Jo, säkert allt möjligt som jag helst inte vill veta något om. Men där finns även många olika slags blommande ogräs.

I dag sken solen och det var alldeles lagom varmt. Jag gjorde hundarna sällskap en stund ute i trädgården och kröp omkring i gräsmattan med kameran i högsta hugg. Står man upp och tittar ner så skymtar man millimeterstora rosa, blå och vita blommor. Jag har aldrig tidigare tänkt så mycket på vilken skatt det finns i gräsmattan men, som ni vet, så är jag överförtjust i allt jag upptäcker sedan mitt fotointresse väcktes. Även några lite större blommor frodas i gräsmattan och tillsammans skulle det kunna bli en hel bukett. En väldigt liten bukett men när man förstorar dem med kamerans hjälp så blir det ändå en ganska fin bukett.

Först kommer de väldigt små blommorna men de är alla bevis på att smått inte är mindre vackert.

Sedan har vi de något större blommorna, de där man ser utan ansträngning men ändå inte lägger märke till.

Sist, men inte minst (hihi), har vi tusenskönor och små fibblor. Och en liten fluga.

En del av de här blommorna skulle bli stora och ståtliga om de hade valt att växa i ett dike eller på en äng i stället. Men när de ständigt klipps ner av gräsklipparen så förblir de små söta prydnader i gräset. Säkert retar sig många på dem och vill ha bort dem men jag tycker att de förgyller gräsmattan. Vilken livskraft de har. De ger inte upp utan kommer igen och igen varje gång de klipps ner. Oj, så många liknelser jag skulle kunna dra som syftar på oss människor och många djur i naturen. Men det räcker med insikten om hur mycket livskraft det finns överallt.

När jag satt och tittade igenom alla mina bilder började molnen torna upp sig lite en bit bort. En typisk sommarhimmel bortom schersminhäcken.

Det mulnade på och framåt kvällen dök en del lite mörkare moln upp. Men vi fick en sommardag. En lagom varm och skön sommardag med lagom mycket vind och jag fick tillbaka lite av min sommarglädje. Den där glädjen jag hade förut när min lever inte var så stor och jag orkade med solen. Då, när vi tog med oss hundarna och tillbringade dagarna på bryggan när de få soliga dagarna kom. Lite av den glädjen kände jag i dag och jag tänkte att nästa sommar…då blir det bättre. Då har jag en ny lever och då orkar jag med solen och behöver inte gömma mig i stora kläder för att folk inte ska tro att jag är gravid. Men jag kände glädjen redan nu och jag ska försöka hålla kvar min sommarglädje och inte sucka när väderleksrapporten visar sol.

Iris är en fantastisk blomma. Vi har två olika sorter, den ena har hängt med från Jämtland och mellanlandat i vår storasysters trädgård innan den hamnade här. Den som blommar nu har vi köpt och planterat i vår enda organiserade rabatt. Det har nog framgått tidigare att jag älskar blått och den här lila-blå varianten av Iris gör mig nästan stum av beundran och förundran. Naturen är underbar. Vilka konstverk den skapar. Kanske har människan haft ett finger med i spelet när det gäller en del växter men i så fall är samspelet fantastiskt .

Den här lilla krabaten gjorde så gott han kunde för att gömma sig för mig men jag var skoningslös. Bosätter man sig i min tagetes så får man vara beredd på att bli fotomodell.

En liten pyttefluga som inte ser mycket ut för världen innan man ser den i närbild. Då blir den plötsligt som ett litet konstverk.

Snart har det här väldigt lilla kartet förvandlats till ett stort, saftigt äpple. I rätt miljö (vatten, sol, bra jord etc) finns alla förutsättningar för en framgångsrik utveckling. Haha, jag kunde inte låta bli att lägga in en liten referens till min systers nya bok som jag just nu korrekturläser. Precis som växter och djur behöver vi människor en bra miljö för att frodas och min systers nya föreläsning och bok handlar om alla 10 miljöer som hjälper eller stjälper oss och om vad vi kan göra för förändringar i våra miljöer för att de ska ge oss en skjuts i rätt riktning. Första gången jag läste manuset fick jag en riktig aha-upplevelse. Så självklart men något man inte tänker på. Se där, nu gjorde jag lite reklam för det här men det får jag för det är ett väldigt intressant ämne.

Shersminen blommar för fullt och doftar gott i vår trädgård. Jag lyckades hitta en flik blå himmel denna mulna dag så jag får väl vara nöjd.

En av våra nya buskar har små söta blommor men just nu kommer jag inte på vad busken heter.

Det var dagens runda och dokumentation av det som blommar i vår trädgård just nu. Jag sörjer lite över att jag har missat så många av naturens underverk under alla de år jag inte hade en hyfsad kamera. Jag har många fina bilder från olika delar av landet men jag har aldrig kommit så nära växterna förut. Åh, så inspirerande det plötsligt känns. Jag måste ut och resa och fotografera. Jag har så mycket spännande och roligt framför mig och det är svårt att vänta.

Jag har en stor rädsla som styr mitt beteende till viss del. Det är en rädsla för att någon ska tro att jag är på jakt efter en ny man. Jag är rädd för att om jag är trevlig, skämtar eller blir lite personlig när jag pratar med en man så kan det misstolkas. Antingen av mannen själv eller av en eventuell fru eller sambo. Det har jag varit med om innan jag blev änka och det är ganska tråkigt att man inte ska kunna vara glad utan att någon ska tro att det är fritt fram. Jag har hört folk mumla om desperata ensamma kvinnor och jag vill absolut inte att någon ska tro att jag hör till den gruppen.

I den situation jag är nu så träffar jag inte många människor men ibland blir det lite småprat med någon jag möter utomhus. En person som jag gärna stannar och pratar en stund med är en man med en liten hundflicka. Hon heter Vera och är en söt liten beagle. Första gången vi träffades var Vera valp och Nalle skällde ut henne efter noter medan Kasper lugnt nosade på henne och sedan inte brydde sig mer. Efter det har både jag och min syster ofta träffat henne och hennes husse på våra skogspromenader och eftersom Vera inte har varit ett dugg rädd för Nalles skällande så har de nu blivit väldigt goda vänner. Så småningom börjar man prata lite mer om sitt liv och samtalen blir lite mer vänskapliga. Det har fått mig att känna mig trygg i att våga vara mig själv. Det finns inga oklara signaler eller förväntningar från något håll. Bara trevligt prat en stund. Vi har båda förlorat vår partner så det finns en viss förståelse.

I dag kom Vera och hennes husse helt tysta efter oss på stigen och jag satt på huk och fotade en blomma. Eftersom jag hade kameran i högsta hugg frågade jag om jag fick ta en bild av Vera. Det fick jag gärna och för mig är det självklart att då fråga om jag ska skicka en kopia. Det frågade jag innan jag tänkte mig för. Sedan slog det mig att där stod jag och skrattade och frågade om en mans telefonnummer. En man som jag bara träffar i skogen ibland. Min rädsla kom fram igen och jag var snabb med att ge honom en utväg genom att själv ifrågasätta om han ville lämna ut sitt nummer. Men jag överreagerar förmodligen i sådana situationer för han verkade inte tveka utan ville gärna ha en bild på vovvarna. Utan tvekan gav han mig sitt telefonnummer och jag kände mig lite dum.

Varför är jag så himla rädd för vad folk ska tro just när det gäller detta. Är det så att man förväntas vilja hitta en ny partner efter en viss tid eller inbillar jag mig bara det? Låt mig i alla fall klargöra min inställning här på min blogg. Jag vill inte och kommer aldrig att vilja ha en ny relation med en man. Ingen kan ersätta det jag hade och ingen ska behöva jämföras med det. Ju längre tid som går desto mer självständig blir jag dessutom. Jag vill inte ändra mina rutiner eller ta hänsyn till någon annans vilja. Nu bestämmer jag själv och så vill jag ha det. Däremot vill jag gärna ha vänner, både manliga och kvinnliga.

Trots min inställning, eller kanske tack vare den,  kan jag ändå skratta åt att jag är dömd till ett liv i ensamhet av Trygg-Hansa. Den försäkringsersättning jag får livet ut för ”förlorad försörjning” skulle upphöra om jag skulle leva ihop med en ny partner. Skulle sedan det förhållandet spricka så skulle jag stå där med bara min sjukpenning och det vill jag inte riskera. Jag vill varken bli av med min inkomst och bli försörjd eller väldigt fattig när någon av oss tröttnar. Det finns alltså inget alternativ. Jag är en stark och kompetent kvinna som klarar mig på egen hand (ja, jag har min syster i samma hus men det är inte riktigt samma sak 😉 ).

Bilden på vovvarna blev inte fantastisk men tänk på att jag skulle ha koll på två hundar i koppel samtidigt som motivet skulle hamna rätt. Men de är ändå ganska söta att titta på.

Några vilda djur fick jag med mig hem på bild i dag. Urusel skärpa men jag är ändå förundrad över att jag fick med två harar på samma bild.

Jag hittade en rosa kaprifol och den doftar lika gott som den vita jag sett tidigare.

En av alla sorters fibblor och resten är för mig okända växter. Men jag älskar blått och den lilla blå blomman är så vacker.

Gullregnen blommar för fullt, utom i den i vår trädgård. Vår buske är två år men visar inte några tecken på att vilja blomma. Tålamod är en dygd så vi får vänta och längta. De doftar lika gott som kaprifolerna.

Nu har jag stått i köket och rensat rabarber till diverse godsaker igen. Tyvärr blev det ingen glass eller semifreddo, som jag hade tänkt göra. Jag har ingen vispgrädde hemma och det måste man ha. Jag trodde att jag skulle kunna använda den vispbara soyagrädde, som blev kvar efter mina barns besök, men när jag såg att fetthalten var alldeles för låg vågade jag inte chansa. Det får bli nästa gång jag skördar rabarber. I stället blev det rabarbermarmelad, en ny omgång lemonad, fler rabarberkakor och naturligtvis några pajer. Inte allt på en gång. Jag delade upp det på några dagar för det blev lite för mycket sist när jag envist skulle göra så mycket samma dag. Nu är jag väldigt nöjd med att både ha fyllt på i frysen och att ha använt en stor del av den rabarber som behövde skördas.

Marmeladen blev väldigt god och jag har ätit den på smörgås tillsammans med ost. Mumsigt men lite för sött. Första gången jag gör något följer jag oftast receptet men sedan brukar jag rätta till ingredienserna lite efter min egen smak. Ganska mycket mindre socker nästa gång alltså.

I dag fyller vår storasyster år och naturligtvis ringde vi och sjöng för henne på hennes dag. Den här gången var vi så smarta att vi gjorde ett gemensamt framförande. Vi satte på högtalaren för att båda skulle kunna prata samtidigt och när vi fick kontakt sjöng vi samstämmigt och väldigt vackert…inte den traditionella ”ja må du leva” utan den för oss så självklara ”ekorrn satt i granen”.

Det är tradition i vår familj sedan vår storasyster som barn fick bestämma vilken sång som skulle sjungas. Det var den sång hon kunde och sedan dess har det varit vår födelsedagssång. Det har lockat fram många skratt hos andra personer och kanske en del rynkade ögonbryn. Jag skrattade väldigt gott när min farmor en gång skulle ringa och sjunga den sången för mig men när jag svarade kunde hon bara fnissande (ja hon fnissade faktiskt, min drygt 90-åriga farmor) få fram att hon först hade ringt fel och sjungit ”ekorrn satt i granen” för en annan tant.

Vår syster blev glad för vår sång. Vi firar inte med mer än så oss syskon emellan och det räcker. Kanske hade jag åkt dit om jag hade mått bättre men det får jag se fram emot kommande födelsedagar. Hon har så många barn och barnbarn som firar henne så kanske är det skönt att alla inte kommer samtidigt.

Jag hade ett intressant samtal med min äldsta dotter. Det var ett ganska djupt samtal som efter en stund hamnade i hur hon hade upplevt mig efter min mans/hennes pappas död. Hennes bild skilde sig från min egen på ett ganska överraskande sätt. Jag tyckte att jag, efter den första chocken och kraschen, hittade en styrka i att ta itu med allt som måste ordnas. Redan samma dag som olyckan skedde bestämde jag mig för att sälja huset och tillsammans med allt pappersarbete och alla möten med begravningsbyrå, jurist och bank fixade jag även mäklarkontakt med allt vad det innebar av visningar och möten. Jag var stark och jag fick ständigt höra att jag var just så stark som jag själv trodde.

Visst var det så, det är det ingen tvekan om, men min, då psykologistuderande, dotter såg någonting helt annat. Hon såg att hennes vanligtvis starka mamma plötsligt var bräcklig, svag och ledsen och hon kände en rädsla för att jag skulle ”gå sönder” totalt. På min fråga om hur länge hon hade upplevt mig sådan svarade hon att det var först när jag hade flyttat till min tillfälliga lägenhet i Bestorp som hon såg den gamla, vanliga styrkan hos mig igen. Då slutade hon känna rädsla för hur jag skulle klara mig. Kanske hade hon t o m  varit orolig för att mista även mig.

Naturligtvis tänkte jag tillbaka till när jag, min lillasyster, min man och en god vän till mina föräldrar mötte min mamma och hennes väninna på Arlanda. De kom hem i förtid från en semesterresa efter chockbeskedet att min pappa hade råkat ut för en olycka och dött. När jag såg min mamma visas in i det rum vi fick använda, kände jag samma känsla som jag tror att min dotter kände när det gällde mig. Min mamma, som också var en väldigt stark och självständig kvinna, såg helt förstörd ut och verkade knappt kunna hålla sig upprätt på egen hand. Då blev jag orolig. Fruktansvärt rädd och orolig. Därför kan jag väldigt väl förstå vilka känslor som infann sig hos min dotter. Min mammas styrka och hennes sätt att ordna sitt liv var en stor del i att jag hittade samma styrka.

Men visst är det ganska intressant att jag själv inte har tänkt att jag var bräcklig. Nu, när vi har pratat om det, kan jag förstå hur min dotter tänkte och kände. Självklart var jag inte mig själv och det är alltid skrämmande när en mamma, som brukar vara den som alltid är ett stöd, visar svaghet och en ganska förminskad livslust. Min dotter såg bortom hur jag med styrka hanterade praktiska ärenden på ett effektivt sätt. Förmodligen var hon extra känslig för hur den kvarvarande föräldern fungerade mentalt just då och när hon märkte hur annorlunda jag var gjorde oron henne ännu mer uppmärksam. Min äldsta dotter och jag har en väldigt nära relation och pratar ofta om djupa och lite svåra ämnen men just det här har hon aldrig sagt något om tidigare. Hon har nämnt att hon blev väldigt påverkad av att jag hade svårt att stå på benen (de var väldigt darriga) under begravningen men inte något om att hon såg så mycket svaghet hos mig även annars.

Det är väl kanske så att när något händer i en familj så blir barnen, även de vuxna barnen, väldigt uppmärksamma på hur den sammanhållande länken i familjen håller ihop. Den rollen har jag nog haft utan att själv förstå det. När min bräcklighet hotade att åsamka familjen ännu mer smärta kunde min dotter inte låta bli att observera och oroa sig för mig. Kanske såg hon mer klart på hur jag mådde än jag själv gjorde eller kanske var det hennes oro som fick mig att verka svagare än jag var. Jag vet inte. Men jag känner att jag har fått ett behov av att fråga mina två andra barn om hur de upplevde mig den där tiden.

Just den här bilden ger mig minnen av att min dotter förmodligen hade rätt. Jag hade rensat bort en del bråte från tomten inför försäljningen och gjorde en brasa på stranden. Medan jag satt och tittade på elden rann tårarna oavbrutet. Jag var ensam en kort period mellan alla besök av barn och övrig familj och då brast det. Då tillät jag mig själv att krascha, samtidigt som jag var effektiv med det praktiska.