Efter en riktigt trist vecka med plusgrader och ibland regn såg det ut så här.

Jag såg många som passade på att ge sig ut med långfärdsskridskor på den blanka, snöfria isen. Jag tyckte att de var lite våghalsiga men så såg jag ett reportage i de lokala nyheterna. Det handlade just om att det är väldigt ovanligt att isen är tjock och bra och dessutom snöfri över hela Storsjön i januari och att många skridskoåkare tog tillfället i akt när det var så fina förhållanden. Mina funderingar om hur folk vågade sig ut var alltså helt obefogade. I stället kunde jag glädjas med alla som kunde komma ut på isen och njuta.

Men som tur är återställdes ordningen till hur det ska vara den här årstiden. Det snöar lite då och då och snötäcket breder ut sig över min vintervärld igen.

När jag sitter på min motionscykel ser jag sådant som jag inte skulle lägga märke till annars. Det vanliga har varit att jag har passerat fönstren och då tittat ut korta stunder. Men nu har jag nästan varje dag lagt märke till hur de här två skatorna beter sig. Innan snön kom funderade jag på om de hade fått ännu en kull ungar som de flög fram och tillbaka till för att mata. Men så kan det inte vara för då skulle ungarna ha frusit ihjäl vid det här laget. Jag tror helt enkelt att de använder sitt bo året om. Till vad vet jag inte för jag har aldrig sett att de stannar där inne särskilt länge. De kommer flygande, sitter en stund och ser sig omkring för att sedan hoppa in en stund i sitt bo. Strax därefter hoppar de ut igen. Sitter och spanar en stund och flyger sedan iväg. Ja, ni förstår ju vilket spännande liv jag har just nu när jag har så stora händelser att notera 🥱😂

Nu var jag ju tvungen att googla lite och kan konstatera att skator är spännande och fascinerande varelser. Jag fick bekräftat att skator använder sitt bo hela året och att de börjar bygga eller renovera sitt bo redan på vintern. Lite ny kunskap om en fågel som faktiskt är vacker.

Bananflugor har nog de flesta stött på någon gång. I slutet av december flög några få av dem runt i min lägenhet och när det gäller jobbiga små insekter försvinner mina veganska instinkter helt. De irriterande små flygfäna ska dödas. Större insekter däremot fångar jag helst och släpper ut. Jag kunde ganska snart konstatera att bananflugorna var alldeles för många för att döda för hand och jag provade flera olika slags fällor, alla med vinäger som ingrediens men med olika söta tillsatser. En droppe diskmedel också för det ska man ha enligt alla råd. Totalt sett hamnade sex flugor i dessa fällor. Jag såg hur de kretsade kring dem men de var tydligen för intelligenta för att gå på något sådant.

Då kom jag på att jag har två myggdödare. En elektrisk och en som drivs med gas och är för utomhusbruk. Den senare är totalt värdelös utomhus men nu placerade jag den i fönstren i vardagsrummet och den elektriska stoppade jag in i ett uttag i köket. Jag stängde dörrarna till mina sovrum för där hade jag inte sett några flugor. Det gick snabbt och snart kunde jag städa undan bananflugslik. Men det kom hela tiden nya och efter några dagar förstod jag att produktionen var i full gång i en av mina blomkrukor. Det var två relativt nyplanterade skott i den krukan så det var lätt att dra upp dem, skölja av rötterna, förpassa jorden till dubbla plastpåsar som jag knöt ihop väl och diska både inner- och ytterkrukan noga. För säkerhets skull satte jag igång de här myggdödarna några timmar och nu tror jag att jag är av med problemet. Jorden förpassades sedan till rätt sopkärl.

Jag har inte bokat något boende inför resan till Stora sjöfallet än eftersom jag väntar på besked om ett eventuellt resesällskap. Men jag ser väldigt mycket fram emot att komma dit även om det blir i bara mitt eget sällskap. Här är beviset på att jag som en liten femårig Ingrid har varit där och kanske hittar jag samma klippa igen.

Det varnades för orkanstyrka i vindbyarna och visst blåste det rejält. Jag höll mig inne men jag hörde, och nästan kände, hur det dånade och slog utomhus. Jag var snabb med att plocka in piasavakvasten och dörrmattan utanför dörren för att de inte skulle blåsa bort. Visserligen har jag både tak och tre väggar runt min ingång men särskilt mattan brukar ändå kunna flytta på sig när det blåser som mest. På balkongen fick bord och de ihopfällda stolarna vara kvar. De brukar inte påverkas och nu har jag dessutom tak.

Jag tänkte att jag skulle vara lite extra duktig så jag hällde upp vatten i flera hinkar och lät dem stå i duschen och jag fyllde upp diverse tillbringare med vatten och ställde in i kylen. Jag har dessutom ca 9 liter vatten i flaskor i frysen och de ligger alltid där. Jag har inte varit med om något strömavbrott här på de sex år jag har bott här men det kändes ändå bra att vara förberedd.

Jag har inga bilder från de träd som fallit eller andra pryttlar som har blåst omkring men däremot har jag ännu en gång fascinerats av himlen. Jag brukar inte se mer än en skymt av solnedgångarna bakom träden, som tyvärr står i vägen, men igår färgades både himmel och is på sjön även rakt utanför min lägenhet. Jag råkade titta ut när jag hade sett herrstafetten i skidskytte och gick genast ut på balkongen för att njuta av skådespelet. Ni vet att det inte går att återge genom bilder men en liten hum om vad jag såg vill jag ge er. Här hade stormvindarna ännu inte kommit igång men kanske var det här en föraning om vad som väntade. Det kan inte jag avgöra men, som jag skrev, det brukar aldrig vara så här vid solnedgångar så något var annorlunda.

Jag sov gott trots smällar och dån utanför fönstret, faktiskt bättre än jag vanligtvis gör. Jag vaknade inte till en enda gång och dessutom minns jag fragment av vad jag drömde när jag vaknade. Det brukar jag nästan aldrig göra. Nu ska jag inte påstå att det har med vädret att göra för det var nog bara en tillfällighet.

När det började ljusna, dagen efter stormen, fick jag återigen se de vackra pärlemormolnen. Inte samma som två dagar innan så klart men något där uppe, högt över nivån där de vanliga molnen förekommer, gjorde att rätt förutsättningar skapades för att ännu en gång färga delar av himlen i olika färger. Jag lutade mig så lång ut jag kunde från balkongen för att komma åt att fota dem men det hade varit bättre att vara lite längre bort. De här molnen befann sig nästan rakt ovanför min balkong.

De här befann sig längre bort mot stan. Jag har sett några fantastiska bilder med pärlemormoln på tv, där väderbilder brukar visas. Någon så fantastisk vy har jag aldrig sett men jag är ändå glad för de glimtar jag får av de här sällsynta molnen.

Jag trodde att folk hade vett att hålla sig från isen efter nästan en veckas töväder men i dag har jag sett flera skridskoåkare. Vuxna personer kan ta eget ansvar och får själva avgöra om det känns säkert men jag blir lite fundersam när jag ser hur ett barn åker med en förälder på isen. Jag kan inte avgöra hur säkert det är och jag ser inte om barnet har någon slags flytväst på sig och det kanske t o m är så att de åker på is som ligger på stenstranden. Vattennivån brukar vara ganska låg så det är fullt möjligt. Men lite läskig ser det ändå ut. Förhoppningsvis är det fortfarande tjock is där och jag vet att jag är lite onödigt skraj för isar. Den vuxna har säkert full koll.

Frösön är tydligen en bra plats att bo på när det stormar och nu kan jag nog gå och hälla ut vattnet ur hinkarna och tömma alla tillbringare.

För bara fem dagar sedan såg det ut så här med rimfrost i träden och vintrigt även på andra sätt.

Sedan dess har det töat och ibland regnat och det påminner mer om hur det är i början av april än mitten av januari. Det är inte särskilt kul att titta ut och se hur lägdorna på andra sidan sjön blir mer och mer snöfria. Jag är lite bekymrad över hur isen ska hålla flera dagar till med plusgrader men jag hoppas att den hann bli tillräckligt tjock innan det blev så här. Jag ser inga människor på isen längre och det är nog klokt att avstå.

Men, som rubriken antyder, så tittar jag upp mot himlen i stället och där bjöds det i morse på pärlemormoln. Inga stora mängder och inte var de heller särskilt stora men det är ju trevligt med något fint att titta på när nu gumman tö ser ut att segra över gubben vinter (så kallas de i en saga som ni kanske också har hört eller läst).

Minns ni den söta lilla Rakel? En liten kisse som min äldsta dotter var jourhem åt. Rakel var både blind, verkade helt sakna luktsinne och hade en del andra problem också. Den kvinna som hade ansvaret för henne verkade beredd att kosta på henne hur mycket som helst i veterinärkostnad och veterinären sa att Rakel inte led men att det hängde på min dotter om hon orkade med det heltidsjobb som krävdes med en katt som varken åt själv, föstod vad kattlådan var till för och inte helt verkade tillgodogöra sig den näring hon fick från flaskmatningen. Dessutom fick hon någon slags anfall och högg vilt omkring sig av skräck. Det sista blev mycket bättre med hjälp av lugnande medicin och hoppet steg. Men till sist fungerade det ändå inte och det fanns inget att välja på. Nu har Rakel fått somna in. Väldigt sorgligt för min dotter som verkligen hade utvecklat starka känslor för den lilla sötnosen men samtidigt en lättnad över att Rakel nu slipper lida, för det kontaterade min dotter att hon gjorde sista dagarna. Som tur är har en annan katt flyttat in och det gjorde hon redan medan Rakel fanns där. Den katten är en väldigt kelsjuk och tröstande gosplutt.

Något lite roligare nu. Jag börjar så smått utarbeta planer för sommaren. Innan jag lämnar tillbaka min leasingbil vill jag, förutom en tur neråt landet för att hälsa på släkt och vänner, åka norrut och självklart är det fjällvärlden som lockar. Stora sjöfallets nationalpark är ett område jag länge har velat komma till och nu känns det som sista chansen. Jag räknar med att min fot mår bra då och skulle den fortfarande krångla så tänker jag strunta i det. Jag kan ju faktiskt gå när jag kommer igång men jag avstår nu för att slippa få lida för mina vandringar senare. Bara tanken på att göra den här lilla resan gör mig glad. Kanske får jag sällskap, det är inte helt klart ännu, men annars åker jag själv och det brukar också bli bra.

Jag klarade inte av att stanna hemma och bara titta ut genom mina fönster. Jag tog bilen till några av de platser jag gillar här i närområdet. Första bilden är från i morse, eller rättare sagt från när morgonen mötte förmiddagen. Resten av bilderna är från min lilla miniroadtrip senare idag. Det funkade bra att göra så och det blev inte många steg sammanlagt. Nu fick jag i alla fall njuta lite av en fantastisk vinterdag och andas in den krispiga luften. Dimman ville inte lätta helt men inte gjorde det mig något. Den förbättrade upplevelsen.

Ni förstår nog att jag njöt och som bonus blev jag överöst av pussar av två väldigt kelsugna jaktlabradorer. De visade tydligt att de ville hälsa på mig och när jag frågade deras husse om det var ok att hälsa så fick jag gärna göra det. Jag var minst lika glad som voffsingarna. I morgon verkar det bli lika fint. Kanske tar jag bilen någonstans då också för det gäller att passa på. Nästa vecka ska det töa varje dag. Snön kommer inte att försvinna men all rimfrost försvinner från träden då.

Nu har jag suttit och stirrat på rubrikraden en lång stund utan att komma på vad jag ska skriva där så till sist blev det ett hej. Det är ju aldrig fel. Mitt liv fortsätter på sammma sätt som det har gjort i flera månader nu. Jag vårdar min fot i hopp om att den ska bli bättre av det och under tiden avstår jag promenader. Jag går faktiskt så lite som möjligt. Det blir någon vända för att hämta posten, som numera lämnas i fack i samma byggnad som samlingslokalen, och ibland går jag för att slänga sopor eller annat som ska sorteras. Ibland ser jag vackra morgonhimlar från min lägenhet och även om jag inte alltid bombarderar er med de bilderna så kan jag inte låta bli att visa prov på dem då och då.

I dag hade jag en tid för årskontrollen av min nya lever. Man kanske kan diskutera om den fortfarande är ny eftersom det faktiskt har gått sju år om några dagar. Kan ni fatta det? Men vi trivs fortfarande fantastiskt bra ihop och vi mår så bra att det nu är dags att sluta med den ena av de immunsänkande medicinerna. Den har jag bara en låg dos av och tydligen är det vanligt att sätta ut (sluta med) den när det har gått bra en lång period. Det är lite lustigt att den medicinen ifrågasattes av min läkare på hälsocentralen för att den kan ha något med mina luftvägsbesvär och hosta att göra men när han hörde av sig till mag/tarm fick han till svar att det inte var troligt. Den läkare jag träffade idag har jag träffat vid de två senaste årskontrollerna och hon sa att man måste testa allt och inte bara tro att det inte är på ett visst sätt. Den medicin jag nu slutar med kan ha hosta som biverkan så hon tyckte att det är bra att sluta med den även ur den synvinkeln. Hon bytte även ut min blodtrycksmedicin eftersom hon inte tyckte att vi hade testat tillräckligt länge ifall det är den som är orsaken. Men jag ska inte göra det bytet förrän jag har avslutat perioden med omeprazol och en eventuell kort kortisonkur (ja, jag har gått med på att prova en kort sådan eftersom man då tydligen kan avsluta om jag mår lika dåligt som de tidigare gångerna).

Den här läkaren är utlånad från Sahlgrenska och hon är väldigt väl ansedd och kunnig. Som ni förstår engagerade hon sig även i mina krånglande luftvägar. Det går ju inte att undvika att höra att jag har problem när hostan sätter igång och hon hade även läst i min journal om mina besvär. Alla förändringar måste så klart hållas koll på och det här innebär extra provtagning och blodtryckskontroller varje dag när den förändringen sker. Ärligt talat så är jag lite osäker på en del av de här instruktionerna men jag kan ju läsa om dem när de skrivs in i journalen. Läkaren sa även att det inte är slut på saker att prova efter att diverse medicinförändringar har gjorts och jag har fått komma till öron/näsa/hals. Om ingen orsak har hittats då så finns det även en möjlighet att en logoped kan hjälpa mig genom diverse andningstekniker och andra knep. Det har jag inte hört någon prata om tidigare men det gav mig hopp om att vi nog ska kunna komma tillrätta med det här så småningom. Nu har jag haft de här problemen i snart åtta månader så det är på tiden att orsaken hittas. Men det tar nog ett antal månader till. Det är bra med input från läkare som har fler idéer.

Jag frågade även om min andra immunsänkande medicin kan minskas för att så småningom helt tas bort och om det är någon fara med att glömma ta den under en period. Jag tänkte då på de två nätter jag låg på sjukhus i våras och de inte kunde få fram just den medicinen. Jag var bara utan medicinen en dag eftersom jag kunde ta den när jag kom hem den andra dagen och en dag är tydligen ingen fara om det sker vid sällsynta tillfällen. Men, och här spände hon ögonen i mig, jag måste vara noga med att ta den och särskilt om jag har någon infektion för annars kan det sluta väldigt illa. Vilken tur att jag är noga. Mina barn skulle protestera och framhålla att jag minsann kan glömma den och ta den flera timmar för sent och visst, det har hänt. Och jag har glömt den helt vid två eller tre tillfällen på dessa sju år. Men det är ju ingen fara vid sällsynta tillfällen och det kan man nog säga att det har varit.

Jag passade på att stanna vid Storsjöodjursspaningsplatsen för att ta några bilder någon annanstans än från balkongen.

I det gula huset till höger om kyrkan bodde mina farföräldrar från den dag de gifte sig tills min farfar blev ensam kvar och efter en period flyttade in på ett äldreboende. Jag har för mig att jag har hört att de bodde där i 56 år men kan inte verifiera det på något sätt. Ganska snart byggde de stugan i Optand, den stuga som jag så småningom ärvde och som efter en totalrenovering blev vårt permanenta hem.

Månen syntes som en blek rund skiva på himlen och jag testade att rikta kameran mot den. Jag konstaterar återigen att jag lyckas oftast bättre med att fota månen i dagsljus än i mörker. Det blev inte perfekt och inte heller är det en fullmåne men jag är nöjd ändå.

Jag började med ett hej och då är det ju lämpligt att avsluta med ett

Hejdå!