I morse vaknade jag och tänkte att ”jaha, nu är det kört igen”. Jag kände tyngden och hopplösheten och jag gav efter en liten stund. Sedan kom Kasper in till mig och viftade lite lätt på svansen och jag kände att mungiporna drogs uppåt. I h-e heller tänkte jag (ja, jag svär inom mig ibland och kanske någon enstaka gång så det hörs), här ska inte maktkampen ges upp så lätt. Bara att jag tänkte så var ett bra tecken. Så kan man inte påverka  tankemässigt om det är värre än det var. Nu lyckades jag plocka fram glädjen i stället. Hopplösheten lurade fortfarande i bakgrunden men jag gav mig sjutton på att inte ge efter. Jag tittade ut, såg solskenet och fick en tanke om att nu var det dags för ett nytt steg.

Jag bestämde mig för att ge mig ut i okända marker på morgonpromenaden. Jag har så sakteliga försökt höja min kondition efter operationen och särskilt efter depressionen och promenadtakten är mycket snabbare nu än den har varit på flera år. För att min rygg ska klara ett längre äventyr behöver den få hjälp. Jag letade upp en av mina bästa vänner, som har legat undanstoppad i drygt tre år. Min tens-apparat. En fantastisk manick som har gett mig livskvalitet och massor av glädje.

När det var dags att gå satte jag fästplattorna på varsin sida om problemområdet i bröstryggen, valde program och styrka och satte igång funktionen. Åh, så härligt skönt det kändes. Varför har jag låtit denna vän ligga i en låda så länge? Även om promenaderna har varit korta så borde jag ha haft vett att utnyttja all den lindring och  energi som de sköna elektriska massageliknande impulserna ger. All värk försvinner från det området direkt och det är som trolleri. En värk som annars efter en stund blir så stark att det flimrar för ögonen och hela världen blir suddig medan kroppen vill krypa ihop. Det enda som hjälper då är att sitta och luta rygg och nacke mot något. Men när jag en gång upptäckte hur mycket en tens-apparat hjälper gav det en otrolig frihetskänsla och jag kunde hänga med på massor av äventyr. Tyvärr kan jag inte använda den hela dagarna så arbetsförmågan blir inte tillräckligt förhöjd.

Men jag kan gå långa sträckor och det har jag längtat otroligt mycket efter. Det var spännande att ge sig iväg i morse och jag var inställd på att inte bli besviken om inte flåset skulle räcka till ännu. Vi började med de vanliga stigarna men kom efter en stund fram till ett nästan helt okänt område. Vi var där och nosade lite i utkanten för några år sedan då jag kände lite extra energi en dag. Jag fick äta upp det efteråt så sedan dess har vi gått våra vanliga korta rundor. Nu kände jag att både rygg och kondition klarade lite större ansträngningar och jag njöt. Sol, vår, blommor, fågelkvitter och jag och hundarna på en relativt lång promenad. UNDERBART!

Först så gick det upp…

En ny vy.

…och sedan gick det ner på en annan stig.

Jag hittade min första östgötska vitsippa för i år. Jag såg hav av vitsippor i Göteborg för några dagar sedan men de är nog lite senare här.

Vi kom ut på ett upplyst motionsspår.

Kasper ville ner och dricka i en liten damm, eller kanske är det mer en pöl, men matte sa nej. Hans lilla känsliga mage får dricka rent vatten hemma. Det är fantastiskt att min gamla vovve, femton år och fem månader i dag, hänger med minst lika bra som jag på lite längre äventyr. Nalle är också otroligt pigg för att snart vara tolv år. Men han tror att han är en unghund fortfarande och far runt i tokhysteri ibland när det t ex kastas boll.

En vissen vildmorot, en växt som jag upptäckte och blev fascinerad av förra sommaren. Otroligt vacker när den är på väg att slå ut.

Nu knoppas det lite överallt. Jag vet inte vad det här är men nog ger det lite framtidshopp att se allt som är på väg att spricka upp.

Vår promenad blev så lång att jag tog mina mediciner en halvtimme för sent. Det är väldigt noga att jag håller tiderna  har jag fått höra men en halvtimme en gång gör mig inte orolig. Här hemma höll golvläggaren precis på att packa in min systers nya golv och jag hejade glatt på honom. Jag var inte alls särskilt påverkad eller trött efter vår promenad så efter medicinintaget gick jag ner och bytte några ord med honom.

Det är samma golvläggare som fixade mitt badrum, både golv och våtrumstapet. Han sa då att det var det värsta badrum han någonsin hade gjort i ordning. Olika avdelningar och varken golv eller väggar var raka i förhållande till varandra. Han lyckades väldigt bra och var riktigt stolt efter det arbetet. Nu frågade jag om han hade ett lättare uppdrag den här gången. Det finns inga lätta uppdrag i det här huset, sa han och skrattade. Han hängde med upp till mig och tittade på badrummet med inredning. Det är fortfarande det värsta han har varit med om att göra sa han och lite senare kom även hans chef förbi och tittade in för att se det hemska mardrömsprojektet. Båda såg i alla fall väldigt nöjda ut och beundrade det fina arbetet så jag tror att eftersmaken är så bra att det var värt all möda.

Nu är det snart dags för nästa promenad och jag tror att min återfunna vän ska få följa med även denna gång. Kanske blir det en lite längre runda åt något annat håll.

Jag gick med kameran över axeln och hundarna i koppel framför mig och jag tittade på alla blåsippor som finns överallt i skogen nu. Just blåsippor finns i väldigt många olika färger och medan jag gick där och tittade och ibland stannade till och fotade, kom tanken om likheten mellan oss människor och blåsippor till mig. Beroende på gener och kanske  miljö förekommer både de och vi i alla möjliga färger och alla är lika fina och med lika stort värde.

Jag har försökt hitta svar på varför blåsippor kan ha så olika färger men det verkar som om det bara är så och att ingen särskild förklaring finns. Om någon vet  hur det förhåller sig så tar jag tacksamt emot informationen. Det beror i alla fall inte på markens ph-värde eller något annat där de växer. Inom ett litet område kan många olika färger synas tätt tillsammans. Jag vet att t ex björkar som flyttas söderifrån och planteras i norr blir gröna tidigare än de exemplar som är odlade där uppe. Jag har hört att det beror på björkarnas gener  och kanske är färgen genetiskt betingad hos blåsippor. En trolig förklaring borde vara insekters påverkan när de flyger från blomma till blomma. Min äldsta dotter berättade att hon lärde sig i grundskolan att det till viss del beror på myrpiss  och hon kom ihåg att de t o m hade gjort experiment med myrpiss. Tyvärr kom vi ganska snart in på andra ämnen så jag kom mig inte för att fråga hur de fick tag  myrpisset.

Det kanske inte är så viktigt att veta varför blåsippor förekommer i så många olika färgvarianter. Vi kan nöja oss med att njuta av det färgsprakande skådespelet och tänka att liksom när det gäller oss människor, är det blandningen av alla färger som gör upplevelsen så fantastisk.

Det händer mycket i naturen just nu. Här är några exempel på vad som är på gång.

Jag har aldrig tidigare lagt märke till de små röda honblommorna hos hassel. Hanblommorna, som syns ovan, är de man vanligtvis tänker på. Efter att ha sett dessa blommor på bild hos två bloggvänner väcktes min nyfikenhet och jag tittade lite extra noga när jag gick förbi en hassel. Där blommade de för fullt men jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om dem. Just den här får mig att associera till en blodfylld fästing och de är ju inte så vackra. Men lite festliga är de i alla fall, de små spretande blommorna. Jag tror ändå att jag gillar hängena, hanblommorna, bättre.

Vår skog lockar kreativa personer till sig. Här är ännu en skapelse som någon har byggt och jag kan inte klura ut vad den har för funktion eller mening. Vad gör mossan (eller är det en lav?) där, balanserandes på pinnarna en bit upp? Det kanske bara är ett konstverk och då har det konstverket ju fyllt sin funktion i och med att jag har tittat på det och funderat över det.

Visst är det härligt att det finns så mycket att titta på och fundera över i naturen. Nyfikenhet och förundran fyller mig där jag vandrar omkring. Jag behöver inte alltid få svar på allt. En del av det roliga är just att bara fundera och kanske låta fantasin skena iväg lite.

Jag har läst ikapp allt jag har missat hos er, mina bloggvänner, och ni ska veta att jag har läst varje inlägg hos er alla även om ni kanske inte har märkt det. Alla har inte ”gillaknappar” där jag har kunnat lämna ett avtryck och att kommentera flera hundra inlägg skulle vara lite väl ambitiöst. Nu är jag uppdaterad och det bästa är att jag tyckte att det var riktigt roligt att läsa och att jag orkade fokusera.

En liten överraskning väntade mig på morgonpromenaden igår. Jag går ofta förbi samma öppna område i skogen och vet hur det brukar se ut. Nu har någon gjort en alldeles ny liten grillplats och samtidigt planterat ett träd att hänga diverse bra-att-ha-grejer i. Om trädet är dött eller levande kan jag inte avgöra och det är också lite svårt att förstå vad det är för vitt pulver som omger den lilla grillplatsen. Har det utspelats någon slags häxceremoni eller vampyrbesvärjelse här eller är det en slags revirmarkering. Kasper brydde sig i alla fall inte om det utan gick nyfiket fram och luktade på det nya som plötsligt fanns där. Tilläggas ska att om man tittar åt andra hållet så finns en stor, fin grillplats, med stora stockar att sitta på och en soptunna bredvid, bara ca 25 m från den här platsen. Det händer spännande saker här lite titt som tätt. Kommer ni ihåg gipstomten som stod där en dag och som jag efter en tid hittade svårt brännskadad och sotig i eldstaden? Eller plastgranen som spred glädje en period? Lika roligt kanske det inte var med alla dumpade däck som låg här en tid. Visserligen verkade de användas till diverse aktiviteter men det var nog inte meningen att de skulle vara där eftersom de försvann så småningom.

Strax före sju i morse kom taxin och hämtade mig och ca två och en halv timme senare var jag åter på Sahlgrenska. Efter provtagning hämtade en annan taxi upp mig och jag skjutsades till Nordhemspolikliniken, en beroendeklinik, där mitt mentala mående och min inställning till droger bedömdes. Jag fick klart godkänt och med tillägget att det ska skrivas in i journalen att jag inte behöver komma dit någon mer gång.

Ny taxi körde mig tillbaka till Sahlgrenska och efter en lunch i cafeterian hade jag lite tid över innan läkarbesöket. Min kropp hade börjat protestera mot att inte hitta någon bekväm sittplats någonstans och jag kände att jag behövde röra lite på mig för att inte stelna till. Alldeles bakom sjukhuset ligger botaniska trädgården och jag gick en liten promenad där. Marken svämmade över av vitsippor och jag blir fortfarande hänförd av den synen trots att det är tre och ett halvt år sedan jag flyttade från ett område som nästan var helt fritt från vitsippor.

Läkarbesöket var som väntat. Förutom att jag blev hälsad med ”så kul att få träffa dig igen. Du som kämpade så hårt för att få komma hit”. Det var den läkare jag träffade vid mitt allra första besök på Sahlgrenska och även under utredningen för snart två år och fem månader sedan. Jag kände igen honom men jag hade inte förväntat mig att själv bli igenkänd. Det kändes kul. Vi hade ett trevligt samtal och gick även igenom diverse prover, mediciner och allt annat medicinskt. Efter det var det en stunds väntan på den förbeställda taxin och när jag gick ut till den möttes jag återigen av ett stort leende. Samma taxichaufför som hade skjutsat dit mig i morse hade blivit beordrad att vänta i Göteborg för att skjutsa hem mig fem timmar senare. Han bor dessutom också i Mjölby så vi kom hem nästan samtidigt.

Det var lite väl mycket att orka under en dag för en inte riktigt återhämtad transplanterad med en del värk- och nedstämdhetsproblem. Kroppen protesterar för fullt men jag känner mig ändå riktigt glad och nöjd med dagen. Det sistnämnda är ändå det viktigaste och jag avslutar med den positiva betraktelsen.

För bara några dagar sedan höll jag på att ge upp. Efter en vecka utan kortison borde effekten ha släppt men jag var lika låg och energilös som tidigare. Jag skrev ett rätt så negativt inlägg på min andra blogg men strax efter det märkte jag en liten förändring. I förrgår sa jag förundrat till min syster, när hon berättade om sin dag, att ”jag är fortfarande inte trött på dig”. Vi fnissade lite åt mitt sätt att uttrycka mig och vi insåg båda två att min förmåga att lyssna och fokusera medan hon pratade tydde på en förändring. Visserligen bara en liten förändring men ändå något att ta fasta på.

I går vaknade jag utan att känna den tyngd och ovilja mot att gå upp som jag har känt ett tag. I stället för att tvinga mig upp ur sängen för att Kasper satt och tittade förväntansfullt på mig, konstaterade jag att ” jaha, där sitter du och väntar” och klev upp. Jag behövde inte kämpa med mig själv för att ge mig ut på morgonpromenaden och jag kände t o m en liten, spirande glädje när jag såg alla blåsippor och lyssnade på fågelsången.

Nu gick det undan. Min syster hade ett uppdrag så även lunchpromenaden i går var mitt ansvar. Den har verkligen varit något jag har haft jobbigt att klara av förut men i går märkte jag att jag såg fram emot att gå ut i vårsolen och jag fick t o m lust att ta med kameran. Det har jag inte haft en tanke på förut när all energi har gått åt till att ta mig ut och kämpa mig runt en kort runda. Jag njöt och jag kände att jag log där jag gick och försökte lägga märke till så mycket som möjligt.

Blåsippor i olika färgnyanser. Jag såg inga vita blåsippor men jag vet att de kommer senare.

Bofink, rådjur, björktrast och två ringduvor.

Nalle bakom en tibast, blommande tibast, snödroppe och sälg.

Tidigare har jag inte orkat tänka på att fotografera under mina hundpromenader. Men vid några tillfällen har jag tagit med kameran ut i trädgården och förevigat det som dök upp där. Hur länge julrosen har blommat under snön vet jag inte men så fort snön hade smält stod den där med massor av blommor.

När jag vände kameran mot krokusarna flög plötsligt ett bi in i motivet. De två första bilderna är från några dagar tidigare.

Jag mådde fortfarande inte bra och jag var ganska långt ifrån mitt normala jag. Ändå var skillnaden så stor att jag vissa stunder under dagen kände mig nästan lycklig.

I dag har det vänt ett steg bakåt. Jag har försökt ignorera och skjuta undan den grå rullgardinen men lyckas inte. Det är inte lika illa som förut och jag väljer att tro att det är ett tillfälligt bakslag. Det måste ju ha varit ett bra tecken att jag hade några ganska bra dagar. Men jag har nyligen fått veta att två av mina nuvarande mediciner också kan ge biverkningar i form av depression och humörsvängningar. Det kanske är därför jag inte riktigt kommer ur det här. På måndag ska jag åka sjukresa med taxi till Sahlgrenska för tremånaderskontrollen och då vill jag kunna rapportera om hur fantastiskt bra jag mår på alla sätt. Då vill jag verkligen också känna hur glad jag är över detta faktum. Senast för tre dagar sedan började jag luta åt att jag hade haft fel och att min depression hade andra orsaker än biverkning av kortison. Nu är jag hoppfull igen, trots dagens tillbakagång, och jag har ändrat  min definition av lycka till, som ni redan sett i rubriken, att lycka är att kunna känna glädje.

Jag har världens bästa och finaste bloggvänner och det har jag fått många bevis för under den här tiden. Tack för alla värmande kommentarer och meddelanden. Jag har blivit väldigt rörd och glad när de har kommit. Det svåra kom när jag skulle svara och ofta var jag tvungen att bearbeta mig själv någon dag innan jag fick iväg något svar. Men det var otroligt värdefullt att få veta att jag inte glömdes bort och att ni bryr er. Tack även till er som inte brukar kommentera men som har skickat fina meddelanden på andra sätt. För andra gången har jag fått uppleva hur människor finns där och stöttar när livet inte är så lätt. Som lite kuriosa kan jag berätta att jag fick omtanke från min italienska vän och jag blev lika glad för det. Men ni kan kanske tänka er in i att om jag hade svårt för att få iväg svar på svenska så fick jag kämpa ganska rejält för att skriva bara ett kort svar på italienska. Jag var väldigt stolt när jag äntligen fick iväg det svaret.

Nu ska jag gå tillbaka till mitten av mars och läsa alla era inlägg. Det är troligtvis ganska mycket att läsa så jag kommenterar inte om det inte har hänt något utöver det vanliga. Men jag vill i alla fall uppdatera mig om vad som har hänt i era liv så att jag inte missar något. Det tar nog ett tag men snart har jag hunnit till nutid och då börjar jag kommentera igen. Det är i alla fall min intention och jag bygger upp en målbild om hur jag kommer till aktuell tid. Kanske måste jag ge upp men då kommer jag igen vid ett senare tillfälle.

I morse poserade en koltrast så här fint för mig och som tur är har jag alltid med mig mobilen som reservkamera.

Det är många tankar som snurrar i huvudet nu och de tankarna är inte riktigt överensstämmande med hur jag brukar tänka. Jag vill inte berätta om dem här men det jag vill berätta är att jag beundrar alla som mår dåligt psykiskt och ändå orkar med livet. När ni träffar någon som är deprimerad så tänk på att behandla den personen med respekt för om ni inte har egen erfarenhet så kan ni inte föreställa er hur förlamande det är. Ni vet att jag har sörjt och vet vad det innebär. Det tog ca två år att komma ur sorgeperioden efter min man men hur tungt det än var så är det en helt annan sak att vara deprimerad.

Jag vet inte ens om jag kan diagnostiseras som deprimerad eller om det stämmer bättre att kalla det nedstämdhet men för mig, som inte alls känner igen mig själv i det här,  är det ändå väldigt jobbigt. Jag har mina lite bättre stunder och sedan sköljer hopplösheten över mig igen. Då känns varenda liten handling, typ att fixa kaffe, som ett svårt problem att lösa.

Tänk då hur det är för alla som är mycket djupare ner i mörkret och som inte har samma tur som jag att veta att det blir bättre. Jag tänker främst på alla ungdomar vars skolgång förstörs eller de som aldrig hinner komma ut i arbetslivet och därför aldrig får en chans till en ekonomisk trygghet (för den tryggheten finns inte för de som inte har något att sjukskriva sig från). Många av dessa ungdomar kämpar sig ändå igenom skoltiden, kanske med hjälp av olika slags uppiggande piller, eftersom de vet att deras framtid hänger på det. Att de orkar!!! Det är otroligt sorgligt om de tar till droger för att klara av det men pressen är så stor så jag förstår om det är lätt att gå den vägen i ren desperation. Många kämpar ändå på utan dessa destruktiva hjälpmedel och jag har den största beundran för deras viljestyrka.

Jag ber er, säg aldrig till en deprimerad person att den ska rycka upp sig eller skärpa sig. Peppa, uppmuntra och ge stöd men säg inget som framkallar känslan av att inte vara trodd. Självkänslan behöver inte någon ytterligare knuff nerför stupet.

Det här gäller inte mig för jag är inte riktigt där. Jag är bara i utkanten och nosar men jag skulle väldigt lätt kunna hamna i närheten av det om jag inte visste hur det förhåller sig i mitt fall. Jag vill bara slippa ur det här och känna mig glad igen men jag är ändå lite glad för erfarenheten. Det är nyttigt att känna på hur det är och kanske borde alla få uppleva det en kort period i livet. Förståelsen skulle öka och därmed toleransen. Många fördomar skulle försvinna.

Hos mig, som hos de flesta andra, fortsätter vintern sitt segertåg och våren syns inte till någonstans. Ni förstår säkert varför jag inte skriver särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som tynger ner er med mörker. Men det finns positiva framgångar att rapportera om och jag avslutar med en sådan. Det myckna snöandet gör att jag måste pulsa i snön för att ta mig fram på mina skogspromenader och jag märker att jag faktiskt orkar det nu. Det är en stor positiv förändring 😀