Eller hakuna matata, som de sjunger i filmen lejonkungen. Så känns det nu. Allt som jag har behövt ägna tid och en del kraft åt är nu klart och fixat och det finns inget mer jag behöver göra. Visst är det en härlig känsla? Markisen såldes snabbt och likaså andelen i Årelägenheten. Igår fick köparen av andelen bekräftat att allt var ok och klart från Holiday club och idag kom resten av pengarna in på mitt konto. Nu kan jag lämna det bakom mig. Ett snörasskydd skulle upp på taket ovanför mitt nybyggda tak och det har behövts en del mailande och samtal innan det idag äntligen bekräftades att det är bostadsrättsföreningen som ska stå för det. Efter att ha meddelat min kontakt på byggfirman om det och gett honom uppgifter till den person han ska kontakta så kan jag nu lämna även den processen bakom mig. Rätt som det är dyker snörasskyddet upp och det är någon annans ansvar. Jag kan fortsätta att njuta av hösten och inte ha något alls som kräver några åtgärder från mig.

Nåja, en sanning med modifikation men annat som väntar är bara en del undersökningar och dem måste jag ju delta i. Men jag behöver bara infinna mig till de mottagningar jag har blivit kallad till eller kommer att kallas till och resten sköter andra. Småsaker som att bilen ska få vinterdäcken monterade och att vardagliga bestyr behöver fixas, som t ex att handla livsmedel, känns inte ett dugg betungande så ja, jag känner att jag är klar med allt som jag har ansvaret att fixa. I alla fall för tillfället.

I det här inlägget blir det inte höstfärger i växtligheten utan i stället bjuder morgonhimlen och soluppgången på liknande färger. Nu börjar solen gå upp över horisonten så långt söderut att den nästan syns från min balkong när jag böjer mig ut över räcket. Men inte riktigt. Då måste jag ta en promenad mot stan om jag vill se själva solen. Men snart är dagarna så korta att jag ser både solupp- och solnedgång från balkongen. En fördel med att vi går mot mörkare tider.

Ni minns kanske att en av mina grannar ville bjuda mig och några andra tanter i huset på lunch och att hon hade köpt en vegokokbok för min skull. Tyvärr blev hon sjuk så den morotssoppa hon skulle bjuda mig på fick vänta till ett annat tillfälle. Idag ringde grannen och frågade om jag ville komma och äta tacos, tillsammans med samma tanter, i morgon kväll. Morotssoppan blev inte god enligt grannen så den vill hon inte bjuda mig på. Jag frågade om jag ska ta med mig något men hon hade handlat någon slags växtfärs och i övrigt är det ju, som hon sa, bara grönsaker. Hon la till att hon även har köpt en vegansk fraiche så allt jag kan tänkas vilja ha erbjuds. Återigen blev jag glad och lite rörd över att hon anstränger sig för min skull. Det blir säkert väldigt trevligt och jag kan nog spara på rösten en del i sällskap med tre andra pratglada tanter. Och om det inte funkar får de och jag stå ut med mitt hostande. Fredagsmys…det var länge sedan. Hon kallade det för tacokväll men det är ju samma sak om det sker en fredagskväll.

Jag samlar ihop de senaste dagarnas promenader i ett inlägg för ärligt talat blir det ganska tjatigt och precis samma sak varje gång annars. Höst, höst och ännu mer höst. Hösten är fin men lite variation är också bra.

Höst på Frösön och in mot stan.

Höst vid Ändsjön.

I Ändsjön samlas kanadagässen, kanske flyttar de snart.

Höst på vägen mot Vagle, en betande häst längst ner i högra hörnet också.

De här rönnen kanske ni känner igen. Den fick vara med flera gånger förra hösten och vintern eftersom den behöll alla sina höstfärgade löv även när snön låg tung på grenarna. Än så länge dröjer det lite innan den är lika fint höstfärgad som då men den är på gång.

Höst i ett villaområde i Övre Valla.

Jag mötte en man som frågade mig om jag hade sett en jämthund med kopplet hängande efter sig. En granne hade varit ute med hans hund och på något sätt tappat bort den. Jag lovade att hålla utkik och ta med mig hunden hem till honom om jag fick syn på den. Jag fick hans mobilnr för att kunna ta kontakt.

Det som skiljer det här höstinlägget från de tidigare är en del djur som jag stötte på längs vägen. När jag stod och pratade med mannen som letade efter sin hund kom en kisse springandes ut ur skogen. Den strök sig först mot mannens ben men när han gick vände sig den söta katten mot mig. Som ni ser var den väldigt kärvänlig och naturligtvis satte jag mig på huk och fick en riktigt fin mysstund. När jag till slut gick iväg följde katten efter. Ibland gick den bredvid mig, ibland kom den lite efter och ibland sprang den före. Jag blev lite orolig att den skulle följa med mig länge för jag ville ju inte locka bort den från de trakter den kände igen. När jag närmade mig en plats där jag skulle svänga in på en annan gångväg bestämde jag mig för att se om det fanns någon adress eller telenr i halsbandet men då var den plötsligt försvunnen. Förhoppningsvis gick den hem.

Strax efter kom ett hästekipage och de tog sig ut på lägdorna nedanför campingen.

Jag befann mig på en stig lite närmare sjön och fortsatte på den.

Jag passerade två rådjur…

…och efter en stund kom hästen tillbaka med sulkyn och kusken bakom sig.

Rönnarna är nog det trädslag som varierar mest i färg. De finns i allt från grönt och gult till rött i olika nyanser och mörkt violett.

Här kommer det fjärde djuret, Hacke Hackspett. Han har hackat en hel del i den här stolpen ser det ut som.

Jag avslutade den här dagens promenad med att följa Vallsundsvägen hem till mitt område.

Under hela promenaden höll jag utkik efter jämthunden men den fanns någon annanstans. Kanske hade den hittat hem. Det lär nog bli fler höstinlägg. Det är ju lite svårt att undvika höstfärgerna när jag är ute och promenerar. Inte mig emot. Jag hoppas att det fortsätter att se ut så här länge än. Helst hela oktober.

Just nu är hösten min favoritårstid och det är inte så underligt eftersom jag gillar temperaturen och färgerna som naturen bjuder på nu. Men vid det här laget vet ni att så fort snön kommer så är vintern min favorit och så småningom övertar våren den rollen. Sommaren är bra men har numera förpassats till den ständiga sistaplatsen. Uppe på fjällen finns inte många löv kvar på träden. Det såg ni i mina tidigare inlägg. Men på den här nivån sprakar det av färg och en del träd har fortfarande kvar alla sina gröna löv. Jag gick ut för att se hur långt hösten har kommit här på Frösön. Ganska långt visade det sig.

Mycket att njuta av om man gillar den här årstiden. Kanske är följande bilder inte något som har med hösten att göra men rådjurskiden är ganska stora nu, ungefär som de normalt är på hösten. Den här fina familjen hittade jag i en trädgård precis i skogskanten. De hade full koll åt alla håll och kiden höll sig nära mamman. Men de hade inte bråttom iväg när de såg mig. Jag lyckades placera mig i en ställning (en något obekväm sådan) så att kameran kunde se motivet mellan växtlighet och andra grejer i trädgården. Men det var svårt att hålla kameran stilla. Ganska skapligt blev det ändå. Kul att få se mor och barn tillsammans så nära intill varandra. Lite underligt dock att det ser ut som om de fäller pälsen. Kanske tappar de sommarpälsen när en tjockare vinterpäls är på gång. Djur är bra på att anpassa sig. Hästar t ex får en tjockare päls om de går ute på vintern och säkert är det så för andra djur också. Det här är hörsägen från hästägare och inget jag har faktakollat.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt alla hjälpmedel jag använder för tillfället. Men jag väljer att skratta eftersom jag inte kan något annat. Hjärnan blockerar ju, som ni vet, mycket av mina negativa känslor och det är nog bra i vissa fall. De här hjälpmedlen börjar kännas som vilka klädesplagg som helst och när jag går ut har jag på mig fotledsstödet för hälsenans skull och tensen på bröstryggen. Halstabletterna kan så klart inte räknas till kategorin klädesplagg men de har också blivit nödvändiga och en vana att alltid ha med för att luftvägarna inte ska sätta P för min promenadförmåga. Nu har jag även plockat fram det här ländryggsskyddet. Vad det egentligen heter vet jag inte. Jag fick det av en granne i Optand efter min första leveroperation. Det kändes som om levern skumpade omkring inne i buken och det var lite trist att behöva gå och hålla i den med handen när jag gick ut. Det var dessutom svårt när jag gick med två hundar. Jag fick tips om att vira bandage runt magen och det hjälpte men det blev ännu bättre när den snälla grannen kom och erbjöd mig den här grejen som han inte längre kunde använda. Maggördel kanske är ett bra ord men just nu gör den underverk för ländryggen.

Jag hade helt glömt bort den tills min svägerska besökte mig och hade besvär med sin ländrygg. Då plötsligt dök minnet av den här bra grejen fram och hon provade den. Den funkade alldeles utmärkt och nu, när min ländrygg inte riktigt vill det jag vill så provade jag också. Oj, vad bra den är och med den hårt spänd runt nedre delen av buken och ländryggen så kan jag gå mycket bättre. Inte alls samma smärta och stelhet. Jag vet att flera av er också har problem med ländryggen och jag kan verkligen rekommendera att prova det här stödet. När jag googlar för att få fram vad det heter så kommer alla möjliga förslag upp. Ryggstöd, ryggbälte, stödbälte, ländryggsskydd etc. Jag vet ju att det även funkar som leverhållare 😀 Hur bra det egentligen är att använda det för att kunna promenera vet jag inte. Kanske tar det längre tid för ryggen att komma tillbaka till ursprungsläget men då får det vara så. Jag är bara glad för att jag inte behöver bli stillasittande…igen. Fyra olika sorters hjälpmedel följer alltså med mig på promenaderna och det får mig att undra om det är likadant för er andra. Vi är ju många som har diverse krämpor och det kan inte bara vara jag som hittar lösningar.

För övrig så har remiss nu skickats till lungmottagningen och när jag frågade min läkare vad de kan hitta där som inte lungröntgen visade så finns det en del alternativ. En del jobbiga undersökningar kan det också bli tal om. Men det får jag ta när den dagen kommer och kanske kan jag äntligen då får svar.

Jag avslutade förra inlägget med att regnet plötsligt upphörde och att solen visade sig. Men den lilla stund det tog för mig att sätta på mig tensen och ytterkläderna var all tid som behövdes innan det blev helmulet igen. Jag gick ändå ut med förhoppningen att hinna gå åtminstone en liten runda. Jag hann inte ens komma utom synhåll från stugan innan jag kände de första dropparna. Jag vände tillbaka och ni ser ju i bilden att det var lika så bra. Jag placerade mig på värmedynan igen och kände mig ändå väldigt nöjd med de två tidigare dagarnas äventyr.

Igår vaknade vi till solsken och en vackert blå himmel. Vi hade lyckats boka de vädermässigt sämsta dagarna vid Fulufjället men både jag och min dotter konstaterade att det ändå hade varit en väldigt bra och mysig vistelse. Fjället var vackert även utan solsken. Vi packade ihop våra grejer, städade stugan och strax före 11.00 lämnade jag tillbaka nycklarna. Min dotter hade bokat buss från Särna och byte till tåg i Borlänge så efter knappt 25 minuters resa lämnade jag av henne vid busshållplatsen och for vidare mot Frösön.

Min rygg mådde inte alls bra och jag kom på att det faktiskt finns inbyggda värmedynor i sätena. Värmen kändes bara i ryggen eftersom jag sitter på en specialdyna och faktiskt så gjorde den värmen stor skillnad. Att jag inte har kommit på det förut. Men värmen stängdes av efter ca en timme så jag fick göra uppehåll ibland. Vid sådana uppehåll passade jag på att stanna och röra lite på mig. Strax utanför Lillhärdal kunde jag stanna vid den här lilla sjön. En härlig höststämning och jag stod där ett tag och njöt…och fotade.

Jag satte mig i bilen igen, slog på värmen i sätet och for vidare. När jag närmade mig Sveg kom jag plötsligt på den goda idén att åka vägen förbi Vemdalen i stället för den vanliga genom Ytterhogdal. Mellan Vemdalen och Klövsjö ligger Storhogna, ett fjällområde där man lätt kommer upp en bit utan att behöva gå brant uppför. Ländryggen skulle protestera, det visste jag, och min fot skulle inte heller bli jätteglad. Men i vissa lägen kan jag helt enkelt inte motstå en frestelse och jag kände att jag bara måste passa på att få en liten solskensrunda i fjällmiljö. Inne på OK:s toalett utförde jag inte bara det självklara ärendet utan jag monterade även tensens plattor på bröstryggen för att inte den delen av ryggen skulle bli ett problem. Det dök upp fler och fler moln när jag närmade mig Vemdalen men vid Storhogna var det ändå ganska glest mellan molnen och jag fick den härliga solskensrunda jag ville ha. Jag parkerade vid Högfjällshotellet, bytte till stövlar och började gå.

Det såg inte ut som om stövlarna skulle vara nödvändiga för så långt jag kunde se var det spångat. Men vissa partier var blöta och leriga så jag var glad att jag hade bra skodon.

En titt tillbaka. Det här kallar jag perfekt lutning men kanske är leden lite väl tillrättalagd. Men jag var inte ett dugg missnöjd med det utan det här var helt perfekt för min status just då.

Nästan alla löv hade blåst bort från fjällbjörkarna. Men färger fanns det gott om ändå.

Vid den här stenen vände leden i en nästan 90-gradig vinkel och en cykelled korsade vandringsleden.

Det var fortfarande delvis spångat men inte hela tiden. Den perfekta lutningen fortsatte.

När jag kom upp till krönet kunde jag se bort mot Vemdalsskalet.

Jag önskade att jag hade haft en kropp som inte protesterade och som lät mig gå mycket längre för jag njöt verkligen. Men jag hade gjort slut på en hel del av kroppens förmågor under de fantastiska vandringarna i Fulufjällets nationalpark så jag fick nöja mig med den här längden på promenad. Jag var klok nog att vända här.

De flesta färgerna fanns på marken och det var ju lite synd att träden hade hunnit bli så kala.

Men här och där kunde jag skymta en rönn eller en asp som fortfarande var fint höstfärgade.

Jag satte mig en stund på en bänk och tittade ner mot dalen och Högfjällshotellet. Jag valde en lite kortare och rakare led ner från fjället och det var bra, för sista biten var ganska jobbig. Men vilken härlig upplevelse jag fick.

Nu har jag ingenting mer jag ska iväg på det här året så jag kan utsätta kroppen för en del strapatser och en del press utan att vara orolig för att inte orka med kommande trevligheter. Det känns som en frihet att kunna tänka så. Det går till en viss gräns så jag ska ändå försöka vara lite återhållsam.
När jag kom hem var jag så klart nyfiken på om mina trattkantareller hade torkat helt och det hade de. Två stora glasburkar med ny torkad svamp står nu i sällskap med en annan stor glasburk med det som är kvar från förra året. Gott att ha till lite av varje.

I förra inlägget glömde jag helt bort att skriva att Njupeskärsfallet är Sveriges högsta fall. Men som med så mycket annat så beror det helt på hur man räknar.

Så här står det på https://www.sverigesnationalparker.se om Njupeskärsfallet. Njupeskär är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall, men gör det Njupeskär till Sveriges högsta vattenfall? När man räknar höjden på ett vattenfall tar man även med forsar och mindre fall i direkt anslutning till själva huvudfallet – och då är Njupeskär faktiskt inte högst i Sverige. 

Men såvitt jag förstår så är det i alla fall Sveriges högsta fritt fallande vattenfall. Igår gav vi oss upp i Fulufjällets nationalpark igen och den här gången kom vi upp på högre höjder.

Den här rundan började längs samma led som den till fallet men vid Njupeskärsstugan vände vi upp mot fjället i stället. Det här var den sträcka som tog mest på krafterna men det var samtidigt en väldigt välordnad led. Förutom att jag inte gillar när det är iordninggjorda och ganska höga trappsteg. Men det gick mestadels bra att gå på sidan och det var mindre slitsamt för knän och höfter. Vi började gå strax efter tre på eftermiddagen eftersom det enligt prognoserna skulle vara uppehåll en stund då. Det var väldigt skönt att det stämde så bra som det gjorde för i den här lutningen ville vi inte ha regnjackorna på oss. Det var lite för varmt för det. Nu blev det helt perfekt och som ni ser kunde vi även glädja oss åt en helt ok sikt. Ingen tjock dimma där vi höll till.

Njupeskärsfallet både hörde och såg vi även den här dagen.

Det blev betydlig lättare att gå efter den branta lutningen och skylten bekräftade att vi var på rätt väg. Regnet tog fart igen men nu gjorde det inget att regnjackorna behövdes. Mitt enda lilla problem var att jag måste skydda min kamera och den fick också husera under regnjackan. När den kom fram försökte jag hålla den något så när torr och linsen torkade jag av efter varje foto.

Ja, ni förstår ju att min dotter är fotograf när jag är med och hon tog några fina panoramabilder.

Lite sämre väder kan bjuda på en del dramatik och jag gillar när dimman ligger nära molnen och när de ibland får kontakt.

Det krävdes inte så mycket konditionsmässigt att gå här uppe på fjället men i stället var det lätt att halka i lera och på hala stenar. Jag var väldigt försiktig med hur jag satte fötterna och med jämna mellanrum sa min dotter att jag skulle vara försiktig eller att här är det halt. Vilken tur att hon inte alltid har sett mig ute på en del strapatser tidigare.

Efter ca en och en halv timme kom vi fram till Old Tjikko, en ganska ynklig gran som skyddas av ett staket. På ena sidan har en liten terass med bänkar byggts upp men det var inte så lockande att sitta där i regnet. Vi fick sällskap av ett holländskt par och de var lite frågande. Is this it? frågade mannen och jag vet inte om de tyckte att Old Tjikko verkligen var värd mödan att ta sig dit. Men de berättade att de var på rundresa under flera veckor i Sverige och att de gillade det. Den här upplevelsen kanske blir en kul anekdot från deras resa senare.

Även när det gäller världens äldsta träd kanske man kan hitta en del frågetecken. Är det verkligen världens äldsta träd om det är en klon? Jag hittade en del information på samma sida igen: https://www.sverigesnationalparker.se

Uppe på fjället finns en gran som varit med i hela 9565 år. Trädet, eller Old Tjikko som det kallas, upptäcktes när forskare undersökte trädgränsen på fjället. Granen är en klon och den största stammen som sticker upp idag är några hundra år gammal. Granar kan föröka sig genom att slå nya rötter från grenarna. Det är så Old Tjikko har överlevt så länge. Under varmare perioder har granen stått mer upprätt som ett träd. När det varit kallare har granen levt som en buske som kan klara vintern skyddad under snön.I februari 2023 knäcktes cirka en meter av Old tjikkos topp av under en vinterstorm. Toppen försvann och återfanns först månader senare i augusti 2023. Grantoppen finns nu att beskåda på Naturum Fulufjället.

Old Tjikko är döpt efter en av forskarnas hundar, en siberian husky som heter Tjikko. Deras andra hund av samma ras har gett namn åt en annan gammal granklon på Sonfjället. Den granen heter Old Rasmus och hundens namn är Rasmus. Så nu fick ni lite värdelöst vetande som kanske ändå är lite kul info.

Ca 16.40 gick vi vidare och vi ville inte gå samma väg tillbaka. Det blev i stället en längre slinga där vi så småningom skulle korsa Njupeskärsfallet innan det började falla. Solen gick ner ca 19.00 men vi beräknade att vi borde hinna gott och väl.

Holländarna är bara en liten bit före oss här men de stannade nog inte så ofta för snart var de försvunna.

Både stövlar och regnkläder kom väldigt väl till pass.

Leden såg ut som fjälleder brukar göra men vissa partier var inte roliga att gå på. Här gäller det att vara försiktig med hur man sätter fötterna. Vi skulle fortsätta en bit mot Rörsjöstugorna och som ni förstår gick det inte särskilt fort.

Äntligen kom vi till bron över fallet, eller bäcken som leder till fallet, och på andra sidan såg det lite bättre ut.

Jag visste inte att min dotter filmade mig när jag letade mig fram till vattnet. Men det passar ju bra att lägga in den filmen här.

Jag placerade rumpan i vegetationen och tog fram kameran.

Det här är fotot jag tog.

Vi gick vidare och på många platser såg vi dessa varningsskyltar om att det var brant och att man ska vara försiktig.

Från leden såg vi översta delen av fallet. Jag skulle gärna ha gått några steg till men min dotter var så bestämd med att jag inte fick det. Hon ställde sig och tog ett tag om min ryggsäck och jag ville ju inte göra henne nervös. Jag var faktiskt ganska nöjd med att hålla mig på lite avstånd.

Det finns ju en zoom på kameran.

Hittills kändes kroppen helt ok men jag började känna av ryggen lite och jag var glad för att jag hade fotledsstödet på mig.

Det kändes väldigt bra när leden vände neråt och vi förstod att vi skulle hinna ner i god tid innan skymningen. Att regnet tog en paus igen var väldigt skönt.

Trots regnet var det en härlig vandring och jag är så glad för att vi hann med de två mål jag hade satt upp. I dag har jag varit nöjd med att sitta på värmedynan men plötsligt slutade det regna och nu skiner solen. Jag måste nog gå ut en liten runda bara här i närheten av vår stuga. Rätt som det är kommer regnet igen och jag vill inte missa den här lilla pausen.