Rubriken är kanske lite missvisande eftersom det här var vår första dag, förutom ankomstdagen, på Gotland. Men det var femte dagen på min resa hemifrån Frösön.

Vi bestämde redan kvällen innan att vi skulle åka allra längst norrut, till Fårö, den här dagen. Gunnel (min syster) ville gärna göra ett återbesök till den fina strand hon var på 2016 och jag ville så klart också gärna se den vackra kustremsan. Vi parkerade vid Fårö fyr och gick rakt ner till havet. Det var en ganska blåsig dag men molnen släppte fram solen mer och mer vartefter timmarna gick.

Jag fick låna en bild av Gunnel på fyren eftersom jag bara tog en enda och den blev inte alls bra.

Just här var stranden stenig och jag gillar den här naturtypen. Men jag gillar även långa sandstränder och såg fram emot att få vandra på en sådan.

Vi valde att gå i skogen bort mot underlag som var snällare mot fötterna. De vindpinade tallarna är precis en sådan natur jag ofta har sett längs kuster. Även det är en naturtyp jag gillar. Det kanske är lättare att säga att jag gillar nästan alla naturtyper.

En liten stund senare kom vi fram till stranden, Norsta Auren. Solen sken på oss nästan hela tiden men det blåste ordentligt så en tröja behövdes.

Det är kul att ha med sig någon eller några som gärna ställer upp som en del i motivet. Rocky är van vid att placeras lite här och där och bli tillsagd att sitta still och Gunnel ställer också snällt upp.

En surfare satt en bit ut på sin bräda och väntade på vågor. Så länge vi såg honom så gick det inget vidare. Dels var han helt fel placerad och alla vågor var antingen någon annanstans eller innanför honom. Han flyttade sig efter en stund men lyckades inte ställa sig upp och stå kvar på brädan. En nybörjare förmodligen och så småningom fixar han det.

Rocky var lycklig över att få springa, bada, rulla sig eller bara skutta omkring. Här blev det några glädjeskutt. Ibland fick han vara lös men det funkade bra med den 15 meter långa linan också.

Det här fotot visste jag inte ens om att jag tog så förmodligen var det en feltryckning. Men det blev en ganska kul bild på oss två systrar. Tröjorna är knutna runt midjorna och flaxar omkring i blåsten och det syns tydligt att jag håller i kameran och helt omedvetet tar en bild.

Tänk att kunna vara på en fantastisk strand på Gotland i juli och knappt se några andra människor. Men den här stranden är inte den allra mest tillgängliga och det finns många att välja mellan. Hundar är välkomna här så hundfolket borde hitta hit. Hundar är i och för sig välkomna på många fler badplatser så det finns gott om alternativ.

Ännu mer lycka för en fin vovve.

När min syster tog hand om Rocky var han drygt fem år och hade aldrig badat i havet eller någon sjö. I början vågade han inte gå ner i vattnet om det bara var en liten krusning men som ni ser har han nu blivit en riktig badpojke. Det är så härligt att se hur glad han är och hur bra han mår. Det ska tilläggas att han hade det väldigt bra hos sin förra matte också men hon hade värkproblem som hindrade henne från liknande utflykter. Hon hade styrka nog att inse att Rocky behövde ett annat liv och hon finns fortfarande kvar i hans liv, nu som dagmatte när det behövs. Där har Rocky också sin katt, som han alltid springer in och letar efter när han kommer dit.

Vi vände när vi tyckte att vi hade gått tillräckligt långt och när vi blev hungriga gick vi upp en bit mot sanddynerna för att hitta lite lä och komma ifrån bruset från havet en stund. Ja, jag står med handen nere i en påse med halstabletter men just här fyllde jag nog bara på fler i fickan. De är till en fantastiskt bra hjälp även om det känns som om munnen klibbar ihop när jag har gått långt och hela tiden sugit på en halstablett.

Vi skrattade lite åt hur vi gör när vi reser och vilken skillnad det är mot hur många andra beter sig. Här blir det inga måltider på flashiga restauranger eller fika på populära caféer. Ska vi lägga upp bilder på sociala medier så blir det så här, en macka och kall dryck någonstans i naturen eller väldigt lättfixad mat i stugan, typ färdiga rätter. Det närmaste vi har kommit ett restaurangbesök hittills är varsitt hamburgermål på MacDonalds medan vi laddade bilen. Maten åt vi i bilen. Nu lägger jag ju aldrig ut något på sociala medier utan de bilder jag visar finns här i min blogg. Till viss del håller vi oss borta från restauranger för Rockys skull men det finns heller ingen längtan hos någon av oss att göra på ett annorlunda sätt. Enkelt och gott och mycket billigare.

Snart var vi tillbaka vid parkeringen där borta vid fyren.

Vi lämnade stranden på den östra sidan av Fårö och for rakt över ön mot den västra sidan. Vi har sett en hel del väderkvarnar men alltid från bilen. En av dem lyckades jag fota i farten.

Nästa stopp var vid Digerhuvud naturreservat, Sveriges största raukområde. Området sträcker sig längs en 3.5 km lång sträcka och det går en smal bilväg hela vägen. Det fanns många parkeringsmöjligheter så det var bara att stanna när det syntes någon spännande. Vilken skillnad på naturen här mot den strand vi kom ifrån. Jag behöver nog inte säga att jag gillar även den här naturtypen.

Nästan exakt i mitten av bilden sitter en mås på en sten. Det är nästan omöjligt att se här men jag testade att zooma in rejält i nästa bild.

Nästan lika svårt är det att se att det är jag som sitter på en Rauk där borta. Men så är det och det är ju kul att Gunnel förser mig med en del bilder där jag är med.

Även i den här bilden syns något vitt långt där nere, en bit till vänster i vattnet. Zoomen kom till användning igen och i nästa bild ser ni vad som fanns där.

Inte särskilt långt från Digerhuvud hittar man naturreservatet Gamla hamn. Fortfarande på Fårö men lite längre söderut finns ett annat raukfält där raukporten ”Kaffepannan” (även kallad ”Hunden”) är den mest framträdande. Här närmar vi oss den kända rauken.

Där ute står den och jag har inga svårigheter att se att den liknar en hund. Men en kaffepanna? Där går jag bet.

Vi tyckte att vi hade fått nog av både kust med sandstrand och raukar för den här dagen och bestämde oss för att lämna Fårö. Vi valde nog rätt tid att köa till färjan för det var bara tre bilar framför oss när vi kom dit. Längs vägen finns skyltar som talar om att vid de platserna tar kön 1,5 timmar, 1 timme eller en halvtimme. Vi andades ut vid varje sådan skylt och lättnaden var stor när vi kom med den färja som snart var på plats.

Vi hade ork och tid för ett stopp till och bestämde oss för att göra ett kort besök vid Blå lagunen. En turistattraktion som lockar väldiga folkmängder. Vi möttes av trafikvakter som ville att vi swishade 50 kr för att få parkera och Gunnel konstaterade glatt att det gör vi gärna för att hjälpa dem att hålla ordning på området. Det var en fin sjö och inte märktes det att det var nästan fullt på parkeringen. Folk var utspridda runt sjön och det hoppades från klippor och badades lite mer försiktigt från stranden. Kanske inte en sjö jag skulle besöka mer än en gång men det är trevligt att ha sett den. Vi gick en liten bit, vände tillbaka och lät Rocky bada innan vi for hem till vår stuga.

Gunnel badade benen lite bara för att Rocky skulle komma ut lite längre. Men då var han redan färdig och ville gå upp.

En härlig dag med många upplevelser och intryck och vi var alla trötta när vi kom ”hem”. Nu hade vi klarat av Fårö och lite till och dagen därpå väntade en tur till den allra sydligaste delen av ön. Gotland har verkligen mycket att erbjuda när det gäller naturupplevelser.

När jag är hos min lillasyster, Gunnel, sover jag oftast i källarplanet och så gjorde jag även den här gången. Jag stängde dörren ovanför trappan men sköt bara igen min sovrumsdörr så att den nästan var stängd. Sedan stoppade jag i öronpropparna och somnade snabbt. Jag hörde ingenting av hur Rocky tydligt visade sin matte att han ville ner till mig och inte heller hur hon öppnade dörren eller hur han buffade upp min dörr och la sig bredvid min säng. På morgonen däremot vaknade jag av att han ruskade på sig och när jag öppnade ögonen stod han där och tittade bedjande på mig. Jag gav honom tillåtelse att hoppa upp i sängen men jag låg inte kvar utan satt en stund och gosade. Men så fort jag började göra mig i ordning för att gå upp en våning var han snabb att följa med.

Vi skulle ju ut i kantarellskogen, eller egentligen en helt vanlig skog där min syster har hittat en hel del kantareller. Jag vågade inte ha för stora förhoppningar. Jag har blivit besviken förr uppe i mina trakter. Förra hösten läste jag om hur massor av kantareller hade hittats i fjälltrakterna men jag hittade bara lingon. I vanliga skogar en bit bort från fjällen finns inga kantareller och inte heller trattkantareller. Om det är bara just runt Storsjön det är så vet jag inte men jag tror att kantarellbristen är ganska utbredd i Jämtland.

Gissa om jag blev glad när vi såg hur det lyste gult lite här och där och jag var nöjd med att bara få med mig en liten skörd.

Vi såg en annan konstig svamp. En svamp som förde tankarna till gullvivor. Jag lyckades inte bra med den här bilden men jag tycker att svampen är så märklig så den får vara med ändå.

En rättelse: Nu har jag fått veta vad det här är och det är Anki som har berättat att det här inte är en svamp utan en tallört, en växtart i familjen ljungväxter. Den är en parasit som saknar förmågan att bilda klorofyll och är därför blek och gulaktig.

Det var en skön skogspromenad där naturen varierade och bjöd på nya upplevelser då och då.

Skogspärlemorfjäril.

Jag hittar inte namnet på den här lite mindre fjärilen.

Naturligtvis tänkte jag en hel del på fästingar när vi gick här och på andra stigar där det fanns högt gräs. Jag är ju förskonad från att stöta på dessa blodsugare hemma, jag har i alla fall inte sett till någon fästing där. Men jag har bott längre söderut och har haft ett antal fästingar på mig förr.

Vi kom till Gunnels bästa kantarellställe och där lät hon generöst nog mig plocka så mycket jag orkade. Hon hjälpte även till med att fylla min svampväska. Det här är bara en liten fläck och vart vi än tittade såg vi likadana kluster med kantareller.

Eftersom jag inte har hittat några i mina trakter var jag i himlen där jag långsamt fyllde på med allt det gula.

Till slut gav vi oss och bestämde oss för att sätta på mentala skygglappar när vi gick tillbaka till bilen.

Bilden visar inte riktigt hur stor högen är. Jag kan berätta att jag inte var klar med rensningen förrän på kvällen. Visserligen tog jag några nödvändiga pauser men oj, vad det kändes i axlar och nacke när jag var klar. Men det var det absolut värt. Efter förvällning blev det fem helfyllda halvlitersburkar och nu väntar de i Gunnels frys tills jag ska åka hem efter vår Gotlandsvistelse. Gunnel bjöd på kantarellpasta till middag och det är nog bland det godaste man kan äta. Men hon tog av den svamp hon själv hade plockat tidigare så alla mina kantareller följer med hem till mig.

Vi tog en kvällspromenad vid Varamobadet. Hundar får inte vistas på själva badstranden, som just nu är väldigt liten pga högt vattenstånd, men där jag stod och tog den här bilden var det fritt fram för badsugna vovvar att ta sig ett dopp.

När det var sovdags blev det samma procedur som natten innan. Men den här gången kom Rocky ner innan jag hann somna och sedan låg han bredvid min säng hela natten. På morgonen vaknade jag några minuter innan han ruskade på sig så han väckte mig inte. Vi hade ställt våra larm eftersom vi hade bestämt att vi skulle komma iväg ca 06.30 för att hinna till Oskarshamn, ladda bilen och ha marginal till när vi skulle checka in till Gotlandsfärjan. Den resan har jag inga foton från och hela båtfärden regnade det. Vi hade en egen hytt där vi hade en lugn och skön överfart.

Vi kom fram till vår fina stuga, gick en liten promenad medan det var en kort stunds uppehåll i regnandet och resten av kvällen tog vi det väldigt lugnt.

Det finns ett sovrum på nedervåningen och ett sovloft ovanpå. Den branta trappan, som mest liknar en stege, leder upp dit och där finns det fyra sängar. Där uppe har jag installerat mig och dit kan tyvärr inte Rocky få följa med. Även om han skulle lyckas ta sig upp så är det alldeles för vanskligt att låta honom gå ner. Vi ställde stolar som barriär för att han skulle stanna nere. Han höll Gunnel vaken med sina försök att forcera hindret men när hon tog in honom i sitt sovrum och stängde dörren gav han upp och somnade. Han måste ha varit trött av alla intryck. Det var vi alla tre. Första fästingen har hittat till mig. Den kröp på min arm och genast spolades den ner i toan. Sedan kändes det som om det kliade av krypande fästingar överallt.

Idag, söndag, har vi gjort Fårö och vi konstaterade att naturen verkligen bjuder på variation.

Jag tycker själv att det är smidigt att i rubriken ange att det är en resa jag skriver om, vilken resa det är och vilken dag under resan det handlar om. Därför blir mina reseberättelser ganska lika i det avseendet. Brist på fantasi kanske men jag tycker att det är praktiskt. Innehållet blir dock annorlunda och den här resan började jag med en väldigt trevlig bloggvänsträff.

Paula har jag träffat några gånger förut. Både hos mig på Frösön och hos henne när hon bodde i Sundborn. Men nu besökte jag henne i hennes nya bostadsort Falun och det var precis lika kul som det brukar vara. Regnet öste ner så någon promenad till någon av alla hennes vackra promenadstråk blev det inte. Det gjorde inget, promenera kan vi göra en annan gång. I stället började vi med fika hos Paula och tog sedan bilen till en restaurang i närheten. Inte den vi först hade tänkt ta oss till eftersom den var stängd. Men det blev bra ändå och Paula ville bjuda mig på den falafeltallrik jag beställde. Hon lät så bestämd så jag tackade genast ja. Gott var det men efter allt trevligt prat och god mat så ville mina luftrör inte anstränga sig mer. Jag lämnade av Paula och fortsatte till det airbnb jag hade bokat.

Jag vaknade ca 05.30 efter att ha sovit gott i en skön säng. När jag kom från Paula kvällen innan träffade jag mina värdar på garageinfarten och det visade sig att de har bott på Frösön i åtta år då de bl a studerade. Kul att få höra att de gillade min plats på jorden.

Eftersom jag passerade Örebro ville jag självklart stanna till hos min äldsta dotter. Min andra dotter och hennes man, som också bor i Örebro, ska jag hämta upp på hemresan och då får jag träffa dem också. Det blir en bra lösning då jag får hjälp att köra och slipper boka något boende längs vägen. De får en gratis resa upp till Jämtland när de ändå skulle ta sig dit. Perfekt för alla parter alltså.

Min äldsta dotter har varit jourhem åt ett antal katter vid det här laget och just nu bor Chicko och Collin hos henne. Två skygga katter som bara tydde sig till varandra i början men som min dotter nu får gosa mycket med. Det har bara varit solskenshistorier med de katter som min dotter har tagit hand om. Hon utstrålar lugn och trygghet för rädda kissar och med stort tålamod kommer hon dem alla nära så sakteliga. Men när jag kom så gömde sig Collin genast under sängen och Chicko var noga med att jag inte fick komma för nära. Väldigt fina katter och naturligtvis respekterade jag deras gränser.

Det var en skön dag och vi gick ut på en promenad ner mot Svartån. Vi gick inte mot slottet utan valde att gå mot Rynningevikens naturreservat. En fin promenad längs ån och in i ett fint naturreservat.

Kanadagässens ungar börjar bli stora men vaktas fortfarande noga av sina föräldrar.

Det är något visst med att paddla kanot i ett lugnt vatten. Så rofyllt. Men kanske är det mer rofyllt att titta på. Jag har paddlat en del kanot och det var kul men kanske gav det mig inte ett stort lugn. Å andra sidan var det i min ungdom och då kanske jag kände andra känslor.

En bit in i naturreservatet kom vi fram till Naturens hus. Det ser ut som om man kan köpa kaffe där men vi ville promenera så det fortsatte vi att göra.

Cikorian börjar blomma och märkligt nog verkar de ha kommit lika långt i blomningen som hemma. Allt brukar vara tidigare här nere i sydligare delar.

Några fåglar simmade omkring bland massor av små gröna blad och min dotter, som inte har haft ett särskilt stort intresse för fåglar, utbrast att det är sothönor. Jag vågade inte bekräfta men tänkte att det är mycket möjligt att ganska stora ungar ser ut så och nu när jag har googlat lutar jag åt att hon har rätt. Om det bara var tur eller inte vet jag inte men någonting kanske har fastnat när det gäller fåglar för en stund tidigare, när vi såg en siluett av en fågel på en träskylt, kom jag inte på namnet utan stod och tvekade och då sa hon ”skäggdopping”. Mycket riktigt, det var en sådan. Rätt två gånger i följd. Det är bra gissat…eller om hon faktiskt visste.

Vi kom fram till en träbro och där fick vi syn på Hjälmaren.

Under bron rann ett litet brunt vattendrag.

Bland alla näckrosor, som nu mest såg skräpiga ut, simmade grågäss.

Det går en gångväg på en smal landremsa bort mot andra sidan sjön. Vi gick ut en liten bit på den men vände sedan tillbaka in mot stan igen. Jag skulle ju vidare mot Motala och promenaden var tillräckligt lång som den var.

Det här är jag ganska säker på är en kricka, en hona. Jag såg inte till någon hane men kanske fanns han inne i vassen någonstans.

Men kanske är det en hane som ligger mellan de två honorna här. Det är svårt att se men förmodligen håller nog krickorna ihop.

Jag är osäker på om det här är en måsunge men kanske…

Vi kom tillbaka till den bro vi gick över och skulle gå över även på hemvägen.

Där, på andra sidan Svartån finns Wadköping men vi gick inte genom hela köpingen utan valde en väg i utkanten och snart var vi hemma hos min dotter igen. Innan jag åkte vidare fikade vi och sedan var det dags för sista dagsetappen.

I Motala väntade min syster och hennes hund Rocky. Som ni vet varierar Rockys lust att visa att han gillar någon. Han är alltid snäll men ibland bryr han sig inte särskilt mycket. Den här gången fick jag genast en stor vovve i knät och mycket gos. Eftersom han förutom leonberger har mycket schäfer i sig så tar vallhunden över ganska ofta. Han har väldigt mycket koll på även var jag befinner mig. Jag passar så klart på att få mycket vovvegos. Vi tog en promenad till en fin udde där Rocky så klart badade. Inte så bra bilder men glädjen kanske framgår ändå.

Min syster har hittat en hel del kantareller och vi pratade om att vi skulle ge oss ut på svampjakt i skogen. Jag packade med mig svampväskan för säkerhets skull men vågade inte ha för höga förväntningar. Hur det gick med vårt svampletande får ni veta i nästa inlägg.

I morgon ger jag mig iväg på nästa resa och som ni vet är det Gotland som är målet. Jag, min lillasyster och hennes fina vovve Rocky ska tillbringa en vecka i en hyrd stuga där. Något jag har sett fram emot ända sedan vi bokade tidigt i våras. Men när jag pratade med min syster igår konstaterade jag att något kul sällskap blir jag inte. Faktiskt blir det ganska trist att umgås med mig. Men vi skrattade båda två gott åt min beskrivning om hur det kommer att bli. Jag kan inte prata utan att hostan sätter igång och om jag ändå försöker hålla igång samtalet så får jag ont i hela luftrörssystemet upp i halsen. Min syster är bra på att prata, hon är ju föreläsare, men jag konstaterade att jag orkar inte prata och om hon pratar för oss båda så orkar jag inte lyssna. Ja, ni vet ju att min hjärna inte klarar av att fokusera särskilt länge och särskilt inte om jag inte är delaktig i samtalet utan bara lyssnar. Men min syster sa skrattande att då får vi sitta tysta och titta på havet 😀 Det låter inte alls dumt men vi kanske även kan promenera och titta på havet. Nåja, vi får väl se. Jag lär nog prata ändå tills det tar helt stopp.

Ett första test blir det på min väg ner till syrran i Motala. Jag åker inte hela sträckan samma dag utan övernattar längs vägen och när jag såg att jag åker genom Falun bestämde jag med bloggvännen Paula att vi ska ses. Jag vill ju gärna prata med henne när vi träffas. Promenera kan jag ju i alla fall tack vare att jag kom på det här med halstabletterna.

Tänk vad mycket glädje man har av bloggvänner. Ni finns alltid där och peppar, ger bekräftelse i både roliga och lite mindre roliga sammanhang och hjälper till med kunskap eller tekniska lösningar om det behövs. Dessutom ger det mig stor glädje att få följa era liv genom bloggarna och att ibland få träffa några av er i verkliga livet. Nu har jag fått mer hjälp och fler tips än jag hade förväntat mig. Jag hade faktiskt inte förväntat mig några lösningar alls utan ville nog mest bara beklaga mig lite över bildkvaliteten här i min blogg.

Tipsen har mest handlat om att minska storleken på bilderna eftersom WP skalar ner dem till en förutbestämd storlek och då försvinner en del av skärpan i stora bilder. Ungefär så förstod jag att de menade och nu har jag testat att minska till ett antal olika bildstorlekar men inget har blivit bättre av det. Jag har också fått tips om att välja verklig eller full storlek (jag gissar att det benämns olika beroende på var man har sin blogg) och att göra bilderna klickbara. Innan WP gjorde om hanteringen och införde block (något som kanske bara vi som använder WP förstår) så vet jag att jag hade de valmöjligheterna men nu kan jag absolut inte hitta de inställningarna. Men jag har blivit lovad hjälp senare idag och kanske är det lösningen.

Under tiden, när inte bildförminskningar hjälper, har jag hittat var jag kan ändra maxstorleken på bilder i bloggen och ändrat till ett större antal pixlar. Det har faktiskt gjort skillnad. Det kanske tar mer utrymme men jag betalar för att få mycket utrymme och jag tror att det inte blir några problem. Här ser ni krolliljan som jag var så missnöjd med i förra inlägget. Jag tror fortfarande att den kan bli ännu lite bättre men det är ändå helt acceptabelt nu. Jag låter det vara så här och kanske det allra sista, med att välja full storlek, ska visa bilderna som de är i verkligheten. Vi får väl se.

Tack till Barbro, Anna och Anita för att ni så snällt kom till min hjälp ❤

De bilder som följer har jag inte ändrat storlek på alls utan det är bara förändringen av maxstorlek som har förändrats. De är inte mycket bättre eller sämre än originalen och jag är ganska nöjd med den här förändringen. Men det är klart att det är bra om det kan bli ännu bättre. Här lyckades jag få med en liten fågelunge. Den och ett syskon flaxade omkring och var inte stilla många sekunder men jag är glad för att det syns att det är en fågel. Ungar kan se annorlunda ut än de vuxna så jag vågar mig inte på en gissning men min första tanke var gulsparv. Det är inte alls säkert att det är en sådan. Det kanske bara är önsketänkande för att jag hör dem så sällan numera.

Här tillverkas det fler av någon slags kryp.

Kanske en fluga av något slag. Det här är verkligen inte mitt område men jag vet att andra kan mer.

Det blev en del blombilder och då är det smidigt med ett galleri. Nu är det inte för att förbättra bildkvaliteten utan för att jag ville ha ett galleri.

Jag avslutar dock med några bilder som får visas en och en.

I morgon har jag tänkt ge mig iväg 09.00 och jag hoppas att det inte blir störtregn när jag kommer till Falun. Men det finns ju regnkläder och jag har packat både sådana och paraply.

Varje morgon kollar jag i väderappen när det ser ut att kunna vara uppehåll tillräckligt länge för en promenad på 1-2 timmar. Morgnarna brukar vara bra för det ändamålet men även eftermiddagarna. Jag gillar morgnar bäst så det blir oftast då jag går ut. Det gör mig inte ett dugg om det är lite kyligt utan jag föredrar nästan det. Andningen känns en aning lättare och jag slipper bli svettig. När jag sedan kommer hem gör det inget om det kommer en skur.

Men jag tycker lite synd om alla ungdomar och deras föräldrar och ledare som är här för att delta i Storsjöcupen den här veckan. Idag är cupen över och jag gissar att många har blivit både blöta och kalla. 508 lag från både Sverige och en del andra länder har varit här och spelat. Mest norska lag enligt nyhetsrapporteringarna och de norska lagen är tydligen väldigt duktiga. Det står husvagnar och husbilar på många tillfälliga campingar och en hel del tält också. Elkablar är dragna över gångbanor (med något slags skydd över) och säkert på andra ställen också. Bajamajor står uppställda och det är en stor organisation för att ordna något sådant. Kul för alla som gillar fotboll och kul att Östersund hamnar i fokus ibland men jag bryr mig inte särskilt mycket.

Jag går mina promenader, fotar någon blomma eller någon vy ibland och njuter av att kunna vara ute och röra på mig. Krolliljor gillar jag. Lökväxter som förmodligen inte ursprungligen är vilda men som jag ser lite här och där.

Det är en sak jag inte förstår med min blogg och det är varför foton, som jag tycker är ganska bra och skarpa, blir sämre och suddigare när de hamnar i bloggen. Inte alla men en hel del. Titta på bilderna nedan. Den vita krolliljan är inte särskilt skarp men den röda blev ganska bra. Om jag infogar den i ett galleri, som de första två bilderna, så är den betydligt bättre när man klickar upp den i större storlek än om jag lägger bilden för sig själv, som jag har gjort under de här två bilderna.

Kanske är det bara jag som ser den skillnaden men eftersom jag ser den störs jag av att det blir så. Likadant är det med bilden med alla rödfibblor nedan. Den är inte alls perfekt men är ändå lite tydligare när den ligger i ett galleri och kan klickas upp i större storlek. Även här är bilden med som solitär under galleriet för jämförelse.

Jag såg skillnad även på de här regnbågsbilderna och kanske blir det så att jag använder galleri mer hädanefter. Det är ju inte kul om bilderna blir sämre än de är i verkligheten. Tyvärr fick jag inte med hela regnbågen i samma bild. Det var häftigt att stå på balkongen och se hur det först bara var en liten ljuspunkt som växte sig högre och högre och som började svänga och till slut bilda en hel regnbåge.

Jag är nöjd med både kameran och mina objektiv. Mest använder jag det större objektivet men jag borde nog byta till det mindre vid närbilder. Men så här bra har jag aldrig kunnat fota Vallsundsbron från min balkong förut och då hade ändå det gamla objektivet en lika lång brännvidd som det nya. Bilden är beskuren från en av de regnbågsbilder jag valde bort.

En sak jag har glömt att ta med i tidigare inlägg är att när jag kom in på akuten och all provtagning var klar så frågade sköterskan mig om jag någonsin hade blivit misshandlad i en nära relation. Jag kunde ärligt svara nej på den frågan men jag la till att jag var glad för att hon frågade. Enligt sköterskan är det något de försöker göra så ofta som möjligt. De tänker att kanske får de inte alltid ärliga svar första gången men nästa gång kan en sådan fråga ha satt igång något och kanske kan någon fångas upp innan det blir för sent. Hur kunde jag glömma att berätta om något som jag tycker är så bra och viktigt?