Just som en repris blir det varje gång vi åker till Åre. Min svägerska kommer till mig någon dag i förväg och sedan följs vi åt till min andel i lägenheten vid Holiday club. Det blir alltid en trevlig vecka och trots att jag helst vill bli av med min andel ser jag varje år fram emot att vi tillsammans ska promenera omkring, prata massor och däremellan koppla av rejält så att vi sedan ska orka börja om från början igen. I fredags kom min svägerska och vi hann med både en kvällspromenad, en tur till Willys morgonen efter för att handla all mat vi skulle ha med oss och en skön promenad efter lunchen på lördagen. Äntligen är Medvinden färdig att ta sig fram på. Vi var nästan helt ensamma på isen och det förvånade oss. Det brukar vara populärt att gå, cykla, åka skridskor eller skidor, åka spark eller springa här och särskilt mitt på dagen en lördag.

Som vanligt checkade vi in nästan exakt 16.oo och efter att ha packat upp alla färskvaror fixade vi en enkel måltid bestående av makaroner och vegobollar. Det äter jag väldigt sällan av någon anledning men gott var det. Vi följde vår rutin och gick sedan ut för att röra lite på oss och vi kom till Åre torg när det började blåsa rejält och ett hårt regn slog emot oss. Tyvärr töar det här men på tisdag ska det bli kallare igen. Julen är inte över än här i Åre. Det var ganska tjusigt när den maffiga granen rörde sig i vinden.

Då visste vi inte att vi dagen efter skulle åka med bergbanan upp en bit på fjället.

Även i dag har det varit några plusgrader men det blev en härlig promenad trots lite halka. Jag saknar snön på träden eller rejäl rimfrost men det kanske kommer senare i veckan. Mullfjället bjuder i alla fall på vinterkänsla. Förra året kunde jag pga fotproblem inte gå omkring särskilt mycket men ni som har hängt med mig längre än så kommer att känna igen alla motiv och vyer. Som rubriken säger…en repris. Men det är ju ständiga repriser även när jag är hemma på Frösön. Repriser kan vara både fint och kännas tryggt så jag hoppas att ni inte suckar tungt.

Små söta härbren som jag tror hyrs ut.

Det gamla fina hotell Tott som senare har utökats med betydligt fulare och tristare byggnader.

Här valde vi att fortsätta vår promenad ner mot torget. Det var så varmt så att mössorna åkte av en stund. Vantarna också men de brukar alltid tas av under promenaderna. Händerna blir alltid väldigt varma och behöver luftas.

Många av er vet redan att i det här röda huset bodde min mormor och morfar en tid innan min mamma föddes. Gunnargården bestod då av fler byggnader men nu återstår det här huset och E14 går tvärs igenom det som tidigare var en del av gården. Det visste jag inte så länge min mamma levde men jag insåg som tur var att jag måste fråga min morbror var de hade bott. Det kändes bra att få veta. Min morbror föddes när de bodde här. Huset där min mamma bodde finns inte kvar men jag vet i alla fall var de bodde när de flyttade till Järpen. Jag är minst tredje generationen jämtlänning. Stolt sådan 😀 Min mamma ville aldrig komma tillbaka till ett Åre som redan när jag var ung hade genomgått en förvandling till det sämre enligt henne. Det kan jag förstå. Jag skulle inte heller vilja bo här.

Men som turist kommer jag gärna hit. Precis när vi kom ner till torget såg vi att en av vagnarna som trafikerar Åre Bergbana var på väg ner. Vi gick in i stationen, som syns i mörkret tidigare i inlägget, och hade turen att få sittplatser längst fram. Den här dagen var det inte särskilt kallt så den stackars föraren kanske inte frös lika mycket som när det är -20 grader. Vi passagerare satt i skydd inne i vagnen och kanske vore det en arbetsplatsförbättring om föraren kunde få en liten kur som åtminstone skyddar mot vinden. Men han såg glad ut när han släppte på oss och han kunde gå in och värma sig en kort stund mellan turerna. Halvvägs upp mötte vi den andra vagnen och där gick många av passagerarna av.

Vi kom upp till Fjällgården. Jag och min svägerska var de enda som inte hade skidor eller brädor att susa nerför backarna med. Bergbanan ingår i liftsystemet och vi kunde därför åka med gratis trots att vi använde oss av apostlahästarna och inte hade liftkort.

Det här är långt ifrån toppen på Åreskutan men dit verkar det inte som om vi kommer den här vintern heller. Kabinbanan är enligt Skistars app stängd pga tekniska problem/nedisning men jag har svårt att tro på det. En kabinbana i ett fjällområde borde klara lite vinter och särskilt om det är plusgrader. Men det är som det är och vi kom i alla fall upp en liten bit.

Återigen gick vi ner mot byn och när vi hade passerat Tott såg vi vår lägenhet långt därnere. Gavellägenheten på bottenvåningen i hus nr 3 är den vi huserar i.

Middagen blev en supergod hemgjord pizza bianca (tack Gunnel för receptet) och efter den gick vi ut på ytterligare en kort kvällspromenad. Jag är helt lyrisk över att min ländrygg inte ger mig ett enda besvär (hittills). De andra problemen är inga stora hinder och jag hoppas det fortsätter så. I morgon fortsätter reprisen på tidigare Årevistelser.

Som vanligt, när jag har haft ett möte med Gunnar, så passar jag på att ta en promenad i anslutning till det. Han brukar försöka ge mig tidiga tider eftersom han vet att jag helst kommer då. Men tidig är ett relativt begrepp och klockan nio är mer som förmiddag enligt mig. Då är det ju perfekt att åka in till stan en timme före utsatt tid och röra lite på mig. Jag, kroppen och knoppen piggnar till av det. Från stationen ser man tornet på Stora kyrkan och som ni ser var det en ganska grå dag. Gatlyktorna hade precis slocknat men det var fortfarande inte helt ljust. Kyrkan är inte ett dugg ny men det är inte den som rubriken syftar på.

Ny är däremot den här Östersunds…ja, vad är det för något? En skylt, ett konstverk, en staty eller något annat? Vad det än är så har jag sett liknande namn på platser både i Nice och i Åre och säkert på fler platser som jag har glömt. Det är kul att vi också har fått en och jag gillar att Östersundshjärtat får vara med. Kanske kunde man ha funderat på placeringen lite till. Här står den centralt men jag kan inte påstå att bilden blir vacker med den här bakgrunden. På de platser jag har sett liknande saker har det varit storslagna vyer bakom. Men kul ändå att den står här.

På Stortorget skulle det ha varit något nytt och fint också men vandaler förstörde av någon anledning det som tagit åtskilliga timmar att åstadkomma. Alla granar som stod utanför butiker i centrala Östersund samlades in och monterades upp som en labyrint på Stortorget. I mitten av labyrinten kom man fram till bänkar, som tillverkats av granarna, och grillplatser. Men inget får vara ifred, tyvärr. Det var ingen mening med att lägga ner arbete på att bygga labyrinten igen så nu har alla granar forslats bort. Kvar är bänkar och grillplatser och jag hoppas att det inte är lika tomt här hela tiden som det var när jag passerade. Jag hade sett fram emot att besöka labyrinten men då hade jag varit tvungen att vara snabb.

Nästa inlägg kommer nog från Åre. I morgon kommer min svägerska hit och på lördag far vi återigen till Åre. Min svåger hade en kompis som verkade intresserad av att ta över min andel i lägenheten där men tyvärr dök det upp något hinder. Så det är bara att acceptera att den är kvar i min ägo och visst är det trevligt att komma dit. Trevligt sällskap får jag ju också 😀 Min son dyker upp om några dagar men tyvärr verkar det som om hälsoskäl hindrar hans kompis från att ansluta. Det hinner nog komma en ny chans för det ser ut som om jag är fast med den här andelen.

Nu när jag läser igenom mitt inlägg funderar jag på vart min positiva och glada inställning till det mesta har tagit vägen. Den tar tydligen inte alltid över i alla lägen.Något att faktiskt skratta åt och där kom glädjen fram igen 😀

Det jag försöker hålla tillbaka är min kanske äckligt positiva syn på livet. Allt i livet är så klart inte positivt men om jag bortser från allt hemskt i världen så hittar jag ljuspunkter i det mesta i min egen lilla del av vardagen. Just nu öser jag mycket av min glädje över vintern över er men jag vet att ni förstår att jag inte vill påtvinga er min vinterlycka. Jag vet att vi tycker olika och det är precis så det ska vara. Enligt mig blir livet mycket trevligare med ett positivt synsätt. Eller åtminstone med en vilja att hitta ljuspunkter. För självklart finns det mörkare stunder även för mig men jag fastnar inte där.

Ja, jag försöker hålla tillbaka lite men vet inte riktigt varför jag ska behöva göra det. Självklart pådyvlar jag inte någon en massa positivitet när något svårt eller tråkigt har hänt. Bara om min glädje efterfrågas, vilket jag var med om för bara några dagar sedan. Då värmde det mig att jag och en vän i ett samtal först berörde svåra händelser och att min vän sedan sa att hon ringde mig för att bli glad. Då hittade jag lätt ett ljusare samtalsämne och fick ännu en anledning att vara glad. För visst blir vi alla glada när vi kan göra något litet för någon annan.

Det har varit några otroligt vackra vinterdagar men t o m jag tycker att det gärna skulle kunna vara några grader mildare. I morse var det -30 grader och jag väntade tills termometern gick upp till -25 innan jag gick ut. Jag var bra påbyltad med kläder så jag frös inte ett dugg. Snarare var det så att mina vantar var alldeles för varma så dem var jag tvungen att ta av korta stunder. Det gjorde jag när jag tyckte att det var läge att ta fram kameran. Jag gick ner till sjön för att se om det fanns något bra skoterspår att gå på. Det gjorde det inte men jag såg att pinnarna för upplogning av Medvinden var utsatta så jag gick ut dit. Det var ca en dm nysnö så det var inte jättejobbigt att pulsa ut dit men när jag såg att det såg likadant ut vid pinnarna så vände jag tillbaka.

En familjepromenad på isen. Den dåliga kvatitén kan jag skylla på att jag inte såg hur jag fotade. Mina glasögon hade immat igen av min andedräkt och imman frös till is. Jag chansade men frös om händerna när vantarna åkte av så det blev bara ett försök. Fokus verkar inte ha fastnat på något i bilden 😀 Fotot är beskuret och det var nog kanske inte så bra.

En gång till tog jag av mig vantarna och det var för att fota huset jag bor i.

Nu när jag skrev om glädje kom jag att tänka på när jag för 3-4 år sedan gjorde mitt första försök att få hjälp av en psykolog. Han kunde inte särskilt mycket om mina problem men sa att han tyckte att jag var intressant och bra för hans utveckling. Det var ju bra men det hjälpte inte mig. Han försökte verkligen hjälpa mig men han använde bara KBT, vilket bara förvärrade mitt problem. Som ett avbrott i att möta det som var svårt bad han mig att skriva en lista över vad som har gjort och gör mig glad. Inga problem. Min gladlista hade kunnat bli mycket längre men det fick räcka med en A4-sida. Jag skulle ha kunnat komplettera med nyare insikter men jag tror att det framgår ändå att jag har lätt för att bli glad. Så nu avslutar jag med att överösa er med glädje och jag håller inte tillbaka glädjen ett dugg. Om ni inte är intresserade så är det bara att sluta läsa här.

Jag blir/blev glad

• av tanken att skriva en gladlista.
• när jag en tidig morgon mötte en man som promenerade tillsammans med sin hund och en kråka. Jag kunde inte låta bli att skratta och det ledde till ett trevligt samtal, som också gjorde mig glad.
• av ett trevligt samtal med en granne eller någon jag möter på en promenad och utbyter några ord med.
• när mina fina vänner skickar små meddelanden eller ringer.
• när jag smittas av andras glädje.
• av naturupplevelser. En humla i ett humleblomster, en regndroppe där solen speglar sig, isformationer i t ex en bäck eller andra små detaljer. Storslagna vyer eller mysiga fika- eller matraster under en vandring. Jag, Kenneth och våra hundar på olika små äventyr. Senare upplevelser av samma slag men på egen hand. Alla årstiders speciella charm.
• när barnen var glada och visade det. När vi i familjen gjorde saker, som vi alla gillade, tillsammans.
• av alla teckningar, tidiga brev och hemmagjorda gratulationskort som barnen knåpade ihop och gav mig.
• av semesterresor både inom och utom landet, med eller utan barn.
• av små och stora ömhetsbevis.
• när jag kom hem och möttes av viftande svansar och buffande nosar.
• av dans. Bugg, gammeldans, tryckare eller att bara dansa tillsammans var för sig.
• av att umgås med goda vänner och den närmaste släkten.
• av att märka hur rollerna inom familjen förändrades när barnen växte upp. Från en förälder- och barnrelation till att efter flera stadier sluta i vänskap och förtrolighet. När slutade egentligen barnen lära sig av mig och när började jag lära mig av dem?
• när jag förstod att jag var gravid (alla tre gångerna) och när vi tre gånger kom hem från BB med ett litet underverk.
• varje gång Kenneth kom hem efter några dagars eller en veckas arbetspass.
• av kvällskurser i italienska tillsammans med en väl sammansvetsad grupp.
• av att varje morgon gå långa promenader med en väninna och hennes hund, som jag sedan blev dagmatte åt.
• av vårfåglarnas ankomst och särskilt av att få höra och se storspoven.
• av att hitta goda matsvampar. Jag saknar mångfalden i Östergötland.
• när min son frågade om jag ville hänga med på en roadtrip genom Europa och av att vi genomförde den. Kanske den roligaste resan någonsin.
• av att den Islandsresa jag hade planerat och längtat efter, under hela min långa väntan på en lever, blev av och att min son hängde med även på den.
• av att tillbringa en solig sommardag på bryggan med svalkande dopp och en värme som jagade bort värken. Hundarna växlade mellan att ligga i skuggan, sitta med oss på bryggan eller bada. Någon av oss hämtade fika. Stor lycka!

Äntligen, efter en vecka med tö, är kylan tillbaka. Kanske kunde det räcka med några färre minusgrader men jag är väldigt glad för att jag kan gå på stigar som nu frusit sig hårda och lätta att gå på. Dessutom har det kommit lite snö så det är inte lika halt som för några dagar sedan. Jag har ändå dubbskorna på för lite halt är det fortfarande. Det är dumt att chansa. Det vore ju dumt att ramla och kanske inte kunna promenera under veckan i Åre i år heller. Sista helgen i januari är det dags för den årliga resan dit.

Igår hade jag tid hos frissan och kvart över sju på morgonen promenerade jag iväg dit. Efter ca 40 minuter var jag klar och då var det drygt en halvtimme kvar till soluppgången. Det har varit en hel del fina morgnar den senaste tiden.

Jag fortsatte under bron och följde stigen längs sjön.

Solen bjöd på ett skådespel ganska länge.

Jag brukar inte titta på programmet ”Vem bor här” men igår råkade jag höra att inspelningen den här gången var från Jämtland. Det var ett trevligt program men inte så bra att jag vill se de avsnitt som kommer. Men det var kul att se mina egna hemtrakter och det hus som kallades ”Frösöhuset” kände jag mycket väl igen. Jag passerar där ofta. Så även i dag. Jag ville inte ställa mig och fota huset så det fick bli ett annat motiv i stället.

Om ni såg programmet kanske ni kände igen siluetterna av bl a Drommen och Västfjället. Men det var inte vinter utan vacker höst. Alla årstider är vackra på sitt sätt men just nu är jag inte mätt på vintern.

Hur har ni reagerat på de bistra uppgifterna om att Sverige kan hamna i krig? Jag är lite nyfiken eftersom min egen reaktion bara blev ett jaha. Jag har ofta sagt att jag inte tillhör den oroliga skaran men är det min hjärna som dissocierar bort känslan eller är det vanligt att bara ta in den typen av information och på sin höjd reagera praktiskt. Jag behöver inte preppa mer eftersom jag klarar mig en vecka så jag bara lyssnar på de varnande orden och fortsätter mitt liv som vanligt. Jag inbillar mig att många reagerar likadant men det vore spännande att få veta hur det förhåller sig, här i min lilla skara av bloggvänner.

Vem som är fångad och i vad får ni se lite längre ner men jag börjar med att visa hur det ser ut när det har varit några dagar med töväder. Halkan har tagit över och där det inte är halt är det blött. Bussarna blev stående pga det hala väglaget men jag klarar mig bra i mina dubbskor. Det är grusat på många vägar och gångbanor men det är ändå förrädiskt och som ni ser är det inte alltid man kan lita på halkbekämpningen. Snötäcket har tryckts ihop rejält men än finns det tillräckligt mycket kvar. Det verkar som om i dag är den sista tödagen och vintern återtar herraväldet. Bra tycker jag men det ser inte ut som om det ska komma många flingor, bara kyla. Jag tycker mest synd om alla rådjur som har svårt att ta sig igenom skaren för att få tag i mat under snön. Säkert har andra djur problem också.

Jag har inte vågat mig ut på isen något mer och jag har inte sett många andra där heller. Den är troligtvis tillräckligt tjock för att hålla men jag väljer att vara överdrivet försiktig. Men snart så…

Vem är det då som är fångad, eller rättare sagt var fångad? Ibland kollar jag igenom gamla foton och filmklipp och jag blir lika glad varje gång jag ser någon av mina vovvar. I Optand hade vi några få ynkliga jordgubbsplantor och våra två hundar älskade dem och nästan alla andra bär. Jag försökte skydda de få jordgubbar vi fick med ett nät och det var både hundar och fåglar som behövde stoppas. Men en dag hörde jag min fina golden Rex gnälla lite tyst och när jag kom ut såg jag det här. Ett mysterium hur han kom in men en hungrig och jordgubbssugen golden övervinner alla svårigheter. Jag skäms lite för att grästrimmern tydligen inte hade varit framme på ett tag men det får ni stå ut med att se. Kanske kommer det ett litet leende när ni ser den här korta filmsnutten.