Finns det något tråkigare än att damma? Jag vet inte varför jag tycker att just det är så tråkigt, det går ju ganska snabbt när jag väl kommer igång. Men det är trist och nästan varje gång önskar jag att jag skulle vara mer minimalistisk och inte ha några pryttlar. Men trots att det är så tråkigt så tar jag ändå itu med det emellanåt och idag var en sådan dag. Det gick på rutin och jag satte på musik och skrålade med i sången när jag gick runt med dammvippa och trasa.

Ända tills jag kom till platsen i mitt sovrum där bröllopsfotot och ett annat fint foto på min man står. Då tog det stopp. Jag tittade på dessa foton och insåg att jag inte tänker lika mycket på honom längre och det kändes fruktansvärt, sorgligt och skrämmande. Plötsligt, efter drygt tre och ett halvt år, kom allt tillbaka till mig och en ny och oväntad sorgeattack satte in. Inte bara av saknad utan av rädsla för att glömma. Det kanske är positivt att han inte är i mina tankar lika ofta och att det inte gör lika ont som förut. Men jag vill ha kvar alla tankar som har fått mig att minnas oss och hur vi var tillsammans. Jag vill komma ihåg hur lycklig jag var med honom även om det får mig att känna mig ensam och jag vill inte förlora de syner jag har tyckt mig se av min man i olika situationer. Vanligast är synen av hur han kommer hem efter en veckas jobb i skogen och först hälsar på sin Kasper, som älskar sin husse över allt annat, och hur det sedan blir min tur att omslutas av en stor, varm kram. Av någon anledning är aldrig Rex, vår golden som fanns hos oss då, med i den synen. Men Rex var mattes hund och det är förmodligen därför som han inte syns i just dessa minnen.

Jag insåg att jag ser dessa syner alltmer sällan och det fick mig att ta tag i fotot och hålla det tätt intill mig samtidigt som jag lovade att aldrig glömma. Jag ska minnas utan att sätta honom på någon sorts piedestal, bara precis som det var för det var tillräckligt bra.

Den här målningen är gjord av min äldsta dotter efter ett foto av min man och mig framför en solnedgång.

Jag brukar säga att det alltid finns något nytt att fotografera i skogen. Det stämmer och det brukar inte vara svårt att hitta det där nya och fina. Men det krävs två variabler till för att minneskortet i kameran ska fyllas med bilder. Lust och inspiration. Båda brukar dyka upp automatiskt när jag kommer ut men i morse gick jag min promenad utan att någonstans se något som väckte dem till liv. Inget vackert ljus, inga snö- eller isformationer och inga spännande växter. De fanns där säkert. Det var mörkt när jag gick iväg men det brukar inte hindra mig, snarare tvärtom. Inte ens när ljuset kom såg jag något värt att lyfta kameran mot. Det enda som fastnade på bild var en björks grenar mot den mörka himlen.

Det är bara att vänta på bättre förutsättningar och på att jag återigen ska hitta inspiration och lust. Men det här är inget som egentligen påverkar mig. Jag konstaterar bara att det här är en tråkig period och låter i stället den andra delen av mig ta över. Den del som vandrar på, låter tankarna flöda fritt och som kan upptäcka att jag plötsligt är tillbaka utan att riktigt ha varit medveten om själva promenaden. Skogsbada (skogsvistelse för att motverka stress) och dissociera (att avskärma sig från el skjuta undan upplevelser) på samma gång. Två nya ord som kan användas på samma företeelse, det är inte illa 😀

Jag behöver och gillar båda de delarna av mig själv. Den fotograferande, som ser alla detaljer och upplever det vackra i nuet, och den lite mer frånvarande och funderande, som fritt kan låta tankarna invadera hjärnan och försvinna lite i de tankarna. De är båda lika befriande och berikande. Det som jag lättast delar med er är det som jag upplever med kameran. Bilder är ju lätta att ta till sig och förstå. Alla de tankar som forsar genom min hjärna är svårare att skriva ner. Ofta är de inte sluttänkta när promenaden är slut utan något som återkommer för att bearbetas lite till. Det handlar ofta om livet, både mitt eget och andras, och det löser man inte så lätt. Kanske ska det inte ens lösas utan bara funderas på i avskildhet under en skogspromenad 😀

 

Vår första hund var en golden retriever som hette Elton. Namnet hängde med från Kenneln och alla valpar i den kullen hade namn som började med E. Min man har genom alla år haft en enda idol från musikvärlden och det var Elton John. Därför tyckte vi att vår  hund hade ett passande namn redan när vi först mötte honom. Vår fina Elton blev nästan 15 år gammal och de sista åren var han ganska stel, speciellt i bakdelen. Jag fick tipset att köpa glucosamin och hörde av andra att det kunde hjälpa väldigt bra.  Eftersom jag redan då hade problem med värk testade jag pulvret på mig själv samtidigt som Elton fick prova det. Jag köpte en stor burk på travet. Den var avsedd för hästar men innehållet var precis samma som det dyrare pulvret för hundar. Jag kommer inte ihåg hur länge burken räckte till oss två men eftersom det var en jättestor förpackning så räckte den säkert väldigt länge. Ingen av oss blev bättre så jag tappade tron på det påstådda undermedlet. I mitt fall var jag inte förvånad eftersom min värk satt i muskler och inte i leder, men i Eltons fall sa alla att det borde hjälpa.

Nu, när Kasper har passerat 15-årsdagen, ser jag samma stelhet och svårigheter att komma upp från liggande till stående. Men det är nästan bara då det märks. Ska han gå nerför trappan i det läget så ramlar bakbenen efter honom och det kan se ganska läskigt ut. Det syns även att han är lite svagare i ena bakbenet när han står. Men i skogen, på promenaderna, travar han på utan att det verkar vara några problem. Han är självklart inte lika snabb eller stark som förut och han sackar lite i uppförsbackarna. Ändå har han inga svårigheter att hänga med på de lite snabbare och längre promenader som min syster tar med honom på. Att han lätt hänger med mig i min takt är inte så konstigt.

Jag har återigen fått tips från flera olika håll om att jag borde ge honom glucosamin och att det hjälper så bra. Jag har varit skeptisk efter det förra misslyckade försöket och har därför lyssnat men inte brytt mig så mycket. I går pratade jag med en god vän vars gamla golden blev mycket bättre med hjälp av glucosamin under sina sista år. Jag tänkte då att ok, jag provar väl på Kasper också. Om det finns en chans till att hans sista år ska bli bättre så är det klart att jag vill ge honom den chansen. Nu har jag kommit tillbaka från en liten vända ner till djuraffären och om några veckor hoppas jag att vi ska märka något av det mirakel som folk pratar om. Han är så frisk och pigg för övrigt så kanske kan han leva och må bra tills han blir minst 17 år om det här hjälper.

Bli inte rädda när ni ser den här bilden. Det är inte en zombiehund eller monsterhund. Bara min fina gamla vovve som tuggar på en kycklingfilé och som har fått gula ögon av blixten 🙂

När jag kom ut på garageinfarten såg jag väldigt tydliga spår av något som kanske är från en skata. Men vad kan den lilla runda fläcken vara för något? Kan skatan har hittat något gott och lämnat spår med näbben?

Att fotografera småfåglar måste vara bland det svåraste man kan ge sig på. De är hela tiden på sin vakt och sitter inte stilla en sekund. Inte ens när de hittar något gott att mumsa på kan de låta bli att gunga fram och tillbaka, vrida på sig eller flaxa med vingarna. Direkt när det goda är uppätet hoppar eller flyger de vidare till nästa gren. En liten stund stod jag beredd med kameran och följde en liten fågel i taget. Men så fort jag tryckte in avtryckaren så rörde de på sig. Jag blev lite stressad av detta och lyckades inte hålla kameran riktigt stilla en enda gång och därför är det inte bara fåglarnas fel att skärpan är lite si och så.

Rätt som det var så flög en skata in bland grenarna och alla talgoxar och blåmesar försvann. Skatan var snäll och satt ganska stilla men grenen vajade lite upp och ner. Trots svårigheterna fick jag lite blodad tand och gick runt i mina andra rum för att speja efter fåglar. På en skorsten satt något som jag inte vågar gissa vad det är. Tankarna hamnade både hos kaja och koltrast men jag nöjer mig med att konstatera att det satt en fågel på grannens skorsten. I det fallet var det nog en kombination av avstånd, darriga händer och fel objektiv som gjorde bilden grynig. Slutligen såg jag en flock fåglar i en björk ännu längre bort. Kanske någon sorts kråkfågel, det är nog omöjligt att avgöra, men efter det gav jag upp mina försök att vara fågelfotograf. Jag ska nog hålla mig till himlar och växter som håller sig någorlunda stilla.

Jag bryter mitt löfte från gårdagen nästan genast. I alla fall till hälften. Jag lovade att ni skulle slippa bilder på himlen i dag och jag kan ju hävda att det är träden jag har fotat och att himlen bara råkade hamna i bakgrunden. Jag undrar vad en riktigt duktig fotograf skulle kunna göra av det ljus och de färger som jag så ofta ser både kvällstid och innan det har ljusnat på morgonen. Jag har tagit dessa bilder ståendes med hundarnas koppel i ena handen och kameran i den andra. Jag bara lyfte och knäppte. Då måste ju någon som kan det här med inställningar och kompositioner kunna få till något fantastiskt av samma motiv.

De svaga, vita fläckar ni ser på första bilden beror på att det fanns små vattendroppar i luften. Lite fuktig dimma. När blixten används fångas de upp. Det syns mycket mer på en bild som kommer lite längre ner.

Jag vet inte om jag tycker att den här bilden blev misslyckad eller fin. Lite kul är det att se hur fukten i luften fångas upp av kameran och det blir lite speciellt.

Jag har skrivit om hur mycket jag gillar vattendroppar. Vattenformationer i frusen form kommer lika högt upp på min ”gillalista”.

När vi närmade oss slutet av promenaden var det så gott som ljust. Jag är ju en envis rackare och varje morgonpromenad, innan vi når slutet av skogen, tvingar jag mig uppför den här backen bara för att jag tror att det är bra för mig med lite ansträngning. Jag kan välja en annan stig utan brant backe om jag vill. Ni ser inte hela backen för jag står en bit upp i den. Kasper och jag brukar hålla samma tempo här medan Nalle glatt brukar gå så långt före som kopplet når.

Den här morgonen var både mulen och lite disig men ändå bjöd den på ett vackert sken som fick mig att bli lite extra glad. Men när det ljusnar försvinner de färgerna så kanske är det i mörkret som det vackraste ljuset finns. Det får ni tolka som ni vill 😀