Precis så är det ute i naturen nu. Hösten tar små steg framåt och sommaren gör en sista kraftansträngning och låter en hel del blommor göra ett försök att hålla kvar sommarkänslan. Det har varit några härliga dagar. Inte särskilt varma trots sol och mestadels blå himmel, men alldeles perfekta för raska promenader. I morse var det tre grader när jag vaknade och eftersom jag inte ville ta fram mössan riktigt än väntade jag några timmar innan jag gick ut. När termometern visade sju grader ville jag inte vara inne längre utan ville ut i den härliga sensommar- eller tidiga höstluften.

Jag började med att gå bort till Valla centrum (som består av en ica supermarket) där jag postade överlåtelseavtalet till köparen av min andel i Åre. Vi är nu överens om allt och han sa inte ett ord om priset. Inget försök att pruta alltså men jag gav ett väldigt bra pris, bara 60 000 kr för en andel som enligt Holiday Club är värd 139 000 kr. Men för mig är det viktigare att bli av med den än att få så mycket pengar. Den kostar ju faktiskt lite varje år och sedan min man dog har avgifterna kostat mig drygt 35 000 kr. Nu slipper jag den årliga avgiften och tillsammans med vad jag får betalt så har jag kommit fram till att jag inte behöver gå i förtida pension nästa sommar. Nu kan jag vänta några år till och bli pensionär när jag fyller 65 år. Jag har nyligen fått en rejält minskad inkomst pga att min man skulle ha gått i pension i somras så det här tillskottet känns bra och ger det som behövs för att nya planer kan utarbetas. Jag vill ju inte använda fonderna till de vardagliga levnadskostnaderna.

Bilderna kan tala för sig själva. Motiven känner ni igen men naturen har ju så många olika skepnader och färger så det blir ändå en liten variation.

Ögontröst och midsommarblomster (skogsnäva).

Åreskutan som en skugga långt där borta.

Jag försökte locka till mig de här ungdjuren men alla vände baken mot mig, utom en som faktiskt tittade upp en liten stund också. Men jag fick inga svar på mina försök att konversera.

Hässleklocka, rödblära och åkersenap.

Jag njuter verkligen av naturen och livet sådana här dagar. I morgon ska det bli en lika härlig njutardag så jag ser fram emot ännu en härlig sensommar- tidig höstdag.

Det är vad som krävs för att en bra affär ska göras. Efter att länge ha försökt bli av med min andel i en lägenhet i Åre verkar det nu som om jag äntligen har lite tur. Men jag ska inte ropa hej riktigt än. Det gör jag först när kontraktet är påskrivet och pengarna finns på mitt konto. Jag har dock en bra känsla av att det här kommer att bli bra.

Jag la ut annonsen på blocket igår kväll och när jag vaknade i morse hade jag ett meddelande som väntade. Jag lämnade mitt telenr och när vi pratades vid bestämdes det att vi skulle genomföra affären. Jag kontaktade Holiday Club och fick en länk till ett överlåtelseavtal. Jag har fyllt i så mycket jag kan och väntar nu på att bli uppringd igen så att alla uppgifter kan fyllas i. Vi måste även komma överens om hur betalninen ska ske. På Blocket har den här personen full poäng på tidigare recensioner så jag tror nog att det här är ett seriöst bud. Men det återstår att se hur det förhåller sig med det.

Ni kanske minns att min markis blev såld av min granne men tyvärr blev det inget av med det så jag la även ut en annons om markisen. Samma sak där. I morse hade jag ett meddelande och en man ville komma och titta på den. Men tyvärr gav jag nog honom uppgifter som ödelade den affären. Han ville veta var markisen var köpt och jag berättade det och la till att tyget byttes för ca 6 år sedan. Det gav honom tydligen en idé för lite senare ringde han och lät lite ursäktande. Han hade åkt till firman där markisen köptes och där fick han ett bra pris på att byta ut tyget på den markis han redan hade. Det är inget att gräma sig över. Min markis ligger bra på balkongen så länge och säljs den inte nu så gör jag ett nytt försök i vår. Det är kanske en bättre säsong för den sortens varor då.

Det är svårt att få till ett bra foto på mitt alldeles nya balkongtak men här kommer två bilder från olika håll. Gången på marken nedanför är smal och det går inte att se min balkong från ett mer lagom avstånd. Jag är jättenöjd och det är ju tur med tanke på vad det kostade…nästan 46 000 kr.

Riktigt lika nöjd är inte min granne. Taket är bra men placeringen av stupröret, som hamnade på hennes sida av den avdelande väggen, är inte särskilt kul. Hon sa till hantverkarna att det där blev inte alls fint men de sa att så ser det ut överallt i området och den anslutande delen av systemet finns i hörnet längst in på hennes sida. Jag lovade att nämna det när jag mailar företaget i samband med att jag vill veta om de glömde att sätta upp ett snörasskydd på taket som lutar ner mot mitt balkongtak. Det verkade så viktigt med det skyddet tidigare. En gissning är att de bedömde att det inte behövs. Jag har faktiskt inte förstått varför det var så viktigt och kanske var det inte det.

Lite sjörök tidigt i morse.

Jag gav mig ut på den längsta promenaden sedan min fot protesterade för ett tag sedan. Det gick bra. Jag har det elastiska stödet när jag går ut och nu vågar jag hoppas på lite längre vandringar när jag ger mig iväg på en liten resa igen nästa fredag. Först till Uppsala och min son och sedan via Örebro, där jag har blivit lovad fika hos min äldsta dotter innan jag hämtar upp yngsta dottern och fortsätter till Fulufjällets nationalpark. Något jag verkligen ser fram emot.

Under den härliga morgonpromenaden letade jag hösttecken. Jag trodde nog att jag skulle hitta fler färger men det mesta är fortfarande grönt. En del höstfärger syntes ändå men den stora förändringen får jag nog vänta på någon vecka till. När jag kommer hem från Fulufjället är det säkert riktig höst här. Förhoppningsvis är det även höststämning där uppe på fjället.

Jag har följt bygget av den här tjusiga trädkojan och jag tror inte att något barn skulle bli besviket över det fina lilla huset.

Håll nu tummarna för att allt går som förväntat med försäljningen av min andelsvecka. Det skulle vara otroligt skönt om jag blev av med den.

Det har varit en ganska seg historia med en hel del turer men nu, äntligen, håller några raska gossar på att bygga tak över min och grannens balkonger. Vi satte igång processen redan i mars då jag ringde till HSB för att höra hur förfarandet skulle gå till. Jag fick besked om att det var styrelsen i bostadsrättsföreningen vi skulle vända oss till och vilka blanketter som skulle lämnas in till den. Det fixade jag och grannen snabbt men tiden gick utan att vi fick någon respons. Min granne ringde till vice styrelseordföranden och fick efter några dagar veta att ärendet nu fanns hos HSB, som ju hade hänvisat oss till styrelsen.

Jag ringde återigen till HSB och där får man inga direktnummer till den man vill prata med. Allt går genom växeln och det är alltid lång kö för att komma fram. När jag till sist hörde en människa i luren så var beskedet att den sökta personen inte fanns på plats men att hon skulle få ett meddelande om att ringa upp. Tror ni hon gjorde det? Nej, några dagar senare försökte jag igen och det var samma visa då. Någon dag senare fick jag ett väldigt affärsmässigt mail där det stod att vi fick invänta bostadsrättsföreningens ansökan om att få glasa in balkonger och altaner. Det ärendet har pågått i flera år märkligt nog för de flesta har tak och i många fall inglasat redan. Jag gav upp för stunden och åkte iväg på min och min sons roadtrip runt Storbritannien. Sedan var det annat som tog upp mitt fokus och ni vet ju att det hade en del med hälsan att göra.

Min granne tog kontakt med ordföranden i styrelsen och han förstod inte vad problemet var förutom att det var HSB som skulle handha ärendet. Det har blivit en omfördelning av ansvar vid senaste byte av styrelse och alla har inte riktigt hängt med i svängarna. Han lovade att han skulle höra av sig till vårt områdes ansvariga person på HSB och plötsligt dök det upp ett godkännande av våra takbyggen. Då hade vi redan fått in två offerter och tackade ja till den ena. Efter semestern skulle de kunna ta sig an oss och igår dök de äntligen upp.

Förutom att jag hejade på dem när de dök upp har jag hållt mig undan, både för deras och för min skull. De behöver inte komma in i lägenheten utan har byggt upp en ställning utanför våra balkonger. När jag är i vardagsrummet stänger jag dörren så att de inte ser mig och jag inte dem. Skönt för alla parter tänker jag. Men det är klart att jag går in i köket då och då men precis som byggkillarna i Mjölby verkar de här ha som regel att inte titta rakt in i bostäder där de arbetar.

Här har de precis monterat ställningen och påbörjat arbetet.

Nyss kikade jag ut och såg att själva taket har börjat komma på plats. Men det återstår en del arbete ändå och inte minst ska hängränna och anslutning till befintligt vattenavrinninssystem fixas. Kanske blir de klara idag men om inte så blir det nog färdigt i morgon. Det känns väldigt bra att det blir gjort och jag ser fram emot en balkong utan snödrivor som når upp till fönstren i vinter. Att kunna ha dörren öppen på sommaren även om det finns en liten risk för regn på nätterna är också en stor fördel. Vem vet, jag kanske t o m lägger ut dynor i stolarna.

Jag har inte haft någon jättelust att blogga eftersom jag efter det förra inlägget helst skulle vilja vara lite mer positiv i ett nytt inlägg. Jag vill inte att ni ska få fel uppfattning om hur jag mår och kanske är det risk att ni får det om jag bara skriver om smärta och utredningar. Faktiskt så mår jag väldigt bra trots att jag inte mår särskilt bra. En paradox men också kanske tecken på överlevnadsinstinkt. Jag tror mycket på tankens kraft och på att se vad jag kan i stället för vad jag inte kan. I alla fall till en viss gräns för även jag har några gånger mått så dåligt att jag inte har kunnat se någonting bra i tillvaron. Tack och lov var det bara pga inverkan från mediciner och inte mitt egentliga jag som hamnade där.

Jag ville skriva om något annat än mina medicinska problem och visst finns det trevligare saker att berätta om. Jag har t ex kokat sylt på de lingon jag hittade när min svägerska och jag var ute på våra utflykter. Resultatet ser ni här. Jag har två stora burkar sylt kvar från förra året så jag tar nog med mig tre av de här burkarna och ger till mina barn när jag om några veckor träffar dem. Jag har frågat äldsta dottern om hon vill ha en burk och det vill hon. Kanske bör jag fråga de andra två om de också vill ha men vem vill inte ha hemgjord lingonsylt? Lingonsylt är ju gott!

Det blev tomt och tyst när min svägerska åkte hem och tyvärr förändrades situationen för Lotta, bloggvännen från Karlskrona, så att hon och hennes partner tyvärr var tvungna att avboka sitt besök här. Ibland kommer livet med något oväntat och omprioriteringar måste göras. Inget att säga något om men jag hoppas att ett nytt försök kan göras så småningom. Kanske blir det faktiskt bättre så här. Kanske kan jag både promenera långt och prata mycket när de får en ny möjlighet. Det blir ju roligare för alla parter.

Och där kom jag in på det medicinska igen. Det är svårt att undvika om jag ska berätta vad som händer på den fronten. Det har nu fastslagits att det inte är inverkan från någon av mina mediciner som påverkar mina luftvägar. Läkaren på mag/tarm, där de har hand om min lever och den immunsänkande medicineringen, tyckte dock att pga immunsuppressionen bör man vara generös med provtagning för diverse bakterier. Mykoplasma nämndes och de bakterierna kan ställa till det på diverse platser i kroppen, bl a lungorna. Kikhosta skulle det också testas för och diverse annat som jag inte vet vad det är.

När jag läser om mykoplasma så står det att det är mycket smittsamma bakterier. I så fall borde jag ha smittat ett antal personer, inte minst mina barn, sedan det här började visa sig i slutet av maj. Jag tror inte på den här förklaringen och det verkar inte läkaren på HC heller göra. Men han följer rådet från mag/tarm och sedan kan vi utesluta även det här. Samtidigt vore det ju väldigt bra om det bara behövs en antibiotikakur för att jag ska bli av med de här besvären.

Jag parkerade en liten bit från HC när det igår var dags för provtagningen. Den korta promenaden kändes som något jag behövde efter flera dagars stillasittande. Jag stannade till vid den här lilla skylten, som har varit med här förut, och tänkte återigen att det finns mycket sanning i de orden.

Provtagningen var inte ett dugg kul, faktiskt det jobbigaste jag har varit med om sedan leverbiopsin på Sahlgrenska för sex och ett halvt år sedan. Jag fick gå in bakvägen och visades till ett rum där de tar emot patienter med eventuellt smittsamma sjukdomar. In kom en fullt skyddsutrustad sköterska men jag var ju tvungen att ta av mig munskyddet för att proverna skulle kunna tas. Det jobbigaste var den långa pinnen som stacks in långt upp i näsan. Det kändes som om den nådde upp i hjärnan och sköterskan sa att jag skulle andas som vanligt medan hon höll kvar pinnen och rörde lite på den. Ögonen tårades men jag lyckades stitta stilla och låta henne hållas. Det var betydligt lättare att låta henne ta svalgprover. När kräkreflexerna satte in var det klart och där var det bara obehagligt, det gjorde inte ont. Efter att ha tagit ett rör med blod, något som inte bekommer mig ett dugg, var det klart. Helst skulle jag ha hostat upp lite slem också men då jag sa att det kan jag inte, jag får aldrig upp något när jag hostar, så struntade vi i det. Alla som har fått pinnar uppstoppade i näsan under pandemin vet vad jag upplevde. Jag har haft turen att slippa covid så jag har sluppit vara med om det tidigare.

Det kändes väldigt skönt att det var gjort men huvudvärken som kom efter näsprovet satt i ett bra tag. På väg tillbaka till bilen noterade jag att hösten börjar färga löven lite här och där. Inte mycket men det är ändå på gång.

Björkarna vid Storsjöodjursspaningen är dock fortfarande gröna.

En liten promenad till har det blivit den här veckan. I tisdags gick jag totalt ca 3000 steg fram och tillbaka från bilen till Gunnar. Det hade varit ett tre månaders sommaruppehåll och jag hade tudelade känslor inför det här mötet. Dels för att jag verkligen har uppskattat våra samtal och tycker att de har gett mig mycket och dels för att jag hade bestämt mig för att ta upp frågan om ifall vi kunde komma längre eller om det var dags att avsluta.

Jag tog nästan genast upp den frågan och kanske hade Gunnar också planerat att prata om just det. Han svarade inte direkt utan ägnade hela den bokade tiden åt att prata om vad vi hade uppnått och om vilka förändringar han såg hos mig. Jag har själv konstaterat att jag inte har haft någon riktigt kraftig dissociationsepisod på länge och han fick tillfälle att påpeka hur fort jag kom tillbaka och var med på noterna igen när jag ”försvann” ett tag och inte kom ihåg vad samtalet handlade om. Det var ett av de jobbigare ämnen vi hade pratat om som min hjärna inte villa vara med om igen. Men så fort jag erkände att jag inte kom ihåg vad som sagts precis nyss så behövde jag bara en liten påminnelse så var jag på banan igen. Så lätt har det tydligen inte gått förut. Något som jag inte har förstått lika bra som Gunnar. Det var bara ett av exemplen på mina framgångar. Jag fick höra att jag har gjort ett väldigt bra jobb och då svarade jag med att vi tillsammans hade gjort det.

Till sist kom Gunnar fram till att vi har kommit till en platå, där han inte lyckas tränga förbi de hinder som hjärnan sätter upp och där jag inte heller lyckas. Det är alltså inte jag utan min hjärna som inte är med på noterna, det var han noga med att framhålla. Jag har verkligen försökt. Nu tar vi en paus och så ska jag höra av mig om jag känner att det blir någon förändring, dvs värre. Rent konkret så betyder det att det inte blir fler möten. Jag höll med om det han sa och tillade att jag verkligen har uppskattat de här samtalen. Att de har varit givande och har gett mig många självinsikter. Han erkände att även han hade tyckt att våra samtal varit trevliga men sa skrattande att hans terapeut (alla behandlande psykoterpeuter måste gå till en terapeut) skulle ha protesterat och sagt att det inte är meningen att det ska vara trevligt, det ska vara jobbigt.

Det kändes så fel att bara säga hejdå och gå, vi har ju faktiskt träffats under ett helt år och pratat väldigt förtroligt. Visserligen har det bara handlat om mig men han har ibland gett små exempel från sitt eget liv så lite känns det som om jag har lärt känna honom också. Hur gör man? En kram kändes inte ok och jag kom mig inte för att sträcka fram handen heller. Det blev bara de vanliga fraserna när man går åt varsitt håll, typ ha det bra och hejdå. Det kändes futtigt men det är nog så det ska vara mellan en terapeut och en patient. Jag kommer sakna de här samtalen men nu går jag vidare på egen hand. Det är kanske något positivt…att jag trots att mycket återstår har gjort stora framsteg. Hur stora får framtiden utvisa. En sak är klar. Skulle dissociationen bli värre och starkare igen så söker jag inte hjälp hos någon annan. Jag tror inte att någon annan kan mer om det här problemet än Gunnar.

Ja, så tänker både jag och min svägerska faktiskt just nu men vi tänker även att vi har det väldigt bra som kan vara ute och klara av så mycket som vi kan. Men när det gäller mig så blir jag ibland less på allt som plötsligt dyker upp, sådant som begränsar och som det inte finns någon logisk förklaring till. När vi kom hem från Andersön i förrgår så kändes allt helt ok. Inga stora problem med någonting och då räknar jag även in prat- och ansträngningsproblematiken. Jag har ju hittat något som fixar så att jag orkar gå. Prata får jag göra så lite som möjligt. Så länge jag kan gå ut och röra på mig ute i naturen så är jag ganska nöjd. För min svägerskas del så är det de problem hon alltid har med länd- och bröstrygg som ställer till det mest. Ja, vi har många liknande problem och även hon har stor hjälp av en tens.

Men helt plötsligt, utan någon klar anledning, kom det en intensiv smärta en bit ovanför hälsenan på vänster ben och jag skrek faktiskt till när jag en kort stund inte kunde stödja på foten och det högg till rejält. Det kändes som om något gick sönder. Jag gjorde inte något konstigt med foten just då utan gick bara från vardagsrummet till köket. Sedan kunde jag gå försiktigt några steg men så plötsligt högg det till igen. Så höll det på resten av kvällen och för att kunna sova tog jag två citodon. Förmodligen har det något samband med att jag stukade foten för över ett år sedan och att jag efter det hade problem med hälsenan länge. Faktiskt är den fortfarande inte helt bra. Men den här smärtan sitter några cm högre upp mot vaden.

Dagen därpå, som var igår, var det inte bättre men jag tog fram mitt elastiska fotledsstöd och drog åt det rejält runt den onda delen. Det gav så bra stöd så jag kunde gå utan att den mest intensiva och plötsliga smärtan högg till. Då konstaterade jag att ingenting kunde ha gått sönder i alla fall. Jag lät stödet sitta på och sa till min svägerska att det skulle troligtvis fungera bra att gå ut och gå.

Vi åkte ingenstans utan utgick från min lägenhet och gick bort mot Peterson-Bergers Sommarhagen. Kameran var med men kom bara fram för att fota de två hästar som stod i en hage nedanför Sommarhagen. De närmade sig nyfiket när jag kom närmare men efter att ha sträckt sig fram för att nosa lite på min hand vände de om och gick iväg. Inget klappande på mjuka mular där inte.

Det gick förvånansvärt bra att stödja på foten och det var skönt att vi kunde gå hela den här rundan. Vi hade med oss små plastpåsar även den här dagen ifall vi skulle få syn på mogna lingon längs vägen. Vi fick ihop en del och den här gången vägde min påse 570 g. Jag frös in den för att så småningom göra sylt av allt och nu hade jag drygt ett kg i frysen.

När vi kom hem lindade jag ett annat fotledsstöd, som hade en frusen del, runt fotleden och det var väldigt skönt. Men utan något stöd kom samma skärande och huggande smärta tillbaka när jag försökte gå. Jag testade att sova utan starka smärtstillande och det gick bra…ända till tvåtiden. Jag försökte somna om men vid halvtre gav jag upp och tog två citodon igen. Smärtan försvann så småningom men det blev inte mycket mer sömn.

Jag tänkte att jag borde nog vila foten men vi hade pratat om att åka till Bynäset, både för att få en skön promenad och för att titta efter fler lingon. Jag satte fotledsstödet på plats men sa att jag inte ville utsätta fotleden för några stora strapatser. Därför gick vi bara en liten runda innan vi kom fram till den plats vi har sett lingon på förr. Det var återigen en skön dag och lingonen lyste så vackert röda mot oss. Jag tänkte fota min svägerska med de lingon vi hade plockat men hon tyckte att det var bättre att hon tog min kamera och fotade mig. Så blev det och ni ser ju att jag ser ganska nöjd ut över skörden. Den här gången fick jag ihop 850 g så nu har jag 2 kg lingon i frysen. Nu får det räcka för jag har fortfarande kvar drygt en burk sylt från förra året.

I morgon blir det förmodligen ingen promenad alls för det är kanske inte så bra att anstränga fotleden så mycket som jag har gjort nu. Inte om jag vill att den ska bli bättre i alla fall. Även min svägerska har påverkats av våra aktiviteter, mest av att böja på ryggen vid lingonplockningen, så hon vill också ta det lugnt i morgon. Och återigen, vi är riktigt less på de här skitkropparna. Är det inte det ena så är det det andra och så fort vi tror att något blir bättre så dyker det upp något annat. Men som tur är sätter det sig inte på humöret. Vi är fortfarande mestadels glada och hoppfulla även om vi kan bli trötta på att så ofta begränsas av diverse krämpor. Vi kan ändå ofta skratta åt våra olika begränsningar och åt hur lika vi är på många sätt.