Det har varit fullt upp i fyra dagar. Fyra dagar då jag säkert har pratat och upplevt mer än på mycket länge. Jag har träffat många fina personer som jag inte har sett på länge och det har varit himla roligt hela tiden. På kvällarna har jag haft svårt att hålla ögonen öppna men vad gör väl det? Jag har somnat gott och vaknat utvilad och redo för nästa dag.

Huvudmålet med min resa var att hälsa på min fina svärmor. Jag började med ett fikastopp hos en av min mans systerdöttrar med familj. De bor strategiskt placerade ungefär halvvägs till min svärmor. Gott fika och en väldigt kul stund tillsammans gav mig energi att fortsätta och någon timme senare var jag framme hos min svärmor.

Där möttes jag av blommor i krukor och en välkomstsnigel, kanske en vinbergssnäcka. När jag kom in blev jag utskälld av en liten hund som inte alls ville vara vän med mig. Min svärmor är dagmatte åt en liten Roffe och jag gav honom utrymme att själv bestämma när han tyckte att det var dags att bli kompisar. Det blev vi fram emot kvällen och nästa dag, när jag mötte honom med hans matte, hälsade han glatt och igenkännande. Det kändes väldigt tomt att inte ha min egen hund att gå ut med men morgonpromenaden ville jag ända ha. Det blev en liten sväng in i den närbelägna skogen och för att komma dit var jag tvungen att korsa en å. Härligt väder gav mig en väldigt skön promenad i rask takt där inga hundar ville stanna och lukta eller på annat sätt hindra min framfart. Ganska skönt faktiskt 😉

 

Jag hade bestämt med goda vänner att jag skulle komma till dem vid niotiden på lördagsmorgonen och jag körde den väldigt välbekanta vägen hem till dem. Det var nostalgiskt och jag kände en liten klump i magen när jag körde förbi platsen där vi byggde vårt första hus. Nu syns inte huset från vägen eftersom skogen har vuxit upp men jag vet ju att det finns där. Jag bestämde mig för att köra förbi på grusvägen på vägen tillbaka.

Bara några km från Gläntan, som vårt hus där fortfarande heter, bor de härliga vänner som jag skulle besöka. De flyttade dit ett antal år efter att vi hade flyttat därifrån så tyvärr bodde vi inte så nära varandra förut. Där möttes jag av vovvar, vänner, kaffedoft och vackra omgivningar. Våra möten har varit väldigt sällsynta sedan vi flyttade upp till Jämtland men vi har haft sporadisk kontakt och när vi träffas känns det helt naturligt. Precis som det ska vara med riktiga vänner. Det är klart att jag ville träffa dem nu när jag skulle stanna några dagar i närheten. En tårtbit, som bara smälte i munnen, och någon kaka slank lätt ner tillsammans med kaffet och efter fika- och pratstunden ville jag träffa alla fem vovvar. Det är inte lätt att vara hundfotograf men jag tror att jag lyckades få med alla fem på bild. Möjligtvis är gråhundarna inte med båda två. Det kan hända att det är samma hund på båda bilderna men jag hoppas att det blev rätt 😉 Jag försökte lära mig alla deras namn men tyvärr har två försvunnit ur minnet. Det är i alla fall Ruth och Herman (hoppas det blev rättstavat) som har en mysstund på första hundbilden och en av gråhundarna heter Helge. Nu blev jag osäker på om det ens är gråhundar men ni ser ju hur fina de är oavsett vilken ras de tillhör. De andra raserna kommer jag inte alls ihåg (jag skulle ha haft papper och penna) men Herman är i alla fall en ovanlig sort.

 

Jag gjorde som jag hade tänkt och körde in på vår gamla grusväg och förbi det hus som vi byggde 1983 (jag var 21 år).  Fy vad tråkigt det ser ut nu. Tomten är nästan helt förstörd, skogen har vuxit upp så att all utsikt framåt har försvunnit och där vår härliga promenad- och svampskog fanns är det nu ett stort kalhygge. Där skulle jag inte alls vilja bo. Vi hade gräsmatta runt hela huset och en liten naturtomt med lupiner och små stigar i lingonriset ovanför. Nu verkar det mesta ha körts sönder under skogsavverkning och inget är fint. Ett garage har trängts in och träpanelen på den nedre våningen har tagits bort. Allt ger ett skräpigt och fult intryck. Skönt att slippa bo där.

 

De här bilderna är fotade från bilder i ett album och här är huset ganska nybyggt. Vi gjorde väldigt mycket själva. Två snickare var ansvariga och naturligtvis anlitade vi riktiga elektriker, rörmokare etc. Men vi var där och byggde så ofta vi kunde och vi lärde oss otroligt mycket. Det kan i efterhand låta kul men jag minns hur slitigt och påfrestande det var. Jag satte upp gipsskivor, isolerade, målade och massor av andra småsysslor. Vi hade fått veta ett ungefärligt datum för när sektionerna till huset skulle komma och sa upp lägenheten i lagom tid. När vi var tvungna att lämna lägenheten hade hussektionerna fortfarande inte kommit så vi ställde vår husvagn på mina svärföräldrars tomt och bodde där. Jag tror att det dröjde tre månader innan vi kunde flytta till vårt hus som då saknade både innerväggar, vatten och inredning. All mat tillagade vi på grillen. Jag kunde duscha på jobbet och min man tvättade sig i en sjö varje kväll. Som tur var var det en varm höst och när vi äntligen kunde säga att huset var helt beboeligt kändes det otroligt lyxigt. Vi behövde inte klara oss med en husvagnstoalett längre och det var nog det bästa.

 

Nog med nostalgi nu. När jag kom hem till svärmor igen blev det lunch och efter att vi båda hade vilat en liten stund var det dags för födelsedagskalas hos min svägerska. Ännu mer god tårta och kakor och lite senare en väldigt god middag. Till kaffet kom även två av min svågers och svägerskas döttrar med familjer. Fem barn som jag inte har träffat på länge, den yngsta har jag inte sett sedan hon var en liten bebis. Men alla de fyra äldre kramades, med olika stor entusiasm. Den yngsta ville helst inte vara i närheten av mig och det är bara att acceptera. För henne är jag ju en helt okänd tant och lite läskig.

Det var så kul att träffa alla och jag är så glad för att jag kan fortsätta att känna mig som en del av den släkten även utan min man. Det har aldrig varit någon tvekan om att jag räknas in bland dem och det gör mig väldigt rörd och glad.

Ett av barnen frågade om jag ville komma förbi hemma hos henne, när vi hade ätit middag, och titta på kaninerna. Vem kan tacka nej till något sådant? Inte jag i alla fall. Jag och svärmor stannade till när vi gick hem (alla bor nära varandra) och jag fick gosa ner mig i mjuka kaninpälsar en stund. Inte alls dumt! Det blev en hel del djurgos med både hundar och kaniner ändå, trots att Kasper stannade hemma.

 

Dagen därpå gav vi oss iväg vid tiotiden för att hälsa på min son i Uppsala. Varken jag eller svärmor har varit i hans nya lägenhet (ny sedan drygt ett år) och jag har längtat efter att få komma dit. Han har gjort sin lägenhet väldigt trevlig och personlig och nu blev det ännu fler växter att placera ut. Vi bjöds på vegansk lasagne och svärmor överöste min son med beröm för både maten och allt i lägenheten. Oj, vad hon bubblade på och hon var nog väldigt glad för att få komma dit och träffa sin sonson. Till kaffet fick vi hembakade mazariner, naturligtvis också veganska och svärmor tyckte t o m att den havrebaserade drycken som ersätter mjölk, smakade bra i kaffet.

Vi kom tillbaka hem till svärmor lagom till middagstid men ingen av oss var särskilt sugna på mat. Vi åt korv med bröd och det smakade väldigt bra (jag har inga problem att avvika från min veganska kost när jag bjuds på mat av någon annan). Precis som de andra kvällarna somnade jag väldigt gott efter en dag med mycket aktivitet. Men jag känner att jag orkar väldigt mycket och det är ju skönt att somna när man är trött.

I morse vaknade jag återigen till strålande solsken och vid åttatiden kramade jag min svärmor och for iväg mot Örebro. Det är inte så många mils skillnad att ta den vägen hem och jag ville gärna träffa mina döttrar. Min yngsta dotter kunde ta en lite längre lunch och efter att ha hämtad den äldsta av dem träffades vi på Subway, beställde varsin god macka och åkte iväg till stadsparken. Jag hade en filt i bilen och vi slog oss ner på gräset och njöt. Alla mina barn har fina relationer med varandra och jag blir alltid glad av att se dem tillsammans. Bäst är det naturligtvis när även min son kan vara med men det kan inte alltid ordnas. ‘

 

Vi satt där ett bra tag och efter att sedan ha lämnat av yngsta dottern på hennes arbete åkte vi andra till Svampen. Jag var sugen på mjukglass men högt där uppe i caféet fanns inte det och vi var inte sugna på något annat. Vi gick ett varv och tittade på utsikten, det jag kände igen var Krämaren och Hjälmaren. Efter det åkte vi ner igen och jag skjutsade hem även min äldsta dotter.

 

Här hemma möttes jag först av Nalle, sedan min syster och sist kom Kasper lullande. Min fina kompis både pussades och viftade på svansen och det är väldigt hedrande. Han brukar inte orka resa sig för att hälsa någon välkommen hem men nu visade han att han blev glad. För några år sedan skulle han självklart ha följt med men nu är det lättast för honom att stanna hemma och slippa hoppa upp många gånger i bilen.

Det här blev ett långt inlägg. Jag har inte kunnat sätta in minneskortet från kameran i den lilla dator jag hade med mig så både av den anledningen och för att det varken fanns tid eller ork för bloggande, blev det nu ett inlägg för fyra dagar. Har du kommit ända hit så har du gjort det bra 😀