Lycka är att kunna känna glädje

För bara några dagar sedan höll jag på att ge upp. Efter en vecka utan kortison borde effekten ha släppt men jag var lika låg och energilös som tidigare. Jag skrev ett rätt så negativt inlägg på min andra blogg men strax efter det märkte jag en liten förändring. I förrgår sa jag förundrat till min syster, när hon berättade om sin dag, att ”jag är fortfarande inte trött på dig”. Vi fnissade lite åt mitt sätt att uttrycka mig och vi insåg båda två att min förmåga att lyssna och fokusera medan hon pratade tydde på en förändring. Visserligen bara en liten förändring men ändå något att ta fasta på.

I går vaknade jag utan att känna den tyngd och ovilja mot att gå upp som jag har känt ett tag. I stället för att tvinga mig upp ur sängen för att Kasper satt och tittade förväntansfullt på mig, konstaterade jag att ” jaha, där sitter du och väntar” och klev upp. Jag behövde inte kämpa med mig själv för att ge mig ut på morgonpromenaden och jag kände t o m en liten, spirande glädje när jag såg alla blåsippor och lyssnade på fågelsången.

Nu gick det undan. Min syster hade ett uppdrag så även lunchpromenaden i går var mitt ansvar. Den har verkligen varit något jag har haft jobbigt att klara av förut men i går märkte jag att jag såg fram emot att gå ut i vårsolen och jag fick t o m lust att ta med kameran. Det har jag inte haft en tanke på förut när all energi har gått åt till att ta mig ut och kämpa mig runt en kort runda. Jag njöt och jag kände att jag log där jag gick och försökte lägga märke till så mycket som möjligt.

Blåsippor i olika färgnyanser. Jag såg inga vita blåsippor men jag vet att de kommer senare.

Bofink, rådjur, björktrast och två ringduvor.

Nalle bakom en tibast, blommande tibast, snödroppe och sälg.

Tidigare har jag inte orkat tänka på att fotografera under mina hundpromenader. Men vid några tillfällen har jag tagit med kameran ut i trädgården och förevigat det som dök upp där. Hur länge julrosen har blommat under snön vet jag inte men så fort snön hade smält stod den där med massor av blommor.

När jag vände kameran mot krokusarna flög plötsligt ett bi in i motivet. De två första bilderna är från några dagar tidigare.

Jag mådde fortfarande inte bra och jag var ganska långt ifrån mitt normala jag. Ändå var skillnaden så stor att jag vissa stunder under dagen kände mig nästan lycklig.

I dag har det vänt ett steg bakåt. Jag har försökt ignorera och skjuta undan den grå rullgardinen men lyckas inte. Det är inte lika illa som förut och jag väljer att tro att det är ett tillfälligt bakslag. Det måste ju ha varit ett bra tecken att jag hade några ganska bra dagar. Men jag har nyligen fått veta att två av mina nuvarande mediciner också kan ge biverkningar i form av depression och humörsvängningar. Det kanske är därför jag inte riktigt kommer ur det här. På måndag ska jag åka sjukresa med taxi till Sahlgrenska för tremånaderskontrollen och då vill jag kunna rapportera om hur fantastiskt bra jag mår på alla sätt. Då vill jag verkligen också känna hur glad jag är över detta faktum. Senast för tre dagar sedan började jag luta åt att jag hade haft fel och att min depression hade andra orsaker än biverkning av kortison. Nu är jag hoppfull igen, trots dagens tillbakagång, och jag har ändrat  min definition av lycka till, som ni redan sett i rubriken, att lycka är att kunna känna glädje.

Jag har världens bästa och finaste bloggvänner och det har jag fått många bevis för under den här tiden. Tack för alla värmande kommentarer och meddelanden. Jag har blivit väldigt rörd och glad när de har kommit. Det svåra kom när jag skulle svara och ofta var jag tvungen att bearbeta mig själv någon dag innan jag fick iväg något svar. Men det var otroligt värdefullt att få veta att jag inte glömdes bort och att ni bryr er. Tack även till er som inte brukar kommentera men som har skickat fina meddelanden på andra sätt. För andra gången har jag fått uppleva hur människor finns där och stöttar när livet inte är så lätt. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag fick omtanke från min italienska vän och jag blev lika glad för det. Men ni kan kanske tänka er in i att om jag hade svårt för att få iväg svar på svenska så fick jag kämpa ganska rejält för att skriva bara ett kort svar på italienska. Jag var väldigt stolt när jag äntligen fick iväg det svaret.

Nu ska jag gå tillbaka till mitten av mars och läsa alla era inlägg. Det är troligtvis ganska mycket att läsa så jag kommenterar inte om det inte har hänt något utöver det vanliga. Men jag vill i alla fall uppdatera mig om vad som har hänt i era liv så att jag inte missar något. Det tar nog ett tag men snart har jag hunnit till nutid och då börjar jag kommentera igen. Det är i alla fall min intention och jag bygger upp en målbild om hur jag kommer till aktuell tid. Kanske måste jag ge upp men då kommer jag igen vid ett senare tillfälle.

I morse poserade en koltrast så här fint för mig och som tur är har jag alltid med mig mobilen som reservkamera.

 

 

 

 

Bokmärk permalänken.

En kommentar

  1. Åh så härligt att höra av dig igen och så skönt att höra att ditt mående är bättre! Nu blev jag riktigt glad och jag är så glad för din skull. Med de nyheterna kan dagen bara bli en alldeles underbar dag 🙂

    Gilla

    Svara

  2. Så härligt att du orkar igen – även om det är lite ner just nu, så är det mycket som är upp också! Jag är såå glad att det sakta, men säkert går framåt och jag har tänkt mycket på dig 🙂
    Fantastiskt fina bilder … vackra, vackra och med härlig vårkänsla!
    nu önskar jag bara att du fortsätter att må bättre och att du orkar njuta av våren 🙂
    Varm kram från mig.

    Gilla

    Svara

    • Ja, det är riktigt härligt att känna den spirande livsglädjen igen 🙂 Jag vet inte om jag kan påverka så mycket men jag gör mitt bästa för att tänka positivt och jag försöker tänka bort allt annat. Det kanske går lite berg-och-dalbana innan det stabiliserar sig och då får det väl vara så. Det är i alla fall mycket bättre nu än för bara en vecka sedan 😀 Tack än en gång för all omtanke 😀
      Kram tillbaka.

      Gillad av 1 person

      Svara

  4. Så härligt med ett livstecken från dig och ett positivt sådant! Ibland måste bara tiden få ha sin gång och vissa saker kan man inte skynda på. När det gäller mediciner är tyvärr medaljens baksida att i princip alla har någon form av biverkningar. Oftast brukar dessa försvinna med tiden. Ibland går medicinen att bytas ut men tyvärr inte alltid.

    Hur som helst så blev jag glad för din kommentar inne hos mig och sedan att få läsa detta ändå positiva inlägg och se dina vackra vårbilder. Att kameran fick hänga med ut var verkligen ett gott tecken!

    Kram och ha det bra!

    Gilla

    Svara

    • Tack snälla Znogge! Det värmer att få känna omtanken från dig och andra 🙂 Jag har fått höra att det kan hjälpa att komma tillbaka till invanda rutiner så kanske hjälper ni mig även genom att vara mina bloggvänner som jag kan både läsa hos och skriva för 😀 Att det är en bra terapi visste jag redan sedan tidigare.
      Kram tillbaka!

      Gilla

      Svara

      • Att skriva av sig tror jag många gånger kan vara väldigt bra men det beror ju på hör öppen man vill vara i bloggen. Dessutom finns inte alltid orken. Men jag tror och tycker det är ett gott tecken att du har lust att skriva lite och läsa hos andra. Ibland får man börja med ett steg i taget!

        Kram

        Gilla

  5. Jag håller med helt och hållet. Ett annat gott tecken är att jag tycker att det är roligt att läsa era inlägg 😀 Men de är många och därför är jag glad att lusten och orken finns nu.
    Kram

    Gilla

    Svara

  6. Alltså, hur orkar du, ärligt? Jag tänker lite så här att när solen skiner, fåglarna kvittrar och vårblommorna frodas, om man inte är på topp då, ja då är det något allvarligt fel? Men, är det kanske inte just därför man blir extra deppad, det är ju mycket lättare att vara deppig i november än i aprl? Men du är ju en så klok kvinna så du har säkert luskat ut alla orsaker och verkan redan för länge sen.

    Gilla

    Svara

    • Jag har lärt mig att vi alla är väldigt olika. Jag har mött personer som blir vårdeprimerade och andra som får höstdepressioner. Vad som triggar igång dåligt mående kan skilja mycket från person till person. Jag har aldrig känt några som helst tendenser till nedstämdhet inför någon årstid eller besvärligheter i livet förut (naturligtvis har jag känt sorg men det är annorlunda). Därför tror jag fortfarande på medicinpåverkan. Kanske är det så som jag skrev, att flera mediciner fortfarande påverkar mig så att jag inte riktigt kommer ur det här. Men om det stabiliserar sig på den här nivån är det helt överkomligt och jag kan må ganska bra medan jag väntar på lyckan 😀

      Gilla

      Svara

  8. Så glad jag blir. Alla dessa blommor som lyser av färg och jag riktigt känner hur energin börjar komma tillbaka för dig. Tänk att det kan bli så av mediciner. Hoppas nu bara att det bara går uppåt för dig och att våren kommer att ge dig kraft igen. Här är det fortfarande en meter snö och några blommor lär vi väl inte se än på minst en månad. Kram på dig och jag är som sagt så glad att du skriver igen. Jag har saknat dig och dina fina bilder.

    Gilla

    Svara

  9. Välkommen tillbaka, vi är många som saknat sig och dina fina inlägg. Underbara bilder också. Det är skönt med bloggvänner och ganska fantastiskt egentligen. Man har kontakt bara via text men ändå känns det som riktiga vänner. Hoppas ditt mående får bli riktigt bra och stabilt.
    Kram

    Gilla

    Svara

  10. Men oj, här väntade en fullkomlig vårexplosion! Så färgglatt att jag här i mn vita bubbla nästan blir tårögd! Men du, visst är det fantastiskt med alla fina bloggvänner som peppar och gillar och stöttar och finns där. Helt otroligt! Jag har ju inte varit med om något så dramatiskt som du, men sjukdomar, skilsmässor och lite annat som hör livet till och jag har fått en enorm respons. Den som viftar bort värdet av vänner på nätet vet sannerligen inte vad hen talar om! Jag har tappat bort de flesta av mina gamla vänner och är evigt tacksam över de nya jag fått genom min blogg.
    Detta med biverkningar till mediciner är ett fullkomligt gissel. Läser man bipacksedlarna som följer med medicinerna, vilket man förstås bör göra, då blir man ju mörkrädd och livrädd på kuppen. Dessutom är de så motsägelsefulla, du kan bli ledsen, glad, få diarre eller förstoppning, ont här och värk där, yrsel, synnedsättningar, hosta, ja listan är oändlig. Du som då måste äta viktiga mediciner för att inte stöta bort ditt nya organ har det förstås mycket värre. Alla mediciner du tar kanske inte går att ersätta med andra utan man får acceptera vissa biverkningar. Men att gå omkring och vara deppig, det kan man ju inte tåla i längden. Och som jag förstår så lessnade du rejält trots att du var så optimistisk från början. Vem tål hur mycket som helst. Och att bara komma med glada tillrop som att ”gaska upp dig, du är så stark, detta klarar du galant” är inte vad man alla gånger vill höra heller.
    Ja hur som, jag är jätteglad att det går framåt för dig. Alla dagar är ju inte lika lysande, lika lite som att solen skiner varje dag, fast det vete sjutton, just nu känns det nästan så, det har väl varit solsken sedan påsk?
    God bättring önskar jag dig och många glada stunder i naturen nu när våren är här. Om något kan hjälpa när livet är tungt så är det att vistas med djur och vänner och familj och ute i naturen. Och allt det där vet du ju redan…

    Gilla

    Svara

    • Tack för din peppande och väldigt utförliga kommentar 😀 Det är jättekul att läsa långa kommentarer, nästan som att få ett brev 🙂
      Bloggvänner är en ovärderlig tillgång och jag är så glad för min lilla skara av de som från början var ytliga bekanta och som med tiden har börjat kännas som nära vänner. Jag är ganska nöjd med att ha en lagom stor mängd bloggvänner för som alltid är det kvalitet och inte kvantitet som är det som betyder mest. Ni är alla av högsta kvalitet 😀 ❤
      Jag har inte brytt mig om att läsa bipacksedlarna som följer med alla dessa nya mediciner. Jag brukar läsa dem men nu blev det för mycket och jag ville inte känna mig orolig. Det har ju ändå visat sig vilka biverkningar de har. Nu börjar darrningarna minska, nedstämdheten är inte alls lika djup och magen sköter sig ganska normalt. Från att ha kommit hem från sjukhuset med tio olika mediciner är nu medicinlistan nedkortad till hälften och jag tror att jag om ett år bara ska behöva en sorts immunnedsättande piller och den sorten ska hänga med resten av livet.
      Sådana glada tillrop hjälper inte alls när man är deprimerad, det har jag upplevt nu. Jag ville i alla fall helst bli lämnad ifred. Däremot uppskattade jag verkligen alla bevis på omtanke från olika håll. Medlidande är jag aldrig ute efter, det känns mest pinsamt och jobbigt (jantelagen kanske) men just omtanke och en vänlig fråga om hur jag mår, det har varit fint att få.
      Nu är jag glad igen även om det fortfarande känns som om hopplösheten försöker få makten över mig ibland. Nu är det på den nivån att jag kan välja att inte ge efter och oftast avbryter jag attackerna genom att vända tankarna åt roligare håll. Så kan man inte göra när det är ett svårare tillstånd men nu klarar jag det och det gör att jag känner att det är helt ok om det fortsätter som nu. Det händer att jag ger efter och då är det oftast sorgen efter min man som återkommer. Den som har varit nästan borta i flera år. Men just den nostalgin kan även vara ganska skön.
      Jag skickar tillbaka en önskan till dig om ett bra mående och att du ska orka med flytt och samtidigt njuta av den vår som snart kommer även till dig 😀 Naturen hjälper oss och de som är känslomässigt nära är tryggheten och kärleken 😀
      Vårkram till dig.

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar