Den här dagen traskade vi runt i Visby, både utanför ringmuren och innanför den. Det finns så mycket fint här och bilderna blev många. Jag har dock minskat ner antalet rejält här i bloggen och ändå blev det en lång bildkavalkad. Men i stället minskar jag ner texten mycket mer än jag brukar och låter många av bilderna tala för sig själva.

Jag har varit i Visby tre gånger tidigare men har aldrig upptäckt den fina gångvägen längs utsidan av muren. Den kände i stället Gunnel (min syster) mycket väl till så hon fick visa vägen från parkeringen på andra sidan gatan från den här bilden sett.

Som ni ser var det strålande solsken. Som tur var visade termometern ingen jättehetta och vindarna från havet var sköna. Gissa vem av oss som blev gladast när vi kom ner till havet.

Det var nog inte särskilt svårt att svara på. Rocky så klart.

En liten bit till gick vi på utsidan av muren.

Ett konstverk som ingen av oss kunde se vad det föreställde. Kanske ingenting utan det kan vara bara ett fantasikonstverk. Jag hittade ingen text med förklaring och det behövs ju inte alltid. Låt fantasin flöda.

Här är porten, vid Kruttornet, som blev vår ingång.

Jag gillar verkligen de unika blomlådorna. Kanske innehållet är i tristaste laget men det är säkert en växt som klarar hårda vindar och störtregn.

Fiskargränd är en smal gata i Visbys innerstad som är stadens vanligaste vykortsmotiv enligt Wikipedia.

Blommor finns på fler platser. Här ett gäng stockrosor.

Ännu fler blommor och andra spännande växter fanns det i botaniska trädgården. Jag nöjde mig med att fota ett fåtal.

Får man gå uppför trappor och in i spännande grottor, ruiner eller andra liknande platser så är jag där och vill göra det. Gunnel och Rocky placerade sig i skuggan och väntade medan jag undersökte det här.

Från det lilla tornet till ett lite högre. Självklart skulle jag upp dit också.

Här stod en man som troligtvis var någon slags turistguide. Han hade slagit klorna i en ung tjej som såg måttligt road ut. Men det såg inte mannen utan medan jag var där uppe, och kollade in utsikten åt olika håll, babblade han på men jag fick nästan lust att gå dit och rädda tjejen. Jag kunde ha låtsats som om vi hörde ihop och sagt att nu måste vi skynda oss iväg. Men kanske var hon faktiskt intresserad så det var nog bra att jag inte gjorde det. I stället skyndade jag förbi dem och nerför trappan igen. Allt för att själv slippa bli fångad i ett informationsflöde jag inte kan ta emot.

Jag såg domkyrkan och lite av havet från tornet.

Vi fortsatte vår vandring innanför muren.

Vi kom upp på lite högre höjd och såg en skymt av en utsikt mot havet. Då gick vi ner mot den och där kunde vi konstatera att alla ruiner vi hade på vår att-se-lista syntes. I stället för att leta upp dem en och en tyckte vi båda att det här räckte gott och väl. Nu minns jag inte vilken ruin som heter vad men det är inte det viktiga för min del. Jag gillar att se dem och tycker att de är spännande men längre än så sträcker sig inte mitt intresse.

Vi såg även Visby domkyrka, Sankta Maria kyrka.

Framför domkyrkan stod en bänk och där satte vi oss och åt vår matsäck. En fin plats att slå sig ner på en stund.

Rocky är en van och duktig fotomodell.

Utanför Visby konstmuseum stod röda stolar på rad. Alla med olika utsmyckning.

Almedalen är nog ett måste när man är på besök i Visby.

Jag anade att den här stora måsfågeln kunde vara någon slags trut och när jag googlade blev jag nästan säker på att det är en gråtrut. Bilderna visar flera olika utseenden men även som den här ser ut så jag tror att gråtrut är rätt. En i sammanhanget ganska liten kaja är på sin vakt och har full koll på mig.

Det här är i alla fall den välkända arten Rocky, en blandning av schäfer och leonberger.

Det var dags att vandra upp mot parkeringen och bilen för att ta oss till vår stuga. Ni förstår nog att vi alla var lite trötta efter den här stadsvandringen.

Minnet sviktar lite men jag är ganska säker på att vi tog bilen ner mot havet för att låta Rocky svalka sig innan vi åkte till vår stuga. Tidsangivelserna i bilderna bekräftar min tanke. Jag missade det mesta av Rockys badande eftersom jag var fokuserad på andra simmande varelser.

Men jag fick i alla fall en bild där han svalkar tassarna.

Vi var väldigt nöjda med vår dag men tyckte att det var väldigt skönt att komma ”hem” relativt tidigt och bara ta det lugnt. Stadsvandringar är mer krävande än naturvandringar och det är mestadels huvudet som blir ansträngt. Vi hann i alla fall nästan se allt innan alla festglada stockholmare hade vaknat efter en mer eller mindre vild natt. Stockholmsveckan pågick för fullt och enligt sverigesradio.se är den känd för att locka tusentals partysugna unga och präglas av fest och fylla. För oss väntade en lugn natt och dagen efter var det natur som gällde igen.

Den här dagen ville vi se mer av Gotlands Östkust och Gunnel (min syster) letade fram en led som såg bra och fin ut.

Östkustleden är en vandringsled som sträcker sig utefter den vackra kusten på östra Gotland, från Anga prästänge i norr till Närsholm från i söder. Leden binder ihop 8 socknar och passerar genom 8 naturreservat. I dag är leden 78 km lång och därmed Gotlands längsta vandringsled, men planer finns redan på att bygga vidare, till nya spännande miljöer./Östkustleden.se

Leden sträcker sig alltså från den röda markeringen i norr till Närsholmens naturreservat i söder. Till höger syns den del av leden vi besökte och som ni ser är det bara en ganska liten sträcka jämfört med hela leden. Men den var fin.

Det svåraste var att välja vilken del av leden vi skulle besöka. Nästan åtta mil var så klart inte aktuellt för oss att vandra och ännu mindre att avverka den sträckan tur och retur. För att få se så mycket som möjligt valde vi att ta bilen längs en del av leden och göra lite kortare stopp och promenader på utvalda platser. Vi for först till Katthammarsvik, där det fanns en pir, en båthamn, någon slags stenbyggnad, några stränder och så ett fiskrökeri. Det fanns annat också, bl a en restaurang, men efter att ha sett oss omkring en stund åkte vi vidare.

Vi kom till Grogarnsbergets naturreservat och det var helt i min smak. Fast ni vet ju att jag gillar det mesta i naturväg.

Så här beskriver Länsstyrelsen platsen. Den gotländska ostkusten är mestadels ganska låglänt och flack. Grogarnsberget, som reser sig drygt 30 meter över havet och på tre sidor avgränsas av branta klintar, utgör ett storslaget undantag.

Det är klart att vi sökte oss hit. Höjder och utsikt över havet är det vi vill ha. I alla fall delvis för stränder åt badpojken Rocky ville vi också uppsöka. Inte bara för hans skull utan för att vi, som jag har skrivit förr, gillar variation och många naturtyper. Vi tyckte att området delvis påminde om Alvaret på Öland och när jag läser om det här naturreservatet står det att det är omväxlande häll- och alvarmarker. Det ska finnas rester efter en fornborg någonstans men den såg vi aldrig. Eller så var vi inte medvetna om att vi trampade omkring bland de resterna. Jag har letat efter fornlämningar förr där mitt okunniga och otränade öga inte har sett någonting. Vid en googling kom förklaringen. En insatt person skulle så klart genast ha förstått att det inte bara var naturlig mark utan att de ihoptryckta stensamlingar vi inte kan ha undgått att se var den där borgen.

Man kan gå både uppe på klinten och nedanför längs stranden. Om vi hade nöjt oss med att bara besöka Grogarnsberget så hade vi nog gått överallt där det gick att gå men vi fick en skön promenad uppe på klinten och kunde se ner mot stranden.

Där borta syns ett skyddsvärn. Så mycket minns jag att det stod. Eller var det kanske Gunnel som sa det? Ja, ni märker att mitt intresse för historia är lågt. Jag kan fascineras av gamla byggnader och ruiner men jag är inte så intresserad av vad de har varit.

Däremot gillar jag att gå in i diverse skrymslen och naturligtvis gick jag in där och tittade ut, vilket resulterade i de här bilderna.

Dagen började mulen men molnen sprack upp vartefter och det blev riktigt skönt.

Strax efter att jag tog den här bilden vände vi tillbaka. Då gick vi lite längre in från havet i en rakare linje mot bilen.

Vi åkte på småvägar så nära havet som möjligt och oftast där leden gick. Lite skumpigt emellanåt och lite av ett äventyr när vi mötte andra bilar. Men det gick bra och vi fick en fin naturupplevelse även från bilen. Nästa stopp var i Herrvik, ett fiskeläge och en fritidsbåtshamn med fina strandbodar och många båtar att titta på.

Där fanns också svalor som flög omkring högt upp i luften. Enligt min och Gunnels farfar ett tecken på ett högtryck och fint väder. En av svalorna satte sig en bit bort och poserade lite.

Vi åkte vidare till en utsiktsplats lite längre bort längs leden. Det står inget namn på kartan utan bara att det är en utsiktsplats och även där fanns det så klart fåglar. Här en häger som svävade omkring en stund. Bilderna blev alla dåliga men om jag inte beskär jättemycket så kanske ni kan ana att det är en häger.

När jag vände blicken ner mot marken igen såg jag Östergarnsholm med sina två fyrar.

Nu hade solen tagit över och allt blev vackrare. Gunnel och Rocky är lika vackra som vanligt men naturen förändras när solen skiner på den.

Även här var det en del dramatik i landskapet. En fin plats helt enkelt. Ingen dag utan minst ett bad för Rockys del.

Vi gick så klart ut på klinten, eller är det klippor när de inte är jättehöga? Jag är inte särskilt hemma på terminologin.

Kanske kan de här formationerna vara raukar. Det ser ut som sådana men jag vågar inte säga att det är så.

Hur som helst så var det både fint och skönt att gå omkring där.

Vi ville ut på de flata stenhällarna också.

Jag är ganska säker på att det här är någon slags tärna men vågar mig inte på någon mer detaljerad gissning.

Ska jag bada eller ska jag se vad vår tillfälliga flockmedlem håller på med?

Självklart blev det ett bad. Lite för grunt för en stor hund som vill doppa sig men tassarna svalkades i alla fall skönt.

Nu återstod bara sista delen av det vi såg av Östkustleden. Återigen åkte vi på en väldigt smal och stundtals gropig, ojämn grusväg, för att följa leden och se så mycket som möjligt av kusten.

Vi passerade Sysne fiskeläge men vi stannade inte utan fortsatte mot stranden lite längre bort.

Rocky, som var en väldigt viktig deltagare i vår Gotlandsresa, skulle få ett sista bad innan vi styrde mot stugan igen. Det gillade han.

Som ni har märkt har det mest bara varit naturupplevelser hittills men dagen därpå åkte vi in till Visby och där fick vi en annan slags upplevelse. Lika fin men med fokus på annat än bara natur.

Det hade hunnit bli tisdag och efter två ganska intensiva dagar tyckte vi att det skulle vara skönt med lite mindre aktivitet. Vi hade läst att Klintkustleden var väldigt vacker, kanske t o m Sveriges vackraste kustled, så det ville vi så klart undersöka.

Klintkustleden sträcker sig från Björkume naturreservat i söder (den röda markeringen längst ner i första bilden) till Hallshuk i norr, en 30 km lång sträcka. Det skulle bli sex mil totalt fram och tillbaka och det var självklart inte aktuellt. Vi nöjde oss med gå ca 8 km ToR (enligt mobilerna) och startade i Irevik. Den blå markeringen visar den del av leden som vi gick. Den andra kartan ger en liten aning om hur det såg ut. Namnen på platserna hamnade åt fel håll men det spelar ingen roll utan det är sträckan mellan den nedersta och den översta gröna markeringen som visar vår promenadväg. Först en väldigt lång strand med en kort sträcka i skog. Sedan upp på klinten och till sist ner på ännu en strand.

I Irevik sken solen på oss. Det gjorde den längs hela vår vandring och det var skönt att svalkan kom med vindar från havet. Det finns många klinter längs den här leden och vi lämnade en av dem bakom oss och gav oss iväg norrut.

Leden gick ibland ovanför och ibland på stranden. Här var det ganska stenigt och då är det lättare att följa själva leden.

Rocky hade många badmöjligheter och dem utnyttjade han.

Vi startade vid tiotiden och då var det inte så många andra på stranden.

En blick tillbaka.

Den här resan gav oss många glada stunder tack vare en badälskande Rocky. Här kommer en liten stilstudie. De flesta stränder tillåter hundar och det är ännu en anledning att gilla Gotland.

Jag och min syster (Gunnel) fotar varandra.

Att gå långt på en strand kan vara jobbigt för fötter och ben men här var det lätt att gå så länge vi höll oss nere på den ganska hårt packade sanden.

Vi kom fram till det avsnitt av leden där den vek av en kort bit in i skogen.

Där satt en liten kanin en bit från stigen. Jag hoppas att det var en vild kanin men kanske var det en tam kanin som hade rymt. Jag har aldrig sett en vild kanin se ut så här men jag har å andra sidan inte sett jättemånga vilda kaniner.

Vi kom ut på en liten stenstrand innan det var dags för en klättring upp på klinten.

Inte så badvänligt men ganska vackra färger.

Vi satt där en kort stund och njöt av det vackra väder och de vindar som den här dagen bjöd oss på. Men sedan bar det iväg uppför. Först på en stig, där ett rep hjälpte oss lite, och när det blev ännu brantare via en trappa.

Jag är lite förundrad över hur bra halstabletterna hjälper. Eller egentligen är jag väldigt förundrad. Jag hade inga problem med att ta mig upp här. Luftrören ger mig nästan inga problem tack vare tabletterna och det går även lättare att prata så länge jag har en tablett i munnen. Men utan halstabletterna får jag genast problem och det blir jobbigt att prata och nästan omöjligt att gå mer än en väldigt kort sträcka. Jag är så glad för att jag kom på den lösningen.

Ni som har hängt med mig ett tag förstår att jag trivs när jag kommer upp en bit på olika höjder som bjuder på fina vyer. Långt där borta syns den sandstrand vi började vår vandring på.

En del av stranden inzoomad.

Här står jag och njuter medan Rocky förmodligen längtar ner till nästa bad.

Vi kan inte säga annat än att vi hade en väldig tur med vädret den här veckan. Några dagar började med moln men de lättade senare. Vi fick en fin vandring där uppe på klinten. Enligt mig en mer spännande och variationsrik natur än en strand, även om båda naturtyperna är vackra.

Vi närmade oss Sigsarvestrand, som var vårt mål. Kombinationen strand och klinter kanske är den allra finaste naturtypen. Allt på samma gång.

Här bestod stranden av sten och det är ett lite besvärligare underlag att gå på. Men fördelen med stenstränder är att man slipper få in sand överallt i alla kläder och sand som fastnar på en hud med solskyddsmedel. Jag måste berömma mig själv lite här. För första gången i mitt liv har jag varit väldigt noga med att smörja in mig med solskyddsmedel. SPF 50 har hindrat solstrålarnas alla försök att ge mig lite färg. Lite trist men min leverläkare kommer att bli nöjd. Jag kan faktiskt se en liten svag skillnad i hudtonen men den färg jag har nu är mestadels kvar från roadtrippen i Storbritannien. Då glömde jag bort att smörja in mig, förutom i ansiktet.

Vi hittade en stock, delvis i skugga, där vi tyckte att det var lämpligt att äta vår matsäck.

Rocky fick en korv. Lite extra bortskämd ska en fin och duktig vovve bli när han är på semester.

Jag gick bort runt hörnet för att se om det fanns något spännande att se men kom tillbaka efter att ha konstaterat att det var finare där vi befann oss. Stackars Rocky fick problem när jag lämnade honom och hans matte. Vem skulle han vara hos när vi inte höll ihop? Han följde mig en liten bit men ställde sig sedan och tittade på sin matte. När jag kom tillbaka stod han fortfarande där. Eller om han hade gått fram och tillbaka, det vet jag inte.

Så småningom var det dags att gå tillbaka och från den här stranden var det ingen klättring. En fin stig med lagom lutning ledde oss upp på klinten igen och vi fortsatte att njuta av vädret och de vackra vyerna.

Vi hade badkläder med oss för vem vet om lusten att bada ploppar upp. Jag funderade en stund på hur jag skulle göra. Det var varmt men var det värt allt krångel? Jag har ju alltid en tens på mig på promenader för att bröstryggen ska bli smärtfri och den gör det lite bökigt att byta om och sedan få på den på rätt plats igen. Det är krångligt nog bara att byta om och sedan bli torr och byta om igen på en sandstrand där sanden tränger in överallt. När man är klar är man lika varm igen. Jag valde den enkla vägen och satte mig på stranden för att titta på, och fota när Gunnel och Rocky hade kul i vattnet ihop. När Gunnel konstaterade att det var väldigt kallt i vattnet blev jag ännu mer övertygad om att mitt val var rätt. Jaja, jag är en badkruka och jag badar bara när omständigheterna är perfekta.

Efter badet ville nog Rocky dela med sig av lite svalka så han la sig tätt intill mig. Han är en väldigt snäll och omtänksam vovve 😀

Mer än så här blev det inte den här dagen men vi var ute i ganska många timmar så vi var nöjda med vår dag. Det var dessutom skönt att komma tillbaka till stugan relativt tidigt och bara ta det lugnt.

De följande dagarna blev det bl a besök på östkusten och en vandring i Visby och sista dagen kom vi till en annan del av Klintkustleden. Idag är det hemresa men innan färjan går hinner vi med en liten utflykt till ett naturreservat strax söder om Visby. Det finns alltså mycket mer att berätta om.

Dagen innan åkte vi längst norrut, till Fårö, och den här dagen bar det av till den allra sydligaste delen av Gotland. Hoburgsgubben var målet för dagen. Men innan vi kom dit hade vi sett ut en del andra platser vi ville stanna till vid.

Efter att ha stannat i Visby för att ladda bilen fortsatte vi en kort sträcka till Högklints naturreservat. Högklint omfattar ett cirka 1,3 kilometer långt avsnitt av kustklinten söder om Visby. Klinten når sin högsta höjd, 48 meter över havet, vid själva Högklint.

Klint har två regionalt spridda betydelser i svenskan och i danskan. Den mest spridda betydelsen är ‘berg med branta väggar’; denna betydelse förekommer i Götaland och Svealand, till exempel Romeleklint i Skåne och Ullavi klint i Närke./Wikipedia

Som ni ser var det en härlig dag och vi njöt av sol, värme och en svalkande vind medan vi tog in alla vackra vyer.

Ibland gick det inte att undvika att få med okänt folk i bilderna men så är det när man är vid kända turistmål. Vi hamnar säkert också i någons bilder då och då.

Men här är det jag som spanar ut över havet.

Jag väntade på att en modig person skulle lämna klippan innan jag tog den här bilden.

Jag försökte inte ens övertala min höjdrädda syster att ställa sig där längst ut. Men så här långt kunde hon klara av att gå.

Från klintkrönet leder en trappa ned till en avsats som kallas ”Getsvältan”. Getter som förr betade på Högklint kunde ibland ta sig ned till det saftiga gräset på klipphyllan. Men eftersom de sedan inte kunde klättra upp igen, svalt de så småningom ihjäl./Länsstyrelsen.

Den lite äventyrliga delen av mig ville så klart gå ner och titta hur det såg ut men dit fick jag inte med mig Gunnel och Rocky. Trappan var inte utformad för att hundtassar skulle må bra av att gå där och Gunnel är som sagt höjdrädd.

Länsstyrelsen påstår också att den här grottan har gröpts ur av havet så vattnet måste ha varit mycket högre då. Eller så har berget rest sig upp över havsnivå. Jag vet inte vilket som är troligast så det får var och en ha sina egna funderingar om

När jag kom upp för trappan stod Rocky och väntade och var helt fokuserad på att jag skulle komma tillbaka. Precis som om han tyckte att det är inte ok att lämna flocken på det där sättet. Håll dig inom synhåll!

Desto gladare och mer avslappnad var han vid vårt nästa delmål. Toftagropen är en fin badsjö och där fick Rocky bada så mycket han ville. Då trivdes han. Vi gick en bit runt sjön så att vi fick vara för oss själva.

Här intog vi dagens lunch och njöt av att bara få vara.

Det är inte bara bad i vatten som är sköna utan ett sandbad kan vara minst lika trevligt.

Efteråt krävs ett nytt bad och det är ju inga problem.

Men vi hade fler platser att besöka innan vi kom till Hoburgen och nästa delmål hade nog varit en väldigt trevlig upplevelse men tyvärr blev det inte riktigt som vi hade tänkt. Här skulle vi ha promenerat längst ut och både för Rockys skull, som skulle ha fått många badtillfällen, och för vår skull, som gick miste om naturupplevelsen, var det synd att vi inte kom mycket längre än till parkeringen.

Från bilen såg vi att kossor gick och betade en bit bort, vid strandkapellet.

Vi har båda hört om kor som ser hundar som fiender och om flera tillfällen där de har attackerat. Vi undviker alltså platser där kor går utan stängsel mellan oss och dem. Vi tänkte inte på att vi körde över en färist tidigare så vi blev lite besvikna. Men vi gjorde i alla fall ett försök att hålla oss långt ut mot motsatta kanten för att kanske komma ut längst ut.

Det var ett bra försök men här tog det stopp. Ett staket hindrade oss från att fortsätta och tyvärr blev det inte mer av det här besöket. Vi var rörande överens om att inte fortsätta och utsätta Rocky för kor, som kanske mest var nyfikna men som gjorde oss alla nervösa. Det ska tilläggas att ingen av oss är rädd för kor utan det är bara för att vi hade med oss Rocky som vi valde att åka vidare.

Jag fick med mig en bild på några blommor i förbifarten och snart var vi på väg igen.

Nästa anhalt var Klinteberget. Ni vet ju att jag gillar att stå uppe på höjder, helst fjäll, och se ut över vackra vyer. Här var det ganska fint och mysiga stigar men inte alls något särskilt.

Vi började gå på en led men kom ifrån den och gick lite på måfå tills vi kom tillbaka till parkeringen. En fin liten runda men inte direkt en sevärdhet. Kanske är jag lite kräsen som helst bara vill ha härliga vyer.

Nu hade vi inga fler planerade stopp innan vi kom till Hoburgen men eftersom vi åkte på en så vacker väg den sista biten, en väg som följde kusten och bjöd på mycket fint, så stannade vi till vid ett tillfälle. Jag försökte även fota från bilen men fick inga bra bilder. En av dem får dock duga. Det här påminde mig en liten aning om de gröna kullarna i Wales och i Skottland.

En till väldigt märklig bild där färgerna inte är som i verkligheten men som ändå visar området där hoburgsgubben finns.

Det var varmt men med svalkande vindar och vi gav oss ut på jakt efter gubben. Vi har båda sett honom förut och rauken som föreställer honom är i sig inte särskilt mycket att se. Men hela området är en fin upplevelse och att komma upp på de högsta delarna ger en fin utsikt.

Här är han och som tur är har de märkt honom med lite röd färg så att man vet att det är just där han är. Nu i efterhand har jag förstått att vi skulle ha stannat några meter tidigare och fått se honom från den vinkel som visar honom tydligast.

Här är grottan där han enligt myten hade sin matsal. Det finns en hel del berättelser om hoburgsgubben men om någon är intresserad så finns det mer att hämta på nätet.

Vi följde stigen upp mot toppen.

När vi vände blicken åt andra hållet såg landskapet lite annorlunda ut. Annorlunda men ändå vackert.

Långt norrut såg jag ett gäng vindkraftverk. Här snurrar de nog på ganska bra.

Jag avslutar med världens finaste fotomodell.

Vi har ingen Wifi i stugan och använder mobilt hotspot när vi är ute på nätet. Det funkar bra när det finns täckning men ofta är det dåligt med det. Därför får jag passa på när jag både har tid och täckningen finns så jag hamnar lite efter med att titta in till mina bloggvänner och även med att få till egna inlägg. Tid finns men det behövs ju även ett fungerande nät. Det är inget konstigt med att jag hamnar efter under resor, då så mycket annat prioriteras, men eftersom vi bor på samma plats hela veckan så är det inte det som hindrar. Men så småningom kommer jag ikapp.

Rubriken är kanske lite missvisande eftersom det här var vår första dag, förutom ankomstdagen, på Gotland. Men det var femte dagen på min resa hemifrån Frösön.

Vi bestämde redan kvällen innan att vi skulle åka allra längst norrut, till Fårö, den här dagen. Gunnel (min syster) ville gärna göra ett återbesök till den fina strand hon var på 2016 och jag ville så klart också gärna se den vackra kustremsan. Vi parkerade vid Fårö fyr och gick rakt ner till havet. Det var en ganska blåsig dag men molnen släppte fram solen mer och mer vartefter timmarna gick.

Jag fick låna en bild av Gunnel på fyren eftersom jag bara tog en enda och den blev inte alls bra.

Just här var stranden stenig och jag gillar den här naturtypen. Men jag gillar även långa sandstränder och såg fram emot att få vandra på en sådan.

Vi valde att gå i skogen bort mot underlag som var snällare mot fötterna. De vindpinade tallarna är precis en sådan natur jag ofta har sett längs kuster. Även det är en naturtyp jag gillar. Det kanske är lättare att säga att jag gillar nästan alla naturtyper.

En liten stund senare kom vi fram till stranden, Norsta Auren. Solen sken på oss nästan hela tiden men det blåste ordentligt så en tröja behövdes.

Det är kul att ha med sig någon eller några som gärna ställer upp som en del i motivet. Rocky är van vid att placeras lite här och där och bli tillsagd att sitta still och Gunnel ställer också snällt upp.

En surfare satt en bit ut på sin bräda och väntade på vågor. Så länge vi såg honom så gick det inget vidare. Dels var han helt fel placerad och alla vågor var antingen någon annanstans eller innanför honom. Han flyttade sig efter en stund men lyckades inte ställa sig upp och stå kvar på brädan. En nybörjare förmodligen och så småningom fixar han det.

Rocky var lycklig över att få springa, bada, rulla sig eller bara skutta omkring. Här blev det några glädjeskutt. Ibland fick han vara lös men det funkade bra med den 15 meter långa linan också.

Det här fotot visste jag inte ens om att jag tog så förmodligen var det en feltryckning. Men det blev en ganska kul bild på oss två systrar. Tröjorna är knutna runt midjorna och flaxar omkring i blåsten och det syns tydligt att jag håller i kameran och helt omedvetet tar en bild.

Tänk att kunna vara på en fantastisk strand på Gotland i juli och knappt se några andra människor. Men den här stranden är inte den allra mest tillgängliga och det finns många att välja mellan. Hundar är välkomna här så hundfolket borde hitta hit. Hundar är i och för sig välkomna på många fler badplatser så det finns gott om alternativ.

Ännu mer lycka för en fin vovve.

När min syster tog hand om Rocky var han drygt fem år och hade aldrig badat i havet eller någon sjö. I början vågade han inte gå ner i vattnet om det bara var en liten krusning men som ni ser har han nu blivit en riktig badpojke. Det är så härligt att se hur glad han är och hur bra han mår. Det ska tilläggas att han hade det väldigt bra hos sin förra matte också men hon hade värkproblem som hindrade henne från liknande utflykter. Hon hade styrka nog att inse att Rocky behövde ett annat liv och hon finns fortfarande kvar i hans liv, nu som dagmatte när det behövs. Där har Rocky också sin katt, som han alltid springer in och letar efter när han kommer dit.

Vi vände när vi tyckte att vi hade gått tillräckligt långt och när vi blev hungriga gick vi upp en bit mot sanddynerna för att hitta lite lä och komma ifrån bruset från havet en stund. Ja, jag står med handen nere i en påse med halstabletter men just här fyllde jag nog bara på fler i fickan. De är till en fantastiskt bra hjälp även om det känns som om munnen klibbar ihop när jag har gått långt och hela tiden sugit på en halstablett.

Vi skrattade lite åt hur vi gör när vi reser och vilken skillnad det är mot hur många andra beter sig. Här blir det inga måltider på flashiga restauranger eller fika på populära caféer. Ska vi lägga upp bilder på sociala medier så blir det så här, en macka och kall dryck någonstans i naturen eller väldigt lättfixad mat i stugan, typ färdiga rätter. Det närmaste vi har kommit ett restaurangbesök hittills är varsitt hamburgermål på MacDonalds medan vi laddade bilen. Maten åt vi i bilen. Nu lägger jag ju aldrig ut något på sociala medier utan de bilder jag visar finns här i min blogg. Till viss del håller vi oss borta från restauranger för Rockys skull men det finns heller ingen längtan hos någon av oss att göra på ett annorlunda sätt. Enkelt och gott och mycket billigare.

Snart var vi tillbaka vid parkeringen där borta vid fyren.

Vi lämnade stranden på den östra sidan av Fårö och for rakt över ön mot den västra sidan. Vi har sett en hel del väderkvarnar men alltid från bilen. En av dem lyckades jag fota i farten.

Nästa stopp var vid Digerhuvud naturreservat, Sveriges största raukområde. Området sträcker sig längs en 3.5 km lång sträcka och det går en smal bilväg hela vägen. Det fanns många parkeringsmöjligheter så det var bara att stanna när det syntes någon spännande. Vilken skillnad på naturen här mot den strand vi kom ifrån. Jag behöver nog inte säga att jag gillar även den här naturtypen.

Nästan exakt i mitten av bilden sitter en mås på en sten. Det är nästan omöjligt att se här men jag testade att zooma in rejält i nästa bild.

Nästan lika svårt är det att se att det är jag som sitter på en Rauk där borta. Men så är det och det är ju kul att Gunnel förser mig med en del bilder där jag är med.

Även i den här bilden syns något vitt långt där nere, en bit till vänster i vattnet. Zoomen kom till användning igen och i nästa bild ser ni vad som fanns där.

Inte särskilt långt från Digerhuvud hittar man naturreservatet Gamla hamn. Fortfarande på Fårö men lite längre söderut finns ett annat raukfält där raukporten ”Kaffepannan” (även kallad ”Hunden”) är den mest framträdande. Här närmar vi oss den kända rauken.

Där ute står den och jag har inga svårigheter att se att den liknar en hund. Men en kaffepanna? Där går jag bet.

Vi tyckte att vi hade fått nog av både kust med sandstrand och raukar för den här dagen och bestämde oss för att lämna Fårö. Vi valde nog rätt tid att köa till färjan för det var bara tre bilar framför oss när vi kom dit. Längs vägen finns skyltar som talar om att vid de platserna tar kön 1,5 timmar, 1 timme eller en halvtimme. Vi andades ut vid varje sådan skylt och lättnaden var stor när vi kom med den färja som snart var på plats.

Vi hade ork och tid för ett stopp till och bestämde oss för att göra ett kort besök vid Blå lagunen. En turistattraktion som lockar väldiga folkmängder. Vi möttes av trafikvakter som ville att vi swishade 50 kr för att få parkera och Gunnel konstaterade glatt att det gör vi gärna för att hjälpa dem att hålla ordning på området. Det var en fin sjö och inte märktes det att det var nästan fullt på parkeringen. Folk var utspridda runt sjön och det hoppades från klippor och badades lite mer försiktigt från stranden. Kanske inte en sjö jag skulle besöka mer än en gång men det är trevligt att ha sett den. Vi gick en liten bit, vände tillbaka och lät Rocky bada innan vi for hem till vår stuga.

Gunnel badade benen lite bara för att Rocky skulle komma ut lite längre. Men då var han redan färdig och ville gå upp.

En härlig dag med många upplevelser och intryck och vi var alla trötta när vi kom ”hem”. Nu hade vi klarat av Fårö och lite till och dagen därpå väntade en tur till den allra sydligaste delen av ön. Gotland har verkligen mycket att erbjuda när det gäller naturupplevelser.