I morse gick jag samma runda som förra veckan. Det var då jag inte såg måsungarna på stenpiren innan jag kom hem och la in bilderna i datorn. De var kvar på samma ställe men de växer snabbt och snart flyger de nog iväg med sina föräldrar. Att de kan simma har jag sett. Eller jag vet egentligen inte för det kan ha varit andra måsungar som tog den simturen. På den här stenpiren känner de sig nog ganska trygga trots att det kommer en människa och stör en bit därifrån. Även den vuxna måsen, som satt i närheten, verkade lugn och brydde sig inte särskilt mycket. Den flög t o m iväg och efter en liten stund kom en mås från ett annat håll och satte sig där i stället.

Jag satte mig på en av de bänkar som fanns där och tog några foton.

Då kom den ena ungen på att det nog var dags för ett träningspass. Man måste ju träna en del färdigheter så att man kan klara sig i den här farliga världen. Förutom simkunskaper så krävs det flygfärdighet. Jag vet inte riktigt vart huvudet tog vägen i den här bilden men troligtvis var det lite svårt med balansen och huvudet fick agera extra ben.

Sådärja, nu fick den ordning på alla kroppsdelar.

Att klia sig kan vara en bra övning även för att få en bättre balans. Den andra ungen verkade inte särskilt intresserad av att delta i träningspasset.

Medan syskonet gömde näbben under vingen och försökte somna så gav sig den träningssugna ungen på att skrika lite. Det blev inte mycket mer än ett pip. Den kanske behöver lite röstträning också.

Plötsligt åkte den ena vingen ut. Det var nog meningen och i så fall var det ju bra gjort. Men sedan verkade den lite fundersam och den stod så här ett tag innan den fick in vingen igen. Syskonet brydde sig fortfarande inte ett dugg.

Den långa vingen kom på något sätt på plats igen och jag förstår mycket väl att det kan vara lite svårhanterligt att fälla in något så stort.

Det blev en liten stunds vila innan nästa övning.

En övning som bestod i att klia sig med näbben så högt upp mot halsen som det gick.

Jaha, vad ska jag hitta på nu då?

Det blev en stunds kliande igen och samtidigt en balansövning.

Man måste nog hämta sig lite mellan de olika övningarna och det kan ju även vara bra att träna på att ha uppmärksamhet på alla eventuella faror. Men jag var tydligen inte ett dugg skrämmande.

Träningspasset avslutades med en kombinerad vingutfällning och en avancerad balansakt på ett ben. Kan ni förstå att jag tänker på min son när jag ser det här? Jag vet inte hur många balansövningar han har gjort på stenar och rösen under våra utflykter 😀

Det tar på krafterna att träna och en liten måsunge blir fort trött. Den la sig ner tätt intill sitt syskon, som väcktes av en liten knuff. Jag visade hänsyn genom att lämna dem och gå vidare. Kul att det bjöds på lite underhållning.

Ännu fler krolliljor. Den vita tar lite tid på sig att slå ut men den är ursäktad eftersom den står i skugga. De rosa måste vara planterade av någon människa i husen bredvid. För så här många och tätt placerade exemplar har jag inte sett växa vilt förut.

Jag går ofta förbi TillsammansOdlingen och ofta är det folk där som antingen jobbar med allt som ska skördas så småningom eller så brukar de sitta och fika tillsammans mitt i odlingarna. Det ser väldigt trevligt ut och om jag hade intresset och förmågan så hade jag nog hakat på. Men det är inte min grej så det är bättre att jag avstår och låter andra mer kunniga och villiga personer utöva sitt intresse där.

I morgon väntar jag leverans av något väldigt speciellt. Något som gör mig glad. Vad det är får ni se när jag har hämtat det och ordnat till det så som jag vill ha det. Men om det blir väldigt varmt på eftermiddagen i morgon så hämtar jag nog ut paketet på onsdag i stället.

Ja, så ser det ut i väderappen och många är säkert jätteglada för de fina sommardagar som erbjuds. För visst åker mungiporna upp och även humöret när solen skiner. Jag har ju, som ni vet, gått från att vara soldyrkare och att älska värme till att nu hellre ha temperaturer som inte överstiger 20 grader. Mina promenader går jag helst på morgnarna innan det har blivit varmare än så. Det är perfekt att gå när det är svalt och skönt i de skuggiga partierna och när solen värmer skönt när man kommer ut ur skuggan. Det har varit lite väl kallt ett tag så även jag gläds åt de här somriga dagarna.

Jag kan inte låta bli att fota blommor och nu blir det ännu ett inlägg med vad naturen bjuder mig på. Men jag fick även med mig en sädesärla, som i min värld har hetat fågel vippstjärt ända sedan jag var barn. Jag vet att det finns fler påhittiga namn på denna pippi. Dessutom hade den forna bilfärjan Hymer (från Vaxholm) hamnat i sjön. Undrar vad den ska användas till. Haha, lite googling blev det så klart och numera är Hymer reservfärja, som kan hjälpa till på Isöleden och Håkanstaleden. Det är där ni har fått följa med mig när jag hat tagit färjorna för att komma till Oviksfjällen.

Nu har Renfanorna börjat blomma och det har en liten lus upptäckt.

Lite romantik är väl aldrig fel och även växterna försöker sig på små omfamningar. Här är det en Vitmåra som flirtar med en Vargtörel. Jag tror i alla fall att det är en Vargtörel och det tror Plantnet också.

Gullris kan tydligen se ut på olika sätt och den gula växten nedan hör tydligen dit. Orkidén är enligt Plantnet Jungru Marie nycklar, men jag vågar inte skriva under på det. Men någon sorts fläcknycklar är det i alla fall, kanske skogsnycklar. Ni märker ju vad man kan lära sig om man letar lite på nätet. Tyvärr blir ju alternativen ibland fler också. Jag tror att jag nöjer mig med att kalla dem för orkidéer hädanefter. Då blir det ju aldrig fel.

Jag behöver inte googla för att veta att de två första bilderna nedan är Älggräs och sist kommer en Vädd. Men det är humlorna som gör att jag placerar dem tillsammans

Olika sorters Blåklockor.

Jag blev glad när jag såg den utslagna Krolliljan men jag ska nog gå tillbaka till den plats där många Krolliljor växte tätt ihop. De blommar kanske också nu. Jag måste också kolla om de vita exemplar jag har sett också har slagit ut nu. Det kanske blir på morgondagens promenad. Hahaha, ja som ni märker är det blommor som gäller för mig just nu. Om jag lyckas komma nära någon fågel eller något annat fint så blir det lite variation men så länge det dyker upp nya blommor så lär min blogg fyllas av bilder på dem.

Det kommer hela tiden nya blommor men jag nöjer mig med att bara ta med ett fåtal i det här inlägget. Brandliljan är, precis som krolliljan (som jag skrev om i förra inlägget), en hejare på att sprida sig. Hur det går till har jag ingen aning om. Båda liljorna är ju lökväxter och på något sätt lyckas de få iväg delar av lökarna så att fler blommor uppstår.

Hahaha, självklart kunde jag inte låta bli att googla och här är svaret: Brandliljor sprider sig främst naturligt ovan jord genom små mörka groddknoppar, så kallade bulbiller, som bildas i bladvecken. När de är mogna ramlar de ner och gräver själva ner sig för att bilda nya plantor. De kan även sprida sig med frön eller genom att lökarna bildar sidolökar.

Jag kollade så klart upp Krollilja också: Krollilja sprider sig framför allt på två sätt: med frön som mognar i ståndarna på sensommaren och genom att huvudlöken bildar sidolökar under jorden.

Visst är det fiffigt ordnat?! Naturen är bara bäst. Och nu fick jag lära mig något nytt igen.

Massor av olika orkideer kommer upp ur jorden och de sprider sig också på något sätt. Jag fortsätter mitt kunskapssökande och så här gör de: Orkidéer sprider sig i naturen främst via miljontals mikroskopiska frön som sprids med vinden, eller vegetativt genom att nya skott bildas. Eftersom orkidéfrön saknar egen näring är de helt beroende av att infekteras av särskilda svampar i marken för att kunna gro och utvecklas.

Det senare har jag hört förut gällande Brunkullan och förmodligen är de där svamparna inte särskilt ovanliga eftersom det finns så gott om orkidéer här. Men Brunkullan har ändå svårt att föröka sig och det är därför den finns på så få platser.

Enligt plantnet är det här en Ängsskallra. Något oklart dock eftersom det finns både Höskallra och Luddskallra också. Men jag tror ändå att Ängsskallra är rätt. Den är en ettårig halvparasitisk ört i familjen snyltrotsväxter. Parasitismen innebär att utlöparna tränger in i närliggande växters rötter och stjäl näring därifrån. Kul att göra en ny upptäckt för den här har jag aldrig lagt märke till förut. Men om ni tittar i högra hörnet i bilden ovan så ser ni att den verkar trivas i ängsliknande förhållanden.

Väddar i olika färger börjar dyka upp.

Nu sägs det att fästingar finns över hela landet så jag kan inte längre påstå att vi inte har dem här. Men jag är fortfarande inte ett dugg rädd för att gå ut i högt gräs och hittills har ingen fästing hittat mig. De är nog inte så många än så länge.

Klöver finns det gott om. Olika sorter och olika färger.

Här är ännu en blomma som verkar sprida sig rejält. Förr blev jag jätteglad om jag råkade hitta en rödfibbla men nu ser jag dem väldigt ofta.

För några dagar sedan gav jag mig iväg till den butik som jag skulle välja våtrumsmatta i. Utbudet är inte jättestort och tur är väl det. Kanske minns någon av er mina val när jag lät renovera badrummet i Mjölby. Den här gången hade jag inställningen att jag skulle vara lite mer normal och så blev det. Jag tror att det blir bra och resultatet får ni se någon gång i höst.

För att påminna om hur jag tänkte då, 2016, så tar jag med de här två gamla mobilbilderna. Dålig kvalitet men det syns ändå att jag ville ta med mig sjön och stranden från Optand. Stenstrand på golvet och kluckande små vattenrörelser på väggarna.

Jag var tydigen inte helt vaken den här morgonen eller så gick jag bara i andra tankar och glömde ha koll på det som jag brukar upptäcka. Ingen fara, bara lite förvånande att upptäcka saker i bilderna som jag inte såg när jag fotade. Hade jag sett allt så hade jag så klart försökt få till bättre bilder just där. Men mer om det lite längre ner.

Thomée gör sina turer på sjön men igår kväll var det första gången den här sommaren jag hörde tutandet, som talar om att den kommer förbi. Det var inte många passagerare trots att det var en skön kväll.

Jag gillar att komma ut på morgonen innan det blir varmt och därmed svettigt att gå. Den här lördagsmorgonen var det väldigt skönt ute och jag njöt. Som vanligt kände jag glädje över att vara ute i naturen.

Solglitter i sjön.

Den här skylten hade jag inte sett tidigare…

…och naturligtvis lydde jag uppmaningen och tittade upp. Jag såg två nya holkar av de 30 som ska finnas här.

Den här sandhögen har legat här ett tag och jag har undrat vad de ska göra med den. Svaret fick jag nyligen i de lokala nyheterna. Den gamla tennisbanan, som låg en bit från sandhögarna, har rivits och grävts upp och nu ska det bli fyra banor för beachvolleyboll och ett utegym. Det kan ju bli kul att gå förbi här när det är klart och förhoppningsvis får jag då se att anläggningen blir välanvänd. Den illa skötta gångvägen som leder dit har gjorts iordning för de maskiner som behöver användas för arbetet.

Men jag tycker att det är finare att titta ut mot sjön.

Jag fick syn på en storskrake, en hona. Jag spanade efter eventuella ungar men inga sådana syntes till.

Lite längre bort såg jag i stället två måsungar i vattnet. Ett antal vuxna måsar cirklade omkring ovanför mig och skrek argt för att jag skulle hålla mig borta. Jag var ganska skyddad av träd men jag vågade inte gå nära så jag fick fota på långt håll.

Sedan försvann mitt fokus och jag missade totalt att den här måsen, som ser så lugn ut trots att jag närmade mig, hade två ungar nedanför sig. Det såg jag först när jag kom hem och tittade igenom bilderna. Jag skulle precis slänga en suddig bild när jag såg ungarna och då fick den duga.

Inte heller här var jag lika närvarande i vad jag gjorde som jag brukar vara. Det hade varit kul att komma riktigt nära den insekt som kryper på den översta högra stenen. Men just då ville jag bara fota de två figurerna som på lite håll såg ut som två fåglar. Precis som med den förra bilden så upptäckte jag insekten när jag senare satt vid datorn.

Jag gick under Vallsundsbron och tittade in mot stan men där tyckte jag att det var dags att vända och gå hem. Jag gick samma väg en kort bit och kom sedan ut på en annan gångväg.

Jag skakar lite på huvudet åt mig själv för det är inte likt mig att missa det som borde vara huvudfokus i bilderna. På taket till Friskis o Svettis såg jag två vuxna måsar men hur kunde jag missa att två ungar fanns med i motivet. Jaja, så kan det gå och jag grämer mig inte särskilt mycket. Jag får ha bättre koll nästa gång.

En av mina favoritblommor, Krolliljan, är på gång att slå ut nu. Den sprider sig rejält och jag har nog aldrig sett så många exemplar här i krokarna förr. Även en del vita kommer snart att slå ut.

Jag har glömt att berätta att jag ganska omgående fick besked från SJ om att jag skulle få tillbaka halva beloppet för den biljett jag köpte till det tåg som blev drygt två timmar försenat. Någon dag senare hamnade 345:50 på mitt konto så där gick det undan. Det kan ju vara bra att berätta om det som SJ gör bra och inte bara prata om det som blir fel.

Jag, och säkert ni också, ser ofta hur blommor varierar ganska mycket i färg. De jag brukar lägga märke till i första hand är blåsippor som kan variera i färg från vit till mörkaste lila och däremellan rosa och blå i många olika varianter. Jag hade med en del av de färgvariationerna i ett inlägg tidigare i vår och det har nog varit ett återkommande inslag hos mig. Men det finns så många andra blommor som varierar på samma sätt. Några av dem har jag samlat här och det finns säkert många fler. Säkert finns det även många fler färger hos de exempel jag har hittat. Jag har inte letat aktivt utan när tanken kom att jag ville dokumentera så hade jag redan ett antal bilder som visade olikheterna hos samma sorts blommor. Då lät jag blicken svepa lite mer fokuserat över markerna där jag gick och under två promenader fick jag ihop de bilderna. Ni har säkert minst lika många exempel.

Jag börjar med midsommarblomster (skogsnäva).

Syrener finns i otaliga variationer och de vanliga bondsyrenerna verkar vara i minoritet. I alla fall där jag har promenerat de senaste dagarna. Jag har inte fått med mig någon bild på blå syrener men jag vet att det finns många av dem. Jag har bara inte varit på rätt plats.

Bergklint.

Flox verkar också vara en växt som finns i hur många olika färger som helst. Men när jag tänker på flox så är det just de här två sorterna, som brukar växa vilt, jag ser framför mig.

Aklejsläktet är ett växtsläkte i familjen ranunkelväxter. Det finns omkring 70 till 80 arter i släktet och de är alla perenna växter som ursprungligen växer på ängar, i lundar och i bergstrakter på norra halvklotet/ Wikipedia.

Jag skulle kunna gå omkring och bara leta aklejor och få ihop massor av bilder med olika utseenden och färger. Men det får räcka med de här, som jag såg inom ett litet område. Jag gillar aklejor och kanske är det för att de finns i så stor variation.

Men det finns ju också växter som oftast ser ut precis som man tänker att de ska se ut. Det finns många olika sorters vicker men då är de ju inte kråkvicker, som syns i första bilden. Ibland ska man låta bli att googla och bara fortsätta att tro att man vet något. Jag trodde att ormrot bara kunde se ut som i den andra bilden men en googling visar att så är det inte. Det finns t o m en bild på blåeld där det anges att det är en ormrot. Men jag håller nog fast vid att det är just blåeld. Fibblor finns det massor av och de flesta är gula. Men jag gillar rödfibblorna lite mer och därför får de vara med i de sista bilderna i det här galleriet. Den femte bilden, som är en för mig okänd växt, fick jag syn på en bit ute på ett fält och bilden är tagen på långt avstånd.

Men allt fint är inte växter utan det finns ju annat, som t ex djur. De här hästarna stod med huvudena nere i växtligheten en lång stund innan en av dem la märke till mig. Det blev en lite oväntad reakton. Den svarta hästen satte först full fart och blev så ivrig att den glömde tugga i sig det gräs den hade i munnen. Sedan tvärstannade den och inväntade kompisen. Så blev det bråttom igen innan den kom tillbaka till kompisen och där stod de en stund och bara tittade på mig. Gräset hängde fortfarande kvar i munnen. Lite läskigt var det faktiskt när den först stormade rakt mot mig. Men sedan förstod jag att den nog var ganska osäker och kanske funderade den på om jag var någon den kände och gillade. Sedan såg den kanske att jag var en helt okänd person och då ville den inte komma närmare.

På väg hem trodde jag först att jag såg Vandrar Sune men när jag tittade närmare så såg jag att teckningen, det vita i ansiktet, inte var riktigt som på Sune. Det finns tydligen en kisse till med samma färg och med gps om halsen. Den här låg bra där i solen och visade inga tecken på att vilja komma fram och gosa eller följa med mig. Då blev jag helt säker på att det här inte var Sune. Jag undrar om det på något sätt kan ligga i generna hos gingerfärgade katter att vandra iväg eller om det bara är tillfälligheter att så många gör så. Jag känner till minst fem gingerkissar som beter sig så. Eller nu kom jag på en till så minst sex kissar med den färgen har en vandrargen.

Den tanken måste jag ju självklart kolla upp lite. Det står en hel del om röda eller gingerfärgade katter men jag har inte hittat att de har en vandrargen. Men lite annat värdelöst vetande kan jag dela med mig av:

Gingerfärgade (röda) katter är kända för sin unika genetik och sitt ofta livliga temperament. Den orangea färgen styrs av pigmentet feomelanin. Ungefär 80 % av alla gingerfärgade katter är hanar. Detta beror på att den orangea genen sitter på X-kromosomen.

Det finns inga helröda katter utan mönster. Alla röda katter har agouti-genen som ger dem ränder i form av tigré, makrill, spotted eller klassisk teckning, ofta med ett distinkt ”M” i pannan.

Många kattägare upplever att gingerfärgade katter är extremt sociala, pratiga, nyfikna och keliga. De har kärleksfullt kallats ”kardborrebandskatter” Det finns dock inga vetenskapliga belägg för att pälsfärgen direkt styr personligheten, även om de ofta beskrivs som riktiga karaktärer, fulla av självförtroende.

Ökad vokalisering är ett annat beteende som ofta tillskrivs orangea katter. Många ägare beskriver sina katter som ”pratsamma” och använder en rad ljud som jamande, kvittrande, drillande eller utdragna läten för att kommunicera med sina människor. Detta vokala beteende tolkas ofta som socialitet eller en önskan om interaktion.

Jag tror att det får räcka så här. Jag ifrågasätter nog lite grann en del av det här. Särskilt det där med pratsamma katter. Jag har träffat katter med andra färger som också gillar att prata och allt det här får nog vara upp till var och en att tro på eller inte. Däremot så är nog det här med genen som gör att de flesta gingerfärgade katter är hanar korrekt och även att de alla är mönstrade på något sätt.