Jag såg ett tv-program igår kväll om en ung tjej som hamnade på transplantationslistan för att hon behövde nya lungor. Vi tittare fick vara med under en del av hennes utredning och väntan på SAMTALET. När det äntligen kom fick vi följa med till sjuhuset, se lite av hur hon förbereddes och sedan rullades in till operation. Naturligtvis blev jag påverkad. Det är inte ett dugg konstigt. Det som är underligt är nog mer att jag blev förvånad över mina känslor och att jag skulle reagera så starkt.
Jag ska genast poängtera att det var positiva känslor och tankar som sköljde över mig. Vilken grej jag har varit med om och vilken lycka att jag fick chansen och att det gick så fantastiskt bra. Jag och den här tjejen har helt olika upplevelser och medan hon behövde nya lungor var det en ny lever som jag väntade på. Jag hade också en lättare väntan i och med att mitt liv aldrig var i fara. För den här tjejen fanns hela tiden risken att hon skulle hinna dö innan hon fick de nya lungorna. Men trots att vi väntade på olika organ kände jag igen mig i mycket av det hon beskrev. Att inte orka gå, att inte kunna prata utan besvär. Resten av våra symptom var lite olika. Smärtor på olika ställen och andra problem som inte var lika för oss.
Jag kände igen mig när hon vid ett tillfälle sa att hennes familj var mer orolig för operationen än vad hon var. Precis så var det för mig. Jag var helt lugn och såg väldigt mycket fram mot ingreppet. Efter det skulle jag ju må bra och i mina tankar fanns det inga risker. Jag fick rätt. Förutom en liten avstötning de första dagarna har allt gått som smort. Det är väl därför jag väldigt sällan tänker på att jag faktiskt har någon annans lever i min kropp. Jag är medveten om vad jag har varit med om men har ändå på något sätt glömt bort det. Kanske gömt undan det. Lite konstigt eftersom jag faktiskt nämner det ibland men då är det något som mest känns diffust. Nu blev jag påmind och i alla moment, från det att hennes telefonsamtal kom, kom glada minnen tillbaka till mig. Det pirrade i min mage av förväntan när den unga tjejen rullades in till operation och det var som om min hjärna mindes hur jag kände när det var jag som var i den situationen. Jag mådde bra och var glad på sjukhuset. Likadant när jag kom hem. Då räknar jag inte med de biverkningar som ställde till det lite. Jag är evinnerligt glad och tacksam för att min donator gjorde valet att bli just en donator. Där satt jag framför tv:n och blev tårögd för att jag var så rörd och glad.
I dag var molnen bara över mig och min omgivning. Borta i fjällvärlden var det klart. Jag såg tydligt att det inte var snö på de närmaste topparna men något som jag såg och som ni inte kan utläsa av den här bilden, är att det är snö på fjälltoppar längre bak. Om ni har väldigt bra syn kan ni kanske urskilja en topp, med lite snö, som sticker upp alldeles bredvid det runda fjället. Jag kan nästan slå vad om att det även är snö på Åreskutan nu men det får jag titta efter en annan dag.
Jag brukar inte sitta och kludda eller rita på fri hand. Jag har inga som helst konstnärliga anlag. Men jag blev inspirerad när jag såg den här granen, mitt bland alla gulnande lövträd. Jag skrattade till när jag genast såg vad den märkliga toppen föreställer. På nästa bild har jag faktiskt kluddat och det är inte snyggare än något en treåring skulle kunna åstadkomma. Men jag visar det i alla fall för att få veta om ni ser samma sak.
För mig var det tydligt att det dansar någon i toppen av granen. Inte en dansös utan en gransös med blå fjäder i huvudet och bastkjol.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Jag förstår mer än väl att du blev påmind om din egen resa. Vilken otrolig tur att det finn personer som väljer att donera sina organ men ändå är bristen stor. Min närmaste kollegas bror genomgick en levertransplantation i torsdags och hittills har allt gått planenligt.
Kram och god kväll!
GillaGilla
Det blev verkligt för mig igen och jag är lyckligt lottad som bara har bra minnen av själva vården 🙂 Jag hoppas att din kollegas bror har samma tur och att återhämtningen går bra 🙂
Kram och detsamma till dig!
GillaGilla
Vilket glädjerus där på slutet med gransösen. Måste erkänna att min fantasi inte var lika stark som din i detta fallet. Jag såg nog mest ett märkligt ansikte däruppe i grantoppen.
Förstår mycket väl dina känslor när du såg programmet. Jag såg det i tv-tablån men tittade inte. Antagligen var det något annat program som jag paxade för. Ibland känner jag också att jag inte är ”på humör” för känslosamma program som jag vet kommer att producera mycket känslor och kanske tårar. För så är det trots att man inte har samma erfarenhet i bagaget som du har. Men det handlar ju om människor, o om möjligheten att få ett fortsatt bra liv. Ibland bestämmer jag mig för att se vissa program på play vid senare tillfälle, men tyvärr blir det sällan så. Det kommer alltid något annat emellan. jag hoppas det gick lika bra för tjejen i programmet som för dig! Hörde talas om att man nu försöker öka organens överlevnadstid innan de måste inopereras i ny patient. Det skulle innebära otroliga vinster för organmottagarna, som kunde bli många fler. Hoppas forskningen inom området lyckas med konststycket att bevara organen längre tid.
Kramen
GillaGilla
Haha, ja det är inte var dag man får se en gransös uppe bland trädtopparna 😀
Jag kan också ha svårt för att se program som kan påverka mig känslomässigt. Men det här ville jag se och som tur var gick det bra för denna tjej. I alla fall inom den tidsperiod som programmet omfattade. Hon fick en avstötning efter tre månader men den hävdes med stark medicinering. Förhoppningsvis hände inget mer oväntat.
Precis som du, kan jag också bestämma mig för att se något via playtjänsterna senare men på något vis ramlar den föresatsen ofta bort ur minnet.
Om nya metoder att bevara organ längre kommer fram, innebär det ökade chanser för många fler att överleva. Som det är nu finns det väldigt många hinder för att organ ska kunna doneras. Donatorn måste befinna sig i intensivvården för att organen ska kunna räddas och det är inte en hög procent av antalet olycksdödade som uppfyller det kriteriet. Tillsammans med tidsgränser gör det att en stor mängd organ går förlorade. Men om fler tar ställning för att donera och tidsbegränsningarna kan förlängas, då gör det ganska stor skillnad.
Kram
GillaGilla
Om jag får bestämma så tycker jag att du ska kludda på flera foton. Mycket roande, så nu förväntar jag mig flera granskade foton som fått sig några sträck på fri hand. Kanske är det fru Gran som höjer armarna av glädje när hon får syn på dig 🙂
För varje lyckad transplantation som för med sig goda minnen både innan och efter operation gör mig så glad.Jag är så förundrad över hur bra det går för många med sina nya organ. Jag har inte själv tittat på detta programmet, men jag förstår att du känner igen dig i mycket. Jag ska titta på detta och några andra program som jag har på min lilla lista över missade nu när jag har semester.
Kom att tänka på en sak! Hur har det gått med FK?
Kram
GillaGilla
Nja, så mycket mer kludd kommer det nog inte från mig 😉 Det här blev en spontan förbättring/förfulning när jag såg vad det föreställde och det var egentligen inte tänkt att jag skulle publicera bilden. Men jag bjussar på det den här gången 😀 Din tanke om att fru Gran blir glad är också kul. Tänk om hon hade böjt sig fram för att kramas 😀
Jag blir också väldigt glad varje gång jag hör om lyckade transplantationer och ett fint liv för den transplanterade efteråt. Det finns exempel både på framgång och motgång och jag är väldigt glad över att tillhöra framgångsstatistiken.
Jag har inte hört något från FK på över en månad. När jag går in på min sida hos dem ser jag att de har mottagit sjukanmälan och läkarintyg och tidigare har jag fått besked om att min överklagan hade kommit fram. Det kan vara så att eftersom det är en ny sjukskrivning och jag har flyttat, så har nu ärendet kommit till handläggare här uppe. Jag fick höra att förflyttningen skulle ske vid årsskiftet men nu kan jag tänka mig att ärendet har hamnat här. Vad det innebär vet jag inte men det kan förklara att handläggningen tar lite tid. Men snart borde jag få något slags besked. Så länge försöker jag att inte tänka så mycket på det.
Kram
GillaGilla
Vackra bilder från din hemmaplan!
Jag tänkte direkt på dig när jag såg trailern om programmet – jag såg det inte själv – sällan jag som väljer program här hemma 🙂
Haha … nu fick du allt till det Ingrid! Kul! På originalbilden ser jag en lite mindre figur högst upp till höger i grantoppen – en som jagar en annan till vänster i grantoppen – men i din förbättrade version ser jag exakt vad du såg!
Gör gärna fler såna här små konstverk!
Kram
GillaGilla
Tack!
Jag ville så klart gärna se programmet och det är jag glad att jag gjorde. Jag fick en stor behållning av att se det och ännu bättre var det att den unga tjejen verkar ha klarat sig bra.
Jag är så påverkad av min egen uppfattning av vad grantoppen visar så jag har svårt att se det du beskriver. Men lika väl som du tänkte på mig i samband med programmet om donationen, så tänkte jag på dig när jag ritade min figur. Jag tänkte att du säkert skulle se någon slags figur men kanske inte samma som jag såg 🙂
Haha, några fler ”konstverk” blir det nog inte för min del. Det överlåter jag åt mer konstnärliga personer. Men kanske…om jag får en spontan impuls igen 😉
Kram
GillaGillad av 1 person
Jag förstår att du blev berörd av programmet och att en massa känslor dök upp. Du blev påmind om vad du gick igenom och jag kan tänka mig känslorna som dina barn hade. Så skönt ändå att du var så lugn och trygg.
När det gäller bilden ser jag en häxa flygandes på en kvast!?
Kram
GillaGilla
Ja, jag blev berörd men på ett väldigt positivt sätt. Jag har massor av ljusa minnen efter att mitt samtal kom (för andra gången). Jag kan bli nervös och vimsig ibland men inte när det gällde min egen transplantation. Men hade det gällt något av mina barn hade det nog varit annorlunda.
Kul att man kan se så olika saker i samma bild. Jag ska se efter och se om jag kan hitta din flygande häxa 😀
Kram
GillaGilla
Jo men visst fanns det något i toppen men för mig var det en påskkärring på kvast. Tänk så läkare kan göra nu för tiden och tänk att du fick en ny lever och kan leva som vanligt igen. Det måste vara en märklig känsla.
GillaGilla
Jo, det programmet såg jag också med stort intresse. Sände även mer än en tanke till dig! Fascinerande vad läkarvetenskapen kan fixa till.
GillaGilla
Det var ett bra program som visade hur det är. Inte hela sanningen för det är väldigt många fler undersökningar, provtagningar, vaccinationer etc som inte fick plats. Men jag tyckte att de fångade hennes tankar så bra de kunde på den begränsade tiden. Läkarna är fantastiska som kan sätta ihop nerver och blodkärl och mycket annat så att nya organ kan fungera 🙂
GillaGillad av 1 person
Jag såg också filmen om tjejen som väntade på lungor och blev oerhört berörd. Jag själv har anmält mig till donationsregistret för länge länge sedan. Jag ska återigen prata med grabbarna om detta, med donation. Jag har inte skrivit in dem i något register än men skulle vilja få med dem och deras far på det. Så oerhört viktigt. Sedan hoppas man ju för allt i världen att de aldrig dör före mig men OM de gör det önskar jag att deras kroppar kunde hjälpa andra.
GillaGilla
Det är svårt att sätta sig in i rädslan att inte hinna få ett organ i tid. Jag är visserligen transplanterad men hade aldrig den rädslan och det är säkert en väldigt stor skillnad. Jag var lite rädd att den här tjejen inte skulla komma i mål och jag blev väldigt påverkad och sedan lika glad när det gick bra.
Jag har stått med i donationsregistret sedan många år och varje gång något av mina organ drabbas av något så skrattar jag lite bittert inombords. Njurar och lever duger inte att donera men jag har fortfarande en del andra fungerande organ och jag står kvar i registret 🙂 Det är klart att du vill att dina barn ska leva längre än du och hur det än blir så är det värdefullt om de vill donera sina organ.
GillaGilla