Det blommar för fullt överallt. Vissa blommor vissnar men de ersätts av många fler och så kommer det att fortsätta ett bra tag till. Jag gjorde en testrunda med det större objektivet och jag tycker att det borde gå bra att fota blommorna ganska nära eftersom brännvidden börjar på 18 mm. Det gick skapligt tycker jag men många bilder fick kasseras. Vitmåran te x, har jag inte lyckats få någon bra bild på och inte hundkex eller andra liknande blommor. Men som ni ser fick jag ändå med ett ganska bra antal blommor. Det finns många fler. Midsommarblomster blommar för fullt fortfarande och lungörten är fortfarande fin. Jag, alla bin och humlor, andra insekter och säkert många fler är glada för, och mår bra av, att vi har allt detta till både glädje och nytta.

I morse bestämde jag mig för att ännu en gång åka till brunkullalokalen utanför Marieby. Nu hade brunkullorna växt på sig och stod i full blom och många andra blommor gjorde dem sällskap, både olika orkidéer och lite vanligare blommor.

Här hade jag det lilla objektivet och lite bättre gick det. Det blev inte helt bra men jag tror ändå att det är det objektivet jag ska använda vid den här sortens fotografering. Men om jag orkar hålla på och byta får vi väl se.

Det var en väldigt skön morgon och jag fortsatte till Brunflo för att leta upp några stolpar. Här är jag längst söderut i Brunfloviken och lååångt där borta ligger Östersund.

Här bytte jag objektiv efter första bilden bara för att se om det blev någon skillnad. Döm själva. Först är det pannkaksobjektivet…

…och resterande bilder är tagna med det större objektivet. Det går fort att byta så egentligen borde det inte vara något problem.

När jag berättar om var jag har varit så blir det bara namn för de flesta. Bara för att ge er en bild över hur jag har rört mig den senaste tiden så kommer här två kartor. Den första visar hur jag i morse åkte hemifrån, stannade vid brunkullorna (röd markering) och fortsatte till Brunflo. De två plupparna högt upp till vänster är Andersön (liten plupp) och Bynäset (större plupp). Den andra bilden visar hur jag irrade omkring i den västra delen av Brunflo och där det ser som mest kluddigt ut hade jag bilen och där tog jag även de sista bilderna. Och nej, jag kan inte gå på vatten utan det är google maps som visar lite fel ibland.

I morgon ska jag äntligen få komma till fysiologimottagningen och, som det står i kallelsen, mäta lungvolym och lungfunktion genom att andas i olika apparater. Sist jag gjorde de undersökningarna, innan transplantationsutredningen, var det minsann inte bara andas jag skulle göra utan det skulle blåsas så starkt jag kunde. Det lär resultera i en hel del hostande om det blir samma sak den här gången. Men vad gör det, om det nu är astma så är det ju inte meningen att jag ska prestera på topp. Men jag ska göra mitt bästa.

Mycket är välbekant med min nya kamera och det var också tanken när jag valde samma märke som tidigare. Men mycket är också helt nytt och det kommer att ta tid för bl a muskelminnet att lära sig nya manövrar. Sådana som brukar gå automatiskt men som nu kanske måste läras om. Knappar som sitter annorlunda placerade och någon knapp som jag inte hade en aning om vad den var till för men som visade sig ha massor av olika alternativ för den automatiska fotograferingen. Det gillar jag. Jag trodde nämligen att det bara fanns ett automatiskt läge och jag är ju så bekväm av mig så att det är automatiken som gäller. Dessutom kan skärmen/displayen/monitorn (i instruktionsboken kallas den monitor) vikas ut i varierande lägen och det har jag inte ens kommit mig för att testa än. Jag glömmer helt enkelt bort att det går.

Den första bild jag tog var den här. Jag hade objektivet med längre räckvidd på kameran och riktade den mot en segelbåt nära Annersia. Det var ett testfoto där jag bara lyfte kameran och tryckte av. Jag blev förvånad över hur pass bra husen på andra sidan syns. Jag tänker att ni får stå ut med att det blir ett inlägg med testfoton eftersom det kan vara kul för min egen del att gå tillbaka och se just de första försöken.

Lite senare på kvällen gick jag återigen ut på balkongen och riktade kameran mot den mast som syns från nästan alla håll. Det är inte helt perfekt men ändå betydligt bättre än jag kunde fota med min gamla kamera och det gamla objektivet, med samma brännvidd som det här objektivet.

I morse hade jag lyckats klura ut det jag skrev om tidigare, det här med olika automatiska inställningar. När jag skulle testa på blommor varierade jag mellan närbild och blommor och nu minns jag inte vilken inställning jag hade till de olika motiven. För några av blommorna hade det kanske varit läge att använda den utvikbara displayen men som jag skrev, det kom jag inte på förrän efteråt. Jag är så van vid att krypa ihop nere på marken för att komma åt och titta genom sökaren. Det är en av de saker jag faktiskt lärde mig på den fotokurs jag inte lärde mig särskilt mycket på. Att det av någon anledning blev bättre bilder om man tittar i sökaren. En annan sak var att det inte är bra för minneskortet att varje gång jag ville föra över bilderna till datorn ta ut minneskortet ur kameran och sätta in det i datorn. Det var sladd som gällde eftersom den kameran inte har trådlös överföring. Och så ska man formatera minneskortet efter varje omgång med bilder för det är också bra för hållbarheten. Det är nog de tre lärdomarna som fastnade. Ja, och så ska man uppdatera firmware ibland och det har jag inte gjort sedan 2018. Jag ska försöka skärpa mig med den saken nu.

Så var det ju det där med bildöverföringen till datorn. Som det brukar vara så innehöll inte instruktionsboken mycket mer än det jag redan kunde. T ex hur man sätter på kameran, hur man laddar och sätter i ett batteri, var minneskortet ska sitta (det var faktiskt lite lurigt) och hur man fotar med automatik. Sedan var det en massa tekniska data och varningstexter. Men jag tryckte på menyknappen och fick fram mycket information i displayen. Mycket som jag kände igen men en hel del nytt. Bl a hur man ansluter till Wifi och kopplar ihop kameran med datorn. Det lyckades jag ganska snabbt med men inte fick jag några bilder överförda ändå. Jag gav upp och fick göra på det gamla vanliga sättet. Ända tills jag nyss tog den här sista bilden, som ni alla ser är från min balkong. Jag gick direkt och satte mig, slog på sammankopplingen och nu sa kameran att överföring sker. Den enda bilden hamnade så fint i den mapp jag tidigare hade valt som målmapp och jag hoppas att det inte bara var en engångsföreteelse. Jag vet inte vad jag gjorde annorlunda för att det skulle funka men kanske behövde de en liten inkörsperiod för att lära känna varandra. Blommorna och den här bilden är tagna med det så kallade pannkaksobjektivet på 16-50 mm. Det blir väldigt litet och platt ihopfällt.

Jag fortsätter lära mig hantera min nya kamera och jag hoppas att vi snart ska trivas ihop. Jag har inte hittat någon knapp för att förstora bilderna i displayen utan det måste tydligen göras med fingrarna, som på mobilen. Det gillar jag inte riktigt men jag vänjer mig nog. Jag ska utforska alla knappar men jag är ganska nöjd med att använda automatiken så i alla fall nu i början ska jag inte experimentera med manuella inställningar.

Det är självklart en väldigt subjektiv bedömning men jag trivs numera bäst när det är lite svalt, som det var den här morgonen, medan solen skiner, sjön är relativt lugn och t o m spegelblank på vissa platser. Senare på dagen steg temperaturen till 26 grader men när jag kom till Bynäset vid halvsjutiden på morgonen så njöt jag av de ca 12 graderna. Alldeles lagom för en promenad.

Jag började med att leta upp några stolpar. Det tog inte lång tid och jag hittade även en björk vars delvis lösa näver färgades rött och gult av solens strålar. Ganska häftigt att se hur starkt det lyste i de färgerna.

Efter att ha registrerat stolparna fortsatte jag på rundan runt det som nog kan räknas som en ö. Wikipedia beskriver näs som dels en smal och jämförelsevis lång halvö dels en smal landremsa med vatten på båda sidor som förenar två större landområden eller öar. Här är det det sista alternativet som stämmer in. Det är, såvitt jag förstår, alltså bara landbiten som förbinder den här ön med Frösön som är själva Bynäset. Men eftersom hela området kallas så av de flesta så fortsätter jag också säga att jag har gått runt Bynäset.

Jag valde att gå motsols och som vanligt funderade jag över hur länge det här trädet ska stå kvar. Det har klarat alla möjliga sorters oväder så det står, eller lutar, kvar ett tag till.

Som ni ser började jag min promenad i skugga så det var ganska skönt att ha en fleecetröja, även om vinden nästan hela tiden höll sig någon annanstans.

I slutet av förra inlägget utlovade jag fåglar och speglingar och här kommer den första skraken. Jag är ingen expert men efter att ha konsulterat google tror jag att det här är en småskrake, gissningsvis en hane (kan även stavas hanne när det gäller djur och enligt ordkollen.se är båda stavningarna korrekta).

Det var disigt borta i fjällvärlden men en liten del av bydalsfjällen tittade fram.

Snart var det dags för nästa fågelart när familjen vitkindad gås simmade bort från mig.

Och på samma gång dök ännu fler småskrakar upp. Honan i de första två bilderna och en hane som verkar försöka klia sig i huvudet.

En söt liten vadarfågel, kan vara en mosnäppa, var ännu en av de fåglar som försökte locka mig bort från något, förmodligen ungar. Den pep ihållande och flaxade omkring. Den satte sig på en sten en stund för att pipa lite mer för att få min uppmärksamhet. När jag till slut gick därifrån tystnade den och allt var frid och fröjd en liten stund. Men det här är ett populärt område så den får nog inte vara ifred särskilt länge.

Ett dött träd som speglar sig i vattnet.

En knipahona med sina ungar simmade långt ut för att undkomma mig. Det var många fler ungar än de här men de höll inte ihop så att alla kunde vara med i samma bild. Det var kul att se hur även de här små ungarna härmade sin mamma och dök lite då och då. Om de lyckades hitta eller fånga något vet jag inte men beteendet hade de redan lärt sig.

Nu hade jag kommit till den del där solen nådde fram och strålarna värmde rejält. Tröjan åkte av och jag var glad för att jag hade tänkt på att ta med mig något att dricka. Dags för speglingar i det lugna vattnet.

Här är det Frösön som speglar sig.

Jag kom fram till den brygga där den tillgänglighetsanpassade gångvägen börjar eller slutar, beroende på vilket håll man kommer ifrån.

Två km återstod och jag gillar att även lite mindre rörliga personer kan komma hit och uppleva naturen.

Den här skylten förklarar varför det finns staket. Det går inte att missa dessa skyltar som sitter ganska tätt.

Den här rundan är 7 km lång och det tog mig nästan tre timmar att gå den sträckan. Det blev många stopp för att titta på fåglar och annat eller bara för att sitta ner en stund på en bänk eller en sten. Men vad gör det om det tar lång tid? Jag har ju den tiden och jag njöt för fullt. Men jag konstaterar att jag snart måste fylla på förrådet av halstabletter. Jag gillar de som har lite citronsmak så jag luktar citron under alla mina promenader nu och ett tag framöver 😀

Idag kom äntligen min nya kamera och nu har batterierna laddats och minneskortet ska snart vara istoppat. Nu ska jag försöka förstå mig på allt det som är nytt för mig.

Mina senaste inlägg har innehållit en hel del fåglar och i vissa fall fågelungar och jag fortsätter i samma anda tills de slutar visa sig för mig. Igår blev jag lite bekymrad när jag såg den här skatungen. Den satt på gångvägen och flyttade sig inte en mm när jag passerade tätt intill. När jag gick därifrån vände jag mig om och då hade den rört sig lite grann men satt fortfarande kvar. Jag hoppas att den satt helt stilla för att den trodde att den var osynlig då och inte för att den hade något allvarlig problem. Kanske mamman kom och tog hand om sin unge senare.

Jag gick en liten bit till och då blev det mer show. Den här lilla nötväckan hoppade omkring, flög lite grann och återkom till gångbanan varje gång. Även i det här fallet hoppas jag att mamman fanns i närheten.

Jag fortsatte mot Frösövallen och där har det dansats runt stången. Kul för kossorna att få lite att titta på. Nu låg de där och vilade och verkade må bra. Fjällen var helt gömda i de dimmoln som vägrade ge upp i fjällvärlden. Men det finns ju så mycket annat att titta på.

Grankottar t ex. Underliga stelnade droppar hängde på kottarna. Jag kände inte på dem men jag tycker att de ser lite klibbiga ut.

Ibland sätter jag mig en stund på den här bänken när jag passerar och det gjorde jag även igår. Väldigt skönt att sitta där och låta tankarna vandra medan man tittar ut över vyerna.

Den här bilden ser ut att bara vara en naturbild med inte så mycket att se. Men om ni tittar väldigt noga så ser ni att ett huvud sticker upp långt där borta i mitten.

Jag zoomade så mycket jag kunde och lyckades fånga den här sötnosen.

För en stund sedan kom jag hem från en otroligt skön morgonpromenad runt Bynäset. Det blev så många foton tagna så den berättar jag mer om i morgon när jag har hunnit sortera bilderna lite. Det blir både fler fåglar och speglingar i vattnet men mer om det får ni se i morgon.

Tidigare säsonger har jag nästan varit lite fanatisk med letandet i början av säsongen men i år har jag av uppenbara skäl varit tvungen att avstå från den aktiviteten. Ända tills jag kom på det här med halstabletterna. Nu är jag igång med stolpjakten igen men i ett mycket lugnare tempo än förr. Hittills har jag hittat 22 av 365 i Jämtland och så de sex stolpar jag och min son hittade i Uppsala. Det får fortsätta i den takten. Så tänker jag i alla fall nu, men vi får väl se…

Igår morse ertappade jag en ung råbock när han var i full gång med att äta upp en krusbärsbuske vid tillsammansodlingen. Staketet skyddar andra grödor men buskarna har lämnats åt sitt öde på utsidan. Jag tycker att det borde ha gjort ont i munnen att knapra i sig de taggiga grenarna men här mumsades det friskt till synes utan problem. Naturligtvis tänkte jag tillbaka på när våra hundar åt upp krusbären och på hur försiktiga de var när de med läpparna drog loss de sura bären. De kunde inte vänta på att de mognade utan var så otåliga att bären var slut innan de hunnit bli goda. Men den här råbocken verkade mer intresserad av själva grenarna.

Hoppsan! Ertappad.

Efter att ha bevakat mig ett tag tyckte han nog att jag verkade ofarlig så han fortsatte att mumsa. Kanske kände han sig trygg med att ha ett staket mellan oss.

När jag gick runt staketet och kom fram bakom honom var han nog mer beredd på att skutta iväg.

Jag var en ganska lång bit ifrån honom så han bestämde sig nog för att det inte var så bråttom att fly fältet.

Jag lämnade råbocken och gick vidare. Det kändes ganska bra i luftrören tack vare halstabletten så jag bestämde mig för att det var dags för en liten utmaning. Jag såg i Hittaut.nu`s karta att det fanns några stolpar att registrera på båda sidor om Öneberget. Det är inte mycket mer än en hög kulle så jag vek av från gångvägen och fortsatte på en stig mot toppen.

Egentligen behövde jag inte gå upp på toppen utan kunde ha gått en liten bit upp för att sedan gå runt berget och göra samma sak där. Men jag ville testa hur bra jag skulle klara den här kullen så jag fortsatte uppåt. Det kändes i bröstet och i luftrören men inte mer än att jag glatt kunde konstatera att det gick ganska bra. På väg ner på andra sidan fick jag en fin vy över broarna, sjukhuset och Arctura och med mitt nya objektiv kunde jag zooma in ganska bra.

Jag registrerade de stolpar som fanns där och fortsatte en liten bit längre bort för att klara av även de stolpar som låg närmare sjön. Nu har jag hittat alla som finns på den delen av Frösön och jag vände hemåt.

Jag tror att strandskatorna har ökat i antal de senaste åren för nu ser jag dem lite överallt. Den här sprang ut från ett buskage och såg noga till att jag följde efter. Om det är en han eller en hon vet jag inte. Enda skillnaden är att honan har lite längre näbb men jag måste nog se ett par bredvid varandra för att se den skillnaden.

När jag närmade mig hoppade strandskatan vidare till en sten längre bort.

Efter ett tag flög den in mot gångvägen och började promenera och jag förstod att den ville få bort mig från boet med ungarna. Ett vanligt förfaringssätt bland vissa fåglar. Jag har flera gånger sett t ex storspoven springa ut framför mig och ibland har den låtsats ha en skadad vinge. När den har känt att jag har följt efter den tillräckligt långt har vingen plötsligt varit helt ok och storspoven kunde flyga tillbaka till sitt bo. Eftersom jag förstod att det var just för att få bort mig från ungarna som strandskatan agerade på det sättet så följde jag snällt efter och efter en stund lyfte den och flög hem.

Lite längre fram såg jag sedan något som fick mig att le. En kråka, förmodligen mamman, kraxade med jämna mellanrum medan den hoppade framåt. Jag tror att den kallade på sina tre ungar som kom hoppandes efter.

Bara två av dem fick plats i bilden. Den tredje gömde sig lite längre bort. Det verkade som om mamma kråka ville samla ihop dem för hon stannade och kraxade lite till. Den ena ungen svarade och oj, vilket pipigt och ljust krax. Det var det som gjorde mig säker på att det var just ungar som kom på rad efter den vuxna kråkan. De är lite ljusare i fjädrarna men storleken är ungefär som mammans så helt säker var jag inte först.

Jag hörde inget mer kraxande från ungarna men när jag hade gått en bit och tittade tillbaka såg jag att mamman hade lyckats samla alla sina telningar hos sig. Det såg ut som om hon höll lektion i en kråkskola. Ungarna måste ju lära sig att vara just kråkor. Jag har aldrig förr intresserat mig för dessa kraxande fåglar men det här följet kunde jag inte låta bli att titta en stund på och att fota,

Jag befann mig i mitt sovrum med öppet fönster när jag senare hörde två grannar diskutera mig och min kosthållning. Jag hörde inte allt men när jag hörde ”…och hon skulle bara ha en macka med potatis och kaviar, det måste ju ha varit tångkaviar” som jag förstod att de menade mig. Samma granne fortsatte med ”och om man bjuder på fika så tar hon med sig eget” varpå den andra grannen sa ”ja, det måste hon ju”. Därefter började de prata om blommor och lecakulor. Jag undrar hur mycket jag missade innan. Deras röster lät inte som om det var skitsnack utan mer som om det var synd om mig. Jag hade sagt i förbifarten till den ena att jag skulle gå in och äta en sådan macka och kanske måste jag vara tydlig vid ett annat tillfälle med att jag äter en varierad kost och att det finns substitut och ersättningar för allt som jag behöver tillgodogöra mig för att jag och min kropp ska må bra. Rent näringsmässigt så visar de regelbundna proverna att jag inte lider brist på något. Lite smått irriterad blev jag faktiskt för jag tycker att de kan fråga mig om de har funderingar. Jag förklarar gärna.