Jag har väntat länge på att få se en riktigt perfekt och skarp halo men antingen blir det bara två regnbågspelare på sjön, på vardera sidan om solen, eller så blir det en hel men väldigt blek variant. Det här är andra gången jag har fått se en antydan till ljusfenomenet utanför mina fönster. Jag borde kanske vara nöjd med det för alla har inte sett ens en sådan svag halo och ok då, jag är glad och nöjd med den här upplevelsen. Men jag fortsätter att vänta på den där perfekta halon.

Det har inte blivit nästan några foton de senaste dagarna eftersom det inte finns något nytt eller fint att fota. Men efter ännu ett besök hos Gunnar lyfte jag i alla fall kameran mot snöborgen i Vinterparken. Den har smält en del men än så länge duger den att leka i.

Nu är det bara några dagar kvar tills min yngsta dotter kommer hit och stannar några dagar hos mig. Något jag blir glad bara av att tänka på. Oftast har hon och hennes man så många besök att hinna med när de är här (hennes man har hela sin släkt här uppe) och jag tar tacksamt emot de timmar jag får rå om dem. Men den här gången stannar min dotter kvar några dagar längre och jag ser fram emot mamma-dotter-samvaro. Någon slags utflykt blir det säkert men vad det blir får väder och de spontana idéerna bestämma.

Än så länge är det vinter men även här har nu plusgraderna tärt på snötäcket en hel del. Inte så mycket att det börjar kännas som vår men kanske som vårvinter. Det droppar från taken och solen har börjat värma lite. Det är väl dags nu antar jag, nu när det snart är mars. Men det kommer rejäla bakslag, det vet jag. Ändå till i slutet av maj kan vintern försöka sig på ett återtåg. Några dagar har det snöat på tvären och med de hårda vindbyarna har jag valt att stanna inne. Däremellan har det varit skönt att komma ut.

I morse kom jag ut strax efter sju på morgonen och jag hade tänkt gå i riktning bort från sjön. Men det jag såg över hustaken fick mig att snabbt tänka om.

Jag kom ner till sjön och Medvinden precis när solen, enligt väderappen, skulle nå över horisonten.

Det här var ett av många tillfällen då jag önskade att jag hade tagit med mig mitt andra objektiv till kameran. Det väger en del så jag brukar nästan alltid lämna det hemma. Det är inte lätt att få fina bilder av fullmånen med ett objektiv på 55 mm och därför blev det heller inga bra månbilder. Men ögonen såg betydligt skarpare och det jag upplevde var mycket finare än det här. Det kanske var viktigare än att få fina bilder.

Jag gick mot fjällen men fortsätter att vara lite försiktig med ryggen och lämnade isen efter en stund. På kartan längst ner ser ni var jag var när jag kom till den här grillplatsen. Jag gick upp till vägen och fortsatte min promenad hem på den.

Men innan jag vek av vände jag kameran först mot solen…

…och sedan mot månen, som var på väg att lägga sig till ro bakom molnen.

Innan jag nådde fast mark passerade jag den här anordningen. En plats för vila eller byte till skridskor eller skidor.

Jag läste att bilvägarna över isen nu har stängt efter både regn och plusgrader. Det finns en chans att de öppnar igen om det blir tillräckligt kallt så det hoppas jag på. Det finns nämligen planer på en utflykt till Bydalsfjällen om en dryg vecka och då är det både närmast och bäst att ta den vägen. Men det är inget jag kan påverka så det får bli som det blir.

Lagom till det inbokade besöket hos Gunnar kändes min ländrygg tillräckligt bra för att jag skulle ta en liten promenad före mötet. Jag gick varken fort eller långt och när jag kom fram till mottagningen kändes det inte sämre än innan promenaden. Otroligt skönt att äntligen komma ut och röra på mig igen. Däremot var själva samtalet något jag inte alls såg fram emot den här gången. Jag kände hur stressen i magen ökade samtidigt som obehagskänslan kombinerat med skuld och ånger gnagde i mig. Allt detta bara för att vi hade pratat om min man vid förra tillfället. Jag hade inte sagt något jag behövde ångra men det kändes ändå som om jag hade lämnat ut min man utan hans tillåtelse. Obehaget har jag känt i stort sett sedan vi träffades för två veckor sedan.

Naturligtvis berättade jag om det här och jag var beredd på att det skulle bli ännu värre. Men, som jag sa till Gunnar, min obefogade ånger och mina lika obefogade skuldkänslor var säkert tecken på att just det här behövde vi prata mer om. Han höll med om det och då drog jag av plåstret på en gång. För självklart finns det händelser och perioder i ett långt förhållande som inte är de roligaste minnena. Det var jobbigt och självklart ökade dissociationen och dimman i huvudet men när jag gick därifrån kändes det betydligt bättre. Nu behöver inte den delen gnaga inom mig mer. Men de känslor jag borde ha känt gömde sig så klart. Trots att jag verkligen försökte framkalla dem. Nu hoppas jag att skuld och ånger inte återigen ska dyka upp. Reaktionen kom när jag kom hem och jag blev så trött och dimmig så att jag faktiskt slumrade till en stund. Det brukar jag inte göra i vanliga fall under dagstid. Men än så länge inget obehag.

Innan jag gick till bilen tog jag en liten extra runda i det härliga vintervädret. Inte långt den här gången heller och farten var betydligt sävligare än vanligt. Men oj, vad jag njöt. Ni som längtar efter vår och kanske redan har hittat tydliga tecken på att den har kommit, ni kan bläddra snabbt förbi de bilder som visar det jag än så länge älskar att få uppleva.

Jag har verkligen längtat ut under den vecka jag nu har hållit mig hemma och i stillhet. Äntligen känner jag att nu kan jag börja ta mina dagliga promenader igen.

Det gäller att se möjligheter i stället för bara hinder och vad passar då bättre än att under en stillasittande period planera för mer aktiva upplevelser längre fram? Det har jag sysslat med nu. Det har så klart inte bara blivit planering för så många kul saker har jag inte råd med, lust med eller ork till. Jag gillar ju att vara hemma men för att verkligen uppskatta att vara hemma behövs en del bortavaro. Då får jag uppleva den där härliga hemkomsten som alltid känns så skön.

Jag har, som ni förstår, stannat inne och tagit hand om min ländrygg den här veckan. Den var tydligen inte alls nöjd med min tidigare behandling. Så nu hämnas den lite och blir inte bättre utan den har i stället intensifierat smärtan en aning till. Men jag tänker att nu kulminerar det när som helst och då vänder det. Det har av förklarliga skäl inte blivit några promenader och därför inga bilder tagna från sådana. Men i morse såg jag hur solen färgade himlen i öster samtidigt som dimman la sina slöjor över Annersia. Jag passade på och i brist på andra motiv blir det nu flera bilder med samma vy men med olika mycket zoom.

Min första lilla resa har jag ett tag planerat tillsammans med min lillasyster och nu var det läge att bestämma och boka. Jag hade frågat om hon hade lust att hänga med mig på en resa även i år och utan tvekan svarade hon ja. Det blev en kort diskussion om vart vi skulle bege oss den här gången och vi landade snabbt i att efter en resa till Nordkap förra sommaren skulle vi hålla oss lite längre söderut nu. Valet föll på Gotland. Vi har båda varit där tidigare. Jag med min man, mina två äldsta barn och vår fina golden Elton. Husvagnen var med och det var en helt spontan resa. Vi hade helt enkelt ingen lust att åka hem efter några veckors semester och vi hade turen att få plats på en båt. Det blev en härlig sommarvecka som gav många fina minnen. Det har även blivit några korta dagsstopp när vi har hängt med på några dagars kryssningar men då har vi bara sett Visby. Men åter till nutid och nu har jag, med samtycke från min syster, bokat en stuga där vi ska bo i en vecka. Rocky ska så klart också med. Det som återstår är bara att boka platser på färjan.

Redan förra sommaren kollade jag upp boende och vandringsmöjligheter i Fulufjällets nationalpark (utanför Särna i Dalarna, nära norska gränsen). Men som ni nog minns var min fot inte helt bra och jag var klok nog att inte boka in någon mer vandringsresa efter resan norrut. Men tanken på att åka dit fanns kvar och den här veckan har jag kollat upp området och boendet lite mer. Då kom jag ihåg att jag hade pratat med min son om just min önskan om att åka dit. Däremot kom jag inte ihåg om han hade uttryckt en vilja att hänga med. Det fanns dock en liten känsla av att intresse hade funnits och jag ringde till honom för att fråga om det. Det var ingen tvekan där heller, bara lite osäkerhet om när han får semester och hur det påverkar. Ledig är han just då i alla fall enligt schemat men om semestern hamnar där så har han andra planer. Det är inga svårigheter med att avboka om det inte går vägen så nu har jag bokat en stuga åt oss två i september. Några sevärdheter som ni kanske känner till i Fulufjällets nationalpark är Old Tjikko, världens äldsta träd, och Njupeskärs vattenfall, ett av Sveriges högsta vattenfall. 

Några fler längre utflykter finns för närvarande inte inbokade i min almanacka men det är högst troligt att jag förlänger min resa före eller efter Gotlandsvistelsen. Dels för att träffa släkt och eventuellt någon vän och dels för att det känns kul. Kanske nöjer jag mig inte heller med bara tre nätters boende i Dalarna och då kan det bli en utökning även där. Det är också väldigt lång tid tills allt det här händer och om jag nöjer mig med att bara hålla mig hemma till dess vet jag inte nu. Men tiden går fort och mitt förnuft säger mig att det kanske får räcka med det jag redan har bokat. Jag har ju två jättekul upplevelser med väldigt trevligt sällskap att se fram emot.

I övrigt har jag den här veckan haft flera kontakter med min kontaktsköterska efter att provtagning visade alldeles för låg immunnedsättning för att det skulle vara bra för min lever. Medicindosen sänktes samtidigt som jag bytte sort, med samma verksamma substans, och det var kanske lite för stora förändringar vid samma tillfälle. Men återigen är jag tacksam för hur väl omhändertagen jag är. Jag känner absolut ingenting av det här och inte heller behöver jag ta något eget ansvar. Alla förändingar i doser innebär provtagning strax efter och då är de snabba att rätta till det som inte är så bra. Skönt att inte jag behöver fundera utan bara följer instruktioner från mina väldigt kompetenta vårdgivare. Jag berättar det här bara för att visa hur bra vården fungerar ibland, när man väl är inne i den svängen.

Svaret beror nog på vem man frågar och på hur mycket man låter sig påverkas av smärta. Jag kan inte säga att det är bra att om och om igen utmana en värkande ländrygg men eftersom jag kan så har jag gjort det. För som jag skrev i rubriken i förra inlägget: vem kan stanna inne en så härlig dag? De dagarna har nu varit flera och jag har tutat och kört…bara för att jag vill och kan. Men nu väntar några dagar med mulet väder så nu ska min ländrygg få lugn och ro, luta sig mot värmedynan men även få den träning som är bra för den. Det har den fått hela tiden men nu ska den även få vila. Det är mitt eget fel och mina egna beslut att det är som det är men eftersom jag tycker att det är värt vissa problem så är jag väldigt nöjd med hur jag har hanterat allt.

Igår var det ca -21 grader när jag gick ut på förmiddagen. Jag valde att gå på Medvinden i riktning mot fjällen. I början var jag helt ensam på den här delen av sjön, inte en människa så långt jag kunde se, men ganska snart kom den lilla snöröjningstraktorn körande från stan. Vad för snö den röjde vet jag inte men kanske ingår det i arbetsuppgifterna att köra fram och tillbaka de två milen några gånger varje dag. Jag har sett den från fönstret och konstaterat att den ofta passerar utanför. Kanske ska föraren även ha lite koll på isen så att inga farligheter uppstår. Det känns ju betryggande i så fall.

Efter en liten stund kom en kvinna och hennes hund gående från Annersia och de hamnade mitt i motivet. Ett väldigt beskuret foto.

Jag kom lite närmare och ropade en fråga om ifall det var ok att fota. Hon vinkade och ropade tillbaka att det var helt ok. Det är alltid kul om det händer något i de vyer man fotar. Men även det här fotot är ganska mycket beskuret.

Jag vände upp mot land och gick vägen tillbaka hem. Sista biten var ganska jobbig men ryggen fick lite omsorg när vi (jag och ryggen) kom hem.

I morse kände jag att jag kanske inte borde men fortfarande ville jag och då kan jag. Jag bestämde mig för att varken känna efter eller fundera så jag gjorde mig i ordning och gick ut. Jag har ju alltid min tens på bröstryggen när jag är ute och går och där försvinner smärtan helt magiskt när den är igång. Jag har så klart testat att sätta fästplattorna även på ländryggen men där händer inte mycket. Det är inte hela världen eftersom det brukar vara ett tillfälligt problem medan bröstryggen alltid bråkar (om jag inte sitter och lutar den för då känns nästan inget).

Det var fortfarande lite skumt ute när jag gick iväg och för att ens se att det fanns ett rådjur mellan träden använde jag blixten. Resultatet blev ett zombierådjur.

När jag kom ut på Medvinden valde jag att gå en liten bit mot stan för att kanske få se en soluppgång. Så blev det inte utan den molnbank som låg där solen skulle komma upp hindrade alla fina färger att visa sig.

Men när jag vände tillbaka fanns de rosa tonerna i stället där borta. Något jag har sett många gånger. Solen går upp i öster men färgerna finns i väster.

Jag gick inte särskilt långt och snart var jag tillbaka vid stranden och den lilla skogen nedanför mitt bostadsområde. Nu hade ljuset trängt in mellan träden och i stället för ett zombierådjur fick jag nu se fyra helt vanliga rådjur. Bara tre skymtar i bilden men den fjärde fanns där. Jag tyckte lite synd om dem och när en av dem lyfte på sin ena klöv, precis som hundar som fryser om tassarna, då önskade jag att jag hade kunnat ge dem lite värme. Men nu verkar det som om temperaturen ska bli lite högre framöver.

Nu har jag gjort vad jag kan men som jag kanske inte borde den här veckan och nu, när dagarna inte ser ut att bli lika härliga, ska jag försöka att inte utmana min ländrygg på ett tag. Den förtjänar ju att få må bra. Jag gissar att många av er känner igen er i det här, att strunta i olika sorters värk bara för att ni vill och kan göra något.