Fina, underbara Kasper

Nu finns du inte mer. Det gick så fort och jag hann inte riktigt förstå vad som hände innan det var över. Vi gick vår morgonpromenad, en väldigt kort sådan eftersom du inte verkade pigg på att gå. När vi kom hem ville du inte ha det godis du vanligen är så ivrig att få. Du gick direkt in och la dig. Några timmar senare reagerade du inte när jag kom och när jag la min hand under ditt huvud för att lyfta upp det, låg du helt tung kvar i min hand.

Jag tänkte att du ändå behövde komma ut och kissa men i stället för en ny kort promenad nöjde jag mig med att hjälpa dig ut i trädgården. Det var inte lätt. Jag lyfte dig upp till stående men så fort jag släppte föll du ihop igen. Då förstod jag hur illa det var. Efter en stunds gosande försökte jag igen och då lyckades du hålla dig uppe, stapplade mot dörren, ramlade några gånger men kom upp igen med lite hjälp. Du gjorde det du skulle vid en buske, drack lite vatten och ville genast in igen. Efter att ha ramlat några fler gånger var du äntligen tillbaka på din favoritplats. Då tog jag beslutet att du inte skulle behöva vara med längre. Vi fick en tid på djursjukhuset några timmar senare, några väldigt känslosamma timmar.

Jag ska inte skriva så mycket om alla fina stunder vi har delat. De har varit många och vi har gått igenom massor tillsammans. Mest är det lyckliga minnen men när du förlorade den du älskade högst av alla, din husse, trodde jag att du känslomässigt övergav mig för alltid. Efter en period kom du tillbaka men jag fick aldrig samma kärlek som du så självklart gav honom. Ändå kände jag att vi hörde ihop och jag vet att du också tyckte så. Vi hade en annan slags kärlek mellan oss och den var nästan lika stor och stark, bara inte lika synlig.

I morse när jag vaknade var rutinerna helt borta. Jag brukade börja med att säga god  morgon till dig med en kram och några frolicar och du brukade vifta lite på svansen och låta mig kramas. Efter mina badrumsbestyr fick du mat och sedan släppte jag alltid ut dig i trädgården en stund. När du kom in fick du en dentastix (som du inte åt upp igår) och sedan väntade du medan jag åt min frukost och gav Nalle mat innan vi gick iväg på vår morgonpromenad. Nu är det inte så längre. Jag gick upp, hittade de frolicar som du inte åt upp igår, gjorde mig i ordning, åt frukost och nu ska jag snart ge Nalle mat och gå en lång promenad med honom. Rutinen att gå en hundpromenad på morgonen finns i alla fall kvar, men utan dig.

Jag har gråtit mycket. Det här är ingen katastrof eller ens hemskt. Det är naturen som har sin gång och nu var det dags för dig att lämna mig. Du har stannat kvar mycket längre än jag någonsin kunde begära, femton och ett halvt år. Jag saknar dig och tårarna lurar hela tiden men jag har länge förstått att det inte skulle vara vi två så länge till. Ändå kom det som en chock när det gick så fort. Plötsligt orkade du inte längre och då fanns inga alternativ. Älskade, underbara kompis – du efterlämnar ett stort tomrum som aldrig kommer att fyllas helt. Men jag ska minnas alla lyckliga stunder och tänka på dig med glädje och kärlek. Andra tror att du nu är tillsammans med din husse och jag önskar att det är så, men jag kan inte tro på det. Men jag vet att du har fått frid.

Den allra sista bilden på min bästa kompis. Vi ville inte sitta i ett undersökningsrum och vänta. Vi tillbringade den sista tiden tillsammans på gräsmattan utanför djursjukhuset innan det var dags och vi var tvungna att gå in.

050


  1. Åh så oerhört sorgligt. Djuren ger så mycket kärlek, finns alltid där, är aldrig sura. Det värsta är att man måste skiljas en dag. Men Kasper har haft det bästa liv en hund kan få ha ❤
    Många kramar

    Gilla

    • Det är väldigt sorgligt men, som jag skrev, så är det varken katastrof eller hemskt. Det är tomt och konstigt men naturen har haft sin gång och han levde ett bra liv väldigt länge 🙂 Jag är lite i chock men väldigt glad att han slapp lida och ha ont.
      Kram

      Gilla

    • Jag har hela tiden vetat att jag måste ta beslutet innan det gick för långt men i ett sånt här fall hjälper det inte att vara förberedd. Man vet vad som måste göras men det blir inte lättare i alla fall. Det vet alla djurägare som någon gång har varit tvungna att ta samma beslut. Jag saknar min hund väldigt mycket och ja, visst är jag ledsen. Men samtidigt har jag vetskapen om att det var dags och att han levde ett gott liv så länge som det var möjligt.

      Liked by 1 person

    • Din kommentar hamnade i skräpposten så jag hittade den först nu, på kvällen.
      Du har så rätt i det du skriver och jag hade gärna suttit där i gräset med honom en stund till.
      Tack och kram tillbaka.

      Gilla

  2. Jag får tårar i ögonen när jag läser din text om din fine, älskade och fyrbente vän. Det är ett oerhört tungt beslut men man vet när det är dags och då tar man sitt ansvar. Visst blir tomheten stor och jag tror nog att man själv måste vara eller ha varit hundägare för att förstå. En stor tröst är i alla fall att Kasper fick ett långt och bra liv och dessutom nästan sambo med en kompis. Det tänkte jag ofta på när Higgins fick somna in.

    Kramar ❤

    Gilla

    • Visst är det ett tungt och svårt beslut men samtidigt väldigt självklart när det är så uppenbart att det är dags. Jag har ständigt tårarna brännande bakom ögonlocken nu och ibland kommer de fram. Men jag är inte upprörd, bara ledsen för att jag saknar honom. Från att ha levt i en flock med en annan hundkompis och en husse kom han till en ny flock med en annan hundkompis och en person som han kände och tyckte om. Min syster fick faktiskt lite husses roll ett tag och han tydde sig en hel del till henne. Vi smälte samman till en ny, väl fungerande flock för båda våra hundar 🙂 Tack för att jag fick veta namnet på Herr Hund. Higgins är ett jättefint namn på en väldigt fin vovve. Jag gissar att det här, tyvärr, väcker dina egna känslor till liv igen och att du minns och tänker tillbaka.
      Kram ❤

      Gilla

      • Visst är det ett fint namn och det passade liksom Mr Higgins! Jag var inte heller upprörd utan bara ledsen men samtidigt så var jag medveten om vart det barkade hän. Fast ringa det slutliga samtalet det klarade jag inte så det fick Husse göra.Tack och lov fick vi tid mycket snabbt för förloppet var ett liknande. Visst väcker det känslor så jag var tvungen att läsa Herr Hund sida på min blogg, en sidan som jag nästan aldrig besöker numera…

        Kram ❤

        Gilla

  3. Det här var tredje gången jag ringde ett sådant samtal och jag var ganska darrig. Nu ska jag aldrig mer utsätta mig själv för det igen. Hädanefter kan jag mysa med andras hundar och än så länge finns ju Nalle 😊
    Det är ändå bra att kunna gå tillbaka och läsa den sidan när du någon gång behöver det. Det hjälper mig att gå igenom bilder och texter. En slags sorgeterapi.
    Kram 💖

    Liked by 1 person

    • Jo men så är det. En form av bearbetning. Visst finns Nalle och honom får du så klart låna för promenader vilket är bra för som hundägare har man sina rutiner som också är djupt rotade. En livsstil helt enkelt.

      Kram ❤

      Liked by 1 person

  4. Här trillar tårarna nu, så ledsamt att mista sin bästa fyrfota vän. Man kan inte nog förbereda sig för den dagen även om förståndet säger att den dagen snart kommer. Och det gick verkligen fort utför för din kompis. Men kanske lika så bra, lite krasst sett, du slapp fundera allt för mycket på om han hade det jobbigt och ont. Tankar som man som matte alltid tvingas försöka tackla när man inte kan fråga hunden hur den mår. Man får leta tecken, och du behövde inte leta, de var så självklara. Så fina foton du har lagt in och minnena har du kvar nu när han är bortom regnbågsbron. Kanske fanns husse där och väntade…stor styrkekram till dig

    Gilla

    • Mina tårar har slutat rinna nu men lite blankt blir det i ögonen emellanåt när jag tycker att jag ser honom eller hans ögon någonstans. Det är precis så, som du skriver, att det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig. Det blir chockartat i alla fall. Jag har funderat en hel del på när det skulle vara dags att ta beslutet. Nu behövde jag inte tveka och Kasper verkade inte lida på annat sätt än att han inte orkade. Kanske gav han själv upp eftersom det gick så snabbt. Kaspers förra kompis Rex, min fina golden, fick kramper och några väldigt jobbiga dagar innan han fick somna in så jag är tacksam för att Kasper fick det lättare.
      Jag har massor av foton och det blev nog kanske lite väl många. Men det är svårt att välja och nu blev det så här. Jag hade lätt kunnat lägga till många fler.
      Jag tror att det är helt och hållet över för Kaspers del. Ingen som väntar och ingenstans att fortsätta på. Ändå kan även jag se bilden av hur Kasper och hans Husse återförenas. Tankarna är inte alltid rationella 😉
      Tack och kram tillbaka.

      Gilla

  5. Torkar bort mina tårar och skickar en tanke och många tröstande kramar till dig. Att mista sin fyrbenta vän oavsett vilken ålder den uppnått är precis lika smärtsam.
    Ha det gott min vän!
    Många kramar

    Gilla

    • Tack snälla du! Alla som har djur, eller som har varit tvungna att ta ett likadant beslut, blir påverkade av att läsa om sånt här och tankarna hamnar hos de egna fina familjemedlemmarna. Klart att det blir tårar då. Både för den som nyligen drabbats och för att man tänker sig in i hur det en dag ska bli. Det är ju tyvärr oundvikligt och jättejobbigt. Jämfört med mina tidigare erfarenheter så gick det lättare den här gången eftersom han inte hade ont eller verkade lida på annat sätt. Han var bara väldigt trött och orkeslös. Men det gör inte att jag saknar honom mindre. Jag ser och hör honom överallt och att plocka undan alla hans saker var svårt. Allt ätbart och lite annat hamnade hos Nalle.
      Kram tillbaka

      Gilla

  6. Tårarna rinner. Vet att du var förvarnad om att er tid höll på att rinna ut men … Fick söka ett tag innan jag hittade detta inlägg. Beklagar sorgen! Guld att ha fått så många år tillsammans! Tur att Nalle finns så att du kan gå ut med honom plus att njuta av minnen och andras hundar. Vet att det gör ont men den vägen ska både djur och människor vandra. / kram

    Gilla

    • Tack för omtanken. Även om det var väntat så blev det väldigt tomt. Jag ser honom fortfarande i ögonvrån emellanåt. Ja, vi hade Nalle kvar i nästan två månader. Sedan blev han leversjuk och nu har vi ingen av dem kvar. Livet går vidare men nog saknar vi våra vovvar.
      Kram

      Gilla

      • Ja, det blev lite väl mycket under en kort period. För Kaspers del var det ganska väntat men med Nalle blev det en chock. Det är väldigt tomt.
        Jag ska inte ha någon mer hund. Jag ska inte säga att det aldrig blir så men just nu känns det som om jag inte vill vara bunden av en hund igen. Nu när ork och energi är tillbaka är det så mycket annat jag vill. Min syster vill ha en så småningom men hon konstaterar att ingen kan ersätta Nalle. Hennes livssituation passar inte för att ha en ny hund heller. Särskilt inte när jag flyttar tillbaka till Jämtland så småningom. Vi får gosa med andras vovvar i stället.
        Kram

        Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s