Jag vaknade alldeles för tidigt, även med mina mått mätt, men när jag öppnade dörren och såg det här kände jag mig ändå ganska nöjd.

Den här dagen blev den bästa av alla dagar under vår roadtrip och det var vi helt eniga om. Vårt utflyktsmål fanns inte med på listan när vi bokade allt men strax innan vi skulle ge oss iväg ringde min son till mig och berättade att han hade hittat Handa Island, en ö som är ett naturreservat med mycket att se. Bara naturen är värd ett besök och för min del hade jag stora förväntningar om att få en barndomsönskan uppfylld. Vad den rör sig om kan ni nog gissa av min sons fejkade målbild för dagen. Om vi lyckades efterlikna den här bilden får ni snart veta. Lunnefåglar, eller puffins på engelska. Jag gillar att kalla dem för puffins för det låter mycket gulligare.

Handa Island är en liten ö strax utanför Skottlands nordvästra kust och dit tar man sig med en en liten båt som inte tar fler passagerare än 15 st. Vädret kunde inte ha varit bättre. Lugnt och skönt med lagom temperatur. På vissa platser blåste det lite mer men mestadels var det bara en väldigt skön promenad längs stigen på ön. Här väntar vi på att dagens första båttur ska ta med oss ut till ön och strax innan 09.30 kom far och son, som driver företaget. Pappan sålde biljetter och sonen körde båten.

Jag och min son gillar inte bara naturupplevelser och resor utan vi har båda ingen motståndskraft när det gäller hundar. Får vi chansen till lite gos så tar vi den. Den här vovvens matte stannade gärna en stund och pratade medan vi hälsade på hennes hund. Han fick inte åka till ön eftersom han skäller på fåglar.

Vi hade tagit ut kontanter i förväg och betalade färjeavgiften för våra ToR biljetter. Färja är ett lite överdrivet ord för den båt som tog oss med. Men vill de kalla den för det så ska jag inte säga emot.

Sonen rodde ut för att hämta vårt färdmedel.

Alla fick låna flytvästar och efter en kort och skön båttur kom vi fram till den strand där två personer väntade på att få ta emot oss.

De drog fram en liten ramp som vi kunde ta oss iland på.

Vi fick inte gå iväg som vi ville utan först skulle vi gå tillsammans till ett litet hus där de ville ha en genomgång med oss innan vi gav oss ut runt ön.

Det blev en del information om fågelliv och att vi måste följa leden för att inte störa fågellivet eller slita på naturen. Tjejen som informerade oss berättade att det finns ett fåtal lunnefåglar men tusentals tordmular (jag kollade upp pluralböjningen för inte kan man kalla fåglar för tordmulor). Jag och min son tyckte att det var lite falsk marknadsföring om ön, som framhöll att här finns det lunnefåglar. Men så länge det finns några så stämmer det ju faktiskt. Efter informationsmötet gick alla vi besökare iväg och alla följde snällt stigen, i alla fall nästan för vi måste ju lämna den några meter ibland för att kunna se det vi helst ville se. Vi hade också blivit varnade för att gå för nära kanterna när vi kom till branta stup för det fanns inga staket. Vi gav oss av på vår lilla vandring och vi njöt och tog det lugnt. Det fanns ju ingen som helst brådska.

Man börjar med att gå tvärs över ön för att sedan följa kusten tillbaka. Det här blir ett omfattande inlägg med ännu fler bilder än jag vanligtvis har med. Jag vill nämligen själv ha möjlighet att titta tillbaka i bloggen och få så många minnesbilder som möjligt från en härlig dag.

Jag går ofta promenader på egen hand så när någon gärna ställer upp på att vara med i bilderna så passar jag på.

Vi kom fram till andra sidan och där började det klippiga och branta kustlandskapet med massor av fåglar. När jag gick i lågstadiet skulle vi rita och måla varsin fågel och jag hittade en bild på en lunnefågel. Jag tyckte att näbben var så fin och att ögonen såg lite ledsna ut så jag föll genast för den. Sedan dess har jag alltid velat få chansen att se en sådan på riktigt och kanske skulle jag få min önskan uppfylld den här dagen. När vi var på Island var vi för sent ute på hösten och alla lunnefåglar hade redan flyttat ut till havs. Förra sommaren, när det blev en resa till Nordkap, fanns det inte riktigt utrymme för att följa med en båt och skåda efter de fina fåglarna så nu kände jag att jag äntligen kanske skulle få chansen. Jag tror att jag har smittat min son med min entusiasm för redan när han föreslog den här utflykten var det mycket på grund av att det skulle finnas lunnefåglar och den här dagen var han lika ivrig som jag att få se dem.

Det var inte lätt att se vilka fåglar som satt i skrevorna och vi borde nog ha haft bra kikare med oss.

Men som ni ser var jag glad ändå och det var faktiskt bara lycka rakt igenom den här dagen. Jag kände att jag skulle vara nöjd med upplevelsen även utan några puffins. Men det är klart att jag hoppades och att det skulle vara den ultimata lyckoupplevelsen.

Det fanns så klart annat att titta på också och de disiga bergen runt omkring oss gav lite mystik åt naturen.

Som vi hade fått veta, tordmular i massor och det är inte lätt att se någon enstaka lunnefågel bland dem.

Vi tog oss långsamt fram mellan de olika tänkbara plaserna för puffinshäckning men upptäckte inte någon. På den här skylten står det Puffin viewing area men inga puffins här heller.

Tordmular och några måsar delade på klipporna och verkade trivas i sitt eget bajs.

Jag hade hittills bara använt standardobjektivet men insåg att jag måste ta fram teleobjektivet. Om inte annat så skulle jag genom det kunna spana bättre efter de eftersökta små puffinsarna (jag vet, så kan man inte säga men ni förstår ändå). Jag och min son la oss ner på mage när vi skulle fota över kanterna vid de branta stupen. Då gick det bra och utan yrsel.

Här byts det till ett bättre objektiv.

Det är inte bara fördelar med ett teleobjektiv. Man måste gå långt från motivet om man ska få med mer än bara en liten del.

Jag gav upp och bytte tillbaka. Det var ju lite synd att inte kunna fota det vi faktiskt såg.

Måsar är ju också fina.

Jag gillade verkligen den omväxlande naturen här. Inga skogar men mycket annat. Dessutom fick vi återigen uppleva hur trevliga och vänliga folk kan vara när man träffas ute i naturen. Här talade ett par om för oss att där ute, på en liten del av klippan, fanns det två lunnefåglar och de lät min son titta i kikaren. Tydligen en väldigt bra kikare för han sa med glädje att han såg fåglarna tydligt. Jag satte på teleobjektivet igen men det nådde inte riktigt lika långt.

Det blev ett dystert resultat men man kan i alla fall ana att det är just lunnefåglar. Jag såg dem knappt och det var bara tur att de alls hamnade i bilderna. Jag trodde dessutom att det bara var en kvar när jag fotade så att de var två såg jag först idag, när jag gick igenom mina foton.

Jaha, var det här den lunnefågelsupplevelse vi skulle få? Nu hade jag i alla fall nästan sett dem och kanske hade någon av dem fastnat på bild. Vi tackade så klart paret för att de hade visat oss att fåglarna fanns där och så småningom vandrade vi vidare. Tordmular fanns det fortfarande gott om men dem var jag inte så intresserad av.

När vi hade gått en bit stod det vänliga paret en bit bort och vinkade ivrigt till oss att vi skulle komma. Ännu en gång hade de upptäckt några puffins och eftersom de visste hur gärna vi ville se dem ville de visa oss var de satt. Nu kom vi lite närmare och kunde t o m se dem med blotta ögat. Jag vågade inte byta till teleobjektivet innan jag hade tagit några bilder för tänk om de plötsligt skulle flyga iväg eller gå längre in i klippan och gömma sig.

Ser ni att de är tre stycken? Den närmaste ser man bara magen på.

När jag bytte objektiv blev det lite bättre. Klicka gärna på bilderna för att kunna se de här festliga fåglarna lite bättre. Absolut ingen toppenkvalitet men lite bättre blev det. Jag tänker på hur det skulle ha blivit om någon av mina bloggvänner med bättre fotokunskaper skulle ha varit där. Då skulle vi ha blivit bjudna på riktigt skarpa och fina bilder. Men nu får de här duga och för min del så är jag otroligt glad för att jag fick chansen att se dem. Paret som visade oss var de fanns hade glömt sin kamera i bilen så de kunde inte få några bra bilder. Det kom även ett ungt par och beklagade att de inte hade någon kamera. När den unga tjejen lite halvt på skämt frågade mig om jag kunde maila några bilder när jag kom hem så svarade jag att självklart kunde jag det. Men jag var noga med att säga att det förmodligen bara skulle bli halvskarpa bilder. De ville ändå ha dem och när jag fick mailadressen frågade även mannen i det första paret om de också kunde få några bilder. Så nu är mina halvskarpa bilder spridda till både Tyskland och Nederländerna. Bättre än inget kan man i alla fall tycka.

Det blev inget som liknade dagens målbild men vi var båda väldigt nöjda med resultatet ändå. Äntligen hade jag, och även min son, fått se puffins. Ursäkta att jag använder det ordet ibland men jag gillar det mycket mer än det svenska namnet på fåglarna.

Vi fortsatte vår promenad och än fanns det mycket fint att titta på. Dessutom satte vi oss i det gröna och åt vår matsäck medan vi tittade ut över havet.

Beronde på väderstreck så blir färgerna väldigt varierande.

Den här dagen hade jag inga som helst problem med att orka gå. Tänk, det är bara några veckor sedan.

Långa sträckor hade de här fina trägångarna anlagts. Vilket jobb de har lagt ner. Jag har för mig att en del av färjeavgiften går till skötseln här och då känns det helt ok att den korta båtturen kostade ca 300 kr.

Vi närmade oss den plats vi kom i land på och vi tittade lite extra efter sälar och delfiner. De kan nämligen synas här ibland men vi såg inte till några. Men vad gör det? Vi hade sett puffins och sälar har jag sett både i Sverige och på Island. Vilda delfiner har jag också sett även om det var många år sedan.

Jag tror inte att min son tillbad högre makter utan det var nog mer en yttring av njutning.

Bakom sanddynerna väntade stranden där vi skulle bli hämtade av båten. Vi hade prickats av när vi passerade den lilla stugan så de visste att vi var på väg att lämna ön. De måste så klart ha koll på det så att ingen blir kvarlämnad. min son tittar på en person som var på väg ner för ett bad och kanske var det det som inspirerade honom.

För strax hade han bytt om och gick målmedvetet ut i det kalla vattnet. Inte alls underligt, som många av er vet. Det ser skönt ut men jag vet att det var väldigt kallt.

Vi lämnade ön och satte oss i bilen för att åka tillbaka till vårt tillfälliga hem. Det var väldigt skönt att vi hade bokat två nätter så att vi slapp åka vidare till nästa boende. Det var ganska fint längs den lilla väg vi åkte på också och jag stannade och fotade lite med nervevad ruta.

Vi bodde på en hästgård och där pågick en ridlektion.

Våra närmaste grannar.

Som jag skrev, den bästa dagen på hela resan. Men det betyder inte att resten av dagarna blev trista eller dåliga. De kan bara inte riktigt mäta sig med hur bra det blev den här dagen.

Precis så får det bli för jag har en del att berätta om härifrån också. Det blev ganska dramatiskt men som tur var visade det sig att det inte var så illa som befarades. När jag kom hem tänkte jag att jag måste skriva och dokumentera hur naturen har förändrats på de ca tre veckor jag har varit borta. När jag åkte fanns det fortfarande en del snö kvar och Storsjön var täckt av is nästan överallt. Men nu kom jag hem till sommar. Varmt, soligt och väldigt grönt. Eftersom jag kom hem redan på förmiddagen ville jag hinna ut en liten sväng innan lunch så jag packade bara upp kylvarorna, tog en kopp kaffe och gick ut en kort promenad. Betydligt kortare än den hade blivit om allt hade varit ok.

Den enda snö jag såg den här dagen var på fjällen men även där syns det att den är på väg att försvinna.

Jag har ju berättat om hur tungt det var att gå uppför i bergen i tidigare inlägg. Det är klart att jag tänkte på ålder och försämrad kondition och det är möjligt att det faktiskt är en faktor. Men jag började undra när jag de sista dagarna på resan kände att det började bli allt jobbigare att gå även på plan mark. Det gick så snabbt. I Uppsala, där min son bor, gick det ganska bra att promenera en bit men efter en stund tog det emot ganska mycket. I Ljusdal, min övernattningsort på väg hem, gick jag ingen promenad alls men när jag kom hem kunde jag inte motstå att gå den promenad jag skrev om ovan. På förmiddagarna har det känts lite lättare medan eftermiddagarna har bjudit på både sämre ork och en trötthet liknande utmattning. Den här promenaden kändes ganska ok ett tag men när jag kom hem var det mindre roligt. Jag hade lovat min son att höra av mig till vården för råd och det tänkte jag göra. Jag ville bara klara av den rutinmässiga provtagning som skulle göras dagen efter.

Sagt och gjort. Dagen efter tog jag mig in till stan på morgonen för provtagningen. Jag parkerade i Badhusparken och gick den korta vägen till sjukhuset för att få det avklarat. Både på ditvägen och på tillbakavägen tog jag det väldigt lugnt, fotade lite och pustade en del. Jag var tvungen att stanna till för att ta ett djupt andetag ibland.

Undrar vad de håller på med här. Jag vet att det arbetas med fjärrvärme lite här och där så kanske är det här en del av det.

De nya små popplarna verkar må bra och tillsammans med de äldre träden leder de fram till statyn ”far och son”.

Thomée har kommit upp till lagom nivå vid kajkanten. Sjön har stigit en hel del.

Proverna var lika bra som vanligt så där fick jag ingen ledtråd men jag gjorde som jag lovat och ringde hälsocentralens rådgivning. Där gick det undan. En jourtid kl 15.00 och ett möte med en läkare som efter EKG och provtagning skickade mig vidare till akuten där en akutremiss väntade. Det var nästan helt tomt på akuten så jag fick nästan genast komma in. Fler prover togs för de från morgonen var tydligen inte aktuella. Vissa prover fanns i och för sig inte med från morgonen. Jag fick vänta någon timme i ett rum innan en läkare kom och sa att de skulle skriva in mig på hjärtavdelningen. Efter ytterligare en stund blev jag hämtad och det kändes lite overkligt när jag hamnade på hjärtintensiven. Vad hade jag där att göra? Jag hade inte ens räknat med att bli borta över natten så jag hade ingenting med mig för övernattning.

Ett gäng glada sköterskor satt och log och skämtade om att de inte först förstod att det var jag som var patienten eftersom jag kom gående, men den som mest skulle ta hand om mig kom och sa att kom Ingrid, jag har ett rum färdigt för dig. Han hämtade sjukhuskläder, tandkräm och tandborste och när jag hade bytt om kopplade han mig till diverse apparater som mätte olika funktioner i hjärtat. Här gick det undan och jag hängde knappt med. Då var det redan kväll och någon läkare fanns inte tillgänglig så de plockade fram de mediciner jag tar och mer hände inte den dagen.

Två nätter blev jag kvar där och jag vet inte hur många undersökningar och provtagningar jag upplevde eller hur många gånger jag fick berätta om tryck över bröstet, orkeslöshet, förlamande trötthet, raspiga luftrör etc. EKG blev det så klart, ultraljud av hjärtat och en angiografi. Det sista är en röntgen av kranskärlen och då sticks en slang in i ett blodkärl i handleden och förs vidare tills den kan spruta in kontrast i kranskärlen. Under tiden arbetar en röntgen och det var faktiskt intressant att, trots lugnande, vara vaken och se mina kranskärl sprattla omkring där inne. Inga som helst problem med dem. Det var den sista undersökningen för hjärtat och den som tas till i sista hand för att verkligen kunna upptäcka fel som andra undersökningar inte visar. Här konstaterades att jag inte hade några hjärtproblem och det var ju en härlig slutledning att få ta del av.

Efter angiografin är det noga med att inte använda handen eller armen på minst fyra timmar och helst så lite som möjligt under flera dygn. Ett konstigt plastförband med luft inuti spändes runt min hand och där skulle lite luft i taget sugas ut med en spruta. Detta skulle ske en gång i timmen tills luften var borta och ett vanligt förband kunde sättas dit. ”Här, håll i sprutan” sa röntgenpersonalen till mig och det gjorde jag helt utan att ifrågasätta något. Jag höll i den hela resten av dagen, t o m under lungröntgen senare, där jag sa att jag måste hålla i sprutan för det har de sagt åt mig.

Eftersom hjärtat var konstaterat friskt gick vi över till lungorna i stället och samma kväll fick jag komma ner till röntgen för en datortomografi. Ni kanske har varit med om att få kontrast insprutat samtidigt som man åker in och ut ur en tunnel där en röst säger när du ska andas eller hålla andan. I så fall vet ni vilken märklig känsla det är när kontrasten via armen kommer in i kroppen och en värme sprids upp till halsen och ner till lägre regioner där det känns som om man är kissnödig. Det här har jag varit med om ganska många gånger så jag visste att det går över snabbt och det gjorde det.

”Min” sköterska skrattade gott tillsammans med mig när jag plötsligt insåg att jag höll i en spruta, t o m vid toabesök, och inte visste varför. Kanske kunde jag redan när jag fick den ha fått veta att den fungerade som en påminnelse om att jag inte fick använda handen. Att den dessutom fanns tillgänglig när den behövdes var så klart också bra. Han tog bort plastförbandet och satte dit ett annat och när han var klar sa han att jag fortfarande skulle försöka låta bli att använda högerarmen och handen. Efter det sa han åt mig att fortsätta hålla i sprutan och vi skrattade återigen båda två när jag tog emot den. Jag la ifrån mig den när det var dags att sova.

Innan sovdags tänkte jag att jag inte behöver vänta på läkarbesked utan kollade journalen på 1177. Allt var fint med mina lungor också. Otroligt skönt men ändå lite tudelad glädje. Jag mådde fortfarande likadant och skulle helst vilja att de hittade ett litet fel som lätt kunde åtgärdas. Förra natten blev det si och så med sömnen men den här natten sov jag ganska bra. På morgonen var jag helt inställd på att jag skulle få åka hem. Jag kunde inte se någon som helst anledning att vara kvar på hjärtintensiven. Så blev det också men läkaren sa att en remiss ska skickas till HC med förslag om att kolla lungfunktionen genom en spirometri, ännu en undersökning jag har gjort förr. Kanske kan det vara astma resonerade läkaren. Jag har aldrig haft sådana problem men jag kan faktiskt tänka mig att det kan kännas lite som hur jag mår nu.

Rikare på erfarenheter och med ett, trots fortfarande dåligt mående, väldigt bra slutresultat. Om inte annat så har jag fått bekräftat att jag har bra och välfungerande lungor och ett hjärta som tickar och slår jämnt och fint och dessutom med väldigt fina kranskärl. Men nu vill jag komma vidare för om det ska vara så här länge då blir jag lite trött på situationen. Varför ska ännu en medicinsk grej hindra mig från att komma ut och gå långa promenader i härligt väder och vacker natur? Men jag tror och hoppas att det snart ska visa sig vad problemet är. Kanske försvinner det t o m av sig själv.

Nu ska jag börja gå igenom bilderna från Skottland och försöka få till ett inlägg därifrån. Jag lovar att det blir betydligt positivare.

Det här blev en lång och intensiv dag med många timmars bilkörning och massor att se och göra längs vägen. Vi la in en så lång sträcka, jag tror att det var ca 9 timmar i bilen, för att vi ville stanna två nätter på nästa ställe och hinna se oss omkring där (faktiskt tur för det var den bästa upplevelsen). Vi började tidigt som vanligt och började med en fin vandring i The Lake District. Min son hittade en fin och inte alltför krävande led i området och allt kändes superhärligt. Att det är ett populärt vandringsområde märktes på alla bilar på parkeringarna och längs vägen. Vi hade tur och hittade en bra plats för Fuchsia (min bil, om någon har missat det).Här är vi precis i startgroparna och ivriga att upptäcka naturen längs vår valda led.

Leden går runt toppen till vänster. Några uppförsbackar räknade vi med men inga riktigt branta och långa sådana. Min kropp sa ifrån rejält igår på den bergsvandring vi gjorde då och det ville jag inte vara med om igen.

Vi undrade vad folk stod så länge och tittade på och när vi kom fram såg vi hav av Blue Bells (engelsk klockhyacint). Fantastiskt vackert i verkligheten men som vanligt kan inga foton göra vyn rättvisa.

Vår led går vid foten av berget, runt det och sedan lite uppför.

Inte en jättebra bild men av någon anledning tog jag bara en och då får den duga.

När vi hade kommit runt till andra sidan av berget började en liten uppförsstigning. Lugnt och försiktigt tog jag mig an den och det gick bra.

Vi kom upp lite grann och njöt av utsikten över sjön.

Som ni ser, en lättgången stig.

Vi stannade och åt vår matsäck. Vi handlade mest på Lidl som faktiskt har ett ganska bra vegansortiment. Deras falafelrullar var riktigt goda och jag mumsade i mig med god aptit.

Ingen vandring utan balansövningar när min son är med.

Det hände något när vi hade ätit klart för vi kom in på fel led och när vi förstod det hade klättringen redan börjat. Jag stannade och pustade ut redan här och än så länge trodde vi att marken skulle plana ut efter den krök som väntade.

Där nere satt vi och åt.

Men i stället för att plana ut fortsatte leden brant uppför och nu började vi förstå att vi hade gått fel. Jag ville ju inte klättra mer. Men envisheten satte in och jag försökte fokusera på att utsikten skulle bli mycket bättre där uppe. Jag kan säga att det var en helvetesvandring den relativt korta men jättebranta delen av leden. Det värkte och bultade i bröstet och det kändes bitvis som om jag skulle sprängas. Yr och dimmig i huvudet blev jag och det är inte så bra i den här miljön. Det finns många anledningar till dimmigt huvud och jag har flera problem som kan orsaka det. Ja, ni förstår nog varför jag stannade minst var tionde meter och var tvungen att sitta och bara andas en stund.

En liten bit ännu längre upp.

Min son var lite bekymrad för min del men till sist kom jag upp. Som tur är släppte det mesta av det jobbiga efter en kort vila och jag var ändå glad för att vi kom upp och fick finare vyer. Men jag vill aldrig mer uppleva en liknande stigning.

Min son var inte helt opåverkad men det märktes inte mycket.

En glad men väldigt trött mamma med sin son på äventyr.

Vi fortsatte på den nu mycket mer gångvänliga stigen.

Ja, ni förstår ju att det är min son som fotar när jag är med.

Lite läskigt emellanåt men jag lutade inåt mot klippan och höll mig i den.

Toppröset. Jag vet inte vilken topp vi var på men jag var väldigt nöjd med prestationen. Väl uppe kan man inte ångra sig för då är allt bara bra.

Lite uppför blev det ibland men det var ingenting jämfört med tidigare.

Härifrån bar det bara nerför. Underbart 😀

Vi gick i en halvcirkel och snart kunde vi se havet av Blue Bells igen.

Vi hade en lång väg att åka och nästa korta stopp gjorde vi vid Loch Lomond. Det finns fina naturleder där men vi stannade bara till för att få fotobevis för att vi var där. Inte så mycket att se egentligen. Jag har också en sjö och fjäll där jag bor.

Det började närma sig kväll och skymningen var på väg.

Vägen gick ganska högt uppe bland bergen och ni vet att jag känner mig hemma i den här miljön.

Vi stannade till några gånger för att det var så vackert. Den lågt stående solen gav en del effekter, bra eller dåligt får var och en avgöra.

Sista stoppet blev vid Loch Ness och naturligtvis gick vi ner på stranden för att spana efter Nessie. Hon var inte på humör för ett möte.

Jag hittade en fåtölj att spana ifrån.

Kvällshimlen började få svaga rosa toner och innan vi kom fram till vårt mål, norr om Inverness, var det helt mörkt.

Det var bara att göra sig i ordning och hoppa i säng direkt och som ni ser har jag återhämtat mig och är väldigt nöjd med dagen trots en del besvär.

Dagen därpå gick en barndomsdröm i uppfyllelse.

Ursäkta att jag är så dålig på att besöka er just nu. Jag är hemma på Frösön igen och det är provtagningar och olika vårdbesök som måste klaras av. Jag är också rejält trött och orkar inte riktigt med. Men jag är snart igång igen.

Vi lämnade översvämningshuset tidigt eftersom vi dels hade en dag full med upplevelser framför oss och dels ville vi inte vara kvar när rörmokaren kom för att fixa rören ordentligt. Snart hamnade vi i precis ett sådant landskap som vi båda hade sett framför oss när vi planerade resan in i både Wales och Skottland. Här är vi i Wales och vi blev inte besvikna. Gröna, böljande kullar, får lite här och där och en vindlande väg som förde oss fram mitt i allt detta. Vi stannade så klart till lite då och då och fåren verkade vara vana vid turister med kameror.

Några gånger gick vägen förbi små sjöar och då ville vi självklart stanna till en stund. Som ni ser gjorde vädret sitt bästa för att göra vår resa trevlig.

När jag inte körde passade jag på att fota från bilen och precis som under Norgeresan förra sommaren blev jag förvånad över hur bra bilderna ändå blev från en skumpande bil med smutsig framruta. Jag och min son var överens om att den här resan gjorde vi för att uppleva naturen och de små orterna beundrade vi bara inifrån bilen. Men för oss var även hela resan målet och jag försökte dokumentera så mycket som möjligt.

Det var ju den här naturen vi ville uppleva och det fick vi verkligen göra.

När vi såg den här vyn var det självklart att stanna till en stund.

Sedan fortsatte vi resan och fotandet från bilen.

Så småningom kom vi till målet för dagen. Naturligtvis ville vi vandra lite i bergsmiljö och gärna komma upp en bit. Berget Cadair Idris är ett berg i Wales, som min son hade hittat och visat mig, och jag var genast med på noterna. Vi hade inga ambitioner att komma upp på en topp men det finns en sjö en bit upp som vi satte upp som mål. På andra sidan den lilla forsande bäcken börjar färden uppåt, mestadels med trappsteg. Det uppskattar säkert många men där det gick valde jag att i stället gå på sidan om trapporna. Lite för höga trappsteg sliter på benen. Nerför gillade jag dem bättre.

Här kom min son på att han hade glömt sin vattenflaska i bilen och vätska behöver man en varm dag när man ska ta sig upp en hel del höjdmeter. Jag satt gärna där på bänken och väntade medan min son, som har en kondis jag aldrig kan jämföra min med, snabbt tog sig ner igen för att hämta sitt vatten.

Jag tittade lite närmare på det lilla fallet. Det tog en stund att hämta vattnet och jag hann med ett ganska långt samtal med en kvinna som hade en jättefin blandrashund, räddad från något land (minns inte nu). Hunden var 12 år gammal men hade mycket ork fortfarande. Kvinnan och hennes hund fortsatte uppåt och snart var min son tillbaka.

Bakom oss såg vyn ut så här.

Det var väldigt många trappsteg och det var aldrig någon paus i klättrandet. Jo, pausar tog vi så klart men stigen fortsatte uppåt i stort sett hela tiden.

Min son fångade mig mitt i ett skratt och ett hojtande till kvinnan med hunden som vinkade glatt till mig. Det här var en kämpig klättring men jag kunde ju inte ge upp. Med många små stopp för att pusta kom vi ändå framåt och uppåt.

Min son kämpade också men hade det väldigt mycket lättare med flåset än jag. Inte så underligt. Här passerade jag och han kom lätt ikapp mig lite senare.

Gänget där nere består av två kvinnor, som vandrade tillsammans, och ett par som vilade en stund i skuggan. När vi passerade blev vi bjudna på vindruvor och en liten pratstund och det blev tydligen de två kvinnorna också. Det var kul att vi turades om att passera varandra och säga några ord varje gång. Det var inte bara jag som kämpade men vi gjorde det bra allihop.

Sedan finns det ju en del som har energi över till att spexa. Då ler jag lite extra.

Vackert var det och jag kunde njuta av att vara där i Wales och vandra upp bland bergen.

Här hittade vi ett ryggstöd, satte oss på våra sittunderlag i det mjuka underlaget och tog fram vår matsäck. Här var jag ganska slut både i kropp och knopp men sjön skulle inte vara alltför långt bort. Vid någon av pratstunderna med de andra vandrarna fick vi uppfattningen att den skulle ligga bakom nästa krön i den här bilden.

Men så bra var det inte. När vi hade gått en bit till och mötte några på väg ner fick vi veta att sjön låg ca 800 yards bort, drygt 730 m. Det var inte lika brant längre så det fanns ingen tvekan om att vi skulle ta oss dit.

Det ser folktomt ut på bilden men när vi kom närmare satt flera av våra bekantskaper från vandringen där och njöt av en stunds lugn och vila.

Jag var glad över att det värsta var över och njöt också av att vara där.

Den här vovven ville inte sluta simma. Han simmade fram och tillbaka i sjön och verkade ha hur mycket energi som helst trots en varm vandring uppför. Till sist kom han i alla fall närmare och tittade frågande på sin husse och matte, precis som om han ville veta om han fick simma lite mer eller om han måste komma upp nu.

Förra sommaren var jag besviken över min försämrade kondition men tänkte att det berodde mycket på att foten hade tvingat mig till mycket stillasittande. Men tyvärr är det inte hela sanningen för i år har jag gått mycket och ändå hade jag ännu sämre ork. Det var så pass jobbigt att jag konstaterade att nu hade vågskålen tippat över till att det inte är värt besväret att ta sig upp på höjder liknande denna. Jättetrist men när ålder och krämpor säger ifrån så måste man nog lyssna. Jag tänkte att jag i alla fall fortfarande kan promenera i mer normal miljö med små höjdskillnader. Nerför det här berget gick det både mycket lättare och fortare och då var trapporna till stor nytta.

Jag avslutar med några selfies som min son tog. Alla är så klart från den här bergsvandringen. På sista bilden, den från vår fikaplats, syns det tydligt hur påverkad jag är. Jag är inte röd av solen (solskydd spf 50) utan av ansträngning.

En härlig dag och en kompensation efter alla missöden, trots trytande ork. Nästa dag hamnade vi i Lake District, England.

Vi vaknade upp till ännu en dag i ovisshet och ett pendlande mellan hopp och uppgivenhet. Skulle bilen bli klar eller skulle vi vara tvungna att tillbringa en natt till på hotellet i Honiton. Det var bara att vänta på besked så precis som dagen innan tog vi en promenad efter frukosten. Vi ville helst komma bort från allt trafikbuller i stan och lyckades hitta en liten väg som ledde oss ut i ett grönare och lugnare område. Massor av rödbläror och andra blommor växte längs den här vägen.

Det var en väldigt skön morgon och vi försökte njuta av promenaden trots att det kändes som om den här dagen var avgörande för om vi skulle kunna fortsätta enligt planen eller om vi skulle behöva avstå från att komma till ännu fler bokade och fina platser. Om inte bilen blev klar den här dagen skulle det bli svårt, nästan omöjligt, att hinna fram till något av de bokade boendena längre upp i landet.

Majvivor.

Bluebell, eller engelsk klockhyacint på svenska.

Vi kom fram till en bokskog och kände lugnet från den.

Lite utsikt hittade vi också.

Här vände vi och gick tillbaka. Strax efter fick jag ett meddelande från TEU och det gjorde oss inte särskilt glada, även om det innebar en möjlighet att fortsätta resan. Det stod att verkstaden hade meddelat att de beställt däck/delar och räknade med att bilen skulle bli klar veckan därpå (det här var en onsdag). TEU kunde täcka hyrbil i tre dagar och efter det kunde försäkringsbolaget täcka 75% av hyrbilskostnaden. Ville vi att de skulle boka en hyrbil så skulle de genast börja söka efter en sådan. Självklart ville vi det men det kändes inte kul att dels få en högerstyrd bil och dels att behöva göra en jätteomväg för att hämta min bil på vägen tillbaka. Dessutom utan garantier för att bilen skulle bli klar till det datum då vi hade bokat färja över till Calais. Vi visste också att det inte hade gått att få tag i en hyrbil direkt efter att vi blev stående med punktering så det fanns osäkerhet om ifall det ens skulle finnas någon tillgänglig.

Vi gick tillbaka till hotellet, packade ihop våra saker och frågade i receptionen om vi kunde få lämna bagaget hos dem en gång till. Inga problem. Det fanns ju en risk att vi skulle stanna längre även om förhoppningen var att komma iväg lite senare samma dag. Hur som helst var det väldigt snällt att vi återigen fick utnyttja deras kontor som bagagerum.

Vi gick ut för att äta lunch och eftersom vi dagen innan blev så nöjda med restaurangen Boston TeaParty så gick vi dit igen.

Jag beställde ett surdegsbröd fyllt med diverse godsaker och underst en stekt potatiskaka medan min son ville ha quesadillas. Till det delade vi på en skål med pommes. Det var väldigt gott men inte riktigt lika gott som maten dagen innan.

Innan vi gick till restaurangen hade vi bestämt att vi efter lunch skulle gå bort till Toyotaverkstaden, som vi nu hade fått besked om var den verkstad som skulle fixa min bil. Jag vet inte vad vi egentligen hoppades på men det skulle vara bra att få något ungefärligt datum då däcket skulle vara bytt. Det var lite svårt att förstå att det skulle ta så lång tid att bara byta ett däck men kanske var något annat också skadat. När vi kom dit såg vi bilen stå utanför och när vi kom till receptionen hann vi bara säga att min bil var där för däckbyte då mannen bakom disken sa att den har precis kommit in och vi har den klar vid fyratiden i eftermiddag. Vi såg nog ut som två stora frågetecken samtidigt som den glädje och lättnad vi kände säkert också syntes. Vi trodde inte riktigt att det var sant. Hur i hela fridens namn kunde både TEU och den engelska motsvarigheten ha fått för sig att bilen skulle bli klar först nästa vecka. Vilken himla tur att vi gick till verkstaden för att få förstahandsinformation. Jag undrar vad som hade hänt om vi inte hade gått dit.

Glada över att få fortsätta på vår planerade rutt senare gick vi iväg för att fördriva några timmar på stan innan vi kunde hämta bilen. Jag meddelade TEU vad som hänt och de svarade bara att då skulle de avsluta sökandet efter hyrbil. Ingenting om att de hade så dålig koll.

Vi hamnade på ett café där de hade både gott kaffe och goda kakor. En man passerade vårt bord men vände sig om och frågade om vi var italienare. Han tyckte att det lät så när vi pratade. Lite småprat ledde till att han stod kvar och pratade med oss en lång stund och det visade sig att han var en av de första medlemmarna i den lokala religiösa gruppen, eller kulten, the twelve tribes, som driver The Yellow Deli, det café vi satt på. Det är absolut inget jag vill stödja men innan vi kom så långt i samtalet var det bara just ett väldigt trevligt samtal och vi hade ingen aning om vad det var för slags café vi besökte. Den här kultgruppen har varit omskriven med diverse frågeställningar om hur medlemmar behandlas och hade vi vetat det hade vi förmodligen gått någon annanstans. Men trots det var det ändå en skön stund där på uteplatsen.

Vi hämtade bilen vid fyratiden och fortsatte mot Wales. Vi tog en paus längs vägen och fick se de här sötnosarna. Många fler får blir det längre fram.

Bron som förde oss över till Wales från England.

Det skulle ha varit kul att få komma till den järnvägsstation med ett väldigt konstigt ortsnamn, som ni alla förmodligen har hört talas om. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogog är namnet. Men dit kom vi inte så vi fick nöja oss med skyltar med betydligt kortare ord.

Vi kom fram till vårt airbnb och allt såg fint och bra ut. Vi hade ett helt radhus för oss själva med sovrum och badrum på övervåningen och kök och vardagsrum på nedre plan. Vi hade precis kommit i ordning och satt oss ner i soffan med varsin kopp té då vi hörde en smäll och sedan ett väldigt susande. Trubbel nummer tre. Min son flög upp ur soffan medan han sa att det händer något på övervåningen. Jag kom efter och där uppe såg vi att det inte bara rann utan flödade massor av vatten från ett rör under tvättstället i badrummet. Jag försökte få tag på vår värd medan min son försökte hitta någon slags avstängning. Han försökte stoppa läckaget med handdukar men det var helt meningslöst. Det fortsatte att forsa. När vi kom ner i köket såg vi hur vatten forsade även där. Runt hela köket rann det på rejält med vatten. Värden svarade inte och medan vi försökte rädda några elektriska apparater i köket ringde min son larmnumret men där fick vi ingen hjälp. Då hörde äntligen värden av sig och sa att han var på väg. Lite senare ringde han igen och sa att huvudkranen för vatten fanns på golvet i hallen, precis innanför dörren. Inte lätt att veta men hade vi haft den kunskapen hade det blivit betydligt mindre vatten överallt.

Vi fick stopp på vattnet men vi tänkte att nu har hela huset underminerats eller åtminstone fått väldigt stora skador. Min son började leta på nätet efter hotell men när värden, och senare fyra andra personer i familjen, kom satte de igång med storstädning och det gick med en väldig fart. En av dem var rörmokare och han fixade röret medan de andra torkade och gjorde huset beboeligt igen. Sovrum och vardagsrum hade klarat sig och de verkade inte särskilt oroliga över vilka skador huset hade fått. Vi bestämde oss för att stanna kvar som planerat med löfte om återbetalning av det vi hade betalat och två fria nätter vid ett senare tillfälle. Det lär aldrig bli av men vår värd var så mån om att vi skulle känna oss nöjda så det sa vi inte. Jag hade redan tidigare konstaterat att mattan bakom tvättstället var trasig och tänkt att vid en skada skulle ingen försäkring täcka kostnaderna. Hur det fungerar i Wales har jag ingen aning om men vår värd och hans familj verkade tycka att allt var ok efter städningen. En rörmokare skulle komma dagen efter för att fixa till röret ordentligt men något annat verkade det inte som om de planerade.

Vi sov i alla fall gott med vetskapen om att det inte var vårt problem.