De som bor i huset bakom det jag bor i har fin utsikt över hur arbetet med takbyte fortskrider. Jag ser inte särskilt mycket inifrån min lägenhet men jag hör att de raska gossar, jag ibland skymtar när de rör sig i byggställningen, jobbar på. Utifrån har jag vid några tillfällen bara sett att en allt större del av taket blir täckt med presenningar. Det är nog bra för igår kom det ett rejält åskoväder med störtskurar och starka vindar. Då hade takläggarna redan slutat för dagen så där hade de lite tur.

Arbetsdagen igår började prick 07.00 och då körde det här fordonet in på gångvägen och fällde ut sina stora stödben. Vad som hände sedan dröjde ett bra tag innan jag kunde se. Ja, jag erkänner att jag har blivit en fönstergluttande tant men jag tittar bara ut genom mina fönster och sysslar inte med något läskigt fönstergluttande in till andra. Jag står så klart inte där och tittar ut hela tiden men jag ville gärna se vad som var på gång. Att en lång arm (kran, lyftgrej) sträckte sig från lastbilen såg jag och att den var behjälplig med något förstod jag.

Efter en stund kom svaret på vad som hände. En liten container, full med takpannor, lyftes ner och placerades i en mycket större container. Handtaget fälldes ner och hakades fast i någon slags låsanordning och sedan lyftes minicontainern upp tills den tippade och innehållet föll ner i storcontainern. Ni märker nog att jag inte är så hemma på byggvokabulären men jag vet faktiskt att under takpannorna finns både papp och läkt och de har också avlägsnats. I alla fall till viss del. Jag vet ju inte om läkten kanske duger till att lägga nytt taktegel på. Nu hade min nyfikenhet stillats och jag kunde lämna resten av aktiviteten åt sig själv och ägna mig åt annat.

I förrgår ringde min tandhygienist och sa att nu är det dags igen och kunde jag komma redan på fredag (idag). Det har gått drygt två år sedan sist och det var den intervall vi hade kommit överens om. Jag fick tid kl 07.40 så det blev en tidig busstur. När jag klev av i centrum var det 25 minuter kvar tills det var dags så jag gick en liten promenad. Jag hade en väldig tur för precis innan jag åkte regnade det men det var en stunds uppehåll medan jag gick en runda för att fördriva lite tid. Det var inte många människor i farten den här tiden så jag hade gågatan för mig själv.

Jag vände vid Stortorget och gick in på Storgatan. Birger känner ni igen vid det här laget men jag såg faktiskt inte många varianter av honom den här morgonen.

Där skymtar ännu en Birger.

En badBirger.

Jag har aldrig haft några hål eller andra problem med tänderna och inte nu heller. Inte fanns det mycket tandsten heller så jag fick beröm. Det är alltid trevligt. Tack vare tre tandvårdsbidrag, två års bidrag av det allmänna och ett särskilt bidrag pga mina mediciner, blev det billigt. Bara 280 kr. Förra gången blev det gratis men priserna har höjts utan att bidragen har gjort detsamma. Men det särskilda bidraget ska tydligen höjas vid årsskiftet och som 65-åring får jag om två år även höjt allmänt bidrag. Jag tackar och tar emot. Men 280 kr på två år är ju nästintill ingenting det också.

Det regnade när jag lämnade tandhygienisten och jag kände inte för att gå hem från stan ännu en gång. Jag kollade på klockan och såg att min buss skulle gå om två minuter. Det var lika långt till centrum som till nästa hållplats så jag valde att gå med raska steg till den senare. Jag hann precis ställa mig i kuren när bussen närmade sig. Jag satte mig bekvämt och konstaterade för mig själv att jag gillar att åka buss. Än så länge saknar jag inte bilen det minsta.

Regnet upphörde efter några timmar och takläggarna fick lite sol på sig. De har haft några fina dagar i början av veckan och jag tror nog att de har njutit av utsikten där uppifrån och kanske har de tagit fikapaus där också. Det skulle jag ha gjort om jag hade haft möjlighet. När klockan närmade sig ett drog ett riktigt oväder in från fjällen. Det gick så snabbt så jag blev lite orolig för gossarna på taket. Riktigt kraftiga kastvindar och en störtskur som kom från sidan. Jag såg hur sjön gjorde uppror och hur vatten kastades upp i luften som rök. Ingen åska dock. Jag föstod att de var tvungna att täcka för taket innan de kunde ta sig ner och vad jag vet så klarade de sig bra. I morgon ska det blåsa rejält så det är bra att det är helg så ingen behöver gå upp på taket.

Hur skulle ni tänka om ni fick ett meddelande på 1177 som påminde om ett läkarbesök och om det sist i meddelandet fanns en ruta med en triangel med ett utropstecken inuti och följande text:

Inför ditt besök

Ta dom ordinerade proverna inför besöket. 

Jag var lite fundersam eftersom jag tog de ordinerade proverna i juni och nästa provtagning borde ske i september. Men läkarbesöket sköts upp, pga min resa till Lappland, till slutet av augusti och jag tänkte att de kanske ville ha nya prover tagna inför det mötet. Jag kunde ha ringt och frågat men jag bestämde mig för att ta bussen in till sjukhuset och så fick det visa sig om proverna fanns inlagda i systemet. Det fanns inga prover inlagda för mig och det gjorde egentligen inget för nu fick jag en anledning att ta en promenad hem. Lite för långt men jag tänkte att jag kunde ju alltid ta bussen någonstans längs vägen om det blev för besvärligt.

Igår kväll dök den här lite ovanliga molnformationen upp. Den for framåt ganska snabbt men inte så länge. Efter bara några minuter blev den bara till en molnklump och smälte ihop med resten av molnen. Ganska fascinerande att se hur snabbt den rörde sig framåt i förhållande till övriga moln.

Det blev alltså en skön men lite för lång morgonpromenad hem och i Badhusparken hade den här skylten placerats på en ny plats. Den flyttas runt till olika platser lite då och då.

Inne i parken finns ett café. Jag har fikat där några gånger och ännu oftare köpt mjukglass men nu är det länge sedan.

Det var nog för tidigt på morgonen för att det skulle vara någon aktivitet i surfbukten.

Jag gick över gångbron till Frösön.

Ett gäng vitkindade gäss spatserade omkring framför mig .

Jag har aldrig gått här när utegymmet har varit helt tomt förut så jag passade på att fota,

Här skulle jag kunna sitta och trampa lite men jag har ju min motionscykel hemma så jag hoppade över det. Jag har börjat cykla lite på den igen och nu vet jag att jag inte ska cykla för snabbt och för långt varje dag.

Efter ett pass i gymmet kan det vara skönt att sitta ner och kanske ta fram sin medhavda fika.

Här brukar det inte heller vara tomt och eftersom jag är lite obekväm med att fota barn så passade jag på.

När jag kom ungefär halvvägs, till busshållplatsen utanför hälsocentralen, kände jag att det skulle vara ganska skönt att sitta resten av vägen. Men när jag kollade turlistan såg jag att jag skulle få vänta en kvart. Det kändes inte alls lockande så jag traskade vidare. Det tog totalt 1 timme och 20 minuter att gå de drygt 7 kilometerna. Det gick alltså inte jättesnabbt och jag stannade ju till för en del fotande också. Även den här morgonen blev det lite hundgos. En sju månaders schäfertik ville hälsa och jag är ju inte svårflirtad när det gäller hundar. Hennes husse sa att det var ok och jag och hunden var nog lika glada över att få hälsa. En liten pratstund med hantverkarna blev det också när jag kom hem för de stod och väntade på att en lastbil skulle backa in med sin last. Trevliga killar och min erfarenhet är att de flesta byggjobbare är väldigt trevliga.

Nu är morgnarna som skönast. Under 15 grader är perfekt för promenader och i morse gick jag ut ca halvåtta i strålande solsken och nästan ingen vind. Det blir allt färre blommande blommor men fortfarande ser jag t ex midsommarblomster. Den kan inte konkurrera med de blommor som vanligtvis blommar den här tiden men ofta sätter en del växter igång med en ny blomning när förutsättningar för det finns. De övriga blommorna är kardborre, vit knölklocka, en okänd sort och renfana. Humlorna är igång fortfarande men i en del fall verkar de lite sömniga.

Som sagt, en fin morgon. I dag mötte jag ingen hund men däremot en kvinna med ett betsel och en bytta med någon slags pellets. Hon såg stressad ut och frågade om jag hade sett en häst. Tyvärr hade jag inte det och en sådan hade jag nog inte missat att se. Jag hoppas att hästen kom tillrätta och att den mår bra.

För ett tag sedan blev det tillåtet att hyra ut elsparkcyklar i Östersund och sedan dess syns de lite här och där på mer eller mindre lämpliga platser. Jag kollade upp vad som gäller och de här reglerna måste man hålla sig till:

Begränsningar för de hyrda elsparkcyklarna

Du kan inte åka med de hyrda elsparkcyklarna hur som helst. De är begränsade med teknikens hjälp:

• Du kan bara åka inom ett begränsat område inom Östersunds tätort.
  Du kan inte åka på fotbollsplaner och liknande ytor som är tänkta för annan spontan rörelse.
• På vissa sträckor, som exempelvis på gågatan, kan du inte åka fortare än 6 km/h.
• Du kan inte åka fortare än 15 km/tim fredagar och lördagar klockan 22.00-05.00
• När du avslutar din åktur får du bara parkera elsparkcykeln inom vissa område inom Östersunds tätort.

Om Den här delen av Frösön tillhör Östersunds tätort kanske kan diskuteras men om de fungerar här så måste Valla nog räknas dit. Jag läser också att den som hyr en elsparkcykel inte behöver lämna den på en station. Det räcker om den parkeras på ett bra ställe där den inte står i vägen. Därifrån kan nästa hyrare ta elsparkcykeln. Det är dock mer ekonomiskt fördelaktigt att parkera den på en station.

Jag kommer aldrig våga mig på att testa en dylik sak men jag förstår att den är till nytta för många. Om den kunde ta mig ut till diverse naturområden så kanske jag skulle testa men för min del får det nog räcka med kollektivtrafik och apostlahästarna.

Jag mindes inte helt rätt om hur färgerna ska fördelas på de olika husen. Det hus jag bor i ska bli ljusgrönt så där hade jag rätt men huset bredvid blir inte ljusgult utan får en mörkare gul ton, nästan åt det orangea hållet. Sedan får nästa hus den ljusgula färgen och den fjärde färgen blir mörkare grön. Det är bara den nedre raden med hus som hinns med innan vintern och det mörkgröna huset blir inte helt klart utan får vänta med viss förändring till i vår. Suteränghusen, som ligger allra längst ner i bilden, ska förmodligen inte målas men ska få nya fönster.

En gammal bild som jag tog ett foto av med mobilen. Väldigt grynig men den ger en aning om hur det ser ut här nu. Min lägenhet är vid den lilla blå pilen och förutom att jag nu har tak över balkongen så stämmer det bra med hur det ser ut.

Igår kom gänget som bygger byggställningarna tillbaka och gjorde ställningarna både högre och säkrare så nu ska nog ingen av takläggarna eller målarna ramla ner och slå sig. Det känns tryggt och bra.

Det är inte jag som ska förvandlas, om nu någon trodde det, utan det är renoveringen som påbörjas nästa vecka. Jag och mina grannar är glada över att vårt hus är först ut och det kommer att ta fem år innan alla hus har fått nya tak, nya fönster och ny färg. Den här veckan har byggställningar monterats runt hela huset, växtlighet nära huset tagits bort och så här ska det se ut ca fem veckor framåt med början på måndag. Eller inte riktigt så här för färgen ska ju förändras under den tiden. Fyra olika nyanser ska det bli och det här huset ska få en ljusgrön färgskala. Jag tror att det blir fint.

Huset som skymtar längst bort i bilden kommer att få en ljusgul ton. Det blir nog också fint men jag gillar den gröna färgen mer. Fyra containrar har ställts ut och jag gissar att det gamla takteglet ska hamna där.

Här står de nya takpannorna och väntar. Det ska bli spännande att följa det här projektet. Lite störande blir det också men det får man stå ut med.

Eftersom jag har märkt att foten inte blir sämre av någon promenad då och då så gav jag mig ut på en sådan i morse. Jag kände hur glad jag blev direkt utanför dörren. Jag har varit duktig så länge med att vila foten och jag har nästan glömt hur viktiga mina promenader är för att jag ska må riktigt bra. Jag har gjort mitt bästa för att det ska vara mjukt och skönt för hälen och att klippa hål i specialsulan var en verkligt bra idé. Jag såg en snäcka som hade klättrat upp i en utblommad växt och kanske hade den somnat där. Den verkar ha satt sig fast där och gått in i sitt hus.

Av de blommor som fortfarande lever och frodas verkar de gula vara mest populära för humlor och blomflugor. Det var i alla fall bara i de blommorna jag såg att det var någon aktivitet.

En del av det jag har saknat när jag har hållit mig i stillhet är att träffa vovvar och deras hussar och mattar. De korta stunderna av interaktion är oftast väldigt trevliga och så blev det även den här morgonen. Jag mötte en labrador och han och hans husse var på besök från Holland. En pratstund medan jag gosade med vovven gav lite extra glädje och det är alltid trevligt att träffa någon som gillar mina hemtrakter. De skulle vidare till Norge och där kommer de till ännu vackrare fjälltrakter. På de här smala stigarna blir det alltid naturligt att säga något när man möts. Det kan ibland bara bli ett hej och ett tack till den som går åt sidan men om en hund visar att den vill hälsa och jag får ok från ägaren så blir det lite mer prat. Jättetrevligt. Vi fortsatte åt varsitt håll och vovven och hans husse vandrade vidare mot vyerna av fjällen.

Jag har säkert nämnt förut att det är väldigt ovanligt med ekar här. Men det finns ett fåtal och en av dem har jag sett hos bloggvännen Anita i Fisksjön. I morse passerade jag en stor ek så helt klart kan de trivas även här på Frösön. Små ekollon var på gång och det måste väl betyda att den mår bra här. Men även den här står i en trädgård så kanske behöver de vårdas lite extra om de ska klara sig.

I samma trädgård finns även den här tallen som jag gissar är en contortatall. Helt säker är jag inte men jag tror att det är en sådan.

Det blev inte en lång promenad men en väldigt skön sådan. När jag tänker tillbaka så inser jag att min fot har gett mig problem ända sedan januari 2023. Först var det den rejäla stukningen där även hälsenan fick sig en smäll. Det tog lång tid att bli av med de problemen och särskilt hälsenan ville gärna plåga mig i mer än ett halvår. Så länge kunde jag ju inte hålla mig stilla och det var nog därför det tog ännu längre tid än det kanske skulle ha gjort om jag hade varit mer försiktig. När foten kändes bättre, inte helt bra för det hann den aldrig bli, dök hälsporren upp. Kanske en följd av att jag var oförsiktig. Jag har verkligen gjort allt jag kunde för att bli av med den. I nästan nio månader har jag vilat foten och gjort de rörelser varje dag som ska påskynda tillfrisknandet. Det har inte hjälpt. I alla fall så tror jag inte det.

Jag hade redan tidigt i år bestämt mig för att jag skulle upp och vandra i Stora sjöfallets nationalpark och då skulle jag strunta i fotproblemen. Så kan man göra för hälsporre gör mest ont på morgonen eller om man vaknar och går upp en stund på natten. Då gör det så ont att det är svårt att stödja på foten. Märkligt nog blir det stor skillnad efter att man har kommit igång och fått fart på blodcirulationen. Därför har det inte gjort alltför ont att gå och jag har ju dessutom bäddat in foten och har bra skor och sulor. Men konsekvenserna kan komma senare och det är därför jag har varit noga med att inte överanstränga foten. Men nu, när det verkar fungera bra att gå ut lite då och då, ska jag göra just det. Nu får det vara slut på innesittandet. Lite måttligt mycket promenerande måste det så klart bli men nu vill jag inte avstå längre. Det blir nog inte dagliga promenader men säkert flera gånger per vecka. Jag är hoppfull om att det ska gå bra.

Igår var det dags att säga hejdå till Fuchsia (det namn som kom upp automatiskt när jag skrev FCH, som regnumret började med, i mobilen). Jag styrde mot återvinningscentralen för att göra mig av med en del elskrot och sedan for jag till den biltvätt jag brukar besöka. Strax före halvnio på morgonen lämnade jag in nycklarna hos bilfirman och började min promenad in till centrum för att därifrån ta bussen hem. Jag kände ingen som helst saknad när jag lämnade Fuchsia där utan bara lättnad över att nu har jag gjort mig av med ännu något som kräver att jag tar ett ansvar. Ännu ett krav som försvann.

Det duggade lite redan när jag började gå men inte så mycket att jag ville ta fram paraplyet. Jag hade kunnat ta en buss nära bilfirman och sedan byta men jag ville gärna ta en liten promenad. Jag passerade ett bostadsområde med ganska stora grönområden mellan husen innan jag kom till det här utegymmet. Inte någon aktivitet där och inte blev jag sugen på att testa de olika stationerna.

En liten fågelunge, kanske en gråsparv men jag är osäker, satt helt stilla en bit bort.

Jag såg många blommor men gick förbi rallarrosorna, renfanorna och stormhattarna och hukade i stället vid de här knölklockorna.

Kanske är det för att jag gillar blått som jag valde att stanna till även vid de här cikoriorna.

Jag vandrade vidare i Björkbackaparken, eller Lövbergaparken. Det är svårt att veta var gränsen går eller om det är två namn på samma park. Det kan ju lätt bli så att det ord som befolkningen använder till slut blir det som gäller. Ungefär som för Frösöberget som egentligen heter Östberget. Eller Annersia som på kartan inte har det namnet. I den här parken finns i alla fall Café Björkbacka. Ett café som jag bara har besökt en enda gång och det var i slutet av 90-talet. Men det är säkert populärt och lekparken alldeles intill hjälper nog till för att lektrötta barn och föräldrar ska komma och köpa fika eller glass. Tennisbanor finns det lite längre bort och ännu en lekplats.

Där nere ligger Tennishallen som numera heter Storsjöhus Tennis Arena.

När jag närmade mig busstationen började det regna lite kraftigare och jag fick svårare att hantera kameran samtidigt som jag höll upp paraplyet. Men en bild för att visa vad som händer i stan den här helgen lyckades jag få till. Det ser ut som om stora scenen är väldigt nära men den brukar vara långt ner på Stortorget så det är förmodligen en synvilla. Hur som helst så är det fest i stan och Storsjöyran har många år på nacken. Jag håller mig borta från all trängsel, alla scener och framträdanden och stannar hemma i lugn och ro. Några gånger har jag och min man trängts där och faktiskt haft väldigt positiva upplevelser. Men det var då och nu låter jag de som är mer festbenägna och som klarar av ljudnivåer och trängsel ha kul där i stället. Även om jag inte vill vara med så är jag glad för att Östersund lockar så många festivalsugna personer och att det alltid blir väldigt lyckat. Inte minst krogstråket, som byggs upp varje år och där folk äter, träffas, lyssnar på och skrålar med i olika uppträdanden, är ett omtyckt inslag. Dit går man dessutom helt gratis ända fram tills själva Yran öppnar och den här delen av stan stängs för alla som inte har biljett.

Jag kom fram till rätt busshållplats exakt fyra minuter innan avgång och det kändes så bra att nu tillhöra de kollektivåkandes skara. Jag kan välja att åka när det är lugnt och under den här bussresan fick jag sällskap av som mest fem andra personer. När jag nästan var framme var det bara jag och chauffören kvar. Jag hade tidigare beställt hem ett busskort och laddat det med 20 resor. Det är inte bråttom att göra av med dem för jag har mer än två år på mig. Om det är jämförelsevis dyrt eller billigt vet jag inte men de här 20 resorna kostar mig 25,60 kr styck. Hade jag köpt en biljett i taget via appen så skulle de kosta 32 kr st. Ännu billigare blir det om några år då jag blir pensionär.

Jag tyckte att det kändes väldigt bra att nu ha blivit av med bilen och jag hoppas att det fortsätter så. Lite senare kom åskan på besök. Först som ett svagt muller långt borta men det blev mer och mer intensivt. Jag tänkte att jag skulle gå ut på balkongen och försöka fånga en blixt på bild men nästan genast kom en blixt och en öronbedövande smäll samtidigt och jag tyckte att jag kände en bränd lukt. Det var lite skrämmande så då övergav jag mina fotoambitioner och gick in. Men jag fotade i alla fall att en kraftig skur studsade mot ett tak nedanför min balkong.

Tidigare på dagen fick jag ett meddelande från min yngsta dotter där hon skrev att hon och hennes man var på väg till Östersund. De stannar bara några dagar och har fullt upp men kunde de få komma och fika hos mig dagen efter (idag alltså). Självklart ville jag träffa dem. Även om det inte blev mer än några timmar så är jag glad för att de klämmer in mig i allt annat de har för sig under en begränsad tid. Jag fick ju dessutom en hel vecka tillsammans med dottern för en månad sedan. Det blev några väldigt trevliga timmar och nu är problemet med pannkakssmeten löst. Den tog de med sig så nu slipper jag fundera över hur jag ska göra med den. De tog även med sig en dunk med spolarvätska så nu kommer den till användning också.

Nu har det börjat mullra ute igen och nyss kom det en rejäl skur. Det verkar som om det är så det ska vara de närmaste dagarna och det är nog bra för naturen även om kanske alla som besöker Storsjöyran hellre skulle ha uppehåll och kanske helst solsken. Men det finns ju regnkläder och jag har också stått där och varit en del av fokhavet som inte brydde sig mycket om regnet.