Det blev resultatet av morgonens promenad runt Ändsjön. En liten plastpåse, ungefär fylld till hälften, kom jag hem med och det kändes alldeles lagom. Visserligen grovrensar jag i skogen men det är ändå lite pyssel innan det är dags att stoppa in den förvällda svampskörden i frysen.

Jag hade tänkt gå den här rundan redan igår men just när jag skulle göra mig i ordning så kom det en regnskur. Då valde jag att skjuta upp svampletningen en dag. Det kan nämligen bli väldigt lerigt bitvis på den här stigen. En hel del partier är spångade och ibland förstår jag inte varför. Men när det ligger spångar över lera eller små vattensamlingar är jag tacksam för att de finns där.

Sjön är ofta dold bakom skog och vass så det här är ingen runda man går för att ha sjön att titta på.

En gång i tiden kanske den här bänken fick sin placering för att det faktiskt gick att se sjön.

I de två fågeltornen har man bättre utsikt över sjön och alla vassruggar. Det är väl så här en fågelsjö ska se ut för att det ska vara optimalt för fåglar. Vass och små öar där de kan gömma sig och skydda sina ungar.

Jag stod i det norra tornet och tittade bort mot det södra.

Trolldruvorna vajar med sina svarta bär

Olika sorters klöver finns från vår till höst.

En liten glimt av sjön och även den nyare slalombacken på baksidan av Östberget.

Jag trodde att jag skulle hitta ganska många gulkremlor men kanske är det lite för tidigt än så länge. Jag hittade två sådana, två tegelkremlor, en sandsopp och en annan liten sopp, några små fasta röksvampar och en hel del fina små blodriskor. Alltihop skars ner i små bitar och hamnade i en kastrull där de förvälldes tillsammans med de blodriskor jag hittade i förrgår. Det blev bara en burk att frysa in för som ni vet så krymper svamp rejält när de antingen torkas eller förvälls. Jag har kvar blandade svampar i några burkar sedan tidigare så egentligen behöver jag inte mer i år. Men svampögonen aktiveras automatiskt när jag är ute i skogen när hösten kommer. Jag avviker dock inte från stigarna för jag är så nöjd med det jag hittar ändå.

Det är roligt att folk som passerar mig, när jag sitter på huk och skär av eller rensar svampen med den svampkniv som alltid är med nu, gärna stannar och pratar en stund. Alla vill veta vad för slags fynd jag gör, några berättar om sina svampfynd och någon vill veta hur man känner igen t ex blodriskor. En tjej ville titta och känna på både blodriskor och gulkremlor. Det är kul när jag kan vara behjälplig med att sprida lite kunskap. Jag har absolut inga stora svampkunskaper själv men många kan ännu mindre. Vid några tillfällen blev det dessutom vovvegos och då är ju min lycka gjord.

Det har blivit en hel del hundmöten den här veckan men veckans sötchock var helt klart en liten american shepherdvalp. Den kan inte ha varit mer än två-tre månader och otroligt mjuk och fin. Den hade de vackraste blåa ögon jag sett och den tittade tillitsfullt på mig med dem medan jag gosade runt i pälsen. En sådan vill jag ha…eller jag vill egentligen inte alls ha en hund men en liten längtan kom fram där.

När jag kom hem fick jag för första gången träffa den nyaste grannen. Hon flyttade hit för ett år sedan men går väldigt sällan ut pga svårigheter att röra sig. Tänk vad man kan känna sig ung och frisk ibland i jämförelse. Men nyfikenheten fick henne att gå ut utanför huset för att titta på förvandlingen. Det kom en granne till och tillsammans stod vi där och beundrade det som ska bli väldigt fint. Det tror vi alla tre.

Jag har inte känt något behov av att gömma mig när bara takläggarna har varit här och jobbat. De håller sig på en nivå ovanför mina fönster och de få gånger de går ner från ställningen så sker det inte utanför mig. Men när jag har gjort mitt träningspass, vilket jag gör på golvet och det ser nog lite suspekt ut, har jag stängt skjutdörren mellan kök och vardagsrum så att jag bara har behövt ha koll åt ett håll. Jag har även placerat motionscykeln på en inte lika synlig plats för jag gillar inte att ha publik när jag tränar eller cyklar.

Nu har målarna äntligen kommit igång och de håller sig inte bara på ena sidan huset. I dag har balkongerna målats på sydsidan och fasaden har målats på andra sidan, och det har skett just på mitt våningsplan. Då har jag känt mig lite för iakttagen för att det ska kännas bekvämt. Jag kunde ju göra som en granne och dra ner rullgardinerna men några sådana har jag inte i vardagsrummet och jag har ingen lust att dra ner dem i köket. Jag har däremot stängt båda sovrumsdörrarna så hallen mellan dem är relativt skyddad. Inte helt men tillräckligt.

När det blev för mycket aktivitet utanför mina fönster tog jag med mig datorn och annat jag behövde och installerade mig i den klädkammare/förråd som jag använder både som förråd och extra sovrum vid behov. Oftast är det jag som flyttar in dit om jag har gäster i båda sovrummen. Det finns inte tillräckligt mycket golvutrymme där inne för att jag ska kunna göra mitt träningspass där så jag tog en matta och la mig i badrummet för att göra alla övningar. Det funkade väldigt bra så det blir nog den rutin jag följer tills det lugnar ner sig lite på målerifronten. Ja, jag vet att byggjobbare inte är intresserade av vad de boende gör och att de är duktiga på att inte titta rakt in i lägenheterna. Men känslan är ändå bättre när jag får gömma mig.

Några tavlor har jag inne i mitt förråd och ni ser kanske att jag och min man är omgivna av blommor på den högra tavlan i bilden ovan. De två gamla fotona, som syns även nedan, är från stranden i Optand och jag känner igen siluetterna av min mamma och min farmor. Jag är jätteglad för att jag har de fotona. Den nedre bilden har jag med för att visa att det finns en öppning (dold av gardinen) ut mot hallen så det blir aldrig ont om luft här inne. Under den öppningen ser ni nog att det är jag och min syster i pusslet som blev en tavla. Vi sitter på en bänk i Borensbergsparken och tar igen oss en stund från dansandet. Det är min man som tog bilden och så lägligt det blev att ha med den just i dag. Det är nämligen 45-årsdagen sedan vi träffades just i den parken. Saknaden är extra stark en period nu av olika anledningar men det är en saknad fylld med fina minnen och så klart både vemod och glädje. Den lilla gröna hyllan tillverkade min son en gång för länge sedan och på den är en virkad (eller stickad) kisse som yngsta dottern har gjort. Bredvid den står en ljusstake gjord av äldsta dottern. Tre fina presenter från vart och ett av mina barn 😀 Så ni förstår att min lilla smatt också är en plats med minnen.

Jag skrev i förra inlägget att jag skulle gå ut och leta efter svamp. Så mycket av den varan hittade jag inte. Kanske är det lite för tidigt. Inte en enda sopp såg jag men jag fick med mig några blodriskor hem. Den här svampen ville jag däremot inte ta hem men den är ju fin och platsar i en bild.

Jag tog mig genom olika skogsavsnitt och kom så småningom upp till Frösövallens café. Det är stängt nu och öppnar förhoppningsvis nästa sommar igen. Jag har gått upp i tornet en gång och därifrån har man en fantastisk utsikt.

Utsikten är inte så dålig längre ner heller men skyms delvis av väldigt många träd.

Vi har meteorologisk höst här nu men det syns inte särskilt mycket. Några undantag kan man alltid hitta och några daggkåpor var tidigt ute med att ta på sig höstskruden.

Det blommar fortfarande en hel del och blåklockor ser man på många platser.

De här växte i slänten utanför en trädgård och har säkert spridit sig därifrån.

De rosa blommorna på rosentrybuskarna har nu bytt skepnad och blivit vackra orangea bär.

Min ynkliga svampskörd. Men jag ska göra fler försök att utöka svampförrådet. Kanske blir det en promenad runt Ändsjön i morgon för där har jag hittat både gulkremlor och taggsvamp tidigare. Det är skönt att komma bort från allt bankande ett tag och naturen ger lindring åt ett ansträngt huvud.

När alla byggjobbare hade slutat för dagen gick jag iväg med en soppåse och passade på att fota förändringen.

Det här är mina fönster och ni kanske ser att det är en liten nyansskillnad i färgen på de tvärgående brädorna jämfört mot de andra. Jag vet inte om det räcker med en strykning men det lär visa sig. Jag gissar att det behövs en omgång till för att det ska hålla riktigt bra.

Byggställningar är redan uppsatta runt nästa hus men det dröjer nog ett tag till innan taket är klart på mitt hus.

Jag tror att det här blir väldigt bra när det är klart. Sedan är det bara de nya fönstren som ska på plats och när det blir har jag ingen aning om.

Det blev en busstur in till stan i dag igen men den här gången hade jag en bokad läkartid först kl 13.00. Jag tycker bäst om att göra saker på morgonen/förmiddagen men läkartider får man ta när man får dem. Det är inga stora problem. Jag tycker bara att det är skönt att komma iväg och ha en stor del av dagen kvar när jag kommer hem.

Jag fick träffa en väldigt trevlig läkare från Skellefteå. Jag gissar att den överläkare som har en fast tjänst här i stan tar hand om de besvärligare fallen och att jag, som aldrig har några problem, lika gärna kan träffa olika läkare som gästar oss. Vi gick igenom mediciner och mående, pratade blodtryck och konstaterade att det var helt ok med den dos blodtryckssänkande jag har nu. Han hade sett att jag har luftvägsproblem och hosta och eftersom han frågade om något mer var inplanerat gällande det så frågade jag om han kunde se att det verkligen har gått iväg en remiss från lungmottagninen till öron/näsa/hals. Han kunde inte hitta någon sådan men erbjöd sig att skriva ett internt meddelande där han frågade ansvarig läkare hur det förhöll sig. Snällt gjort tycker jag. Det hade jag inte räknat med men jag tog tacksamt emot hjälpen. Sedan ville han känna och klämma på min mage. Allt kändes som förväntat bra och han uttryckte, med viss förvåning i rösten, att mitt ärr verkligen är fint. Det är det faktiskt och kanske beror det på att jag fick testa en sorts plåster över hela ärret som skulle göra att det läkte fint. Det är bara som en lång, tunn, vit linje från mellan revbenen, ner mot naveln och sedan i en böj till höger ut mot sidan.

Kanske hade han förväntat sig ett rött och lite svullet ärr och kanske hade jag turen att, när ärret var färskt, få prova något som då var nytt. Några av er vågade titta på bilden av hur det såg ut när jag var nyopererad och det är verkligen en stor skillnad. Jag lägger inte in den bilden här men om någon blir nyfiken så finns det inlägget här. Jag hade en blogg som bara handlade om min leversjukdom och som jag slutade skriva inlägg i när transplantationen och eftervårdens mest intensiva period var över.

Det börjar bli lite tjatigt att gå från sjukhuset och hem. Tre gånger på ganska kort tid. Visserligen tog jag bussen halvvägs förra gången och jag trodde att jag skulle göra det den här gången också. När jag kom över till Frösön gick jag gångvägen längs sjön.

Så småningom vek jag av och gick upp mot HC. Där gick jag in till apoteket och hämtade ut de mediciner som nyss skrivits ut. När jag kom ut igen tvekade jag lite vid busskuren men bestämde mig sedan för att testa att promenera resten av vägen också och belasta foten rejält ännu en gång. Det var både envishet och snålhet som fick mig att göra det valet. Varför slösa pengar på en busstur när det bara var en halvtimmes promenad hem.

Sista kilometern var jobbig men jag tänker att det är bra att träna upp de delar av kroppen som påverkas. Någon eller några dagars vila blir det nu men sedan ska jag ge mig ut och leta efter svamp. Jag har inga fler planerade ärenden i stan framöver så busskortet får också vila ett tag 😀

Ni vet det där proverna som jag inte riktigt förstod om de skulle tas eller inte men som visade sig inte finnas inlagda i systemet när jag besökte sjukhuset. De skulle tas. Det fick jag veta igår när en sköterska från mag/tarm ringde upp mig. Hon frågade vänligt om jag hade möjlighet att lämna prover dagen därpå eftersom de behövs inför läkarbesöket på måndag. Jag förklarade att jag hade sett meddelandet på 1177 och besökt provtagningen men att beskedet var att de inte kunde se några begärda prover i systemet. Märkligt, sa sköterskan. Hon hade lagt in ordinationen innan hon gick på semester så något hade blivit fel. Hon såg att de fanns där, precis där de skulle vara och jag sa att visst kan jag göra ett nytt försök. Därför tog jag bussen strax före sju på morgonen igen och den här gången gick det bra.

Bussturerna är tätare nu när skolorna har börjat och nu går min buss var 20:e minut åt båda hållen. Men när jag kom ut från sjukhuset hade bussen precis gått så jag började gå hemåt med tanken att den här gången skulle jag faktiskt inte vara lika envis utan stanna vid hållplatsen vid Frösö hälsocentral. Jag gick förbi kören i ett hörn av Stortorget och den här gången hörde jag att de sjöng. Väldigt svagt men det var ändå något som lät. Var och en får bedöma om det är fint eller inte i den korta filmsnutten under den här bilden.

Långbänken vid Badhusparken var helt tom men det är ju inte konstigt när klockan inte ens var 08.00 och temperaturen var ca 7 grader.

Några änder och en måsunge verkade dock inte lida av den relativa kylan. Men änderna hoppade ner i vattnet när jag kom medan måsungen lugnt stod kvar. Den hade några syskon en bit bort och inte heller de verkade brydda över att jag kom ganska nära.

Jag spanade efter föräldrarna men de syntes inte eller hördes någonstans. De här ungarna var ganska stora men jag trodde ändå att föräldrarna skulle vilja jaga bort farliga människor från dem.

På skylten står det parkgolf men det är nog samma sak som minigolf eller bangolf. Kärt barn…

En Ölandstok blommade så fint.

Jag fick en fråga från Anna för någon vecka sedan om ifall jag hade haft med gångbron mellan Östersund och Frösön på bild någon gång. Det har jag säkert men kanske mest i bakgrunden av andra motiv. Den är inte ett dugg märkvärdig på något sätt utan bara en bro, som mellanlandar på en liten ö och sedan gör en högersväng och fortsätter en liten bit till. På den lilla ön finns det önskemål om att anlägga ett kallbadhus. Jag vet att planerna har blivit godkända i någon instans men jag tror att de har överklagats. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det hela. Det kan nog bli fint men det kan också bli något som stör utsikten. Det får andra bedöma och besluta om.

Jag kom fram till den hållplats jag hade planerat att sluta min promenad vid och enligt turlistan var bussen några minuter försenad. Det var tur för annars hade jag missat den även här. Det är väldigt bra att alla förseningar anges i appen och för just den tur man söker på. Nu kunde jag lugnt sitta och vänta eftersom jag visste att den snart skulle komma.

När jag hade klivit av bussen passade jag på att ta en bild på avstånd över hur långt takbytet har kommit. På den här sidan har pappen lagts på plats och läkten har börjat hamna där också. När de slänger det gamla materialet så är de duktiga på att sortera. Allt trä hamnar i en container, pappen i en annan och takpannorna har hämtats i två omgångar i stora containtrar. Vad som sedan händer med allt och hur det tas omhand vet jag inte men jag hoppas att takpannorna kanske kan återvinnas på något sätt. AI-översikten via google berättar att takpannor återvinns antingen genom att återbrukas för att de är så hållbara eller så krossas de och blir fyllnadsmaterial för vägbyggen och mark. I det här fallet tror jag på det senare eftersom de inte hanterades särskilt varsamt. Takpapp återvinns som energiåtervinning, i alla fall i Östersund. Takläkt av trä återvinns genom att den krossas till flis eller spån. Detta material kan sedan användas som biobränsle för energiutvinning i värmeverk, eller så kan det återvinnas till nya träprodukter som spånskivor. Allt kommer till någon slags användning med andra ord och det är ju bra.

Proverna var som vanligt bra. Några hamnar utanför gränsvärdena men det brukar de göra. Det gäller bl a två olika njurvärden och det beror delvis på medicinerna och delvis på att min ena njure är både förkrympt och har ganska liten funktion efter problem och en operation för många år sedan. Jag gick med en slang från njuren ut genom nedre delen av ryggen och till en påse i 7-8 månader innan det till sist bestämdes att njuren skulle få vara kvar eftersom viss funktion ändå fanns. Jag tror att den hade 15% funktion sist den kollades. Jag märker inget av det eftersom vi alla har en överkapacitet i flera organ, bl a njurarna. Jag skulle i princip klara mig med den mindre njuren enligt läkarna. Men det är inte underligt om värdena visar att något inte är helt som det ska. Varken jag eller mina läkare bryr oss om att dessa värden inte håller sig där de ska eftersom det finns så bra förklaringar. Alltså konstaterar vi varje gång att allt ser bra ut.

Jag klipper mig bara var 10:e vecka och det funkar bra eftersom jag för flera år sedan övertalade min frissa att maskinklippa i nacke och fram mot öronen så kort att det nästan ser rakat ut. En bit högre upp får håret vara lite längre så jag snaggar mig inte helt. Det var med viss tveksamhet hon tog itu med min begärda frisyr första gången men hon vande sig snabbt och nu är maskinen alltid nyladdad när jag kommer. Hon är duktig på att få till skarven mellan det väldigt snaggade partiet och det som är klippt med sax så jag brukar bli nöjd. Kanske inte det allra vackraste men vad spelar det för roll när jag nu slipper klippa mig oftare och dessutom trivs väldigt bra med hur det blir.

I morse promenerade jag i ca 35 minuter dit och efter klippningen tog jag en lite längre väg tillbaka. Jag blir glad varje gång jag går förbi Sjöstugan och konstaterar att här är en gammal stuga som tas väl omhand och dessutom används. För flera år sedan såg jag att de hade buggkurser här men nu är det bara olika slags yoga-aktiviteter och enligt schemat så verkar det hända något nästan varje dag.

Det är ett tag sedan jag gick här och nu har grillplatsen fått nya bänkar som dessutom sitter fast i cementklumpar. Kanske är det bra att de inte kan flyttas men om man samlas ett gäng för att grilla så kanske man inte vill sitta så långt från varandra eller från själva grillplatsen. Förmodligen överväger fördelarna.

Svampsäsongen har tydligen startat. Jag såg några soppar men de var fulla med mask så jag fick inte med mig någon hem. Det finns nog fler och finare svampar i skogarna så kanske blir det en promenad i bättre svampmarker någon dag.

Hallon fanns det gott om men ni vet ju att jag behöver halstabletter för att luftvägarna ska vilja låta mig promenera och halstabletter och hallon är ingen lyckad kombination.

Det knakade till och jag skymtade tre rådjur som snabbt försvann in bland träden. Jag blev glad för det finns inte så många rådjur på Frösön längre. Det skedde så många olyckor så de både lockades bort med mat och en hel del jagades och sköts. När dessutom någon slags diarrésjukdom spred sig bland rådjuren så minskade antalet ännu mer. Men några finns bevisligen kvar och jag gissar att de snabbt ökar i antal igen. Jag hoppas bara att de håller sig borta från vägarna så att vi kan leva här på vår ö tillsammans.

Blomflugorna finns i nästan alla gula blommor. Någon humla syns här och där också men de är i minoritet.

Det var skönt att komma ut på promenad men jag ska nog vänta ett tag till nästa gång. Kanske dröjer det till om en vecka då jag återigen har ett ärende in till stan. Det är ju bättre att gå färre promenader och kunna återhämta mig mellan de tillfällena än att överanstränga foten och bli tvingad till lång vila igen. Den där balansen som man bör hitta är ju ganska viktig.