Det var hälsningen på Stortorget från organisationen ”Hej Främling” och syftet var att fira världshejardagen. Lite mer om det kommer längre ner.

När jag har tid bokad hos Gunnar för samtalsterapi brukar jag passa på att ta en promenad på den sidan bron före eller efter mötet. I tisdags hade vi bokat 15.00 och det var också då solen gick ner. Den här bilden tog jag ca kvart i tre mot fel sida av Frösön för att få se själva solnedgången. Men lite färg spred sig även hit.

Efter det spännande och insiktsfulla samtalet gick jag mot Stortorget för att där vika av ner mot parkeringen vid Badhusparken. Något var på gång och jag hade ingen aning om vad. Det stod en ensam man på torget och ropade med hjälp av högtalare till alla som passerade att vi skulle komma och vara delaktiga. Vi uppmanades att samlas i hörnet nere till höger, förse oss med glögg och pepparkaka och sedan följa hans anvisningar till hur vi skulle placera oss.

Jag gick lite avvaktande ner mot det hörn som anvisades och jag visste fortfarande inte vad som var på gång. Det bör man veta innan man ställer upp på något. Jag stannade och fotade den huttrande kören och dess lika frusna dirigent och då hörde jag att ordet HEJ skulle formas av de människor som ville vara med. Jag hörde även att en drönare skulle ta en bild på torget när alla var på plats. Jag funderade en stund på att ställa mig i kön men tänkte ganska snabbt om. Jag var inte klädd för att stå stilla i kylan och de skulle nog klara sig utan mig.

I stället gick jag ett varv runt torget för at se om de lyckades få till det där HEJ:et.

Enligt mannen, vars anvisningar hördes i högtalarna, såg det bra ut och då lämnade jag platsen och tog mig till bilen. Jag var hungrig och ville hem till min middag.

Bilden nedan har jag tagit från den filmsnutt som delvis togs med drönare för att föreviga det som påstås vara Sveriges största Hej. Jag vet inte vad upphovsreglerna säger om att ta en skärmbild från den filmen men om jag uppger att fotografen heter Fredrik Eliasson och att han filmade för SVT:s räkning så hoppas jag att det är ok. Världshejardagen vill manifestera att konflikter bör lösas genom kommunikation snarare än genom våld och det här uppmärksammas i över 180 länder. Den intervjuade Simon Jaktlund sa helt riktigt att i Östersund säger vi hej till varandra och att det är trendigt att vara snäll. Om det är trendigt eller inte har jag ingen uppfattning om men vi är ganska bra på att hälsa på varandra. I alla fall när vi möts där det inte är en strid ström av människor.

Jag tycker att de lyckades bra med att heja.

I dag var det egentligen tänkt att vi skulle gå på ännu en lunchkonsert men Anna-Lena föreslog att vi i stället skulle gå på bio. Hon hade tipsats om att dokumentären ”Miraklet i Gullspång” visades. Den hade jag hört talas om och tyckte att det skulle vara lite spännande att se vad som skulle ske mer än det jag redan visste. Vi träffades utanför Anna-Lenas hus och promenerade i snön som föll över bron och mot bion. Något nytt hade dykt upp i vattnet. Det blev urusla bilder men jag ska återkomma och få till något bättre en annan dag. Om inte den här filuren har försvunnit då vill säga.

Filmen var väldigt seg samtidigt som den var lite underhållande. Ingen film jag direkt skulle rekommendera men det känns ändå bra att ha sett den. Vi var sex kvinnor i ungefär samma ålder som såg den och när lamporna tändes var vi alla överens om att filmen lämnade fler frågor än svar efter sig. Relationerna mellan de som var med fick mig att sucka lite i den senare delen av filmen men inskränkta personer finns det tyvärr gott om.

Jag vet inte om det finns något intresse i att få veta lite om mina terapisamtal men för mig känns det bra att få det på pränt. Det blir som en liten bekräftelse på delar av de insikter jag får. Jag delar så klart bara med mig av det som känns ok och det som jag själv skulle ha haft intresse av om någon annan ville skriva om sina liknande erfarenheter. Jag tänkte att det är bra att skriva om det här sist, när annat är avklarat, så kan de som vill läsa vidare medan andra kan välja att avstå.

Eftersom jag har haft ökade problem i nacken och ut i armen så behövde jag ha med mig nackkragen och ett handledsskydd. Gunnar noterade det och jag sa att så blir det ibland och att jag inte har några problem med att hantera det. Där trodde jag att vi var klara med den delen men så tänkte inte han. Han frågade nästan direkt vad som har hänt som har ökat på smärtan. Först blev jag lite ställd och undrade vad det hade med saken att göra. Men sedan kopplade jag och var med på noterna. Jag har flera värkproblem men det som var orsaken nu var fibromyalgin och att det är en psykosomatisk diagnos har jag sedan länge förstått. Nu vill jag inte göra någon besviken och jag vill inte förminska varken mina eller andras värkproblem. Värken är naturligtvis verklig och på riktigt men för många av oss beror den på olika svårigheter i livet. Där andra går in i väggen mentalt går en majoritet av oss med fibromyalgi in i en fysisk vägg. Därför undrade Gunnar genast vad jag hade upplevt som satte igång den ökade värken nu.

Jag förstod ganska snabbt hur han tänkte och förundrades över att jag inte själv hade tänkt så alls. Mycket riktigt fanns det orsaker och när jag berättade om att två av de områden, som har förstärkt min dissociation, gemensamt blev aktuella nyligen nickade han och jag tror inte att han blev ett dugg förvånad. Det blev så självklart för mig också där och då. Vi stannade kvar där och resonerade lite om det.

Han frågade sedan om när och under vilka omständigheter fibromyalgin började ge mig problem och förutom all den stress jag levde under då (början av 90-talet och jag mådde inte alls bra) konstaterade jag att min pappa dog under den perioden under dramatiska omständigheter. Tänk att jag aldrig ens har tänkt tanken att min pappas död också har med det här att göra. Jag tror inte att det här har så mycket med dissociationen att göra men det är ändå intressanta insikter för mig. Eller så har allt ett samband och något har byggts upp under lång tid. Jag har så många frågor och då är det ju tur att det blir fler samtal. Undrar om min mammas död fem år senare också har påverkat mitt nuvarande mående på något sätt. Men det är klart att vi alla påverkas när våra närmaste lämnar oss.

Glädjande nog, även om det låter underligt, blev ett annat samtalsämne lite senare något som faktiskt fick mig att känna mig ledsen. Inte så att jag ville gråta, dit är det en väldigt lång uppförsbacke, men ändå en tillräckligt stark känsla för att det skulle kännas som en liten framgång. Konstigt men sant.

Det skulle inte snöa igår och idag men det har det gjort ändå. Inte mycket men tillräckligt för att jag igår skulle ta mig i kragen och få ut ljusgirlangen på balkongen. Jag ville inte vänta på att det skulle bli mer snö att trampa i och dessutom vill jag gärna att det hamnar lite snö på girlangen. Det blir extra fint när ljusen lyser genom snön. Det är bara att hoppas på att det kommer mer snö och att den inte blåser bort innan första advent. Jag började med att dra på mig full vintermundering inkl storstövlarna och gå ut och trampa upp en stig där jag skulle gå. Det var 15 minusgrader så det var skönt att vara varmt klädd. Finmotoriken funkar dock inte helt perfekt med tjocka vantar så jag var tvungen att ta av mig dem emellanåt. Jag fäste nämligen girlangen med kabelhållare, sådana som är en böjd plasthållare med en spik som ska slås ner. Det är inte lätt att få dit dem med vantar. Men nu sitter ljusgirlangen där och väntar på att få tändas. Och ja, jag har naturligtvis kollat att den fungerar.

I dag ville inte dimmolnen lätta så det blev ingen sol under min promenad. Men vad gjorde det när jag fick trevliga möten med fem vovvar vid tre möten och även två andra fotande personer. Jag vill inte kalla mig själv fotograf men jag misstänker, med tanke på utrustningen, att en av de andra faktiskt har den titeln. Jag hann bara gå en väldigt liten stund innan jag blev hälsad och pussad på av Charlie. Men vi fick inte gosa särskilt länge innan Kerstin kom och avbröt. Hon tyckte att Charlie skulle leka med henne i stället.

Mitt första möte med Charlie var för några år sedan då han var en liten bordercollievalp. Jag gick en tidig morgonpromenad och i mörkret skymtade jag något som rörde sig ganska långt bort. Först såg jag inte alls vad det var för djur men när jag kom lite närmare gjorde figuren där framme ett glädjeskutt och kom springande mot mig. Jag hälsade så klart medan jag såg mig om för att se om ägaren fanns i närheten. Men Charlie var ute helt ensam och när jag försökte få honom att lämna mig så att jag kunde fortsätta promenaden följde han efter. Det var ju inte ok att bara gå iväg med valpen i hasorna så jag var helt enkelt tvungen att klura ut var han hörde hemma.

Jag såg att det lyste i ett hus så där knackade jag på. En liten tjej med en stor handduk om sig öppnade tveksamt dörren och jag tänkte att det här var nog en situtation som kanske föräldrarna hade varnat för. Det kändes inte helt bekvämt. Men hon sken upp när hon såg att jag hade hunden med mig och hon visste att ”det där är Charlie och han bor där uppe”. Charlie fortsatte att följa med mig och när ingen öppnade i hans hem när jag ringde på gick jag runt huset och såg att någon var i köket. I mörkret knackade jag på altandörren och tänkte återigen att det måste kännas lite läskigt för den som stod där inne. Men Charlies matte öppnade och släppte in sin lilla valp. Hon verkade inte orolig så troligtvis hade hon släppt ut honom och hans kompis Kerstin i trädgården och inte ens fattat att han var ute på ett litet äventyr. Situationen löste sig alltså och nu blir det trevliga möten ute ibland när vi är ute. Jag har aldrig sett att de här hundarna har varit kopplade och jag vet att de är jätteduktiga på inkallning. Men när jag kommer vet deras matte att det inte gör något om de springer fram till mig.

Här kommer en liten bildkavalkad på deras lek i snön. Charlie är den med ett vitt ansikte. Kerstin är också en bordercollie men hon är några år äldre.

Jag fortsatte min promenad och kom fram till stranden och den här gången gick jag på den lilla strandkanten för att se om jag hittade något spännande. Lite isbildning fanns det så klart men inte alls i klass med de fina iskonstverk jag såg för någon dag sedan.

Längs hela strandkanten fanns de här isklumparna.

När jag precis skulle ta mig upp till den upptrampade stigen kom plötsligt en söt vovve springande mot mig, hälsade en stund och sprang sedan samma väg tillbaka. Morgonens andra hundmöte. När jag kom upp från stranden såg jag hur matten stod lite längre bort. Hon väntade in mig, bad om ursäkt flera gånger och sa att hon var ledsen. Ingenting att be om ursäkt för sa jag. Jag blir ju bara glad av hundmöten. Den här vovven hade en lång lina hängande efter sig och jag förstod snart att det var träning på gång. Det stod nämligen en annan person lite längre bort och ropade och där behövdes nog inkallning tränas lite.

Glad i hågen gick jag vidare och naturligtvis blev det en del fotande.

Här har jag precis mött en tjej som var ute med sin kamera och vi stannade och bytte några ord. Vi konstaterade att det var inga problem att hitta motiv och att vi båda hade missat att vara på rätt plats när en fantastisk halo syntes i lördags. Om någon av er har tittat på någon av sändningarna på svt där väderbilder visas så har ni säkert sett flera bilder på just den halon. Kul att så många bilder från Frösön fick vara med. Men vi får hoppas på bättre lycka nästa gång. Jag bestämde mig för att gå ut till Storsjöodjursspaningen och vända tillbaka. Jag brukar inte gå samma väg tillbaka men i dag kände jag för det.

Ett lite fruset Storsjöodjur. Det såg ut som om dimmolnen lättade lite men tyvärr blev det aldrig mer än så här.

När jag vände tillbaka stötte jag på en man med en betydligt bättre kamerautrustning än min. Vi småpratade också en liten stund och han berättade att han hade varit på rätt plats för att fota halon här i lördags. Han önskade mig lycka till med fotandet och jag sa att jag redan hade alldeles för många bilder. Det går ju inte att låta bli att fota.

När jag vände kameran åt ett annat håll var det helt andra fäger. I alla fall så fångade kameran upp något rosa.

Så blev det även här och jag låter färgerna få vara som de blev i kameran.

Strax efter att jag tog den här bilden var det dags för morgonens tredje hundmöte. Två fina hundar, en väldigt ivrig finsk spets och en väldigt lugn, lite rädd husky kom emot mig med husse och matte efter sig. Spetsen visade tydligt att han ville träffa mig och jag frågade om det var ok att hälsa. Det fick jag gärna göra och jag blev överöst av pussar en gång till den här morgonen. Huskyn hade de tagit över från en huskyranch med 100 hundar och som hon reagerade när jag rörde mig lite hastigt så undrar jag hur hon egentligen blev behandlad där. Men när jag satte mig ner och lät henne närma sig i sin egen takt så sträckte hon fram nosen och luktade på min hand. Då kunde jag klappa henne lite försiktigt på huvudet men det fick räcka så. Hon ryggade tillbaka lite och jag ville inte göra henne osäker. Tänk vad trevligt det kan vara att gå ut på en morgonpromenad och få ett antal korta, trevliga möten med personer som man kanske inte träffar igen. Kerstin och Charlie och deras matte träffar jag säkert fler gånger och det är alltid lika kul. Tänk att jag inte vet vad deras matte heter och att det är så vanligt bland hundägare, och i mitt fall fd hundägare, att fungera så 😀

Jag kände att jag hade varit ute lite för länge och att jag behövde komma hem till nackkragen och värmedynan så jag skyndade hem och försökte att inte se tillgänglig ut när jag vid några fler tillfällen passerade hundar.

En fantastisk promenad igen men väldigt skönt att komma hem.

I dag har jag verkligen ansträngt mig för att inte ta med så många bilder av samma typ som ni har fått se de senaste dagarna. Men eftersom jag själv absolut inte ens har börjat tröttna på det jag har omkring mig utomhus så kan jag inte helt låta bli att dela med mig lite till av det. Jag började gå mot Ändsjön för att se om det fanns någon upptrampad stig där. Det är nämligen så att folk fortsätter att gå på de vanligaste stigarna och det tar inte många dagar innan de brukar vara fina och vältrampade. Dagens första bild är tagen längs gångbanan alldeles i närheten av mitt bostadsområde.

Det var bara några enstaka fotspår i snön när jag kom till Ändsjön så jag gick bara en liten bit och vände sedan tillbaka. Särskilt där det är spångat var det lite problematiskt eftersom snön låg jämn och det var svårt att se var man skulle gå. Jag trampade vid sidan av ett antal gånger men som tur var lyckades jag hålla mig på spången där den gick över diken eller vattendrag. Det hade inte varit så lyckat att trampa snett där.

Att jag vände tillbaka ledde till att jag gick en väg jag inte brukar gå. Det har bara hänt någon enstaka gång att jag har passerat ovanför den här allén. Jag vet inte vad för slags träd som är så här fina nu men jag gissar att det är popplar, ett vanligt träd här. Lite kul effekt blev det av att jag stod i skugga och fotade mot en soligare del. Jag gick fram en bit för att fota bara den ljusa delen men jag gillar faktiskt den här bilden bättre.

Jag började gå mot sjön och naturligtvis blev det en del bilder längs vägen. Men de flesta sparar jag i mitt eget arkiv och låter er se något nytt längre ner i inlägget.

Det fortsätter att ryka om sjön men än så länge är det isfritt. Här sitter en, enligt henne själv, sann jämtlänning och njuter av de 12 minusgraderna och den knappt kännbara solen.

Jag njöt så klart också men jag satte mig inte ner hos henne. Vi pratade på lite medan jag hänfört först betraktade det här fallna trädet och dess spegling i sjön. Sedan såg jag något spännande.

Moder natur har varit i farten med sitt konstskapande.

Det finns massor av spännande mönster och skapelser i naturen men kanske är iskonst något av det mest fascinerande den här tiden. Jag har stött på så många olika fantastiska isformationer genom åren och de här får nog plats bland de finaste.

Jag kan inte nöja mig med att bara ta med en bild så här kommer några fler.

Som avslutning kommer här en underlig skapelse, en märklig handliknande sak. Men modellen kan inte ha varit en människa.

Till slut tittade jag även åt andra hållet och den vyn är inte heller så ful. Tyvärr tänkte jag inte på speglingar så jag missade att fota fler sådana. Bara en liten del av ett träd syns i vattnet.

Den trevliga kvinnan på bänken hade absolut ingenting emot att sitta modell och när jag gick därifrån fortsatte hon att njuta av allt det fina.

Jag måste erkänna att jag inte fick ljusslingan på plats i dag. Jag kan skylla på att jag har en envis, kraftig nackspärr som går ut genom hela högerarmen. Men det är inget jag låter mig hindras av om det vore nödvändigt att få det gjort med det snaraste. Nu tillåter jag mig att vänta lite och kanske hinner nackspärren lindras något tills jag får lite fart. Det är heller inte så bråttom eftersom den snö som väntas dröjer längre än prognosen sa tidigare. Det är ju inte advent riktigt än. Att prokrastinera är ett av mina favoritord och även om det inte är jättevanligt att jag ägnar mig åt det så är det just det jag gör nu 😀

Ingen är nog förvånad över att det kommer fler vinterbilder. Det är omöjligt att veta hur länge det fortsätter att se ut så här. Snön försvinner nog inte men det behövs bara lite mer vind så blåser all snö bort från träden. Därför måste jag passa på att riktigt ta in allt det vackra och ta massor av foton. I morse var det så dimmigt att jag inte såg att det fanns en sjö där ute men under dagen har solen kämpat mot dimman och emellanåt har det sett ut som om solen skulle vinna. Men den visade sig bara korta stunder och då fick jag se en delvis blå himmel också. Sedan rullade dimman in igen.

Plötsligt hoppade ett rådjur ut på gångvägen framför mig, tittade sig omkring ett tag och gick sedan iväg in på en villaväg. Jag försökte inte komma närmare utan stannade till en stund för att se om det kom någon mer från skogen. Det gjorde det inte och jag tyckte lite synd om det ensamma rådjuret.

Det var, som jag skrev tidigare, stor variation på ljus, färger och sikt men här var himlen väldigt blå och solen sken på allt det vita.

En stund senare fångades solen in av dimmoln och gav bara ett svagt sken ifrån sig.

Där borta bland fjällen var det väldigt mörkt nästan hela tiden och jag gillar kontrasterna.

Det behöver inte vara en blå himmel för att rimfrost och snö i träden ska bli fint mot bakgrunden.

Men om jag ska välja tycker jag nog att det är finast med lite mer solljus, även om det är svagt.

Eller…kanske inte.

När jag kom ner mot sjön syntes det inte många spår efter varken himmel eller sol men ett slags ljus blev det i alla fall.

Där borta tar sig solen ett eftermiddagsbad.

Jag har inte något mer spännande att skriva om och det behöver man inte heller alltid ha. Jag har många tankar och funderingar men de får stanna hos mig. I morgon tänker jag i alla fall göra ett försök att sätta upp min ljusgirlang på balkongräcket. Jag gissar att jag lätt trampar igenom den snö som helt klart är djupare än en halvmeter. Det borde alltså inte vara något problem eller någon fara att jag trillar över räcket. Men om jag får dit den så ska jag ändå inte tända den förrän fredagen innan första advent. Den traditionen håller jag på.

För en del kanske det mer liknar en mardröm men jag njuter av att gå ut och ta in all den magi som enligt mig ryms i det otroligt vackra vinterlandskap vi nu har. Den här vintern blir nog lång och ni kommer alla säkert att tröttna på alla snöbilder som jag inte kan låta bli att ha i min blogg. Men jag vill ha dem där och jag hoppas att ni inte har alltför mycket emot dem. Än så länge är det nog inga problem men vänta bara, om snön och kylan stannar kvar så blir det här en vinterbildsblogg och jag kommer att vräka ut allt som jag tycker är fint. Alla bilder här är från dagens promenad. Den började med dimma och ett lätt snöfall med fina flingor som singlade ner. Solen bröt igenom ibland och kanske borde jag ha väntat någon timme med att gå ut. När jag kom hem hade nämligen solen jagat bort det mesta av dimman. Men det ser ni om ni bläddrar igenom hela inlägget. Jag skriver inte så mycket mer än så här för idag vill jag mest bara dela med mig av det vi har här.

När solen skiner och det samtidigt är en mörk himmel bakom motivet så kan det bli ganska effektfullt. Snön framför ligger i skugga så det är bara träden som nås av solen.

Det väntas mer snö senare i veckan och jag får förmodligen kämpa lite om jag vill ha en ljusgirlang runt balkongräcket i år. Runt dörren har jag skyfflat undan snön så jag kommer i alla fall ut. Om några veckor är det nog bara att dra på storstövlarna och göra mitt bästa. Jag hoppas att jag kan trampa till snön lite för annars kan det bli lite farligt att luta mig ut över räcket. Nåja, det löser sig på något sätt.

I morgon ska det bli soligt och då går jag och kameran ut igen. Bara så ni vet 😀