt gott!
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Ja, jag påverkas inte riktigt lika mycket av vyerna nu men jag blir fortfarande glad och tillfreds av den här promenaden 😀 Att fota insekter på blommor är inte så svårt eftersom det finns gott om båda delarna och insekterna verkar inte bry sig om ifall jag sitter där med min kamera. Fåglar och fjärilar är aningen knepigare att få med på bild men när man lyckas känns det väldigt bra. Jag lutade ett tag åt att de kunde vara rosentistel men tyckte inte att det stämde riktigt. Det får räcka med att jag vet att det är en tistel 😀
      Om man ska se till fördelarna med att inte kunna arbeta så är nog den största just att jag kan göra det jag själv känner går bra. Får jag mer värk så kan jag ta det bästa beslutet med hänsyn till det och tycker jag att något är värt extra värk så vet jag att jag senare kan ta det lugnt tills det är bättre igen.
      Tack Anki och jag önskar dig detsamma!
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  2. Förstår mer än väl att det är en favoritrunda. Naturen är vacker, vyerna vackra och så vackert det blommar. Vad kan man mer begära?

    Kram och god kväll!

    Gilla

    Svara

    • Den rundan blev min favorit ganska snart efter flytten hit. Till viss del beror det nog på närheten men jag märker hur humör, tankar och stress påverkas positivt när jag går där. Liknande påverkan får jag när jag går på andra promenader också men den här ger något extra 😀
      Kram och detsamma!

      Gilla

      Svara

    • Ja, det är lätt att tro att det blir så. Jag var en högeffektiv kvinna som trodde att jag orkade hur mycket som helst. Jag borde ha klättrat på väggarna av rastlöshet men i början mådde jag så dåligt både fysiskt och psykiskt att jag bara ville vara ifred. Jag insåg snart att jag mådde bättre av viss aktivitet och när jag upptäckte hur bra en Tens-apparat hjälpte mig var det som en befrielse. Men de framsteg jag gjorde räckte inte till mer än att klara det jag måste på hemmafronten. Visst längtade jag tillbaka till arbetskamrater, ett roligt jobb och en bättre inkomst men min energi tog slut alldeles för fort för att jag på allvar skulle fundera på en återgång i arbete. Efter ett antal utredningar, då jag först fick hopp om en lösning och sedan alltid föll ner i besvikelse, accepterade jag att det var så här mitt liv skulle se ut. Då kan man antingen deppa ihop eller hitta nya vinklar. Tack och lov har jag lätt för att just se möjligheter och som du vet är jag inte stillasittande. Men jag måste hela tiden göra avvägningar om vilka konsekvenser olika aktiviteter får. Är man sjukskriven så finns det en anledning och det mesta av kraften går åt till det. Det här blev en lång utläggning men jag vill gärna förklara att det inte är säkert att man blir galen av tristess eller rastlöshet. Den lilla aktivitet man har tar så mycket kraft att man är nöjd med att sedan inte göra så mycket mer. Men det här gäller nog mest kroniska värktillstånd och det finns säkert andra orsaker till sjukskrivning där rastlösheten blir riktigt svår.
      Jag hoppas att du slipper få reda på hur du skulle reagera 😀

      Gillad av 1 person

      Svara

      • Jag tycker att det är fantastiskt gjort av dig att behålla livsgnistan, trots att periodvis säkerligen inte varit så lätt. Nu kommer jag aldrig kunna få någon erfarenhet av att vara sjukskriven i 20 år, är ”lite för gammal” för det. Min erfarenhet av sjukskrivningar är dessutom väldigt liten då det bara handlar om två tillfällen och sammanlagt 15 dagar under de 40 år jag arbetat. När jag hade corona kunde jag jobba hemma och när vi hade svininfluensan var det sonen som insjuknade först, så då blev det VAB. Dessvärre har jag under mitt liv träffat på många personer som lyckats bygga upp en identitet som den ”sjukskrivne” eller ”förtidspensionären” där allt till slut bara har kretsat kring besvär, kontakter med vården och försäkringskassan. Detta tröttar ju i längden ut närstående och vänner, så det leder nog ofta till att sociala kontakter begränsas, jag har tyvärr själv begränsat sociala kontakter med människor av detta skäl, inget jag är stolt över men så är det.

        Du har ju lyckats att bibehålla ett normalt liv, vilket ju är helt fantastiskt. Sedan är det ju helt sant att man inte vet om man skulle klättra på väggarna eller inte, man kanske inte ens skulle orka göra det.

        Gilla

      • Men tack, vad snällt skrivet 😀 Jag gläds med dig för att du har ett jobb du älskar och att du har fått vara frisk i stort sett hela ditt liv. Jag tycker inte att du behöver känna skuld för att du stänger ute vissa personer. Jag orkar inte heller med energitjuvar och dit räknar jag de som mest bara beklagar sig när de pratar. Det kan handla om sjukdomar eller att gnälla över hur andra människor väljer att leva sina liv. Vi som lever med diverse funktionshinder kan så klart inte låta bli att någon gång nämna dem, de är ju en del av våra liv och kan ibland behöva tas upp som förklaring. Men jag har nog haft tur då jag mest bara har träffat på personer som kan hantera sin värk och som för det mesta har en positiv livssyn. Gnällkärringar och surgubbar lider nog mest själva av hur de är. Jag önskar att man på ett bra sätt kunde få dem att inse att de skrämmer bort sin omgivning men det är nog inte så lätt. Sedan finns det tillfällen då det blir lite för mycket som tynger och då är det skönt att få ventilera. Det kan vara på bloggen eller till någon närstående. Men då tror jag det är bra att inte fastna i det ämnet utan att sedan gå vidare med de vanliga inläggen.

        Gillad av 1 person

      • Tyvärr tror jag att när det gått så långt att man antagit identiteten som ”sjukskriven” så är det försent, då har man redan bränt alla broar. Energitjuvar är ett passande ord för denna typ av människor. Träffade för 30 år sedan en kvinna, det blev inte långvarigt, hon hade under ett års tid lyckats anamma sin identitet som den sjukskrivna, allt var bara jobbigt.

        Gilla

      • Ja, så är det nog. Om jag skulle ha haft det förhållningssättet så skulle jag vara väldigt vilsen och ha en identitetskris nu. Jag är varken sjukskriven eller anmäld som arbetslös. Fem år kvar innan jag kan gå i pension. Vem är jag? Tack och lov känner jag inte så och jag har gått vidare även i det fallet (mitt fall i förvaltningsrätten har säkert skjutits upp ännu mer pga corona). Bra att du inte stannade kvar i ett trist förhållande av medlidsamhet. Det blir aldrig bra och som jag förstår det hittade du något bättre senare. Och resultatet blev en fin son 😀

        Gillad av 1 person

  5. Hej, när jag bodde i ett tidigare pörte med många gamla fina blomster i trädgården lärde jag mig om stormhatten. Den var så blå och vacker men tydligen giftig. Så är det ofta i naturen, det finaste är farligast! Visst händer det ännu en del, men jag får nästan lite panik när renfanan redan blommar, för mig är den typ sommarens sista blomma! Rätt skönt att det slår vägrenarna nu, för det ser onekligen ganska skräpigt ut längs vägarna.Arbetslivet ja, det är inget jag saknar, jag minns mest tillbaka på de år jag hade arbetskamrater, vad roligt det var, sista åren var vi ju egenföretagare och därmed bara sällskap åt varandra. Arbetsgemenskap är kul när det fungerar, och pest och pina när någon förgiftar stämningen i gruppen. Just nu känner jag dagligen en viss press och ett visst ansvar för att se till dem som inte mår bra i situationen som råder. Men det är ju inget som direkt inskränker min tillvaro, dessutom självvalt. Försöker dock få dagar utan åtaganden, men det är svårare just nu.
    Trevlig helg, hoppas vi får väder som lämpar sig för uteaktiviteter! Kramen

    Gilla

    Svara

    • Ja, den är giftig men vacker. Jag tycker att det ser ut som massor av små smurfmössor och i början var det den tanken som gjorde att jag kom ihåg namnet. Smurfmössa-smurfhatt-stormhatt 😀
      Renfanan har börjat blomma här också och jag har också insett att nu har halva sommaren försvunnit. Mig gör det inte så mycket eftersom jag tycker väldigt mycket om hösten men jag vet ju att de flesta gärna skulle vilja ha mycket mer sommar.
      Jag har trivts bra på alla mina arbetsplatser och visst skulle jag vilja ha tillbaka vissa delar. Men nu är det som det är och då får man utgå från det. Det klarar jag ganska bra och det gör du med 😀 Du är snäll som ställer upp för de som klarar mindre än du. Det ger nog både dig och dem en hel del glädje men var försiktig så att du inte tar i för mycket. Du ska också hålla genom hela coronakrisen.
      Tack detsamma. Vädret idag är skönt och sommarvarmt men fr o m söndag blir det regn och rusk här enligt väderappen. Då får jag smita ut om det blir ett kort uppehåll.
      Kram

      Gillad av 1 person

      Svara

  6. Jättefina bilder!
    Det låter väldigt skönt att du kan känna efter hur du mår och så lägga upp din dag efter det. Att kunna vila när man känner att man behöver det. Hur har det gått med juristen du anlitade i ärendet med försäkringskassan?
    Kram

    Gilla

    Svara

    • Tack! Att lyssna på min kropp och planera efter hur den mår har blivit en vana. Men jag utsätter mig själv för ganska tuffa saker ibland. Då vet jag att det blir konsekvenser men de tar jag gärna om jag får göra något roligt innan 😀
      Juristen skrev ihop två jättefina buntar till överklagandena (det blev två ärenden i mitt fall) och den vanliga väntetiden är drygt ett år. Nu har det förmodligen skjutits upp ännu mer pga corona. Jag tänker inte så mycket på det utan det blir som det blir när de tar ett beslut. Jag klarar mig ju som tur är ändå och det är väldigt skönt att slippa försäkringskassan.
      Kram

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar