Ibland går det undan men jag har nog aldrig varit med om en förändring i samma takt som den jag upplevde i dag. Igår fick jag ett brev från öron/näsa/halsmottagningen där de bekräftade att de hade fått en remiss från lungmottagningen. Superbra, tänkte jag först men sedan läste jag vidare att de har 20 månaders väntetid. Det kändes inte alls kul och till den tiden kunde jag lägga det halvår som gick för att en av läkarna på lungmottagningen glömde skicka remissen som hon lovade göra. Tack vare en läkare på en annan mottagning blev hon påmind och igår kom äntligen bekräftelsen.

I brevet fanns även en text om vårdgarantin och att det är den behandlande mottagningen man ska vända sig till för råd om hur man kan söka vård i andra regioner. I förmiddags, strax efter 09.30 ringde jag ÖNH och efter en kvart i telefonkö fick jag prata med en jättetrevlig sköterska. Vi började prata om hur jag kunde få hjälp att söka mig vidare och hon berättade även att de har en lista där jag i stället kunde sättas upp och där de ringer upp ifall de får återbud. Sätt upp mig på den listan sa jag och tillade att jag för det mesta är tillgänglig och kan komma nästan genast. Hon bad mig vänta ett ögonblick och efter en kort stund kom hon tillbaka och sa att de just hade fått ett återbud nästa torsdag. Jag tackade självklart ja till att komma då och det var knappt att jag trodde på att det blev så bra. Sköterskan sa att jag kan ju inte behöva gå omkring med den hostan. Det var ju bra att jag precis innan samtalet hade pratat med en av mina systrar så att jag lät lite extra ansträngd i rösten och med många hostningar medan vi pratade.

En dryg timme senare ringde samma sköterska upp mig och frågade om jag kunde komma redan i dag kl 13.30. Det fixar jag svarade jag och det blev genast bråttom. Man vill ju vara nyduschad och något så när fräsch när man ska till vården. Tyvärr hade jag precis ätit en god krämig pastarätt med vitlök i men jag borstade tänderna en extra gång och knaprade i mig några halstabletter när jag lite senare gick iväg. Jag gillar att ha marginaler och eftersom jag precis hann ta en buss som jag visste skulle ge mig just de marginaler jag vill ha så gick jag en liten omväg från bussen. Det var ett härligt väder så det var bara skönt att få lite höstluft innan jag gick in på sjukhuset.

Läkaren hade en annan läkare under utbildning hos sig och efter en del prat och frågor om mina problem, vad jag påverkas av och om mitt smak- och doftsinne hade förändrats plockade han fram slangen med kameran. Han sprejade in någon slags bedövningsmedel i båda näsborrarna. Det smakade riktigt illa när det kom genom näsan och ner i svalget. Men det var ett bra medel för det var inte i närheten av att vara så jobbigt som jag trodde innan att få den där slangen nerkörd genom näsan och ner till stämbanden. Det var den läkare som utbildades som fick ta hand om den delen men hon var så försiktig och fick hela tiden bra instruktioner samtidigt som de tittade på en skärm där de såg var kameran befann sig. Hela tiden satt sköterskan och klappade mig lugnande på armen medan hon uppmanade mig att andas lugnt. Jag kände hur jag satt och spände mig och lyckades slappna av och släppa ner axlarna. De var alla tre väldigt generösa med att tala om hur duktig jag var och hur bra det gick. Kanske för att jag innan hade berättat att en sådan undersökning var något jag tyckte verkade väldigt jobbig.

Medan jag satt där med slangen på plats så skulle jag andas djupt (med hosta som följd) och sedan säga ett ihållande iiiiiiiiiiiiii. Sedan skulle jag hosta med flit och till sist säga ett lika ihållande mmmmmmm. När de hade titta ner genom ena näsborren gjordes samma procedur om i den andra och jag fick ännu mer beröm för att jag klarade allt så bra. Jag kände mig som en femåring som behöver bekräftelse och beröm när något är jobbigt 😀

Det blev som jag trodde, eller snarare befarade. Mina stämband är fina och beter sig precis så som friska stämband ska uppföra sig. Samtidigt är det så klart väldigt skönt att få veta hur frisk jag är och hur bra det fungerar. Det har jag nu fått bekräftat genom en rad undersökningar och tester. Hjärta, lungor, stämband och allt de kan tänkas testa i luftvägarna är helt utan skavanker. Jag är med andra ord väldigt frisk. Fint att få veta men det hjälper ju inte mig när det gäller de problem jag har med sprängkänsla i bröstet och trötthet när jag går (utan halstabletter) eller med hostan som sätter igång när jag pratar. Läkaren skulle konsultera en röstspecialist och sedan återkomma. Nu har jag fått en bokad telefontid med honom om några veckor men ärligt talat så förväntar jag mig inget annat än att få höra att jag är frisk och att inget mer finns att göra för att hitta vad som orsakar mina problem. Det är i alla fall otroligt skönt att jag fick komma in så snabbt för det hade varit väldigt onödigt att vänta i 20 månader för att sedan få samma besked. Kanske ska jag ha kvar ett litet hopp om att röstspecialisten har något att komma med men nu är jag inställd på att det här inte går att förklara.

Jag bjuder även den här gången på färger i både växtlighet och på himlen från i morse. En ganska gullig och kul skylt hamnade mitt i färgsprakandet.

En annan förändring, och den här gäller mitt eget beteende, blev det i förrgår. Efter att ha bott här i sex och ett halvt år bjöd jag in en av mina grannar på fika. Jag har träffat en av de andra grannarna både inne hos henne och hos mig tidigare men det var pga att vi hade ett gemensamt byggprojekt att hantera. Jag har även blivit bjuden ut till den grannens sommarstuga och den granne jag bjöd på fika i förrgår har jag både gjort en liten utflykt med och blivit bjuden på middag av en gång. Det var liksom dags att fråga om hon ville komma in till mig en stund och inte bara prata när vi träffas ute. Det blev en trevlig stund och jag behöver nog inte känna att jag bör hålla mina grannar på ett visst avstånd. Det funkar säkert bra att bara träffas någon gång ibland utan att krav på att träffas ofta ställs. Jag har ju trevliga grannar och det uppskattar jag. Kl 06.00 i morse plingade det till i mobilen och den här grannen skickade ett namnsdagsgrattis. Jag tänker inte så mycket på namnsdagar numera men även en annan god vän kom ihåg mig just i dag. Även om jag inte firar så är det ju alltid trevligt när någon hör av sig.

Hösten är så kort, i alla fall den period när träd och buskar är som vackrast i varierande färger. En del träd är fortfarande helt gröna medan andra har tappat nästan alla sina löv. Jag passar på att ta in så mycket jag kan av allt det härliga och eftersom jag behöver vara lite återhållsam med promenader så väljer jag noga ut vilka dagar jag ska gå ut. I helgen har det blåst och regnat. Inte som längre söderut men det var ett lätt val att stanna inne och låta motionscykeln ge mig lite pulshöjning i stället för att gå ut. Men förmiddagen i dag var helt fantastisk. Det enda jag möjligtvis skulle ha velat ändra på var att det rörde sig lite i vattnet. Inga speglingar av höstfärgade träd i sjön med andra ord. Men allt annat var helt perfekt så jag njöt och trivdes.

Det blir ännu ett inlägg med höstfärger men, precis som jag skrev ovan, det gäller att passa på den här korta perioden.

En stilig och väldigt fin äldre beagle visade att han ville hälsa på mig och jag börjar tänka att ingen promenad är perfekt utan lite hundgos. Även när det gäller det så passar jag på när tillfälle ges. Den 14-åriga vovven gick tvärs över gångbanan och tittade upp mot mig och då kan jag inte stå emot. Beaglens husse sa att det var helt ok att hälsa så då blev det en liten pratstund med både vovve och husse. Efter en stund kom även matte men till slut lämnade jag den trevliga trion och glad och nöjd fortsatte jag hem. Jag hejade på några grannar och bytte några ord med en av dem. Sedan var jag nöjd även med mängden social interaktion den här dagen.

Fri att röra mig i min lägenhet utan att någon helt plötsligt står och tittar in genom fönstren. Jag trodde inte att det skulle bli en så stor lättnad men det är otroligt skönt att nu kunna vara lite osynlig igen. Det mesta är gjort på det hus jag bor i. Det som återstår är att fönsterkillarna ska komma tillbaka och sätta upp persienner i alla fönster och att ytterdörrarna antingen ska målas eller bytas ut. Vilket av alternativen det blir vet jag inte men jag hoppas att det blir gjort snart för just nu ser min ingång ut som om huset mår illa och har alldeles röda ögon. En konstig liknelse men ni förstår nog att det är fult med de röda ytterdörrarna i det gröna huset. Här kommer före- och efterbilder.

Plåtslagaren är inte riktigt klar med lägenheterna på bottenplanet, eller så har han varit här i dag och gjort det sista. För att byggställningen skulle kunna monteras ner gjordes lägenheterna på övervåningen färdiga först. Jag var inne hos en av grannarna en kort stund i morse och då konstaterade vi att huset som nu renoveras får fel färg. Enligt bilder där husen visas med de färger de ska få så ska det huset bli mörkgult och nästa hus ska få den ljusgula färgen. Kanske har nya beslut tagits eller så har målarna gjort fel. Hur som helst så är jag och grannen väldigt nöjda med att vårt hus blev grönt. Grannen visste inte heller hur det ska bli med dörrarna så det får väl visa sig.

Färgen stämmer ganska bra på den första bilden. Ljuset och kameran gör att nyanserna kan skilja sig åt något. Jag lyckades undvika att själv hamna som en spegling i fönstren och det blev nog bättre med det som i stället speglar sig.

Före…

…och efter. Den här bilden tog jag precis när solen gick upp i morse och därför blev den som den blev. Den röda dörren skymtar i skuggan vid min ingång.

Nu kan jag titta ut från balkongen utan att ha flera järnstänger i vägen. Hösten är i full gång även utanför min lägenhet.

Jag gick en promenad i solsken och ganska rejäla vindbyar. Men det var inte kallt så jag njöt av att gå ut och uppleva ännu mer av hösten. Nu har jag slutat skanna marken efter svamp för att i stället höja blicken och njuta av allt lite högre upp.

Inte så mycket höststämning i den här bilden men jag går ofta förbi den här stugan och funderar på vems den är och hur och när den används. Jag har aldrig sett någon här.

Jag såg många midsommarblomster, fibblor och en hel del annat men den här gången fick en klöver visa att sommaren inte helt har gett upp än.

Jag insåg att jag nog verkade lite väl hemlighetsfull gällande en ny krämpa i förra inlägget men det var precis som jag skrev. Jag orkade inte berätta om en ny märklighet. För märkligt är det. Jag har nu lärt mig hur jag kan hantera min fot där en tidigare stukning och numera även hälsporre ställer till det. Hälsporren stör mig inte riktigt lika mycket längre så jag tror att den är på tillbakagång. Men i stället har något hänt med mina tår mellan stortån och lilltån på andra foten. Det syns inget och jag kan inte minnas att jag har gjort illa mig. Det är dessutom väldigt diffust och jag kan inte med säkerhet säga om det är en av tårna eller alla tre som bråkar. Jättekonstigt. Men så här är det. När jag sätter ner foten och tårna kommer emot underlaget så känns en brännande, intensiv smärta. Jag kan tänka mig att en nervsmärta känns så men jag har egentligen ingen aning. Jag borde kunna känna vilken eller vilka tår det gäller men det är en av de märkliga sakerna med det här. Jag kan inte det. När jag böjer och bänder eller trycker på tårna så känns det inte mycket. Någon liten svag smärta känner jag ibland men det kan lika gärna vara jag som provocerar fram den genom att hantera tårna. Ja, ni märker att det hela är konstigt. Men det gör väldigt ont när jag trampar ner och tårna kommer åt underlaget.

I de walkingskor jag har haft länge funkar det inte alls bra. Jag började felbelasta och gå på antingen in- eller utsidan av foten eller så spände jag in tårna så mycket jag kunde. Då kunde jag i alla fall gå. Som tur är har jag nyligen beställt nya trekkingskor och med dem funkar det bättre. De har en något tjockare sula, de är inte uttänjda ännu och därför hålls tårna ihop mer. Det måste vara därför jag kan gå utan att det känns särskilt mycket. Bara vid vissa tillfällen, om jag t ex trampar precis med tårna på en rot eller en sten, så blixtrar det till av smärta en kort stund igen.

Värre än så var det inte och inte är det särskilt hemligt heller. Bara något jag inte orkade förklara just då. Det är förhoppningsvis en tillfällig krämpa men visst är det märkligt att det ska dyka upp nya begränsningar hela tiden. Jag kan i alla fall gå ut och det är det jag nu fokuserar på. Men hörrni, var rädda om era fötter och träna dem gärna med exempelvis tåhävningar. De är så viktiga och det märker man först när de börja må lite dåligt.

Pga nya problem, som jag inte ens orkar nämna, har jag stannat inne och hoppats på bättring och därför har jag inte riktigt hängt med i vad som händer utomhus. Men i dag kom plåtslagaren och fixade det sista för att alla fönster skulle se bra ut. De som är i branchen säger att plågslagaren klär in fönstren. När han stod utanför mina fönster i vardagsrummet ville jag inte sitta där längre så jag drack snabbt upp mitt kaffe, stängde av tv:n och bestämde mig för att nu var det faktiskt dags för en promenad oavsett vad min kropp tyckte.

Jag gav mig ut för att söka efter färg och kunde konstatera att naturen nu är mitt uppe i en stor förändring. Men bara delvis för många träd kämpar emot och behåller sina gröna löv. En del blommor vägrar också ge upp och jag hörde faktiskt en del fågelkvitter. Jag tror att det är lite varmare än det brukar vara den här årstiden så det är inte underligt om naturen tvekar. Vi har inte haft en enda frostnatt än även om det har varit ganska nära. Jag börjar och slutar med blommor och däremellan kommer ett gäng höstbilder.

Något märkligt hände när killarna som monterade alla fönster var här i förra veckan. De drog ur en del sladdar och det var självklart ok eftersom de behövde el till sina verktyg. När jag hade stoppat i alla sladdar igen upptäckte jag att den elektriska fotoramen var helt svart. Efter att ha testat att stänga av och sätta igång elen igen utan att några bilder dök upp tog jag ur minneskortet och stoppade in det i kameran. Minneskortet var helt tomt. Hur i hela fridens namn kan det ha gått till. Det enda jag kan komma på är att någon stark magnet har hanterats i närheten men varför och till vad vet jag inte.

Det är inte hela världen för minneskortet kan fyllas med foton igen. Jag hoppas bara att jag har kvar alla bilder. Det var min man som önskade sig den här ramen i födelsedagspresent en gång och han började fylla på med bilder. Det är alltså lite av ett minne av honom och det känns viktigt att samma bilder kommer med igen. Det var inte heller så enkelt som jag trodde att fixa dit bilder för den laptop jag har nu har ingen plats för ett minneskort. Fotoramen går inte att ansluta till datorn, och ja, jag har försökt med en sladd. Jag var helt rådlös ett tag och tänkte att jag kan ju inte behöva köpa en ny dator med minneskortläsare bara för att ordna till det här.

Det var då, när jag tänkte på minneskortläsare som jag insåg att sådana kan man ju köpa och via ett usb få kontakt med datorn. Jag behöver ingen märkvärdig mackapär så jag gick ut på nätet och beställde en för 59 kr. Jag vet inte ens om det funkar att föra över bilder från datorn till minneskortet på det sättet men det borde väl gå att göra. Nu funderar jag på om det kanske hade gått lika bra att använda kameran. Jag har aldrig haft anledning att försöka överföra bilder till minneskortet i den och nu spelar det ingen roll. Jag har ju redan gjort beställningen.

Men frågan om hur förlusten av bilderna gick till kvarstår och jag lär nog aldrig få svar på det.

Tre trevliga killar kom i förrgår och satte genast igång med arbetet. De hann inte mer än komma in och se sig omkring innan en av dem klargjorde att så här bra ordnat var det inte hos alla de bytte fönster hos. Jag blev lite förvånad för jag trodde att folk följde de instruktioner vi fick innan. Där stod det att de helst ville ha 1,5 m fritt framför fönstren i hela deras längd. Dagen innan de kom tog jag fram tumstocken och sedan började jag flytta möbler. De möbeltassar jag har satt dit gjorde att jag kunde skjuta möblerna över golvet utan att det blev repor. Min dubbelsäng och min hörnsoffa är båda väldigt tunga men jag satte mig på golvet med ryggen mot dem och tog spjärn mot väggen. Det är förvånande hur mycket kraft man får när man gör så. I gästrummet, vardagsrummet och i köket kunde jag fixa det utrymme hantverkarna ville ha men i mitt sovrum fick det duga med 1,2 m eftersom rummet inte är tillräckligt stort för att flytta sängen mer. Sedan plockade jag ner gardinstänger och flyttade alla blommor, både riktiga och de konstgjorda.

Hantverkarna kom vid 11-tiden i förrgår och då försvann jag ut några timmar. Det var kallt, bara 5 grader och med hårda vindbyar men jag klädde mig varmt och mössa och fingervantar fick sin premiär för den här hösten.

Nu blir det en fortsättning och ett slut på följetången om koralltaggsvampen. Efter att ha sett den och visat en bild i bloggen, fått besked från Anki om vad det var för något, ha plockat en del av den och sedan skämts när jag googlade och läste att den är rödlistad, fick jag nya besked från Anki. Jag fick veta att man får plocka rödlistade arter så länge man inte skadar mycelet eller växtplatsen. Jag behöver alltså inte skämmas ett dugg och den här promenaden blev en liten repris på den förra men åt motsatt håll.

Jag skrev att det blåste rejält och tack vare det så var det mycket torrare överallt. Där jag hade hittat en del lingon gick jag den här gången lite längre in och vips så hade jag en halvliter till. Totalt 1,4 liter nu alltså. Jag fortsatte mot koralltaggsvampen och skar av en rejäl bit till och jag var väldigt försiktig. Någon mer svamp hittade jag inte men jag var nöjd ändå. Det är inte många träd som har fattat att hösten är här men några börjar förändras. Om några veckor ser det nog annorlunda ut.

När jag kom hem sköljde jag både lingon och svamp under kranen, frös in lingonen och la bitar av svampen i svamptorken. Sedan frågade jag hantverkarna om de ville ha kaffe när jag ändå skulle brygga åt mig själv. Det ville de gärna. De jobbar in fikarasterna för att sluta vid lunch på fredagar så de tog en stående fika med varsin brownie medan jag satte mig i soffan. De tackade artigt efteråt och fortsatte genast sitt jobb.

Igår kom de tillbaka och vid ca 13.00 var de klara. De både städade efter sig och tvättade alla fönster. En av dem hade flera gånger uttryckt hur lätt det var att jobba när det var så bra förberett. Innan de gick sa han att det hade varit ett rent nöje att vara hos mig. Jag förstår mig inte på hur en del bara struntar i att underlätta för hantverkare. Om man gör som de ber om så kan de jobba mer ergonomiskt och dessutom få plats att lägga ut sina specialmattor för att skydda golven. Det viktigaste är absolut att de kanske kan undvika att få problem pga att de inte får plats att arbeta ergonomiskt. Visst blev jag glad för berömmet men det borde faktiskt vara självklart. Jag är väldigt nöjd med resultatet och nu ska det tydligen bli både varmare och tystare inomhus. Jag frågade om de vet vad som händer med de gamla fönstren och en av dem sa att han hade hört att de ska skickas till Ukraina. Det värmde gott i hjärtat.

I morse tog jag bussen till Willys. Jag var inte helt säker på om jag ville passa på att gå en runda därifrån innan jag handlade men eftersom kortterminalen på bussen inte funkade och resan blev gratis på ditvägen så var det ingen mening med att försöka handla snabbt och kunna åka tillbaka på samma biljett (biljetten är giltig i 70 minuter). Då var det ju lika bra att ta en promenad eftersom jag ändå skulle behöva betala på hemvägen. Jag gick den korta vägen till Minnesgärde och fortsatte i skogen längs sjön.

Det här området är ett väldigt populärt promenad- och springområde och många går här med sina hundar. Flera bad- och grillplatser finns och en del bänkar är utplacerade.

Det är inte lika fin gångväg hela vägen och på vissa sträckor finns det gott om rötter. Men mestadels ser det faktiskt ut så här.

Fjällen syns även härifrån, bakom Vallsundsbron mellan Annersia och Frösön.

Vilken överlevnadsförmåga en del träd har. Här ser det ut som om en rot har blivit en ny stam.

När jag kom fram till den här öppna platsen vände jag och gick grusvägen tillbaka.

Både vissna och blommande växter samsades längs vägen.

När jag bara hade en liten bit kvar att gå började det dyka upp nyplanteringar. Massor av nya små träd och buskar var planterade längs en sträcka. Här satsas det verkligen. Bara en bråkdel av allt syns i de här bilderna.

Det blir nog väldigt fint när allt har tagit sig. Jag undrar varför det satsas så mycket just här men kanske är det så enkelt som att i brist på en fin stadspark så förgylls miljön i ytterområdena i stället. Vi har ju Badhusparken men den är ganska ynklig i jämförelse med andra stadsparker. Men kanske skulle det vara trevligt med något fint lite mer centralt.

Jag handlade det jag ville ha, packade ner de tyngsta sakerna i en ryggsäck och fyllde även en stor kasse. Det blev ganska tungt men tack vare att jag kan åka buss hela vägen utan att behöva byta så tycker jag att det gick väldigt bra. Jag hade dessutom turen att bara behöva vänta två minuter vid busshållplatsen. Mer perfekt än så kan det inte bli.