Jag gillar hösten men jag gillar inte regn när jag måste gå ut. Förr, när jag hade hundar, brydde jag mig inte så mycket. Det var bara att klä sig efter vädret och sedan låta hundarna få komma ut. Kanske kortade jag ner rundorna lite om vädret var trist men ut kom vi i ur och skur. Jag hade inte behövt promenera i regnet i dag heller men jag valde att inte ta bussen till frissan eftersom det inte regnade just när jag skulle gå. Jag stoppade ner ett litet paraply i väskan och travade iväg. Eller travade var nog lite mycket sagt men det var inte heller en långsam lunk.

Det tog lite drygt en halvtimme att gå dit och det kom faktiskt inte en enda droppe regn under den tiden. Jag gick förbi en i mitt tycke fin liten koja. Ni minns kanske den jättefina trädkojan som jag visade för ett litet tag sedan. Den här kojan är i en helt annan klass men jag tror att här har barnen kunnat vara med och ha roligt, kanske tillsammans med någon vuxen. Undrar om de har bygglov eller om det inte behövs. Jag hoppas att kommunen ser mellan fingrarna om det är så att man egentligen inte får bygga något precis där. Jag tycker att det ser ut som om en del pallar från det som nyligen var en byggarbetsplats har använts och jag hoppas även att det är ok. Kanske har de frågat om lov innan de tog dem.

Det har regnat i flera dagar och regnet har lämnat rester efter sig.

När jag var klar hos frissan hade det börjat regna och jag gjorde en snabb bedömning om ifall jag skulle gå vidare in mot stan, som jag hade tänkt, eller om jag skulle sätta mig i busskuren och vänta på bussen hem. Det var inte ett kraftigt regn och jag bestämde mig för att vandra iväg över bron och in på gågatan. Jag tog inte ens fram paraplyet utan drog upp luvan över huvudet och det räckte. Jag hade mössa också men om jag använder luva så skyddar den mot regndroppar på glasögonen. Det syntes i sjön och i vattenpölarna att det regnade mer än vad det kändes som men paraplyet fick ändå stanna kvar i väskan.

En del löv sitter fortfarande kvar på träden men de flesta har fallit ner på marken.

Jag fixade snabbt de ärenden jag hade och kom till busstorget precis när jag såg min buss köra fram till hållplatsen. Ibland har man tur. Det var en väldigt skön promenad även när det regnade men det var ändå väldigt skönt att kunna ta bussen hem.

Vad är det då för samarbete jag syftar på? Jo, min hjärna har valt att återuppta samarbetet med mig och nu är vi tillbaka på normalstadiet. Dvs att jag aldrig är helt fri från hjärndimma men nu är det på en nivå som jag har vant mig vid och kan hantera på ett bra sätt. Så bra som det kan bli med andra ord. Jätteskönt!

En hjärna som däremot är väldigt bra på att samarbeta tillhör min yngsta dotter. Hon har en officiell funktion inom Mensa international och idag är hon i Düsseldorf där hon har haft en presentation inför styrelsen och alla representanter för de länder som är med i Mensa. Min hjärna har väldigt svårt att förstå hur en annan hjärna kan fungera så otroligt bra men så är det och jag är väldigt stolt. Hon kommer att ha packningen överfull med alla presenter hon har överösts med från olika länder. Inte dyra och särskilt märkvärdiga gåvor men känslomässigt betydelsefulla. Presentationen gick väldigt bra och hon fick nog kanske en liten extra boost till självförtroendet.

Men jag är som sagt väldigt glad för att min hjärnkapacitet nu åtminstone låter mig fungera tillräckligt bra för att jag ska kunna må helt ok.

Det har varit gråväder de senaste dagarna och i helgen ska det bli ännu sämre. Men nu har jag haft två inlägg med bilder och väldigt lite text så den här gången gör jag tvärtom. Jag blev en aning irriterad igår när jag satt här och väntade på en hemleverans från Matsmart. Det kom ett meddelande om att ett försök att leverera hade gjorts men att det inte lyckades för att leveransplatsen var otillgänglig. Jag tittade genast ut och såg inga som helst hinder. Kanske var det en bil som var i vägen en kort stund men att skriva Force majeure i PostNord-appen tycker jag var att ta i lite väl mycket. Det var varken naturkatastrof, krig eller något lika hemskt.

Nästan tre timmar senare fick jag den här aviseringen från appen 112. Jag kan inte tänka mig att det brann redan tre timmar tidigare och om det hade varit så så finns det andra vägar. Lägg märke till texten i den färgade rutan längst ner. Jag fick meddelandet precis innan jag ställde mig i duschen och när jag var klar hade jag tydligen förflyttat mig 50 m bort från platsen. Först stod det 700 m.

Jag hade betalat 49 kr för att få paketet levererat till dörren men jag orkade inte bry mig mer om det utan när jag fick en ny avisering om att paketet fanns att hämta på Ica så gick jag dit. Jag var förutseende nog att ta med mig både en ryggsäck och en rejäl kasse, för att bära hem ett paket på drygt 9 kg kändes inte lockande. Det funkade bra att öppna paketet vid ett bord i den lilla serveringen och att fördela innehållet i mina medhavda väskor. Jag vek ihop den stora kartongen och lämnade den i återvinningscontainern alldeles i närheten. Inga problem alls att bära hem alla varor och allt slutade bra.

Inga nytagna bilder men en som inte kom med från en tidigare promenad. En del av er ser genast att det är från Ändsjön.

Nu ska jag fira min hjärnas återgång till samarbete och göra några språkövningar på Duolingo. Italienska så klart.

…och sedan hem igen. Jag är fortfarande dimmig i hjärnan, trött och med lite huvudvärk. Men jag mår bra av att vara ute i naturen. Förmodligen känner hjärnan att de tankar och känslor som kommer då inte behöver motverkas. Är jag ute i naturen så blir det bilder och dem kan jag ju visa. Jag pratade med läkaren i dag om luftvägar och hosta och det finns ingenting som de kan se som påverkar mig. Nästa steg är att få komma till en logoped. De ger i alla fall inte upp helt även om jag känner att jag har gjort det. Men jag kämpar för att acceptera och gå vidare. Det är jag ju ganska bra på.

Min hjärna samarbetar inte och har inte gjort det ett tag nu. Ökad dissociation och därmed hjärntrötthet, hjärndimma och fokusproblem. Det är ingen fara. De här perioderna kommer och går. Jag hänger med i era bloggar men orkar inte riktigt få ihop så mycket text som jag brukar. Det kan ju iofs vara en fördel för er som då slipper ta er igenom långa textmassor.

I veckan som gick har det varit varierande väder och här kommer ett axplock från några av de finare dagarna.

Det här bygget har jag haft med tidigare men nu är trädkojan klar och jag hoppas att den är till glädje.

Just nu är två ungdomar, en tjej och en kille, här i min lägenhet för att montera persienner i alla fönster. Det skulle så klart egentligen ha gjorts när fönstren monterades men leveransen försenades. Ingen fara för min del för jag hade inte alls räknat med att få några persienner. Jag har rullgardiner där det behövs. Det är bara i vardagsrummet, där fönstren är i norrläge, som jag inte har haft något att dra ner eller sätta för. Där har jag visserligen ett gäng stora växter som insynsskydd i stället. Nu har jag både livrem och hängslen, som är ett uttryck för att man är överdrivet försiktig eller noga och jag tror att tidigare finansminister Gunnar sträng är den som mest förknippas med det uttrycket. Rullgardinen i gästrummet har jag dock förpassat till soporna eftersom den var ganska illa åtgången. Men i köket och i mitt sovrum finns nu både hängslen och livrem i form av både rullgardiner och persienner. Nu är ungdomarna precis klara så nu ska jag gå och återställa ordningen i mina fönster.

I torsdags, när jag gick hem från sjukhuset, såg det ut så här med solsken och masor av gula färger.

Jag gick inte hela vägen hem för benen var ganska slitna. Men ca en timmes promenad blev det i alla fall totalt med den lilla runda jag gick innan jag kom fram till sjukhuset.

I lördags gick jag en annan lagom lång promenad och jag tittade till min favoritrönn, den som alltid blir så fin den här årstiden. Jag hade kunnat vänta någon vecka till men den var på god väg att bli helt förändrad. När jag gick runt på baksidan såg den inte alls likadan ut, som ni ser i bilden under den här. Men ändå lika vacker på ett annorlunda sätt. Det är faktiskt samma rönn.

Jag tog inga fler foton förrän jag var hemma igen och då blev det den fina björken nedanför mitt hus som hamnade i sökaren. Solens strålar gjorde just då ett litet försök att träffa den här björken och de lyckades till viss del.

I dag är det regn och rusk men det blåser inte. Kanske får löven vara kvar på träden någon vecka till och kanske kan jag få njuta av ett antal fler höstpromenader med sprakande färger.