Jag hade ett intressant samtal med min äldsta dotter, precis som vi nästan alltid hittar intressanta ämnen att fördjupa oss i. Som ni redan har förstått handlade det om hur man definierar lycka, hur man vet att man är lycklig och när man första gången verkligen kände att man var lycklig. Ingen av oss kan minnas att vi tänkte på just ordet lycka när vi var barn. Vi upplevde då att vi hade det bra men kanske barn inte tänker i termer av lycka utan bara känner sig tillfreds (om de upplever att de har det bra). Inte gick jag omkring i naturen och njöt av att den var väldigt vacker. Den fanns där, den var självklar och jag hade mycket kul i den. För övrigt ofta samma natur som jag har omkring mig nu. Men den lycka jag känner nu, den kändes inte då. Eller snarare kanske den fanns där men den var inte uttalad.
Det kanske tar ett tag innan människor utvecklar sina tankar till att sätta ord på att det man känner är just lycka. Kan ni säga när ni första gången kände lycka? Eller vilken period i livet som ni tror att ni för första gången verkligen kände lycka? För min del tror jag att det var i vuxen ålder. Och då vill jag ändå framhålla att jag hade en lycklig barndom. Jag kände det bara inte då. Första gången jag minns att jag hade en riktig lyckokänsla var när jag och min man övade i kyrkan inför vårt kommande bröllop. Jag var lite fnissig och tyckte mest att det var jobbigt att öva men min man var helt allvarlig, upprepade det prästen sa och lät som om han menade varje ord. Jag minns att jag bara tittade förundrat på honom och då kände jag mig älskad, viktig och otroligt lycklig. Själva bröllopet kommer jag knappt ihåg.
Men ni som känner mig genom min blogg vet att jag ofta känner lycka nu för tiden. Det fanns en period, när jag var nybliven änka, då mina barn sa att ”mamma, det blir bra igen”. Det här är ett väldigt klart minne och jag svarade ”nej, vad är det som kan bli bra igen, det kommer aldrig mer att bli bra”. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli riktigt glad igen. Men efter ca två år kom lyckan tillbaka. En annan sorts lycka som bygger mycket på att jag ”kan själv”. Jag kan njuta av samma saker som då och jag kan skratta och älska livet trots att jag är ensam. Ensam är inte ett tragiskt eller på något sätt ett negativt ord för mig. Så är det bara om man känner sig ensam och lider av det. Jag är trygg i min ensamhet.
Nu ska jag sluta pladdra (om man nu kan pladdra i skriftlig form) och visa er lite av det som hela tiden ökar på min lycka, för lycklig är jag.
I går kväll drog dimman in över Storsjön. Första bilden är tagen från min balkong ca halvnio på kvällen. Halvsex på morgonen därpå tog jag nästa bild och ca en timme senare ser man hur de sista resterna av dimman löses upp. Det är något magiskt med dimma. Särskilt när den inte täcker allt utan lämnar kvar en del konturer.
Vid niotiden hade solen varit framme ett tag och jag tog på mig tensen i avsikt att kunna vara ute ett tag och ge min ländrygg en riktig omgång. Jag och kameran passerade Mjällebäcken.
Det som är nästan överblommat hos de flesta av er har nu börjat dyka upp här. Jag hittade några små scillor i en solig slänt.
Bofinkarna var en av alla olika typer av fåglar som sjöng ihärdigt och jag hade turen att faktiskt få syn på en av dem.
Jag skulle inte rekommendera någon att ge sig ut på isen nu. Den är säkert fortfarande tjock på vissa håll men den börjar bli väldigt porös och ger vika på många platser.
Jag hörde nötväckan alldeles i närheten och letade ivrigt efter var den var. Till sist fick jag syn på den. Motsol och ett rörligt motiv medan man balanserande försöker hitta en vinkel utan att skrämmas, det är inte de bästa förutsättningarna men det går att se vem det är som sitter där. Jag tror att det är honan som är i gång med att bygga ett bo. När hon flög iväg såg jag hålet i trädstammen men medan hon var kvar vågade jag knappt röra mig.
På vissa platser börjar det nu bli alldeles blått av alla blåsippor som täcker marken. Jag nöjde mig med ett stackars enstaka exemplar med rester av gårdagens regn kvar på kronbladen. En liten knopp kämpar sig fram bredvid.
Det gick ganska bra att strosa fram i maklig takt och fota i diverse olika ställningar. Ibland satte jag mig ner och vilade också. Den variationen och bitvis kuperad terräng hjälpte till. Efter ca en timme i det sköna vädret vände jag hemåt. Jag gick upp på en kulle där jag såg något som såg ut som någon slags gravhög. Mycket riktigt. Det var en järnåldersgrav.
Det gick att komma ännu högre upp och jag klättrade på. Belöningen blev en fin vy över Storsjön och Vallsundsbron.
I slutet av viken rakt fram i bilden ligger Brunflo och innan man kommer fram dit kommer man till Optand. Östersund syns knappt men finns längst till vänster på avstånd.
När jag vred mig lite till vänster fick jag ett annat utflyktsmål som motiv. På kullen där borta ligger Mjälleborgen. Dit ska jag ta mig någon dag när snön har smält lite mer och det har torkat upp. Men dit kan jag inte gå hela vägen utan då får bilen följa med en bit först. Utanför bild och ännu längre till vänster ligger Ändsjön, en fågelsjö som också blir ett senare äventyr. Det finns mycket att se här på Frösön.
Oavsett vilken definition man har på ”lycka” så är det här platser som ger mig väldigt mycket av den varan. Men jag ska villigt erkänna att Mjölby har lämnat ett ganska stort avtryck hos mig och visst saknar jag en del där. Här finns det blåsippor men de är just blå. Jag saknar alla olika färger som blåsipporna hade i vår fina skog i Mjölby. Allt från rosa till mörkt lila och däremellan vita och blå i alla möjliga nyanser. Det finns annat och andra jag saknar också men det är ändå det här som är hemma och det är här min stora lycka bor.
Naturligtvis träffade jag grannarna, tre av dem, när jag kom hem igen. De satt och njöt och det är ganska trevligt med en liten pratstund innan man går in och får vara för sig själv.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
När det är som tyngst så tror man aldrig att det kan bli bra igen men det blir det. Man lär sig att leva med mycket och så en dag inser man plötsligt att man skrattar igen. Jag tycker det är väldigt befriande för även om det kanske inte blev som det var tidigare så kan det bli bra på ett annat sätt. Lycka kan man dessutom känna över många olika saker.
Kram
GillaGilla
Precis så är det och alla blir nog lika förvånade och lättade över att glädjen kommer tillbaka 🙂 Eftersom lyckan kan komma i väldigt många olika skepnader så går det nog inte att hitta en enda definition. Vilken himla tur att det är så 😀
Kram
GillaGilla
Det finns väl få saker som är så personliga som definitionen av såväl glädje, lycka och sorg. Det som är sorg kan vara lättnad för någon annan, ex när någon anhörig gått bort efter en svår sjukdom där utgången var tämligen given, exempelvis för min del när min mamma gick bort i cancer som var omöjlig att bota. För andra kan detta vara sorg, för min del lättnad.
GillaGilla
Jag tror inte ens att det finns en enda definition för en enskild person. Alla dessa sinnesstämningar dyker upp av olika anledningar genom hela livet. Jag tror att jag vet hur du menar eftersom min mamma gick bort under liknande omständigheter. Våra känslor var nog ganska lika men ändå självklart olika till viss del. Men var det inte en del sorg i lättnaden, eller saknad efter den hon var innan hon blev så sjuk? Så var det i alla fall för mig. Jag saknade att kunna prata med min mamma. Hon som alltid hade funnits där.
GillaGilla
Ett fint inlägg som får igång mina tankar. Lycka kan vara så olika … eller upplevas så olika vid olika perioder i livet – och som du skriver så kanske man måste komma till en viss ålder, eller kanske mognad för att börja fundera på vad den är.
Härliga bilder från din utflykt … och även om du trivdes i Mjölby, så vet jag att du trivs och känner dig ännu mer hemma där du bor nu 🙂
Kram
GillaGilla
Tack! Lycka är inte det sämsta att tänka på 😀 Men sorg och lycka kommer i intervaller och alla har vi svårare perioder. Att då återigen märka att man känner lycka är stort. Men det kan också ge andra följdkänslor. T ex skuld, för inte kan man vara lycklig när man borde sörja. Nu vet jag att det kan man och det får man 🙂 Lyckan hindrar inte att man saknar men underlättar att man kan gå vidare.
Tack! Jag är faktiskt glad för att jag saknar Mjölby lite. Men ”hemma” är precis här 😀
Kram
GillaGillad av 1 person
Det här med naturen och lyckan mn känner för den upplevde jag inte som yngre, jag tog det för självklart. Nu är jag nästan förstummad över att få upleva våren för varje år. Jag minns när jag skilde mig och livet kändes nattsvart, jag kunde få tröst av att allting fungerade i naturen, att små blommor kämpade sig upp oavsett vad som hände. Den största lyckan har jag känt när mina barn fötts. Men jag kan även känna lycka nu över att få vara frisk, ha en bra bostad, ett jobb, försöker känna tacksamhet varje dag.
Det är fantastiskt att du kan känna lycka efter att ha mist en älskad man.
Kram
GillaGilla
Då var det precis likadant för oss båda som barn. Vilken skillnad det är nu när man ser lite annorlunda på det man har omkring sig 🙂 Vad fint att du kunde hitta tröst i naturen när du gick igenom den svåra perioden. Det kan även vara skönt att sitta på en sten eller en stock och bara släppa ut alla tårar och alla känslor. Ensam med naturen utan att behöva förklara sig. Självklart var mina största lyckostunder också när barnen hade fötts. Det finns ju ingen som slår det 😀
Jag har mött flera änkor som oberoende av varandra har sagt att saknaden aldrig försvinner. Det stämmer, men alla har också hittat nya sätt att känna lycka och det ligger väl i människans natur att kunna gå vidare. Sedan kan det vara väldigt olika vad som ger den lyckan.
Kram
GillaGilla
Intressant ord det där ”lycka”. Det satte igång tanken direkt och det ploppade upp en massa händelser som jag förknippar med lycka idag. Är inte säker på att jag tänkte på just lycka då, kanske mer harmoni och tillfredställelse. Men nu när jag sitter här 50 år senare så skulle jag med all säkerhet säga att jag kände lycka när jag fyllde tio år. En stor milstolpe i livet, vet ej varför men jag minns att jag vaknade på morgonen med en speciell känsla i kroppen. I och för sig så behövs det inte hända några större saker för att jag ska känna lycka, något som barnen ofta påminner mig om. Det är underbart med de där pratstunderna med barnen som ger eftertanke.
Underbara bilder du bjuder på och jag är så glad att du kan promenera ut på dina små turer och att vi får följa med dig.
Vi har haft fantastiskt väder i påsk som jag mestadels har sovit bort. Men jag är glad för de som haft möjlighet att njuta av det.
Kram
GillaGilla
Jag kan också minnas lyckliga stunder när jag var barn men just då tänkte jag aldrig att det var lycklig jag var. Jag funderade inte särskilt mycket på vad jag kände över huvud taget utan det var bara som det var. En del av mig tycker att det var ganska lättsamt och bra att bara leva utan att tänka så mycket på vad man känner. Men som vuxen har jag mer och mer velat sätta ord på och förstå alla hur och varför 🙂 Precis som du kan jag få lyckorusningar i kroppen av småsaker och jag är väldigt glad för att det är så. Mina barn har gett mig så mycket. De har öppnat mina ögon på många sätt och gett mig insikter som jag kanske hade missat utan dem. Utöver det har vi roligt och väldigt mysigt tillsammans 😀 Du skulle bara veta hur många gånger jag tacksamt har tänkt att mina barn är de absolut bästa, en tanke som säkert är likadan hos dig när det gäller dina barn 😀
Tack, jag har ett behov av att komma ut och även små rundor ger energikickar 😀 Det verkar bli härligt väder ett tag till och jag hoppas att du får njuta massor av det och att Eddie kanske får ta ett dopp i havet när ni är i stugan. Att se sin älskade fyrbenta kompis ivrigt och med glädje kasta sig i vattnet, det ger lycka 😀
Kram
GillaGilla
Jag tror att man inte funderar i sådana banor när man är barn – eller gjorde inte förr i alla fall. Då var livet ganska enkelt och man tog det som det kom. Nu kryper nog funderingarna längre ner i åldrarna tror jag, kanske inte enbart på gott. Själv hade jag nog vad som kan kallas en lycklig barndom men inte tänkte jag så då. Tankarna på lycka kommer nog senare i livet för de flesta, kanske först då man är redo att fundera i sådana banor 🙂
Vad bra att mitt inlägg kom väl till pass med lite olikfärgade blåsippor 🙂 Verkligen bra timing även om jag inte hade en aning om det 🙂
GillaGilla
Jag tror precis som du, även när det gäller att funderingarna börjar tidigare nu. En del i det är nog att det ingår i betygskriterierna i grundskolan att man ska kunna argumentera och diskutera. Så var det aldrig i mina skolor. Vi fick lära oss fakta och ifrågasatte inte så mycket. Det är väl bra att unga får lära sig att vara kritiska och fundera lite extra i dessa tider med spridning av falska nyheter. Men jag tror att det också har satt igång mycket grubbleri hos en del. Naturligtvis finns det andra anledningar också. Barn blir helt enkelt medvetna i tidigare ålder nu.
Dina blåsippor var precis det jag efterlyste, även blåsipporna med vitsippsblad 😉 😀
GillaGillad av 1 person
Ja det är nog på gott och ont – jag kan nog tycka att det är lite synd att vi stressar barnen i att bli vuxna så fort. De får liksom inte riktigt tid att vara barn numera. Sen är det nog som du säger en del (av många) i det allt sämre måendet hos ungdomarna. Allt var inte bättre förr men vissa saker var det definitivt!
GillaGillad av 1 person
Vilket otroligt läckert foto på bofinken. Bakgrunden med det kala grenverket som har så fin lyster! Så du har markis, ja det kan du nog behöva med det läget. Tänk när det glimmar och blänker i sjön också! Och bra att du smörjer in dig. Jag sitter mest på baksidans uteplats i skuggan när det är sommar. I alla fall om den blir som ifjol…vilket jag inte hoppas för då går det inte i många knop…
Lycka ja, för mig har lycka blivit de små ögonblicken när man är tillfreds och njuter. Antingen av gott sällskap, ett vackert landskap, fågelsång, en hundpuss…ja det kan vara mycket. Långa perioder av lycka kan jag inte riktigt säga att jag upplevt, några veckors lyckorus som nykär, men däremot ett bra liv under vissa perioder. Jag tror vi alla uppskattar livet mer när vi blir äldre, alternativt när vi gått igenom kriser, sjukdomar eller annat allvarligt. Jag tittar bl.a på Vinnarskallar på tv4, o berörs oerhört av deras kämpaglöd och deras olyckliga öden. Trots det säger de alla att de idag är lyckliga o att de förmodligen inte skulle vara samma människor o lika lyckliga utan det som drabbade dem. Nu läser jag vidare..
GillaGilla
Tack! Inte de bästa förutsättningarna med avstånd eller stadighet på handen men om man inte beskär mer än så här så är bilden ganska fin 🙂 Markisen är bra både för att skugga mig och för att hindra att solen skiner rakt in och gör min lägenhet till bastu. Jag längtar verkligen efter att isen ska ge med sig nu och att det där glittret ska synas i stället. Det är inget roligt att smörja in mig. Det är nästan så att jag hellre vistas väldigt korta stunder i solen så att jag slipper det kladdet. Från riktig soldyrkare till försiktihetssolare har det gått ganska snabbt 😉
Det är härligt att känna lyckan i de små vardagliga händelserna. Kan man hålla kvar den lite längre så är det ännu bättre. Det är nog det jag har förmågan att göra. Men det är klart att jag förfasas över en del och känner mig riktigt nere när jag hör och ser om olika sorters elände. Att uppleva svåra perioder och ta sig igenom dem ger insikter och sedan är det väldigt olika hur man hanterar allt det. Det kan man kanske inte alltid välja själv utan vi är helt enkelt individer där vårt sätt att hantera kriser skiljer sig mycket åt. Kan man låta framtidstro och glädje dominera så mår man förmodligen mycket bättre och då kanske man lättare ser allt det som ger lycka. Jag har inte sett vinnarskallar men jag vet att det finns massor av styrka, envishet och lycka hos många med svåra fysiska problem.
Kram
GillaGilla