Ibland har jag tänkt, och även i vissa situationer sagt, att jag är osocial. Jag trivs i mitt eget sällskap och mår inte dåligt av att vara ensam. Men jag lever upp och blir glad av korta sociala interaktioner med grannar eller med okända personer jag möter i olika sammahang och jag älskar att träffa goda vänner och min familj. Just goda vänner och familj, dit jag räknar de släktingar jag har kontakt med, vet att jag inte alltid orkar fokusera och att jag behöver pausa samtalen ibland. Jag kan helt enkelt bara säga att nu måste jag vila, antingen hjärnan eller numera även rösten, och då tar ingen illa upp. Det gör att samvaron blir enkel. Jag blir även väldigt glad av hundmöten eller gosiga katter och det har ni förstått sedan länge. En annan sorts social samvaro.

I mina samtal med Gunnar, som det snart är ett år sedan vi avslutade (tiden går fort) överraskade han mig genom att säga att jag är social. Det fick mig att inse att det finns en annan tolkning än den jag hade. Jag tänkte att min vana att hålla mig undan från sociala sammanhang och att inte släppa grannarna för nära innebär att jag är osocial. Men till stor del är det min hjärna och dissociationen som har begränsat mig i att söka mig till sociala sammanhang. Det är inte roligt om jag helt plötsligt stänger av, blir yr och trött och hamnar i en bubbla av overklighetskänsla. Jag skulle absolut ha anmält mig till några kvällskurser och kanske ha deltagit i några aktiviteter i området eller genom någon grupp. En bokcirkel t ex. Men jag, eller min hjärna, orkar helt enkelt inte och då har jag inte något val. Jag stannar hellre hemma och gör det jag mår bra av. Jag trodde att jag hade börjat dissociera mindre men det har börjat bli mer av den ovanan igen. Bara att acceptera och att anpassa mig efter.

När jag googlade orden osocial och asocial fick jag fram följande:

Skillnaden mellan ”osocial” och ”asocial” är att ”osocial” betyder att man inte är intresserad av kontakt med andra medan ”asocial” betyder att man bryter mot samhällsnormer och kan vara synonymt med kriminell.

Jag kan alltså fastslå att jag varken är o- eller asocial utan bara bekväm med att vara för mig själv samtidigt som jag uppskattar sociala kontakter i lagom mängd. Bloggande kan säkert också räknas dit för bloggvärlden ger både vänskap och interaktion i precis så stor mängd som man vill.

Som ni vet har jag bara fejkblommor ute på balkongen och ibland har jag tyckt synd om humlor eller bin som förvillar sig hit och tror att de kan hitta nektar i mina blommor. En och annan fjäril söker sig också hit och för någon dag sedan satte sig en sådan på ett plastblad och jag tror att den somnade. Den satt där en lång stund. Jag ville inte skrämma bort den så för att undvika det fotade jag från avstånd. En otydlig bild men ändå kul att kunna dokumentera att även plastblommor kan vara lockande.

Men, som jag skrev, så interagerar jag med mina grannar ibland och när vi nyligen fick nya brevlådor allihop så fanns det inga namn angivna på dem. Några satte dit någon slags pappersremsor med namnen på men de bleknade snabbt i solen. Jag har en dymo märkmackapär och jag satte upp sådana lappar på min brevlåda och över dem satte jag en bit av en genomskinlig packtejp. När jag såg hur texten försvann från mina grannars brevlådor frågade jag om de ville att jag skulle använda min dymo och ge dem namnremsor från den. Alla mina fyra närmaste grannar nappade på det och det blev en alldeles lagom och trevlig stund utanför våra ingångar.

Lite senare gick jag iväg med en soppåse och när jag kom tillbaka stannade jag till och pratade med en av grannarna, en kvinna som alltid har massor av fina sommarblommor på sin uteplats. De som bor på bottenvåningen har sådana både på fram- och baksidan men ingen har så härlig blomsterprakt som den här kvinnan. Hon stod och höll i en liten bytta med blommor och jag sa skämtsamt att den där får du svårt att hitta en plats för här. Hon skrattade och sa att ”men då ställer jag den hos dig” och så gjorde hon precis så. Så nu står den där och ser lite ensam ut. Min granne sa att hon tar hand om skötseln och jag tycker att det var en snäll och ganska kul gest att pryda min bänk utanför dörren med en blomma. Det blev alltså både ge och ta den här dagen. Mina namnlappar mot en lite blomstergrupp. Så visst är det trevligt med viss grannkontakt.

Nu har vi fått besked om att det ljusare färgalternativet vann omröstningen bland oss i den här bostadsrättsföreningen. Det blir en femårig åtgärd och glädjande nog ska de börja med just det hus jag bor i. Snart kommer alltså tak och fönster att bytas ut och fasaden ska målas. Förhoppningsvis tar de sig an balkongerna samtidigt. Vilken färg det blir på ”mitt” hus spelar ingen större roll men jag gillar att jag snart inte ska ha en röd dörr.

Nu har jag nästan packat klart inför min och dotterns resa. Hon kommer hit på söndag och på måndag far vi norrut mot Lapplands fjällvärld, närmare bestämt Stora sjöfallets nationalpark. Jag har längtat och äntligen är vi där, i alla fall nästan. Nu hoppas jag att alla vädergudar ska vara snälla och låta oss slippa regn och stormvindar. Det ser inte allt för illa ut men fjällvärldens väder kan förändras snabbt. Hur som helst så ska vi göra det till en fin upplevelse.

I morse gav jag mig iväg på en blomsterutflykt. I första hand var det Jämtlands landskapsblomma brunkulla jag ville se och jag vet ju var den sällsynta orkidén växer. Jag känner till två platser där den trivs men oftast besöker jag brunkullalokalen vid Marieby.

Innan jag for dit stötte jag på en del annan blomsterfägring. Just nu pågår städning av det stora varmgaraget och alla vi som har våra parkeringsplatser där får under tiden parkera där det går inom området. Det är många bilar på gräsmattorna med andra ord. Jag har ställt min bil precis vid den här fina rosentryn. När blommorna vissnar kommer så småningom bären och då lyser buskarna i stället upp i en orange ton. Lika fint då som nu.

Eftersom jag passerade Ändsjön så stannade jag till nära fågeltornet för att se om kanske några fågelungar ville visa sig. Lungörten blommar för fullt på många platser och även här.

Det var nästan helt tomt i den del av sjön jag såg. En enda sothöna och en av ungarna hann jag se innan de försvann in i vassen. Däremot hoppade jag till när någon bakom mig helt plötsligt sa god morgon. Det var en ung kille som låg på bänken och sov i sin sovsäck. Eller rättare sagt så sov han inte längre utan han satte sig upp och log rart. Han kunde inte många ord på svenska men på styltig engelska förklarade han att han inte hade sovit så bra och var trött. Jag sa att jag skulle vara tyst så han kunde fortsätta att sova och det valde han att göra. Om han hade festat eller bara var på väg någonstans och valde att övernatta i fågeltornet vet jag inte men jag hoppas att han fick sova ifred ett tag.

Sothöneungen har nu blivit av med det spretiga röda som fanns i ansiktet sist jag var här. Nu är den mycket finare.

Jag for ganska snart vidare mot brunkullorna.

En kort stig ledde fram till den glänta där spångar är utlagda och där man ombeds att hålla sig på dem för att inte förstöra något.

Jag var helt ensam där och jag hittade ett antal fina exemplar. De är inte stora så man måste titta noga för att se dem. I alla fall när de växer en och en. Till hjälp har man små växtpinnar som har satts ut för att markera var de finns. Både guckuskor, som jag tittade på för ca en vecka sedan, och brunkullor är orkidéer men har ingen som helst likhet med varandra. Eller jo, likheter finns det men de olika blomdelarna är placerade helt annorlunda hos brunkullan. Vill ni veta mer om det så finns google.

Kommer ni ihåg att jag visade en bild på en jämtländsk maskros i förra inlägget. Jag blev lite fundersam efter ett tag och nu kan jag konstatera att det var inte alls en sådan. Det har jag rättat till i det inlägget och här kan jag nu visa en riktig jämtländsk maskros. Rätt ska ju vara rätt.

Jag tycker att humleblomster är spännande. Inte ett dugg sällsynta men ändå nästan lika spännande som brunkullor. Här har jag bara med ett stadie men de är fina i alla stadier och även som utblommade.

Smörbollar är så fina. Tänk vad mycket fint naturen bjuder på. Och inte behöver man rensa ogräs eller sköta om sina rabatter utan man kan bara gå ut och njuta. Perfekt för min del men alla tycker inte lika och många vill ha båda delarna.

Det kom med en tuva med midsommarblomster också. Det är ju ändå annandag midsommar 😀

Något märkvärdigt har hänt här i min närmiljö. Fågelintresserade personer reser hit från alla möjliga platser för att försöka få en skymt av den krushuvade pelikan som har hamnat så fel. Den är normalt hemmahörande i sydöstra Europa och Asien så det är ganska märkligt att den nu har synts i Storsjön, både vid Orrviken och vid Vallsundsbron, och den har också mellanlandat i Ändsjön, dit jag har gångavstånd. Jag kan även se till Vallsundsbron om jag står på min balkong så jag har spanat ut över sjön och hoppats på att få se den stora fågeln, med ett vingspann på mellan 270- 320 cm och en längd mellan 160 – 180 cm. Det är en imponerande storlek men jag har inte sett den utanför min lägenhet. Det har rapporterats om den här pippin i både riksnyheter och i de lokala nyheterna. Kanske har ni sett något reportage om den och några kanske t o m har känt igen namnet Ändsjön.

Det påstås att det är första gången en krushuvad pelikan besöker Sverige och varför den har valt att hälsa på oss här i Jämtland är det ingen som vet. Men den är väldigt välkommen. Det är dock lite synd att den ska vara alldeles ensam här så jag hoppas att den snart flyger iväg och träffar sina kompisar mycket längre söderut.

Bilderna nedan är AI-genererade pelikaner men färgerna stämmer inte och utseendet är inte heller det helt rätta. Jag vill inte stjäla någons bild så jag bifogar en länk och den som är intresserad kan se hur en krushuvad pelikan ser ut här.

Jag har stannat till vid Ändsjön två gånger idag och träffat åtskilliga förhoppningsfulla fågelskådare i det södra fågeltornet. Jag har fått höra hur de har kommit från olika håll, några har med sig husbilar, och flera av dem skulle stanna hela dagen och en bit in på kvällen. Min kamera ser lite löjlig ut jämfört med de ofantligt långa objektiv som riktades ut mot sjön eller låg på bänken och väntade på att någon skulle säga att nu ser jag den. De som inte hade rejäla kamerautrustningar hade i stället kikare av hög kvalitet. Många stativ trängdes också med oss som stod där och glatt delade med oss av vad vi såg. Jag var inte lika tålmodig som flera andra så jag stannade en stund, såg några av de vanliga fåglarna och gav sedan upp. Det hade varit jättekul att få se den här pippin men det är inte hela världen att jag inte gjorde det. Men det är väldigt roligt att den ville stanna just här några dagar. Hur länge besöket varar vet ingen men den kanske inte klarar en vinter här. Innan dess hoppas jag att den får ordning på navigeringen och flyttar hem.

Jag såg några andra fåglar men tyvärr höll de sig på stort avstånd. Men det syns ändå att det här är en svarthakedopping.

Mamma sothöna med nykläckta ungar.

Skäggdoppingarna och en del andra fåglar höll sig alldeles för långt bort men de var ju med i ett tidigare inlägg.

Men innan jag var vid Ändsjön började jag dagen med ett besök vid Acksjöns naturreservat. Det var förmodligen sista gången jag tog mig dit för jag kommer inte att hyra en bil bara för att få se guckuskor. De är visserligen både vackra och fascinerande men nu har jag sett dem varje år sedan jag flyttade hit. Jag gick inte hela rundan utan nöjde mig med att följa stigen tills jag kom till de första exemplaren.

Varför ett enda bestånd av de jag såg hade en helt annan färg, en blek gulgrön kulör, vet jag inte men jag har sett dem vid minst ett tidigare tillfälle.

Det fanns fler blommor och på väg tillbaka till bilen koncentrerade jag mig på dem.

Någon slags vicker.

Käringtand.

smörblomma.

Daggkåpa.

Jämtländsk maskros jämte ett daggkåpsblad. Ni kanske minns att den jämtländska maskrosen är mer orange i färgen och att den aldrig slår ut helt.

Tillägg efter att jag funderat och konstaterat att det här troligtvis inte alls är en jämtländsk maskros. Jag lägger till en bild på en riktig sådan under den här bilden så kan ni jämföra.

Ett fint gräs.

Nu ska värmen komma hit några dagar och kanske är jag mest glad för pelikanens skull, om den nu är kvar här. Den kan gärna vila ut några dagar innan den försöker hitta hem till familj och kompisar.

De sista åren i Mjölby började jag mer och mer välja bort allt som ställer krav på mig. Det går självklart inte att leva helt utan krav men jag ville göra mitt liv så enkelt som möjligt. Från att ha trott att jag var beroende av att ha hus och trädgård började jag känna att trädgården var ett måste och nästan ett hatobjekt. Starka ord men de grundar sig i att jag helt enkelt inte orkade med att ta hand om den. Då delade jag hus med min lillasyster och var därför inte ensam om ansvaret. Men om jag ska dela ansvar med någon så kan jag inte bara lasta över allt jobb utan jag vill absolut göra min del. Det här var delvis anledningen till att jag så snart efter transplantationen och återhämtningen sökte mig hem till Jämtland igen. Jag ville inte lämna min syster och den gemenskap vi hade men jag ville lämna både trädgården och huset. När jag hittade min lägenhet på hemnet fanns det ingen tvekan. På uppmaning av min syster tog jag spontant nattåget upp till Östersund, gick på visning och så småningom vann jag budgivningen. Resten gick smidigt. Huset behövde inte ens annonseras ut och min syster hittade också ett fint boende.

Innan vi tog beslutet att sälja hade jag redan konstaterat att jag inte ville ha någon mer hund. Ni vet att jag älskar hundar och att saknaden efter både Kasper , Rex och min systers hund Nalle var stor. Men att ha en hund kräver både engagemang och ansvar och jag hade två skäl att avstå. Dels orkar jag inte aktivera en relativt stor hund så mycket som jag skulle vilja och som skulle vara rättvist mot den och mina favoritraser är ganska stora. Dels ställer hundar stora krav på andra sätt. Det är krav som jag tycker är självklara att uppfylla men som skulle vara alldeles för stora för både min kropp och min hjärna att orka med. Hundar ger otroligt mycket, det är ju därför jag älskar dem, men det är inte snällt mot en hund att den ska bli understimulerad både mentalt och fysiskt.

Ni vet att jag blev volontär på katthemmet och det gav mig närhet och kärlek till djur under några år. Men till slut var jag tvungen att välja bort även det engagemanget och de krav som det innebar.

Innan jag flyttade från Mjölby valde jag även bort levande växter. De ställer också krav på skötsel. Jag gjorde mig av med många av mina gröna växter och vanvårdade en del blommande växter till döds. Jag slutade byta jord varje tidig vår, jag dränkte alla rejält när någon såg ledsen ut och sedan fick de stå minst en vecka tills jag såg tecken på att någon växt inte mådde så bra längre. Till sist hade jag tre växter som vägrade ge upp. Det var en shefflera (paraplyblomma el paraplyaralia), en strandkastanj och en variant av dracena. Då fick de följa med till Frösön och tanken var att de skulle få vara kvar så länge de levde. På något sätt hade de utvecklat ett otroligt motstånd till min vanskötsel och de verkade klara vad som helst. När jag åkte bort några veckor, som jag gjorde lite då och då, ställde jag in växterna längre in i rummet och dränkte dem ännu mer än jag vanligtvis gjorde. Vid ett tillfälle hade jag varit bortrest i 25 dagar och när jag kom hem såg växterna lika fina ut som när jag for. Jorden var dessutom fortfarande fuktig. De fick stå i fönstret och torka upp ännu en period tills de var rejält torra. Och de bara fortsatte att trivas. Jag konstaterade att om mina växter ställer så små krav på mig så får de vara kvar.

Både sheffleran och strandkastanjen växte som ogräs och jag klippte ner dem när de nådde upp mot gardinstången. Det har blivit många avklippta grenar sedan dess. Vid något tillfälle frågade min äldsta dotter om hon kunde få testa att sätta några späda grenar i vatten och se om rötter utvecklades. Det fungerade bra. Sheffleran bildade rötter snabbt och strandkastanjen gjorde detsamma men den tog lite längre tid på sig. Min dotter konstaterade att precis som mina växter så klarade även de grenar som kom från dem samma ovarsamma skötsel. Då tänkte jag att om den tåligheten överförs så kunde jag lika gärna testa att göra samma sak. Så nu har jag utökat antalet gröna växter till det dubbla.

Även dracenan har visat sig vara lika lätt att föröka. Jag klippte av toppen och sedan gjorde jag tre delar av resten av stammen. Alla fick stå i vatten ett tag och sedan har de tagit sig fint i sina krukor. Min äldsta dotter och min son har tagit hand om varsin del. Det är kul att se hur en kal och trist stam plötsligt bildar en ny växt. Den ursprungliga strandkastanjen (kanske kan kallas moderplantan) gav upp förra året men som ni ser har ättlingar till den tagit sig fint (växten näst längst bort till höger). Jag har nyligen klippt ner den och just nu står två små delar av den i vatten och ska förhoppningsvis bilda rötter. Hitom den krukan står den ursprungliga sheffleran. Det är nästan ingen jord utan i stort sett bara rötter i den krukan men den växer och verkar trivas ändå. När den ger upp har jag två yngre avkommor till den. Jag ger mina växter lite gödning under sommarmånaderna så helt utan omsorg är de inte. De verkar trivas förträffligt i mitt norrfönster, ett fönster jag inte tittar ut så mycket genom eftersom utsikten inte är lika fin åt det hållet. Gardinerna hänger vanligtvis rakt ner men här ville jag att växterna skulle synas.

När jag var hos min son för en månad sedan fick jag två små pytteskott av en växt han hade fått av en kompis. Enligt plantnet är det någon slags kalanchoe. Det finns många varianter och jag kan inte avgöra vilken det här är. Hur som helst så följde de två små skotten med mig på min rundresa till släkt och vänner och när jag kom hem hade de t o m vuxit lite. Redan nu har nya små skott bildats i ytterkanten av några av bladen och snart bildas de små luftrötter som fanns på de skott jag fick. Plötsligt har jag två växter till så från att ha försökt vanvårda mina växter till döds är jag nu ägare till inte mindre än åtta växter. De här två får stå i köksfönstret bland mina fejkblommor. Men för att få vara kvar hos mig måste de tåla samma ovarsamma behandling som mina andra växter. Klarar de den så får de gärna stå i mitt fönster och frodas.

Oj, vad jag bredde ut texten om hur kravlöst jag vill leva och om mina tåliga växter. Men ni vet vid det här laget att jag har svårt för att hålla igen när det gäller text. Det här var planer som förändrades.

Planer som är under utveckling handlar om något väldigt trevligt. En av de vänner jag besökte under min roadtrip nyligen har då och då under ett antal år pratat om att det vore kul om hon och jag kunde resa tillsammans till Trondheim. Mer än så har inte sagts men nu har vi faktiskt bestämt att det ska bli av nästa sommar. I år blev lite för tight för min del och dessutom vill jag ge foten en chans att må bättre. Men planerna är som sagt under utveckling och på kort tid har de nu utökats till att bli ett större äventyr med ett besök i Ålesund. På väg dit blir det inte en jätteomväg att åka Atlantkustvägen, en väldigt vacker vägstrecka så det ska vi så klart göra. På vägen tillbaka väljer vi gärna en annan väg och google maps gav det här förslaget. Då hamnar vi nära Trollstigen men vi är rörande överens om att inte ge oss in på det äventyret. Jag har en skräckupplevelse från att ha åkt med husvagn där och även om det var vackert så var upplevelsen mest bara just skräck. Det är långt kvar till nästa sommar så hur planerna utvecklas till dess återstår att se. Vi vet inte ens om vi åker tåg, hyr bil eller om min kompis tar med sig sin bil till mig. När det ska bli av vet vi inte heller men det måste vara snöfritt. Men kul ska det bli hur planerna än ser ut till slut.

För en stund sedan ringde jag till min storasyster och sjöng Ekorrn satt i granen. Då förstår många av er att hon fyller år för den traditionen har jag berättat om tidigare. Det var den enda sång hon kunde när det skulle firas och sedan den dagen har det varit vår födelsedagssång. Men det är bara vi systrar som har kvar den traditionen. I övrigt är det mer vanliga grattissånger som sjungs, om det sjungs. Men min äldsta dotter är på väg att skapa en ny tradition när hon gratulerar mig. För ett antal år sedan började hon sjunga ”med en enkel tulipan” och plötsligt insåg hon att ”jag är en liten undulat” har samma melodi. Då blev det några strofer av den också. Numera blandar hon hejvilt texten från de sångerna och det blir aldrig likadant. Men en ny tradition är skapad och vi skrattar lika gott varje gång.

Jag skulle kunna ge mig ut och njuta av naturen oftare än jag gör men när det inte kan bli mer än väldigt korta promenader så blir jag lat och tycker att det är lättare att stanna hemma. Jag kan gå längre om jag vill men ni vet ju att jag sparar foten så mycket jag kan till mitt och yngsta dotterns äventyr i de lappländska fjällen om en knapp månad. Tyvärr var jag tvungen att sluta cykla på motionscykeln eftersom jag fick ont i andra delar av foten. Det började när jag var på sjukhuset för att göra ett arbetsprov (cykla medan de kollar EKG och en del annat). Där tog jag i så mycket i slutet att det kändes som om skadan efter den rejäla stukningen, som jag trodde var helt läkt, gav mig problem igen. Jag har försökt att cykla försiktigare och kortare sträckor men det blev inte bra i alla fall. Inte bra alls med tanke på att benstyrka behövs när vi ska vandra. Så nu har min stackars fot både hälsporre och ont lite överallt.

Men jag tränar benstyrka på annat sätt och jag har inga problem med att göra min vanliga styrketräning. Det är bara att hoppas att det räcker och med mina halstabletter som hjälp för luftvägarna så ska det nog gå bra att vandra. Hoppet är ju det sista som överger människan…sägs det.

Det var dags för ännu en rutinmässig provtagning (fyra gånger per år) och det gick både snabbt och smidigt. När jag har något ärende så brukar jag passa på att göra annat också och idag rände jag runt på Ica Kvantum, Stora coop och Jula. Däremellan stannade jag till och fotade på olika närliggande platser. Så idag fick foten visa vad den går för. Den mår faktiskt relativt bra, dvs den blev inte sämre, så det är ett gott tecken,

Utanför sjukhuset såg jag att den stackars hårt arbetande pojken hade fått både mössa och halsduk av någon omtänksam person. Det kan behövas den här kalla våren men snart kanske han kan slippa ha dem på sig.

En liten bit från Ica Kvantum stannade jag till för att se om det var något fågelliv i den lilla pölen. Inga fågelungar och inte många andra individer heller. Ett enda par och det var herr och fru Vigg som tog en simtur.

Alldeles vid bilen växte gullvivor. De finns säkert överallt nu och i mängder men jag har ju inte varit ute och sett dem tidigare.

Efter alla ärenden i stan åkte jag hem till Frösön. Men innan jag svängde av till mitt område stannade jag vid Ändsjön. Jag ställde mig på parkeringen som är väldigt nära ett av fågeltornen. Kanske kunde det vara mer fågelliv här än i den lilla pölen vid Ica. Jag såg först bara några måsar på avstånd och vände kameran mot en del av sjön där träden speglade sig.

Mängder av kabbeleka växte nedanför tornet och jag gick ner för att fota. Men det blev inga bra bilder. Jag vet att det inte bara är jag som tycker att gula blommor ofta är svåra att fota.

Jag gick upp i tornet igen och nu blev det lite mer action. Jag hann precis få upp kameran då det plaskade till och en arg sothöna sprang över vattnet för att jaga bort en gräsandshane.

Den stackars anden skrek, eller kvackade, av skräck och flaxade för livet för att undgå den ilskna anfallaren.

Sothönan nöjde sig med att ha jagat bort anden och simmade in bland vassen. Här blev nästan speglingen tydligare än själva anden men det är inte lätt att följa med och fota när det går undan som det gjorde här. Jakten slutade med en tvärnit när faran var över.

När det var lugnt igen kom gräsandshonan simmande efter sin make. Inga ungar här heller alltså men jag ska nog göra ett nytt försök om några veckor.

Mycket längre bort på sjön såg jag att något rörde sig på vattnet. Jag såg inte vad det var men med kamerans hjälp lyckades jag ändå se att det var två skäggdoppingar. Jag fick alltså se några fåglar även om det inte var några ungar kläckta.

Jag hade tänkt åka hem efter besöket vid Ändsjön men fick en impuls att fortsätta en bit till och stanna till nere vid sjön. Fjällen är nästan helt fria från snö nu och jag kände en liten längtan efter att ta en tur dit. Men det får bli en annan gång. Har jag inte bilen kvar när foten tillåter en vandring där så går det bussar.

Jag vände mig om och fotade åkersenap i stället för att fortsätta titta längtande mot fjällen.

Ett litet bi jobbade för fullt med att samla nektar.

Midsommarblomster (skogsnäva) fanns det i mängder.

En liten viol hittade jag också.

Maskrosor är ogräs om de hamnar på fel plats men jag tycker att de är vackra både som solitar i närbild och när de gör hela fält gula. Jag gissar att det är någon slags blombock som har landat i den fina maskrosen.

När jag hade kommit hem, packat upp det jag handlat och ätit lunch gick jag in på 1177 och kollade om provsvaren hade kommit. Det hade de och jag tror att allt var väldigt bra. Några värden var lite över eller under gränsvärdena men det brukar aldrig ses som något problem. Som vanligt så får jag bevis för att jag mår väldigt bra.