Min son hade en del sömn att ta igen så det kändes bra att han kunde sova gott ända till efter halvtio. Så länge brukar han aldrig sova när vi är tillsammans men nu behövde han verkligen det. Det var bra ur fler synvinklar än att han behövde sömnen. Det resulterade i att vi kom till vårt utflyktsmål precis när det slutade regna. Det är inte första gången vi har haft sådan tur och det är bara att tacka vädergudarna för att de är snälla mot oss. I alla fall till stor del. Vi fick några stänk i mitten av vår lilla vandring och i slutet var det ett mer ihållande regn. Men det började väldigt bra.

Vi åkte en bit för att komma till ett fint naturområde vid sjön Ekoln, som är en del av Mälaren. Vi parkerade vid Fyrisån där vi började vår runda.

Först gick vi på en grusväg…

…men ganska snart svängde vi in på en stig. Här fick min son ett telefonsamtal och under tiden undersökte jag omgivningen.

Så här såg det ut på marken vid en närmare titt.

Efter en stund kom vi ut på grusvägen igen och passerade en hästgård. I en av hagarna fick min son lite närkontakt med en fin häst.

En härlig höstdag i en skog i Uppland.

Vi kom fram till en av badplatserna och här bestämde vi oss för att äta vår lunch.

Jag var glad för att sittunderlaget var nerpackat. Här kom det lite duggregn men det var så lite så vi stördes inte nämnvärt.

När matsäcken var uppäten vandrade vi vidare och nu hade regnet upphört helt igen.

Det var inte världens bästa klätterträd så längre upp än så här kom han inte.

Lite stretching är alltid bra.

En liten stund efter att sista bilden togs började det regna mer ihållande. Inte jättemycket men ett jämnt strilande. Då stoppade jag ner kameran i ryggsäcken och tänkte att jag hade tillräckligt med bilder i alla fall. Det tog en stund innan vi kom tillbaka till bilen och då var våra jackor ganska blöta men vi var torra innanför. Vi gick nästan en mil och hälsenan blev inte ett dugg sämre än innan. Jag kan nog betrakta den som helt ok nu. Inte helt färdigläkt men jag besväras inte av den längre.

När vi kom hem till sonens lägenhet fixade han en supergod pastagratäng till mig innan han gav sig iväg till gymmet för ett step up-pass. Han frågade om jag ville hänga med och jag tror att jag skulle ha gillat den träningsformen om jag hade varit riktigt fit for fight. Men jag kände inte att det var läge för något mer fysiskt den här dagen så medan han var i väg och tränade tog jag en skön, varm dusch och satte mig sedan här i soffan med min dator. Nu har min son precis kommit hem och det är hans tur att få njuta av den fantastiskt goda gratängen. Klockan åtta på kvällen är lite väl sent för mig att äta middag så därför åt jag tidigare.

I morgon väntar en helt annan typ av aktivitet och det ser jag fram emot.

Första delen av resan klarade vi av igår. Precis när jag var klar hos frissan kom min sons tåg in på stationen och där hämtade jag upp honom och vi fortsatte sedan söderut. Vi valde att åka den något kortare men inte snabbaste sträckan genom Hälsingland och Dalarna för att sista biten ta oss ut på E4:an mot Uppsala. Jag hade en del goda mackor och tillbehör med mig till lunch och min son bjöd mig på kaffe vid ett stopp. Det småregnade nästan hela vägen men när vi närmade oss Bollnäs blev det plötsligt uppehåll. Jag föreslog att vi skulle ta en promenad där men min son var inte så pigg på att promenera just där. Han har haft många tillfällen att promenera omkring i Bollnäs förut tack vare vänner där och även i sitt arbete så han ville hellre stanna någon annanstans. Men när vi kom dit ändrade han sig spontant och vi hann både handla lite och gå runt den lilla sjö (Vågen) som jag så många gånger promenerat runt under många års resande med och utan husvagn. Vädret var grått men det var i alla fall uppehåll.

När vi åkte hemifrån var det vinter med mycket snö men här har hösten tagit tillbaka herraväldet. Trots gråvädret var det ändå fint med det spegelblanka vattnet och speglingarna däri.

Helt kala träd i en mix med fortfarande höstfärgade träd.

Vi turades om att köra och tog god tid på oss. Det fanns ju absolut inga tider att passa. Vi började resan strax före nio på morgonen och kom fram ca halvsex. Då var det mörkt och det var skönt att komma in i min sons lägenhet, äta middag och sedan bara slappa tills det var dags att sova. Min son hade inte sovit mycket på nattåget till Östersund så han somnade säkert gott. Det gjorde även jag med hjälp av ett piller. Nu är jag vaken, utsövd och pigg och jag hoppas att min son också ska känna sig lika pigg när han vaknar. I dag ska vi troligtvis ge oss iväg på en liten utflykt i naturen även om det regnar lite. Men i morgon väntar förmodligen lite mer kulturella inslag i Stockholm. Vi får se vad vi känner för då men det vore kul för oss naturälskare att göra något annat någon gång.

Det är inte vanligt att första snön ligger kvar men nu har det kommit så mycket att jag tror att det blir svårt för gumman Tö att sopa bort allt. I dag har det varit någon plusgrad och så ska det vara de närmaste dagarna. Men snart kommer kylan tillbaka och det verkar även komma mer snö. Ni vet att jag gillar vinter och snö. Särskilt numera när jag slipper hantera snön. Jag kan bara gå ut och njuta av ett vackert vinterlandskap utan att tänka på att skotta. Det underlättar också att bilen står i ett varmgarage och är redo att köras iväg utan att rutorna behöver skrapas eller att snön måste borstas bort. Alla förutsättningar finns alltså för att jag ska trivas den här årstiden.

Igår var jag inte ens utanför dörren eftersom det både blåste och snöade ganska rejält. Men dagen innan blev det en runda för att njuta av ett väldigt skönt väder. Det blev inga vyer den dagen men ett gäng detaljbilder.

Bild från gårdagen då jag nöjde mig med att bara glänta på balkongdörren för att snabbt ta ett foto.

Allhelgonahelgen betyder inget för mig. Det finns flera andra datum som är viktigare men ibland får jag för mig att åka till minneslunden morgonen efter lördagen bara för att det är vackert med alla ljus. Det är inte längesedan jag och min svägerska var här och tände ett ljus så jag hade egentligen inte tänkt åka hit alls den här helgen. Men jag hade några ärenden att uträtta och då passerade jag kyrkogården. Spontant svängde jag in på parkeringen och gick förbi både askminneslunden och den vanliga minneslunden. Här är jag på väg därifrån. Tyvärr uteblev effekten av alla ljus eftersom det var för ljust.

Innan jag uträttade mina ärenden åkte jag till Lillsjön för att få promenera någon annanstans än bara i trakterna hemma på Frösön.

Här ligger redan isen men på Storsjön dröjer det säkert minst en månad till, förmodligen två månader.

Ett litet hus som hamnat på sniskan.

I morgon blir det ett besök hos frissan kl. åtta och om allt stämmer med de tåg min son kommer med norrifrån så åker jag direkt och hämtar honom efter klippningen och sedan far vi mot hans lägenhet i Uppsala. Lite trist att lämna mitt vita vinterland men tanken på att jag ska träffa alla mina tre barn, min svärson, min storasyster och en bloggvän kompenserar mycket väl för det. Sedan får jag ju återvända till vintern igen.

Att vårvintern är den femte årstiden här är väl känt men i år har vi även höstvinter. Kanske är det bara min tolkning av hur naturen ser ut och förmodligen blir den väldigt kort. Jag trodde att det bara fanns enstaka träd med höstlöven kvar fortfarande men de senaste dagarna har jag sett att de var fler än jag trodde. Hösten är alltså inte slut trots att vintern är här. Igår hade jag ett nytt inbokat terapisamtal och efteråt passade jag på att promenera runt i stan. Jag tänkte nämligen återigen gå på lunchkonsert i Gamla kyrkan och hade nästan två timmar att fördriva innan det var dags. Snön vräkte ner och jag hade ingen lust att köra hem och sedan tillbaka i det ganska hala väglaget så jag fick fördriva tiden på ett annat sätt. Den här gången fick jag klara mig själv eftersom mitt tidigare konsertsällskap, Anna- Lena, var bortrest.

Återbruk av lite annorlunda slag. Den här lilla byggnaden har från början haft sin plats som hörntorn på Grand Hotell där den fungerade som punchveranda. Vid rivningen 1974 monterade man ner tornet och sedan dess har det använts både som papegojbur och biljettkur på Frösö Zoo. Nu är djurparken nedlagd och då kom idén att placera tornet mitt i stan där ett tidigare omtyckt litet hus har brunnit ner. För bara några veckor sedan hamnade tornet här och tydligen ska det bli en kulturell mötesplats. På vilket sätt vet jag inte men sin första roll fick det under halloween och nu pryds det av diverse läskiga figurer.

Snön som faller gör bilderna lite otydliga. Tyvärr var det inga stora fluffiga flingor som gav en vacker stämning och i motvind var det inte en jätteskön promenad.

Höst och vinter som möts.

Det var en del trafikproblem och busstrafiken fick ledas om. Ändå behövdes här hjälp av bärgare. Just den här situationen var med i den lokala nyhetssändningen och där såg fronten på bussen ut att ha kommit i kontakt med något den inte borde ha stött emot.

När jag tyckte att det räckte med promenerande var det lite för tidigt för att gå till kyrkan så jag tänkte ta en fika på Törners konditori. Men när jag kom dit var det en helt annan verksamhet i lokalen. Jättetrist och nu när jag har googlat vet jag att de för andra gången gick i konkurs redan 2019. Samtidigt påstår google att jag besökte platsen för fyra år sedan så det måste ha varit i sista stund. Jag minns faktiskt att jag var där redan som barn med min farmor. Besviken gick jag i stället till Wedermarks, som också har funnits länge. Jag fick mitt kaffe och en chokladboll och sedan gick jag den korta biten till kyrkan för att se och lyssna på Trebadurerna.

Den här familjegruppen har jag tyvärr aldrig hört något av tidigare trots att sonen gick i min sons klass och hans pappa hade en viktig roll i skolan i Myrviken. Pappan fixade att den del av klassen som ville kunde åka på skolresa till Klimpfjäll när alla inte kom överens om att åka någonstans över huvud taget. Som jag förstår det var det en väldigt kul skolresa. Det var för drygt 20 år sedan och jag har inte haft så mycket kontakt med någon av dem att jag förväntade mig att bli igenkänd. Därför blev jag glatt överraskad när jag precis hade hunnit in genom porten, tagit av mig mössan och såg mig om efter var jag skulle sätta mig. Där stod sonen och jag såg att han tittade på mig med ett stort leende och igenkänning i blicken. Jättekul men väldigt märkligt. Jag hade långt hår då och inga glasögon men alla är tydligen inte lika ansiktsblinda som jag. Vi bytte några ord medan pappan, som stod lite längre bort, tittade på oss men helt klart inte kände igen mig.

Den här lunchkonserten var absolut värd tiden jag hade fördrivit genom promenad och fika. Det var ett varierat utbud med t ex Lill Lindfors ”musik ska byggas utav glädje, egna kompositioner, någon polska och en schottis. Naturligtvis spelades även Jämtlandssången och då fick mamman i gruppen ensam framföra den på sin elfiol. Snyggt och stämningsfullt. Efteråt gick jag fram och talade om hur glad jag var att jag äntligen hade fått höra och se dem och sedan var det dags att gå till bilen och åka hem. Efter att ha borstat av det ca en decimeter tjocka snötäcket så klart.

I morse kändes det mer lockande med en lugn start med frukost framför ett av morgonprogrammen än att gå ut tidigt. Men jag fick ändå se lite av soluppgången när jag gick ut på balkongen för att skyffla undan lite snö runt dörren.

Strax före nio gick jag iväg med avsikt att hålla mig till de vägar och gångvägar som hade hunnit bli snöröjda. Så här ser många vägar ut här fortfarande och vi är många som gillar att det inte saltas överallt.

Här stod jag i valet och kvalet men bestämde mig för att jag inte ville vända om. Det är svårt att se konturerna men det som först börjar med några meter med breda hjulspår övergår sedan till spår av en enda människa och en hund. Jag pulsade fram i snön och hoppades på att den väg jag skulle komma till lite senare var plogad.

Det snöade inte på morgonen och det var trots pulsandet en skön promenad i ett fint höstvinterlandskap.

Min förhoppning gick i uppfyllelse och jag kom till en mer lättgången väg. Men den var inte plogad hela vägen så jag vände tillbaka längs den plogade vägen, inte den gångväg jag först hade kämpat mig fram på.

När jag nästan var hemma igen började det snöa. Det verkar som om det förväntas stora mängder snö de närmaste dagarna och för min del får den gärna falla. Tyvärr spås det regn i början av nästa vecka och om det stämmer blir det inte särskilt kul. Men då är jag på väg söderut och kanske kan jag få trevligare väderförutsättningar där.

För några dagar sedan, när jag var ute och promenerade, gick jag förbi en kvinna som tog sig fram något långsammare än jag. Vi hejade så klart och hon frågade vart de olika stigarna leder. Jag stannade till för att berätta lite om det hon undrade och sedan gjorde jag mig redo för att fortsätta. Men då fortsatte kvinnan att prata om ditt och datt och frågade även om jag hade någon tid att passa. Det hade jag inte så jag stannade kvar för en pratstund. Medan vi stod där kom en tjej i folkdräkt gående och ställde upp sig för fotografering. Det var inte en temperatur då man gärna går så här lättklädd men vad gör man inte för konsten. Jag passade också på att lyfta kameran men avståndet var långt och mer än så här kan jag inte beskära bilden.

Efter ett tag föreslog jag att vi kunde väl promenera framåt medan vi pratade och det gjorde vi. När hon skulle svänga åt ett annat håll gjorde jag mig återigen beredd att sätta fart åt mitt håll men den här kvinnan hade nog ett större pratbehov än jag och vi blev stående en stund till. När jag började frysa (jag var klädd för att röra på mig) sa jag att jag måste fortsätta men det blev ändå en del saker sagda medan jag avlägsnade mig. Då tackade jag för ett trevligt samtal och sa hejdå och sedan skyndade jag iväg. Det var ett trevligt samtal och jag tycker att korta möten och små samtal med folk jag möter är jättekul. Men ibland blir det lite för intensivt och långt. Jag var nästan lite orolig för att hon skulle vilja träffas och fortsätta prata och om mitt huvud hade orkat kanske det hade varit något att fundera på. Men när jag gick därifrån tänkte jag att det är en väldig skillnad på hur jag var förr och hur jag är nu. Jag var den lyssnande personen som många anförtrodde sig åt. Nu orkar jag inte lyssna länge utan att försvinna bort och in i min egen bubbla. Det går oftast bra om jag är delaktig i samtalet men jag orkar inte hänga med någon längre stund när någon håller långa anföranden. Synd, för jag tror att jag skulle uppskatta att vara den som lyssnar igen.

Dagen efter gick jag åt ett annat håll och rätt som det var hördes ett väldigt kacklande. Nej, det var inte fåglar utan ett gäng ungdomar som kom springande och alla verkade prata med varandra med höga röster. Även i uppförsbacken, som ni kan ana längre fram, var det samma höga ljudvolym och surrande och jag tänkte imponerat att de måste ha väldigt bra kondis som orkar både springa och prata samtidigt. Kanske är det ett sätt att öka belastningen och få ett bättre resultat. Jag är glad för att jag börjar orka lite mer på mina promenader och det räcker för min del.

I morse vaknade jag i vanlig tid men klockan visade 04.23. Jag hade tänkt lägga mig lite senare igår men jag var så trött och valde att sussa som på sommartid. När jag vaknade var det vintertid, eller normaltid, och jag kände mig pigg och utsövd trots att det var lite väl tidigt. Jag tog god tid på mig med frukost och morgonbestyr och sedan gick jag ut alldeles lagom för att möta soluppgången.

När solen började synas vände jag hemåt men jag stannade till och såg tillbaka mot den vy som sol, himmel och sjö fortfarande bjöd på. Synd att det inte var helt vindstilla och spegelblankt vatten men man kan inte få allt.

De flesta träd är helt kala nu men några har fortfarande sin höstklädsel kvar. Jag tänkte att jag ville passa på att ta ett höstfoto till för i morgon kan det vara för sent.

I dag är det en stor dag för min minsting fyller 30 år. Kan någon begripa hur det har gått till? Den här helgen har det varit fest för syskon och vänner och jag åker ner till Örebro för att fira min yngsta gullunge om två veckor. Men redan nästa måndag, om en vecka, kommer min son hit med nattåget från Narvik och sedan kör vi tillsammans ner till Uppsala. Kanske hittar vi på något längs vägen eller så åker vi direkt. Det finns ju massor att se i Uppsala med omnejd också. När min son börjar jobba på torsdagen far jag vidare mot Söderköping där jag har bokat ett rum de två följande nätterna. Jag och min storasyster har inte haft möjlighet att ses särskilt ofta när jag har åkt söderut men den här gången ska vi försöka få till det. Samtidigt kan vi göra Söderköping, som är en fin liten stad efter vad jag minns. Ni vet att jag gillar att göra små roadtrips och det här känns som en kul sådan. Kanske får jag åka genom ett vitt vinterland men jag hoppas jag slipper snöoväder.