Ibland går det undan. Det måste vara så att förberedelserna för de små skönheterna påbörjas redan under snötäcket och så fort det smälter undan så skyndar sig först tussilagona och sedan blåsipporna att sträcka sig mot solen. Jag hade inte förväntat mig att hitta blåsippor redan men på två platser längs min promenadrunda idag stod de där och gjorde sitt bästa för att synas.

Varje vår, när jag hittar de första blåsipporna, går barnvisan om hur de står i backarna på repeat i mitt huvud och naturligtvis måste jag gå i takt till den. Om och om igen sjöng jag tyst de tre verserna medan jag höll takten. Jag hade nog kunnat bryta in med något annat för att få slut på det men jag brydde mig inte. Det blev ingen jättelång promenad så jag hade gärna den visan med mig, med undantag för när det blev en stunds gosande med två jaktlabradorer.

I hörnet av en trädgård lyste även ett gäng gula krokusar mot mig och då fick de också vara med. Jag kan ingen visa om krokusar så jag fortsatte med blåsippsvisan i huvudet och det fortgick tills jag kom hem.

En helt underbar dag med 10 plusgrader och solsken. Jag premiärinvigde mina walkingskor och var väldigt noga med att välja snöfria underlag. Tänk att man ena dagen kan sjunka drygt en meter ner i snön med ena foten och dagen därpå gå i lågskor och njuta av vårblommor. Det är Jämtländsk vårvinter det. Än så länge har vi inte fått meteorologisk vår här men chansen finns att den snart är här.

Kanske är det vårfloden som har kommit igång men jag tycker att det ser mer ut som nybildade bäckar så därför kallar jag dem vårbäckar. Smälter gör i alla fall snön nu och jag var glad för att jag hade kängor som står emot vatten bra.

På vissa platser försvann inte isen helt och hållet utan olika mönster och formationer skapades där vattnet rann fram under.

Rådjuren visar sig ofta och i flockar nu men ibland stöter jag på någon ensam get eller bock och en villaträdgård kan ofta erbjuda något gott. Kanske har fåglarna fått mat här. Jag blev noga iakttagen men efter en stund var det något i snön som var mer lockande.

Och så var det ju det här med den ruttna snön. Det har varit hård skare som ofta har hållt för mig att gå på men med alla plusgrader och solens värmande strålar har det nu blivit vanskligt att gå på sidan om de hårda spår som finns. Jag har inte använt dubbskorna på ett tag men här skulle jag ha behövt dem. Det gick ganska bra när jag envisades med att ge mig ut på lägdorna men när jag hade kommit en bra bit, och naturligtvis där jag var ganska ensam, gick jag lite på sidan om det hårda spåret och rätt som det var sjönk min ena fot ner djupt i snön. Hela underbenet, knät och en bit upp mot låret hamnade nedanför snökanten. Det var helt omöjligt att dra upp foten och jag konstaterade att där skulle jag bli kvar tills snön hade smält.

Efter några misslyckade försök, där foten sögs fast rejält långt ner i det hål jag hade åstadkommit, tog jag en paus och faktiskt så kunde jag inte låta bli att le åt min dråpliga situation. Jag kom att tänka på rumpnissarna och på hur Ronja Rövardotters fot hamnade nere hos dem när hon råkade ut för samma sak. Sedan kom mitt lösningsfokus fram. Det var helt klart alldeles för svårt att dra loss foten sittandes på den nivå jag befann mig på. Därför testade jag att sätta ner båda händerna framför mig och ta stöd för att kunna sätta ner den andra foten och chansa på att den inte skulle sjunka ner lika långt. Då hade det blivit lite kämpigt. Som tur var sjönk den bara ner hälften så långt och när jag la tyngden där, och hamnade på en annan nivå i förhållande till min försvunna fot, fick jag tillräckligt mycket styrka för att lite i taget dra upp benet. Gissa om jag var försiktig när jag bit för bit testade hur snön bar mig när jag tog mig till en hård stig igen. Jag rensade mina skor från den snö som hamnat i dem och kom snart ut till en asfalterad gångväg där det var barmark.

Den här bilden tog jag när jag hade kommit loss och bara för att illustrera mitt dilemma. Här är det inte alls ett lika djupt hål som det jag satt fast i.

Resten av min promenad höll jag mig på snöfri mark och det var en skön känsla att slippa halka eller vara rädd för att snön inte skulle hålla min vikt. Glad över att inte ha gjort illa foten gick jag vidare och ännu gladare blev jag när jag hörde en domherre och såg att han satt ganska nära. Det är ett väldigt fågelkvittrande ute nu och alla låter vårglada. Utom just domherren som har ett sorgset entonigt läte. En ton som i moll sjunker lite på slutet. Men fin är han och han tycker säkert att han sjunger vackert för de honor som kanske finns i närheten.

Jag är inte särskilt fågelkunnig men några fåglar känner jag igen och vet hur de låter. Idag kunde jag urskilja bofink, talgoxe, talltita, ringduva och domherre. Ringduvan sjunger förresten inte heller särskilt glatt och inte särskilt fint heller. Men det kan ju inte den rå för. Jag hade solsken och några plusgrader när jag var ute men det mulnade snabbt på och regnet tog över. Det gäller att ha koll på prognoserna.

Det gäller att njuta medan man kan för fr o m i morgon väntar inga lika soliga och ljuvliga morgnar som den jag fick uppleva i dag. I alla fall inte på ett tag. Jag hade en tid kl 09.00 hos Gunnar och valde att parkera på Frösösidan för att få en skön promenad längs sjön, över bron och sedan vidare till hans mottagning. Som vanligt beräknar jag tiden alldeles fel men när det gäller tid tar jag alltid till i överkant. Jag hatar att vara sen till ett möte så jag går hellre en extra runda om jag kommer för tidigt. Det gjorde jag idag. Jag behövde fördriva ca 25 minuter så jag gick längs sjön mot Lugnvik (norrut). Borta vid Badhusparken var det små krusningar i vattnet men här var sjön spegelblank. Isen ligger fortfarande tjock längre bort men här kändes det som ännu ett vårtecken.

Ni kanske minns inlägget jag skrev för nästan en vecka sedan där jag undrade om jag är ett hopplöst fall men fick till svar från Gunnar att jag bara är en hård nöt att knäcka. Jag har funderat en del på det och den här gången frågade jag om min förmåga att kunna blockera känslor, även innan dissociationen satte igång, nu kan bidra till att jag får ett dubbelt skydd. Då måste ju mina skyddsbarriärer vara väldigt svårforcerade. Jag tog upp två svåra upplevelser där jag i stället för att reagera med känslor blev saklig och tog kontroll över situationen. Båda händelserna hände långt innan min mans död satte igång det som nu ställer till det för mig.

Här jobbas det med fjärrvärme.

För att göra ett långt svar kort så ja, så är det. Men även om jag inte påverkades med hjärndimma eller trötthet då och det troligtvis var ett annat slags skydd som satte igång (det finns nämligen många olika skyddsmekanismer i hjärnan) så fick jag veta att min förmåga att dissociera har funnits med mig från barndomen. Det har jag i och för sig vetat sedan tidigare. Jag har i alla fall hört från annat håll att det inte är genetiskt att dissociera men förmågan att göra det är genetiskt betingad. Att det genom ett trauma av något slag senare sätts igång är vanligt men så behöver det inte vara. Det finns ett jättestort mörkertal när det gäller hur vanligt det är att dissociera och samtidigt bryter det aldrig ut för andra.

På långt håll såg jag en ensam sothöna. Ännu längre bort stod en rad med strandskator på iskanten men de var omöjliga att fota.

Den här gången hittade vi ett tillfälle i min barndom, någon gång mellan 3-6 års ålder. Ett minne som är starkt hos mig eftersom jag upplevde orättvisa, kränkning och förmodligen vanmakt. Rätt som det var, när jag berättade, frågade Gunnar vad min högra hand kände just då. Jag blev helt ställd men tittade på min hand…och visst, den var hårt knuten en bit från kroppen. Jag kände faktiskt att jag var upprörd men kunde inte identifiera känslan. Förmodligen var jag arg, ledsen och besviken men det som min hand uttryckte kunde jag inte känna. Det är bara att kämpa på med nya försök och kanske når vi fram så småningom. Huvudet var så klart dimmigt när vi närmade oss svåra minnen och därför är det bra att, som jag oftast gör, parkera en bit bort så att jag får lufta huvudet lite innan jag sätter mig bakom ratten. Det var en ännu ljuvligare upplevelse, med en ännu varmare solstrålning, när jag gick tillbaka till Frösön. Många tankar och funderingar far omkring i min hjärna.

Jag börjar inte med solarna för vintern kom tillbaka. Den hade i och för sig inte försvunnit men snön smälte långsamt bort. För några dagar sedan vaknade jag och efter snöfallet dagen innan och på natten såg det ut så här. Att jag ville fota beror på den fina slöjan av dimma på andra sidan sjön. En ganska gråmulen dag men skön och med några cm nysnö var det rent och fint ute.

Här är det skugga en stor del av dagarna och därför stannade snön kvar på backen. På många andra ställen blev det mest bara blött, trots att det var minusgrader och mulet. Utstrålningen från solen gör att det blir dagsmeja ändå.

Idag var det dags för den stora och de två små solarna att visa sig. På förmiddagen kom det en regnskur och tillsammans med plusgraderna dagen innan och den här morgonen blev isen delvis som en spegel. Ja, ni ser ju att Annersia speglar sig i den blöta isen. Solen sken och värmde mig så skönt. Ingen mössa eller vantar behövdes och jag funderade en liten stund på om jag skulle plocka fram walkingskorna. Som tur var insåg jag att det inte var läge riktigt än eftersom det bitvis var isigt eller sörjigt längs stigar och gångvägar.

Två små solar, den ena knappt synlig än. Årets första tussilago för min del och jag blev nästan löjligt glad när jag såg dem.

Nu är Medvinden stängd för den här säsongen och nu går nog ingen ut på isen och chansar på att den ska hålla.

Det är inte meteorologisk vår här än men nog känns det som vår och både fåglar, smältande snö och tussilago bekräftar den känslan.

Det har varit kyligare några dagar och det gör mig inte ett dugg. Det är skönt att komma ut ändå och när solen skiner, som den har gjort ibland, är det vårkänslor i luften. Mössa eller inte, solen värmer skönt även om vinden gör att mössan får sitta kvar. Även rådjur kan nu börja njuta av en stunds vila och solbadande.

Men tyvärr blev det lite otäckt när jag stannade till och lyfte kameran. Bäst att öka på avståndet. Lite längre bort såg jag tre andra rådjur men de var lite för långt bort för att fota.

Jag kom till Frösövallen där det finns café, vandrarhem och en liten kyrkolokal. Jag skrev först att caféet har varit stängt sedan pandemin men nu har jag fått information av Anna-Lena om att det var öppet förra sommaren och att planer på att hålla öppet i sommar också finns.

Utsikten där uppe är väldigt fin. Här syns Åreskutan i bakgrunden och kyrkklockan i förgrunden.

Resten av de fjäll som syns härifrån. Undrar vilka av dem jag kommer upp på i sommar. Min son har redan frågat om vi ska ta oss upp på en topp i maj, när han förmodligen har en del ledig tid, och då är det nog smart att välja en sydsluttning. Om det ens går att vandra där i maj. Det är väldigt mycket snö kvar.

Hacke jobbade på för fullt och när jag hörde honom tittade jag upp i en stor tall. Där, högt upp, satt han.

Idag var det inte lika soligt men väldigt skönt ute. Sist jag gick här satt folk på olika platser längs stranden och en del av dem hade mysiga brasor där det grillades något. Jag gissar att det då byggdes snögubbar och resterna står fortfarande kvar. Solen tär på snön även när det är minusgrader så den här gubben har tappat armarna och kanske är det huvudet som ligger på marken också. Det är svårt att avgöra eftersom det ser ut att sitta ett litet huvud där det ska sitta.

Jag kom till den lilla bron över Mjällebäcken och när jag tittade in under bron såg jag det här. Jag kan inte motstå isformationer och om ni vill kan ni klicka på bilderna för att få se lite av det jag såg.

I natt och i morgon ska det komma lite snö men sedan ökar temperaturen och det verkar som om plusgraderna ska komma hit och stanna ett tag. Jag vill gärna hitta tussilago så det ser hoppfullt ut.